06 oktober 2012

Sara Mörtsell: Lösningen är vägen framåt

Symposium 2012 har bjudit på två intressanta dagar och väckt många intressanta frågor. En av de viktigaste frågorna är den om svenska som andraspråksämnets framtid. På twitter bytte vi frågor och funderingar med varandra och mitt i flödet dök ett förslag på lösning upp av Sara Mörtsell. Jag erbjöd henne att vidareutveckla sina tankar i ett gästblogginlägg hos mig och här kan ni läsa hennes tankar:

Lösningen är vägen framåt

I det sprudlande twitterflödet från Symposium i Svenska som andraspråk 2012 kom under dag två tweeten:
Frågan kom i samband med Inger Lindbergs beskrivning av nuläget för ämnet svenska som andraspråk i Sverige i dag 2012. Och efter att vi ca 850 svenska som andraspråksintresserade symposiedeltagare dessförinnan lyssnat till bland annat René León Rosales rörande skildringar av kategoriseringar och identitet hos unga och Constant Leungs redogörelse för andraspråksperspektivet i Storbritannien är det fullt rimligt att den här frågan väcks. Det handlar med andra ord om vilka konsekvenser en uppdelning av svenskämnet innebär för synen på de elever som inte läser det ena utan det andra, och dessa elevers syn på sig själva och sina möjligheter.

En gemensam nämnare i den här synen är bristperspektivet och ett annat återkommande inslag i samtal, anföranden och seminarier har de här dagarna varit att sva-kompetensen inte bara handlar om sva-lärare, utan om alla lärares roll i elevers språkutveckling. Detta mot bakgrund av det förtydligade språkuppdraget i samband med Lgr 11, som säger att läraren ska genomföra sitt arbete så att eleven får stöd i sin språk-och kommunikationsutveckling. Samtidigt finns ett erkännande, som också påpekas under flertalet gånger, om att sva-lärare besitter en kompetens ovärderlig för elever som är i behov av den. Detta leder oss fram till en högst rimlig problematisering av uppdelningen av svenskämnet. Intentionen är att ge alla elever en likvärdig utbildning, men i vår strävan ser vi att elever kategoriseras, exkluderas, och stigmatiseras.

När jag söker efter en lösning på det här komplexa dilemmat så kan jag bara identifiera min egen roll i den som sva-lärare, och så kallad ”expert”. Jag ser att jag ingår i att bevara en strukturell diskriminering av en grupp elever i Sverige. ”Experter” förutsätter också ”noviser”. Jag tycker mig se att den erkända kompetensen koncentreras till individuella lärare, arbetslag, klasser eller hela skolor på bekostnad av lärarkollegiets sammanlagda yrkeskompetens. Med den här koncentrationen av expertis följer koncentration av elevgrupper på bekostnad av integration och inkludering i svenska skolan. Det aktualiserar Lena Fridlunds avhandling från 2011 (pdf) som berör överlappningen mellan specialpedagogiska perspektiv och andraspråksaspekter.

Anna Österlund och Lena Sjöqvist fokuserade i sitt anförande skillnaderna i de två kursplanerna med utgångspunkten att de är snarlika. På frågan varför de just är så lika ger de ett glasklart svar: ”Det är ju samma språk”. En av de, får man säga marginella, skillnaderna som finns är formuleringen om att undervisningen inte ska ”ställa för tidiga krav på språklig korrekthet”. Vi är medvetna om att för många kan formuleringen låta som ”lägre krav”, eller ”ett lättare ämne”, och frågan är då om det egentligen spelar någon roll att vi ”experter” hävdar att det är en feltolkning, eftersom tankarna redan finns och säger något om ämnets status. Menar jag att den här korrekthetsaspekten saknar betydelse? Absolut inte, tvärtom! Men däremot tycker jag att det går att argumentera för att den aspekten tillhör lärarens ämnesdidaktiska arbete och som sådan ska följa den övergripande riktlinjen ”undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov”. Förmågan som eleven ska ges möjlighet att utveckla i svenska som andraspråk men inte i ämnet svenska är den om att välja och använda strategier. Kanske är det därför vi har två kursplaner för ett och samma språk.

Symposium i svenska som andraspråk 2012 inleddes med en föreläsning av Constant Leung som beskriver hur andraspråkstänket har utvecklats i Storbritannien. 2000-talet präglas där enligt honom av att termen ”second” bytts ut mot ”additional” och att undervisningen inte alls nödvändigtvis är åtskild från någon annan undervisning. Det är inspirerande att se alternativ och min slutsats är att situationen i Sverige påminner om tidigare årtionden, 80-90-tal, i Storbritannien. Det lämnar en känsla och förhoppning om att vi trots allt kan ta oss framåt vi också.

Lösningen och vägen framåt tror jag bara vi kan hitta om vi i sansat manér börjar ifrågasätta vilka konsekvenser en uppdelning av svenskämnet har för det som vi vill uppnå. För min del hoppas jag på ytterligare 35 år inom läraryrket och under den tiden vill jag se en långsiktig satsning på en skola för alla, snarare än en långsiktig satsning på svenska som andraspråk.

/Sara Mörtsell, Sva-lärare