Artikel publicerad i LiSetten nr 1 2009 som relaterar lite till den kvalitetsgranskning som Skolinspektionen har gjort och det inlägg jag skrivit om samma granskning.
Äntligen får vi träffas
En fredag i november 2008 var det dags för Nationellt centrums nätverksträff för förberedelseklasslärare och intresset var väldigt stort. Det var några år sedan den senaste nätverksträffen och det var tydligt att behovet av ett nätverk fortfarande finns.
Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråks föreståndare Aina Bigestans inledde dagen med att hälsa oss välkomna och med att berätta om deras verksamhet och deras nya lokaler på Stockholms universitet. Hon berättade även om Stockholms universitets nya institution USOS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling, som har hand om lärarutbildningen.
Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever
Anniqa Sandell-Ring, som arbetar deltid på Nationellt centrum, fortsatte dagen med att berätta lite om bakgrunden till Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever och om de nationella direktiven till skriftliga omdömen.
Det har visat sig att det har fokuserats för mycket på vilka brister de nyanlända eleverna har i stället för att fokusera på de kunskaper eleverna redan besitter. Ett utvecklingsområde är att använda modersmålslärarna för att kartlägga elevernas tidigare kunskaper i alla ämnen. Det har även visat sig att många elever inte får studiehandledning på modersmålet och det är svårt att få till ett samarbete mellan modersmålslärare och klass-/ämneslärare.
Ett annat utvecklingsområde är att undervisningen för de nyanlända inte alltid kopplas till målen. Det krävs en kompetensutvecklingssatsning för de lärare som arbetar med att undervisa nyanlända elever, oavsett om eleverna går i en förberedelseklass eller inte.
Ett förslag är att nyanlända elever ska ut i klass snarast möjligt genom ett anpassat stöd. Undervisningen i de ordinarie klasserna, och de undervisande lärarna, måste utvecklas och organiseras för att kunna ta emot nyanlända elever. Dessa elever ska ses som en tillgång i skolan.
Skriftliga omdömen
När det gäller skriftliga omdömen är inte de nyanlända eleverna undantagna. Läraren ska följa, dokumentera och analysera eleven och under utvecklingssamtalet ska detta förmedlas till eleven och föräldrarna. Lärare och rektor bestämmer formen på de skriftliga omdömena som ska vara framåtsträvande och inte fokusera på brister.
En fråga för vårt nätverk är att diskutera vad vi behöver för kunskaper för att kunna skriva ännu bättre individuella utvecklingsplaner och göra bra bedömningar?
Asylsökande i Sverige
Anniqa berättade även lite om hur många flyktingar som kommer till Sverige och vilka de är. 2006 sökte 24 000 personer asyl i Sverige. Av dem kom 9 000 från Irak. Under 2007 var hälften av alla sökande från Irak, närmare bestämt 18 559 personer. Ansökningarna från Somalia ökar stadigt. Utöver de asylsökande kommer många till Sverige som anhöriga till någon med permanent uppehållstillstånd. Dessa personer syns inte i asylstatistiken.
Gruppdiskussioner
Senare under dagen var det dags för deltagarna i nätverket att dela upp sig i grupper. I grupperna diskuterade vi vad det fokuserades på just nu, när det gäller nyanlända elever, där vi jobbar men vi diskuterade även vad vi önskar att det skulle fokuseras på. Vad behöver utvecklas? Vad kan vi/behöver vi lyfta fram och vad ska vi arbeta vidare med?
Det diskuterades mycket i alla grupper och alla tyckte att det var intressant att ta del av hur andra jobbade. Att utbyta erfarenheter är något som vi som arbetar med nyanlända elever inte är bortskämda med.
Efter en god lunch var det dags för gruppredovisningar och det visade sig att det fokuserades på ganska olika saker runt omkring i landet men ändå var det mycket gemensamt.
Bedömning
En sak som diskuterades lite överallt var bedömning, både bedömning i olika ämneskunskaper och bedömning i språkutveckling. Många arbetade med europeisk språkportfolio och performansanalys men det fanns också andra, mer lokala, bedömningsverktyg som verkade intressant. En del grupper lyfte fram nya Språket lyfter och Språkjournalen som bra alternativ för bedömning. Många efterfrågade ett gemensamt bedömningsmaterial som också innehåller en kartläggning av elevens ämneskunskaper.
Organisation av undervisning för nyanlända
En annan viktig fråga som lyftes fram var organisationen av undervisningen av de nyanlända eleverna. Ska man ha förberedelseklass eller inte? Och vad ska då den verksamheten kallas? Ska eleverna i stället integreras i de ordinarie klasserna och hur ska då det organiseras?
De allra flesta verkade tycka att det bästa för de allra flesta nyanlända eleverna är att få gå i en förberedelseklass den första tiden. En del tyckte att man kunde påbörja utslussning ganska omgående och låta eleverna ha både lektioner i sin ordinarie klass och i förberedelseklassen under en längre period. Andra tyckte att man ska ge eleverna så mycket som möjligt i förberedelseklassen innan utslussningen påbörjas.
På en del håll i landet är undervisningen för nyanlända i en egen skola och då kan utslussningen i den ordinarie klassen vara mer problematisk är om de nyanlända eleverna redan går i den skola de ska slussas ut i. Många förberedelseklasslärare tycker att det är svårt att få igång ett bra samarbete med mottagande klasslärare/arbetslag. Många mottagande lärare tycker att de nyanlända eleverna har alltför stora brister vilket försvårar utslussningen.
Samarbete med modersmålslärare
Många i nätverket efterfrågar ett större samarbete med modersmålslärarna, dels för studiehandledning men även för att kartlägga språk- och ämneskunskaper, och många anser att modersmålämnet måste få en statushöjning för att vi ska få fler utbildade och kompetenta modersmålslärare. Det behövs också ett nära samarbete med elevvårdsteam för att fånga upp de elever som mår dåligt av olika skäl.
Kompetensutveckling
En viktig aspekt och en önskan hos många är att det sker en kompetensutveckling hos alla lärare som möter flerspråkiga elever. Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i språkutvecklande arbetssätt för att kunna undervisa elever med svenska som andraspråk.
Det finns en del kommuner som har börjat ”bussa” sina nyanlända elever till skolor med mestadels svensktalande elever för att bryta segregeringen och för att eleverna inte får plats i sina ”hemskolor”. Det finns både för- och nackdelar med detta och vid nästa nätverksträff hoppas vi att vi får veta mer om hur detta gått.
Denna artikel kan hjälpa till att ge en nyanserad bild av vad vi som jobbar med nyanlända möter för svårigheter i vardagen och vad vi tycker är de stora utvecklingsområdena.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, individualisering, lärarrollen, nyanlända elever, nätverksträff, sent anlända elever, språkutveckling, svenska som andraspråk, trygghet, nationellt centrum för svenska som andraspråk
29 september 2009
Nyanlända får inte den utbildning de har rätt till
På Skolinspektionens hemsida kan man läsa att "Nyanlända elever får inte den utbildning som de har rätt till".
Det krävs "kraftfulla insatser insatser för att nyanlända elever med annat modersmål än svenska ska få möjlighet att nå de nationella målen för skolan" och det är ju inget nytt. Men jag tycker om att man numera lyfter denna, för mig, viktiga fråga.
Det är ett uttalande som det tar ett tag att smälta. Min första tanke är att skriva: "Nej! Det är inte sant!" Men, handen på hjärtat, kanske det ligger lite sanning i det.
Jag har ju haft många diskussioner med andra lärare för nyanlända och det finns stora skillnader i hur vi ser på detta. En del tycker att det är viktigt att eleverna går i en egen "förberedelseklass" länge, upp till 2 år. Andra tycker att nyanlända kan gå i en ordinarie klass redan från början. Jag har valt att vandra en gyllene medelväg. Eleverna får börja i en förberedelseklass men de får snabbt tillhöra sin ordinarie klass. De ska inte fastna hos oss men de ska inte heller kastas ut i en klass där de varken förstår något eller kanske inte ens vet vad som förväntas av dem.
Vi som undervisar de nyanlända ska ha stor kompetens om hur en parallell språk- och kunskapsutveckling går till och hur en andraspråksutveckling sker. Det är inte alla "förberedelseklasslärare" som har formell kompetens men jag skulle vilja säga att det är ännu färre klasslärare som har den kompetensen.
Det finns riktlinjer. Nationella riktlinjer. Det finns Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever.
Enligt mig finns det många kommuner som har egna gemensamma riktlinjer men tydligen räcker det inte. Eller så skiljer sig synen åt. Jag hade möjligheten att för ett år sedan delta i en nätverksträff för lärare som arbetar med nyanlända elever. Vi hade många intressanta diskussioner och jag skrev en artikel till LiSetten om vår träff. För den som är intresserad har jag kopierat in en del av artikeln i ett eget inlägg.
Vi som jobbar ute i den svenska skolan med dessa nyanlända elever brottas dageligen med att individualisera undervisningen. Att läsa detta citat blir lite som ett slag i magen:
Det är en omöjlighet att undervisningen kan vara lika för alla när man har elever i olika åldrar, med olika skolbakgrund och extrema skillnader på läskunnighet och studievana. Det går inte. Jag tror inte ens det finns lärare som försöker göra undervisningen lika för alla i en sådan grupp? Vår stora utmaning är ju att alla elever har sin egen undervisning på sin egen nivå. Visst, man kan ha ett gemensamt tema men jag kan omöjligt ställa samma krav på alla elever, då skulle de kraven bli orimligt låga.
Är jag så hemmablind att jag tror att alla individualiserar undervisningen så som jag gör? Nej. Jag tror att vi som individualiserar är i majoritet. Eller jag har alltid trott det. Men nu när jag läser Skolinspektionens kvalitetsgranskning börjar man ju undra.
Sedan har vi den eviga frågan som gäller studihandledning på modersmålet. Skolinspektionen skriver:
Och jag undrar stilla. Hur ska alla dessa elever kunna få studiehandledning på sitt modersmål när vi saknar kompetenta modersmålslärare. I de stora språken finns lärare, ja. I storstäderna kan man också hitta en del lärare i de mindre språken. Men tillräckligt många? Och tillräckligt kompetenta?
Jag kan ärligt säga att jag, i sambeslut med elever, föräldrar och skolledning, aktivt valt bort studiehandledning i vissa fall. Det känns inte kostnadseffektivt att, t ex, låta en elev gå iväg och få studiehandledning som består i att modersmålsläraren själv gör det arbete som eleven skulle göra... Den dagen vi har modersmålslärarna anställda på skolan och den dagen de har samma status som alla andra lärare kan vi locka de riktigt komptenta modersmålslärarna till skolans värld. Vi måste satsa på modersmålsslärarna, de måste få fortbildning och de måste få anständiga arbetsförhållanden. Dessutom måste modersmålsämnets status ökas. Vilket barn yucker det är "roligt" att gpå på modersmålsundervisning kl 15.15 efter en hel dagi skolan? De vill ju ut och leka/gå på sina andra fritidsaktiviteter som alla andra...
Ett tips när det gäller modersmålsundervisning är att kolla in Tema Modersmål.
Skolinspektionen skriver också följande:
Där är jag helt enig. Fast inte när det gäller just vi som jobbar med dessa elever. Men alla andra. Speciellt är okunskapen stor bland de mottagnade lärarna. De som ska ta emot en nyanländ elev tycker ofta att "eleven inte kan något" och många lärares svar på problemet är att "de kan väl inte börja i klass ännu?" Men detta går att förändra. Med hjälp av information. På min skola har vi skrivit et tlitet brev där vi beskriver hur vi arbetar med dessa elever och vad vi förväntar oss av mottagande lärare etc. Det har underlättat massor!
Ett annat stort utvecklingsområde är detta med omdömen och bedömning.
På min skola har vi sex övergripande mål för verksamheten som rör de nyanlända eleverna. Dessa sex mål är sedan stora delar av elevernas individuella utvecklingsplaner. Tydliga mål som lätt går att utvärdera. Dessutom utvärderar vi varje läsår och drar slutsater om vad vi behöver utveckla och vad vi ska förändra.
Kanske är det ovanligt. Det vet jag inget om, men jag tror inte det.
Men å andra sidan verkar det ju som om verkligheten är en annan än den jag lever och arbetar i. Annars skulle ju kvalitetsgranskningen av nyanlända elevers situation inte ha kommit fram till det de kom fram till.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jobb, lärarrollen, modersmålsundervisning, nyanlända elever, reflektion, sent anlända elever, Skolinspektionen
Det krävs "kraftfulla insatser insatser för att nyanlända elever med annat modersmål än svenska ska få möjlighet att nå de nationella målen för skolan" och det är ju inget nytt. Men jag tycker om att man numera lyfter denna, för mig, viktiga fråga.
På ett övergripande plan framstår det i många fall som om skolorna, tvärtemot
sitt uppdrag, utgör starten på och befäster särskiljande och segregering, säger
Iréne Sehlin.
Det är ett uttalande som det tar ett tag att smälta. Min första tanke är att skriva: "Nej! Det är inte sant!" Men, handen på hjärtat, kanske det ligger lite sanning i det.
Jag har ju haft många diskussioner med andra lärare för nyanlända och det finns stora skillnader i hur vi ser på detta. En del tycker att det är viktigt att eleverna går i en egen "förberedelseklass" länge, upp till 2 år. Andra tycker att nyanlända kan gå i en ordinarie klass redan från början. Jag har valt att vandra en gyllene medelväg. Eleverna får börja i en förberedelseklass men de får snabbt tillhöra sin ordinarie klass. De ska inte fastna hos oss men de ska inte heller kastas ut i en klass där de varken förstår något eller kanske inte ens vet vad som förväntas av dem.
Vi som undervisar de nyanlända ska ha stor kompetens om hur en parallell språk- och kunskapsutveckling går till och hur en andraspråksutveckling sker. Det är inte alla "förberedelseklasslärare" som har formell kompetens men jag skulle vilja säga att det är ännu färre klasslärare som har den kompetensen.
Eldsjälar – inte rektor ansvarar Det saknas ofta gemensamma riktlinjer,
kompetensutveckling och diskussioner i kommunerna om hur undervisningen ska
organiseras och bedrivas vilket gör att enskilda rektorer och lärare bär hela
ansvaret såväl för att ta emot eleverna och som för att ge dem en ändamålsenlig
undervisning.
Det finns riktlinjer. Nationella riktlinjer. Det finns Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever.
Enligt mig finns det många kommuner som har egna gemensamma riktlinjer men tydligen räcker det inte. Eller så skiljer sig synen åt. Jag hade möjligheten att för ett år sedan delta i en nätverksträff för lärare som arbetar med nyanlända elever. Vi hade många intressanta diskussioner och jag skrev en artikel till LiSetten om vår träff. För den som är intresserad har jag kopierat in en del av artikeln i ett eget inlägg.
Vi som jobbar ute i den svenska skolan med dessa nyanlända elever brottas dageligen med att individualisera undervisningen. Att läsa detta citat blir lite som ett slag i magen:
Eftersom nyanlända elever utgör en extremt heterogen grupp är det av
avgörande betydelse för den enskilde eleven att undervisningen individualiseras
i samtliga ämnen. Men granskningen visar att kommunerna och skolorna ofta
rutinmässigt placerar eleverna i introduktionsklasser där undervisningen är lika
för alla oavsett elevernas olika bakgrunder, förutsättningar och behov.
Det är en omöjlighet att undervisningen kan vara lika för alla när man har elever i olika åldrar, med olika skolbakgrund och extrema skillnader på läskunnighet och studievana. Det går inte. Jag tror inte ens det finns lärare som försöker göra undervisningen lika för alla i en sådan grupp? Vår stora utmaning är ju att alla elever har sin egen undervisning på sin egen nivå. Visst, man kan ha ett gemensamt tema men jag kan omöjligt ställa samma krav på alla elever, då skulle de kraven bli orimligt låga.
Är jag så hemmablind att jag tror att alla individualiserar undervisningen så som jag gör? Nej. Jag tror att vi som individualiserar är i majoritet. Eller jag har alltid trott det. Men nu när jag läser Skolinspektionens kvalitetsgranskning börjar man ju undra.
Sedan har vi den eviga frågan som gäller studihandledning på modersmålet. Skolinspektionen skriver:
Nyanlända elever får inte studiehandledning på sitt modersmål i den utsträckning
de behöver och det råder ofta förvirring bland personalen kring vad handledning
innebär och hur den ska ges.
Och jag undrar stilla. Hur ska alla dessa elever kunna få studiehandledning på sitt modersmål när vi saknar kompetenta modersmålslärare. I de stora språken finns lärare, ja. I storstäderna kan man också hitta en del lärare i de mindre språken. Men tillräckligt många? Och tillräckligt kompetenta?
Jag kan ärligt säga att jag, i sambeslut med elever, föräldrar och skolledning, aktivt valt bort studiehandledning i vissa fall. Det känns inte kostnadseffektivt att, t ex, låta en elev gå iväg och få studiehandledning som består i att modersmålsläraren själv gör det arbete som eleven skulle göra... Den dagen vi har modersmålslärarna anställda på skolan och den dagen de har samma status som alla andra lärare kan vi locka de riktigt komptenta modersmålslärarna till skolans värld. Vi måste satsa på modersmålsslärarna, de måste få fortbildning och de måste få anständiga arbetsförhållanden. Dessutom måste modersmålsämnets status ökas. Vilket barn yucker det är "roligt" att gpå på modersmålsundervisning kl 15.15 efter en hel dagi skolan? De vill ju ut och leka/gå på sina andra fritidsaktiviteter som alla andra...
Ett tips när det gäller modersmålsundervisning är att kolla in Tema Modersmål.
Skolinspektionen skriver också följande:
Kunskap om nyanlända elevers rätt till utbildning finns ibland på kommunal nivå
men saknas i hög utsträckning bland personalen i skolorna, vilket leder till att
gällande författningar inte alltid tillämpas.
Där är jag helt enig. Fast inte när det gäller just vi som jobbar med dessa elever. Men alla andra. Speciellt är okunskapen stor bland de mottagnade lärarna. De som ska ta emot en nyanländ elev tycker ofta att "eleven inte kan något" och många lärares svar på problemet är att "de kan väl inte börja i klass ännu?" Men detta går att förändra. Med hjälp av information. På min skola har vi skrivit et tlitet brev där vi beskriver hur vi arbetar med dessa elever och vad vi förväntar oss av mottagande lärare etc. Det har underlättat massor!
Ett annat stort utvecklingsområde är detta med omdömen och bedömning.
Uppföljning och utvärdering av nyanlända elevers kunskapsresultat och
skolsituation sker inte i tillräcklig utsträckning i de granskade kommunerna och
skolorna
På min skola har vi sex övergripande mål för verksamheten som rör de nyanlända eleverna. Dessa sex mål är sedan stora delar av elevernas individuella utvecklingsplaner. Tydliga mål som lätt går att utvärdera. Dessutom utvärderar vi varje läsår och drar slutsater om vad vi behöver utveckla och vad vi ska förändra.
Kanske är det ovanligt. Det vet jag inget om, men jag tror inte det.
Men å andra sidan verkar det ju som om verkligheten är en annan än den jag lever och arbetar i. Annars skulle ju kvalitetsgranskningen av nyanlända elevers situation inte ha kommit fram till det de kom fram till.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jobb, lärarrollen, modersmålsundervisning, nyanlända elever, reflektion, sent anlända elever, Skolinspektionen
Bilden av den svenska skolan
Jag har en längre tid funderat över mediebilden av den svenska skolan. Vems bild är det?
Många säger att de känner igen mediebilden av en bråkig och stökig skola med uppkäftiga elever som inte bryr sig om varken sina egna studier eller andra människor.
Men om man skrapar lite på ytan och ställer närmare frågor så blir svaret ofta:
"Ja, fast vi har ju tur. I den skola mina barn går är det ju lugnt."
eller
"Fast mina barns lärare är ju en fantastisk lärare som håller ordning och reda!"
eller
"Jag tycker inte att det är så farligt i den skola jag jobbar i men man har ju hört..."
Förstår ni vart jag vill komma?
Alla har hört talas om den hemska svenska skolan som saknar ordning och reda och där elevernas resultat försämras år efter år men ingen vill kännas vid den. De som klagar mest är de som antingen inte har något med skolan att göra (varken i yrket eller som förälder) eller så är det de som har något att vinna på att bilden av den svenska skolan är dålig.
Klassisk politikerretorik. Bygg upp en negativ bild av något, gör din förändring och njut av berömmet som sedan kommer när bilden blir positiv. Om det sedan skett någon egentlig förändring är ovidkommande.
Nu menar jag såklart inte att svenska skolan är perfekt. Den kanske inte ens är i närheten av världsklass. Såklart går den svenska skolan att förbättra och såklart ska vi utveckla och förbättra skolan, men den här mediebilden... Är den sann?
Vad tycker ni?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, ordning och reda, mediebild
Många säger att de känner igen mediebilden av en bråkig och stökig skola med uppkäftiga elever som inte bryr sig om varken sina egna studier eller andra människor.
Men om man skrapar lite på ytan och ställer närmare frågor så blir svaret ofta:
"Ja, fast vi har ju tur. I den skola mina barn går är det ju lugnt."
eller
"Fast mina barns lärare är ju en fantastisk lärare som håller ordning och reda!"
eller
"Jag tycker inte att det är så farligt i den skola jag jobbar i men man har ju hört..."
Förstår ni vart jag vill komma?
Alla har hört talas om den hemska svenska skolan som saknar ordning och reda och där elevernas resultat försämras år efter år men ingen vill kännas vid den. De som klagar mest är de som antingen inte har något med skolan att göra (varken i yrket eller som förälder) eller så är det de som har något att vinna på att bilden av den svenska skolan är dålig.
Klassisk politikerretorik. Bygg upp en negativ bild av något, gör din förändring och njut av berömmet som sedan kommer när bilden blir positiv. Om det sedan skett någon egentlig förändring är ovidkommande.
Nu menar jag såklart inte att svenska skolan är perfekt. Den kanske inte ens är i närheten av världsklass. Såklart går den svenska skolan att förbättra och såklart ska vi utveckla och förbättra skolan, men den här mediebilden... Är den sann?
Vad tycker ni?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, ordning och reda, mediebild
26 september 2009
Varför det blev som det blev
Nu kan man läsa om varför det blev som det blev. Skolverket skriver:
Det är intressant läsning. Inte något nytt, kanske. Men ändå intressant.
En sak som jag grubblar på dock, är något jag hörde när jag var på en föreläsning om Sveriges resultat i PISA etc. Något man fokuserade på där var att Sveriges skolresultat på 90-talet inte var representativa. Just då var resultaten bättre än någonsin innan och de menade på att vi nu har sjunkit ner på vår "normalnivå" igen. Alltså inte en försämring utan en återgång. (Som såklart inte är bättre, men ändå är en annan förklaring till varför resultaten är sämre...)
Jag har försökt googla mig fram till något om detta men hittar inget. Någon annan som känner igen detta?
Jag, som jobbar i ett "segregerat område", har många gånger tänkt i banor som dessa:
Det är så. Det har blivit så. Jag tänker ofta på att vi lärare kanske blir "hemmablinda". Att vi mer eller mindre omedvetet har sänkt förväntningarna. Kanske till och med sänkt målen? Eller i alla fall kanske gjort alltför "snälla" bedömningar?
Det gör lite ont att tänka så. Men tanken måste lyftas om vi ska kunna komma fram till vad vi ska göra för att höja resultaten.
Sedan det där med decentraliseringen. Det gick ju inte så bra, det kan man ju hålla med om. En likvärdig skola? Nej.
Sedan skriver Skolverket om alla "smågrupper".
Jag har lite svårt för konstanta gruppindelningar. Jag tror på blandning. Jag tror på omväxling. Jag tror att Skolverket har helt rätt i att specialgrupper kan vara stigmatiserande och det är därför jag är så mån om att mina nyanlända elever ska komma ut i sina ordniarie klasser så fort som möjligt. De lektioner de kan ha i sina klasser ska de ha där. Men de behöver även vara hos oss, i vår "lilla grupp", för att få undervisning på just den nivå de befinner sig.
Inte antingen eller. Utan de behöver allt.
När det gäller den förändrade lärarrollen är det svårt för mig att relatera till de resultat som beskrivs:
Jag jobbade inte i skolans värld under det tidiga 90-talet men jag gick i skolan själv då. Jag tycker inte att det är så otroligt stor skillnad på mängden av "eget arbete" nu mot då. Skillnaden nu tycker jag snarare är att man inte bara "skriver av" någon annans text utan att eleverna numera kan analysera och dra slutsatser och skriva egna texter. För att ta ett exempel.
Jag minns med fasa mitt allra första historieprov i gymnasiet (1989). Det var "berättelsefrågor" och vi skulle dra slutsatser. Jag fattade inte vad som efterfrågades. På vilken sida i läroboken stod det? Vilken bildtext hade jag missat att läsa?
Det var en chockartad upplevelse att inse att det var min åsikt som efterfrågades. Jag skulle tycka och tänka själv. Inte bara återberätta vad någon annan tyckte. När chocken lade sig insåg jag vad en riktig lärare var. Min historielärare i gymnasiet var enastående.
När jag läste DN imorse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när Malin Siwe tyckte att vi skulle ställa in katedern i klassrummet igen. Men så läste jag hennes krönika igen. Och igen.
Och någonstans har hon ju rätt när hon skriver att många lärare har abdikerat från undervisningen.
Jag tänker på de kollegor man har och har haft som ofta ser lösningen på ett problem med att problemet ska "lyftas bort". Eller så ska problemet diagnostiseras. (För vems skull? En medicinsk diagnos ska inte behövas för att ett barn ska kunna få en skolgång utifrån sina egna möjligheter.) Många "problem" kan lösas i klassrummet, med rätt komptens och med rätt stöd för speciallärare/specialpedagoger.
När det gäller eget arbete och individualiserad undervisning skriver Siwe att vi har dragit ner på utlärandet. Det är ju inte helt sant. Vad vi lär ut och vad eleverna lär in är ju två helt olika saker. Jag har aldrig tänkt att epoken med "katederundervisning" tog med sig "utlärandet" i graven. Jag har alltid haft en bild av läraren som en förmedlare, en inspirationskälla, en berättare. En utlärare, kanske. Tänk om jag har haft fel. Tänk om Siwe har rätt.
Tänk om vi har slutat prata med våra elever. Tänk om eleverna inte längre kan lära av oss och av varandra. Inte är det väl så att elever i den svenska skolan sitter ensamma vid en dator eller ensam med en del av ett grupparbete?
Det är inte en beskrivning av den skolan jag jobbar på. Vi har ingen katederundervisning men vi är utlärare i alla fall.
Jag tänker som så att vi har de elever vi har. Och vi ska göra vad vi kan för att de ska lyckas. Jag är deras lärare. Ansvaret är mitt. Såklart ska vi samarbeta, vi i skolan, eleven och föräldrar men ansvaret är mitt.
Kanske är det så att det har börjat växa skygglappar på många av oss lärare? Har vi frånsagt oss ansvaret? Skyller vi på andra, människor och omständigheter? Skyller vi på decentralisering och segregation?
Borde vi kanske hellre rannsaka oss själva?
Vi är övertygade om att vi gör vårt bästa. Vi jobbar mycket och länge. Vi brinner för vårt jobb och våra elever. Vi kanske till och med bränner ut oss? Men hjälper det?
Tydligen inte eftersom resultaten försämras.
Det ska bli riktigt intressant att ta del av nästa steg. Vad vi ska göra annorlunda. Eller vad vi ska göra i stället.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jämföra skolresultat, lärarrollen, reflektion, Skolverket, specialpedagogik,
Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering - fyra
faktorer som tillsammans förklarar varför svenska elever presterar sämre i
skolan idag jämfört med tidigt 1990-tal. Den slutsatsen drar Skolverket i en
omfattande kartläggning.
Det är intressant läsning. Inte något nytt, kanske. Men ändå intressant.
En sak som jag grubblar på dock, är något jag hörde när jag var på en föreläsning om Sveriges resultat i PISA etc. Något man fokuserade på där var att Sveriges skolresultat på 90-talet inte var representativa. Just då var resultaten bättre än någonsin innan och de menade på att vi nu har sjunkit ner på vår "normalnivå" igen. Alltså inte en försämring utan en återgång. (Som såklart inte är bättre, men ändå är en annan förklaring till varför resultaten är sämre...)
Jag har försökt googla mig fram till något om detta men hittar inget. Någon annan som känner igen detta?
Jag, som jobbar i ett "segregerat område", har många gånger tänkt i banor som dessa:
I början av 1990-talet infördes det fria skolvalet, bland annat blev det möjligt
att starta fristående skolor. Samtidigt har boendesegregationen ökat.
Sammantaget har det lett till att det blivit vanligare att elever med likartad
bakgrund samlas på samma skola. Det har också inneburit att resultatskillnaderna
mellan skolor och elevgrupper har ökat och att föräldrarnas utbildningsnivå har
fått större betydelse. Den ökade segregeringen har varit negativ för
kunskapsutvecklingen. Kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet
lågpresterande elever förloras och lärarnas förväntningar på elevers
prestationer får större genomslag.
Det är så. Det har blivit så. Jag tänker ofta på att vi lärare kanske blir "hemmablinda". Att vi mer eller mindre omedvetet har sänkt förväntningarna. Kanske till och med sänkt målen? Eller i alla fall kanske gjort alltför "snälla" bedömningar?
Det gör lite ont att tänka så. Men tanken måste lyftas om vi ska kunna komma fram till vad vi ska göra för att höja resultaten.
Sedan det där med decentraliseringen. Det gick ju inte så bra, det kan man ju hålla med om. En likvärdig skola? Nej.
Sedan skriver Skolverket om alla "smågrupper".
Det har blivit allt vanligare med särskiljande lösningar som till exempel
särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas också in
i olika grupper efter kunskapsnivå. För de lågpresterande eleverna kan det vara
stigmatiserande och påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper
påverkas elevernas resultat även av kamrateffekter och lärarnas förväntningar.
Samma mekanismer som verkar segregerande på skolnivå framträder alltså här på
gruppnivå.
Jag har lite svårt för konstanta gruppindelningar. Jag tror på blandning. Jag tror på omväxling. Jag tror att Skolverket har helt rätt i att specialgrupper kan vara stigmatiserande och det är därför jag är så mån om att mina nyanlända elever ska komma ut i sina ordniarie klasser så fort som möjligt. De lektioner de kan ha i sina klasser ska de ha där. Men de behöver även vara hos oss, i vår "lilla grupp", för att få undervisning på just den nivå de befinner sig.
Inte antingen eller. Utan de behöver allt.
När det gäller den förändrade lärarrollen är det svårt för mig att relatera till de resultat som beskrivs:
Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på
egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den
bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet
hemifrån blivit allt viktigare.
Jag jobbade inte i skolans värld under det tidiga 90-talet men jag gick i skolan själv då. Jag tycker inte att det är så otroligt stor skillnad på mängden av "eget arbete" nu mot då. Skillnaden nu tycker jag snarare är att man inte bara "skriver av" någon annans text utan att eleverna numera kan analysera och dra slutsatser och skriva egna texter. För att ta ett exempel.
Jag minns med fasa mitt allra första historieprov i gymnasiet (1989). Det var "berättelsefrågor" och vi skulle dra slutsatser. Jag fattade inte vad som efterfrågades. På vilken sida i läroboken stod det? Vilken bildtext hade jag missat att läsa?
Det var en chockartad upplevelse att inse att det var min åsikt som efterfrågades. Jag skulle tycka och tänka själv. Inte bara återberätta vad någon annan tyckte. När chocken lade sig insåg jag vad en riktig lärare var. Min historielärare i gymnasiet var enastående.
När jag läste DN imorse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när Malin Siwe tyckte att vi skulle ställa in katedern i klassrummet igen. Men så läste jag hennes krönika igen. Och igen.
Och någonstans har hon ju rätt när hon skriver att många lärare har abdikerat från undervisningen.
Jag tänker på de kollegor man har och har haft som ofta ser lösningen på ett problem med att problemet ska "lyftas bort". Eller så ska problemet diagnostiseras. (För vems skull? En medicinsk diagnos ska inte behövas för att ett barn ska kunna få en skolgång utifrån sina egna möjligheter.) Många "problem" kan lösas i klassrummet, med rätt komptens och med rätt stöd för speciallärare/specialpedagoger.
När det gäller eget arbete och individualiserad undervisning skriver Siwe att vi har dragit ner på utlärandet. Det är ju inte helt sant. Vad vi lär ut och vad eleverna lär in är ju två helt olika saker. Jag har aldrig tänkt att epoken med "katederundervisning" tog med sig "utlärandet" i graven. Jag har alltid haft en bild av läraren som en förmedlare, en inspirationskälla, en berättare. En utlärare, kanske. Tänk om jag har haft fel. Tänk om Siwe har rätt.
Tänk om vi har slutat prata med våra elever. Tänk om eleverna inte längre kan lära av oss och av varandra. Inte är det väl så att elever i den svenska skolan sitter ensamma vid en dator eller ensam med en del av ett grupparbete?
Det är inte en beskrivning av den skolan jag jobbar på. Vi har ingen katederundervisning men vi är utlärare i alla fall.
Jag tänker som så att vi har de elever vi har. Och vi ska göra vad vi kan för att de ska lyckas. Jag är deras lärare. Ansvaret är mitt. Såklart ska vi samarbeta, vi i skolan, eleven och föräldrar men ansvaret är mitt.
Kanske är det så att det har börjat växa skygglappar på många av oss lärare? Har vi frånsagt oss ansvaret? Skyller vi på andra, människor och omständigheter? Skyller vi på decentralisering och segregation?
Borde vi kanske hellre rannsaka oss själva?
Vi är övertygade om att vi gör vårt bästa. Vi jobbar mycket och länge. Vi brinner för vårt jobb och våra elever. Vi kanske till och med bränner ut oss? Men hjälper det?
Tydligen inte eftersom resultaten försämras.
Det ska bli riktigt intressant att ta del av nästa steg. Vad vi ska göra annorlunda. Eller vad vi ska göra i stället.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jämföra skolresultat, lärarrollen, reflektion, Skolverket, specialpedagogik,
Språkdagen 2009
Idag är det Europeiska språkdagen. Visste ni det?
Det är något att sprida. För mer information, titta in här: http://www.sprakdagen.nu/
Varför det finns en Europeisk språkdag? Jo, för att
Det är något att sprida. För mer information, titta in här: http://www.sprakdagen.nu/
Varför det finns en Europeisk språkdag? Jo, för att
- göra allmänheten uppmärksam på hur viktigt det är att lära sig språk.
- öka medvetenheten kring ALLA de språk som talas i Europa.
- uppmuntra till ett livslångt lärande av språk.
03 september 2009
Men.. Hur gör ni?
Jag får ganska ofta frågan hur vi gör när vi lär barnen ett nytt språk. En viktig fråga. Själva kärnan med hela mitt arbete, faktiskt.
Många tror att man måste ha enorma språkkunskaper i "världens språk" för att kunna undervisa nyanlända elever. Det behövs inte. Vi tolkar inte. Vi översätter inte.
Många "utomstående" ser på språkundervisningen för nyanlända på samma sätt som de ser på sina egna språklektioner i skolan när de lärde sig engelska eller kanske tyska. Det är inte så vi jobbar heller.
Att lära sig ett främmande språk är inte samma sak som att lära sig ett andraspråk. Åke Viberg skriver så här:
Så. Hur gör jag?
Enkelt beskrivet så börjar vi med oss själva. "Vad heter du? Jag heter Anna..." Var kommer du ifrån?" "Hur gammal är du?" Eleverna måste redan första dagen förstå, och kunna svara på dessa frågor, för under dagen kommer många nyfikna barn och vuxna ställa just dessa frågor.
Sedan fortsätter vi med att benämna saker och företeelse i vår absoluta närhet. Saker i klassrummet och i skolan. I vår familj. I vår närhet. Vi sätter ord på våra upplevelser och erfarenheter.
Samtidigt så läser vi. Mycket. Och skriver.
Vi tränar uttal genom att sjunga eller genom att göra roliga grimascher framför speglar. (Prova gärna att lägga handflatorna på kinderna och trycka ihop munnen med hjälp av händerna samtidigt som du säger "i". Visst blir det "y"? Y är många gånger svårt att uttala för många...)
Vi använder oss av bilder i mängder och datorn är ett oerhört bra redskap som bildbank och mycket annat.
Jag tror på att man lär sig språk genom att använda det. Alltså är det nästan aldrig tyst i vårt klassrum. Jag tror på genuina frågor utan givna svar. Jag tror att intressanta diskussioner tvingar eleverna att använda ett "svårare" språk än vad de egentligen trodde att de klarade av.
Jag tror mer på innehåll än korrekthet. När det gäller nybörjarna. Jag vill väcka elevernas lust till läsning för att jag vet att läsning främjar skrivutvecklingen. Men läsning ger så mycket mer. Det ger eleverna en inblick i Sverige och den svenska kulturen och därför spelar vår "barnlitteratur-kulturskatt " en stor roll. Pippi, Alfons, Mamma Mu och alla andra står i bokhyllorna och väntar på att bli lästa.
Utifrån litteratur kan man prata om mycket. Och man vet aldrig vilken vändning diskussionerna kan ta. Som lärare måste jag alltid vara förberedd på att "spinna vidare" om vi halkar in på ett nytt spår. Eftersom jag har rätt lång erfarenhet har jag många äss i skjortärmen men gång på gång kommer jag på mig själv med att ständigt komma på nya idéer och nya arbetsområden.
Vår elevgrupp förändras ständigt. Nya elever kommer och gamla slutar. Inget är konstant förutom möblerna och jag. Alltså är flexibilitet ett viktigt ord.
Ungefär så gör jag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om metodik, skönlitteratur, språkutveckling, svenska som andraspråk, läsning, lärarrollen,
Många tror att man måste ha enorma språkkunskaper i "världens språk" för att kunna undervisa nyanlända elever. Det behövs inte. Vi tolkar inte. Vi översätter inte.
Många "utomstående" ser på språkundervisningen för nyanlända på samma sätt som de ser på sina egna språklektioner i skolan när de lärde sig engelska eller kanske tyska. Det är inte så vi jobbar heller.
Att lära sig ett främmande språk är inte samma sak som att lära sig ett andraspråk. Åke Viberg skriver så här:
Främmande språk lärs in enbart genom undervisning utanför den miljö där språket
talas medan ett andraspråk lärs in genom kontakt med infödda talare. Svenska som
andraspråk talar man om då svenska lärs in som ett andraspråk i Sverige medan
termen svenska som främmande språk kan användas om inlärningen av svenska
utanför Sverige, bland annat vid olika universitet runt om i världen.
Så. Hur gör jag?
Enkelt beskrivet så börjar vi med oss själva. "Vad heter du? Jag heter Anna..." Var kommer du ifrån?" "Hur gammal är du?" Eleverna måste redan första dagen förstå, och kunna svara på dessa frågor, för under dagen kommer många nyfikna barn och vuxna ställa just dessa frågor.
Sedan fortsätter vi med att benämna saker och företeelse i vår absoluta närhet. Saker i klassrummet och i skolan. I vår familj. I vår närhet. Vi sätter ord på våra upplevelser och erfarenheter.
Samtidigt så läser vi. Mycket. Och skriver.
Vi tränar uttal genom att sjunga eller genom att göra roliga grimascher framför speglar. (Prova gärna att lägga handflatorna på kinderna och trycka ihop munnen med hjälp av händerna samtidigt som du säger "i". Visst blir det "y"? Y är många gånger svårt att uttala för många...)
Vi använder oss av bilder i mängder och datorn är ett oerhört bra redskap som bildbank och mycket annat.
Jag tror på att man lär sig språk genom att använda det. Alltså är det nästan aldrig tyst i vårt klassrum. Jag tror på genuina frågor utan givna svar. Jag tror att intressanta diskussioner tvingar eleverna att använda ett "svårare" språk än vad de egentligen trodde att de klarade av.
Jag tror mer på innehåll än korrekthet. När det gäller nybörjarna. Jag vill väcka elevernas lust till läsning för att jag vet att läsning främjar skrivutvecklingen. Men läsning ger så mycket mer. Det ger eleverna en inblick i Sverige och den svenska kulturen och därför spelar vår "barnlitteratur-kulturskatt " en stor roll. Pippi, Alfons, Mamma Mu och alla andra står i bokhyllorna och väntar på att bli lästa.
Utifrån litteratur kan man prata om mycket. Och man vet aldrig vilken vändning diskussionerna kan ta. Som lärare måste jag alltid vara förberedd på att "spinna vidare" om vi halkar in på ett nytt spår. Eftersom jag har rätt lång erfarenhet har jag många äss i skjortärmen men gång på gång kommer jag på mig själv med att ständigt komma på nya idéer och nya arbetsområden.
Vår elevgrupp förändras ständigt. Nya elever kommer och gamla slutar. Inget är konstant förutom möblerna och jag. Alltså är flexibilitet ett viktigt ord.
Ungefär så gör jag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om metodik, skönlitteratur, språkutveckling, svenska som andraspråk, läsning, lärarrollen,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)