08 juni 2009

När tryggheten tar slut

Oron virvlar runt i skolans korridorer så här i slutet av terminen. Man pratar ofta om sommarlovet som glädjens och ledighetens tid. Sommarlov med långa, slappa dagar fyllda med lek, bad och sol. Eller resor och aktiviteter tillsammans med vuxna som finns där och som orkar bry sig.

Eller inte.

För alltför många barn är sommarlovet en oändligt lång tid av ensamhet. Eller av tid tillsammans med andra barn som mår lika dåligt som de själva mår. Skolan är slut och slut är det även på rutiner och trygghet.

För många av de nyanlända eleverna är sommarlovet allt för långt. Vad ska man hitta på i en trött förort en hel sommar? Med föräldrar som kanske inte orkar eller inte har möjlighet att engagera sig tillräckligt för att hitta på aktiviteter som inte kostar något?

Många elever ber om extrauppgifter. En mattebok att ta hem. En arbetsbok att jobba klart i.

Andra elever springer bara runt, runt och låter oron få utlopp i springande eller sparkande ben och flaxande eller boxande armar. Oron tar sig också form av fula ord och kränkande behandling.

Sommaren är här. Och vad gör man då när man inte har skolan att gå till?

Det finns många barn och ungdomar som skulle må bra av att fångas upp av organiserade sommaraktiviteter. Jag känner en hel del.

3 kommentarer:

  1. Så sant, men de flesta av oss tänker nog inte att det är så. Skolan är för många den trygghet och rutin som gör deras vardag till något de kan greppa. Jag tänker på alla dessa otrygga ungar som känner oro, medan vi andra känner en stor känsla av lyx, frihet och glädje över att få vara lediga i många och långa veckor.

    SvaraRadera
  2. Det där är en superviktig sak. Jag var nyligen i Almedalen (politikerveckan på Gotland) och alla icke-lärare jag mötte där sa exakt samma sak. Det här med sommarlovet är ett stort problem för barn som inte har.

    Men hur löser vi det? Den populära lösningen tycks vara att vi ska sluta fråga elever vad de gjort under sommaren. Jag kan på ett sätt förstå det sättet att tänka eftersom barnen skulle slippa skämmas för sin fattigdom. Samtidigt skulle den handlingen innebära att vi blundar för våra elever. Alltid annars när elever på ett eller annat sätt har det svårt så gör vi vårt bästa. Så varför skulle det här vara något annorlunda?

    Det kanske verkar osammanhängande men i så fall beror det på att jag blir så jäkla berörd av sånt här att jag helt tappar förmågan att tala klarspråk ;-)

    //Killfröken

    SvaraRadera
  3. Många hemuppgifter och en öppen telefon och mailkontakt är det jag försöker ge mina elever, vilket kanske hjälper lite i alla fall. Våra nyanlända har dessutom fått sommarskola i sfi:s regi. Bra för dem och även för´oss då de säkert kommer ihåg mer i höst!

    SvaraRadera