Oron virvlar runt i skolans korridorer så här i slutet av terminen. Man pratar ofta om sommarlovet som glädjens och ledighetens tid. Sommarlov med långa, slappa dagar fyllda med lek, bad och sol. Eller resor och aktiviteter tillsammans med vuxna som finns där och som orkar bry sig.
Eller inte.
För alltför många barn är sommarlovet en oändligt lång tid av ensamhet. Eller av tid tillsammans med andra barn som mår lika dåligt som de själva mår. Skolan är slut och slut är det även på rutiner och trygghet.
För många av de nyanlända eleverna är sommarlovet allt för långt. Vad ska man hitta på i en trött förort en hel sommar? Med föräldrar som kanske inte orkar eller inte har möjlighet att engagera sig tillräckligt för att hitta på aktiviteter som inte kostar något?
Många elever ber om extrauppgifter. En mattebok att ta hem. En arbetsbok att jobba klart i.
Andra elever springer bara runt, runt och låter oron få utlopp i springande eller sparkande ben och flaxande eller boxande armar. Oron tar sig också form av fula ord och kränkande behandling.
Sommaren är här. Och vad gör man då när man inte har skolan att gå till?
Det finns många barn och ungdomar som skulle må bra av att fångas upp av organiserade sommaraktiviteter. Jag känner en hel del.
