14 april 2016

Anna Kaya säger upp sig

Ja. Rubriken stämmer. Det var med tårar i ögonen som jag igår meddelade mina lärarkollegor att jag från i höst inte kommer att arbeta kvar som lärare på Norrbackaskolan i Märsta, Sigtuna kommun. Det är ett beslut som gör ont. För egentligen vill jag inte sluta. Men en ny rektor och en ny organisation har lett till att min tjänst som sva-handledare försvinner och jag har därför bestämt mig för att försöka hitta en annan, liknande tjänst någon annanstans. Men en annons för en sva-handledartjänst har jag nog aldrig sett, så det kanske är ett jobb som får hitta mig snarare än tvärtom.

Två kompletterande jobb

Sva-handledare, tänker ni. Vad är det för tjänst? Varför undervisar inte Anna? Det hör till saken att jag har två jobb. Sedan 2012 arbetar jag deltid på Nationellt centrum för svenska som andraspråk (NC), vid Stockholms universitet och där har jag möjlighet att få arbeta med frågor som rör svenska som andraspråk, undervisning av nyanlända elever och lärares fortbildning och kompetensutveckling på en nationell nivå. Vilket är väldigt utvecklande, utmanande och lärorikt men jag har ändå inte velat släppa skolan helt. Jag har velat ha en fot kvar för jag vill arbeta med att utveckla skolan både på nationell och lokal nivå samtidigt. Vilket jag har haft turen att få göra. Jag har varit stolt och glad över att ha två olika jobb som har gynnat och kompletterat varandra på ett perfekt sätt.

Den senaste tiden har jag arbetat 20 % i skolan och 80 % på NC. Att undervisa på 20 % på en F-6 skola är svårt. Eleverna behöver mer kontinuitet än att träffa en lärare en gång i veckan och det är lätt hänt att man blir vikarie eller att man får hoppa in och hjälpa till där det behövs. Min förra rektor var tydlig med att hon ville dra nytta av min kompetens på det mest effektiva sättet. Därför inrättade hon en tjänst, eller kanske snarare en roll, som var skräddarsydd till mig. Den tjänsten kallades svenska som andraspråkshandledare, eller sva-handledare kort och gott.

Sva-handledare, vad är det?

Tjänsten som sva-handledare innebär att jag på mina 20 % handleder kollegor genom att jag observerar deras undervisning och att vi tillsammans har efterföljande, reflekterande samtal utifrån det kollegorna väljer att vi ska fokusera på. Oftast är det fokus på att utveckla undervisningen så den blir mer språk- och kunskapsutvecklande eller fokus på att anpassa undervisningen till nyanlända elevers förutsättningar och behov. Mina kollegor kan även ha andra önskemål som är av mer allmändidaktisk karaktär eller kanske ur ett "ledarskapet i klassrummet"-perspektiv. Ibland har jag varit med och planerat undervisningen och ibland har jag även modellat undervisning i en kollegas klass. Det har sett väldigt olika ut beroende på vilken kollega jag arbetat med och den kollegans önskningar och behov.

Utöver att jag handleder kollegor har jag även ett uppdrag som samtalsledare i Sigtuna kommuns skolutvecklingssatsning Sigtunaboxen, där fokus är bedömning för lärande, IKT och språkutvecklande arbetssätt. Att vara samtalsledare innebär att man leder ett lärande team på skolan där vi tillsammans lär av och med varandra, en handledningsmodell som utgår ifrån Dylan Wiliams TLC-format (teacher learning community). En satsning som min skola nu tar en paus ifrån för att i stället kliva på Läslyftet, så mitt uppdrag som samtalsledare försvinner också således från i höst.

Varför inte undervisa?

Jag älskar att undervisa. Och en vacker dag är jag tillbaka i klassrummet och undervisar, troligtvis nyanlända, elever. Men då på heltid. Att hålla hög kvalitet när man undervisar på 20 % är väldigt svårt och det är varken rätt för eleverna eller för mig. För mig är det viktigt att jag kan göra ett bra jobb och därför vill jag i nuläget inte komplettera min tjänst på NC med att undervisa. Jag vill komplettera min tjänst på NC med att bidra till förbättrad undervisning genom att jobba med lärares lärande. Och i rimlighetens namn borde väl det ge större effekt i längden om jag använder min kompetens till att få lärare att utveckla sin undervisning, så det gynnar många elever, än att jag undervisar få elever själv?

Vem är Anna Kaya?

Men vem är jag och vad har jag för kompetens? Jag är från början utbildad, och legitimerad, grundskollärare i sv/so åk 1-7. Efter lärarutbildningen har jag studerat svenska som andraspråk och har därför legitimation även i sva åk 1-9 samt i sva på gymnasiet. Dessutom har jag fortsatt mina studier och läser just nu på masterprogrammet i språkvetenskap med inriktning mot svenska som andraspråk. Jag har främst undervisat nyanlända elever sedan jag började arbeta som lärare 1999 men jag har även haft sva-undervisning i ordinarie klasser. 2012 fick jag den fantastiska utmärkelsen Svenska akademiens svensklärarpris för att jag genom min "gärning har stimulerat intresset hos unga människor för svenska språket och litteraturen".

Under 2012/2013 fick jag möjlighet att gå en kursledarutbildning "Vägar till skolframgång", en utbildning som syftade till att vi deltagare skulle utveckla vår kompetens kring undervisning som gagnar andraspråkselevers skolframgång. Målet var att vi efter genomgången kurs skulle kunna planera och genomföra kompetensutvecklingsinsatser för kollegor i den egna kommunen med fokus på flerspråkiga elevers språk-, läs- och skrivutveckling i alla ämnen. Jag fick tyvärr inte denna möjlighet i min kommun men min dåvarande rektor ville gärna att jag skulle genomföra en kompetensutvecklingsinsats på min skola. Därför ledde jag under ett läsår en språkutvecklingsgrupp för de lärare som inte deltog i matematiklyftet.

Mer information om mina arbetsplatser och min utbildning hittar du på min linkedin-sida och vill du lära känna mig lite bättre kan du läsa en helt ny intervju med mig i Universitetsnytt.


Så. Hade jag gärna fortsatt att vara sva-handledare på Norrbackaskolan? Ja, verkligen. Men man får inte alltid som man vill. Och vem vet, det finns kanske någon annan skola norr om Stockholm som är intresserad av en sva-handledare eller sva-utvecklare på deltid? Då är ni varmt välkomna att höra av er.

Tack Norrbackaskolan!

Tusen tack till alla elever och kollegor på Norrbackaskolan, och ett extra tack till min förra rektor Merja Olkinuora för att du alltid trodde på mig, jag har lärt mig så otroligt mycket av er alla. Förhoppningsvis korsas våra vägar snart igen. Om inte annat ses vi säkerligen i det utvidgade kollegiet via sociala medier.

10 mars 2016

Hur kan vi höja kvaliteten på lärarutbildningen?

"Hur kan kvaliteten på lärarutbildningen höjas?"
Det är kvällens #skolchatt-ämne (på twitter kl 20-21) och eftersom jag inte kommer att kunna delta vill jag kasta in några snabba tankar i samtalet. För det första indikerar frågan att lärarutbildningen idag håller en låg kvalitet, det är såklart inte alltid fallet. Däremot kan kvaliteten alltid höjas och i det här inlägget kommer jag punkta ner några tänkbara utvecklingsområden. Vinsten med mina förslag är inte enbart att lärarutbildningen blir bättre utan att vi även kommer att få nyexaminerade lärare som får en bättre ingång in i läraryrket och verksamma lärare som får en kontinuerlig professionell utveckling.Vilket kommer gynna svensk skola och vårt framtida Sverige.


Utveckla övningsskolorna med fokus på att omsätta teori i praktik

Lärosätena behöver en närmare koppling till verksamheten och därför behöver vi utveckla fler övningsskolor där verksamma lärare är lärarutbildare på riktigt - och inte bara vfu-handledare utan tid eller förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Lärarstudenter idag lämnas ofta ensamma till att försöka omsätta teori i praktik eftersom metodikkurserna ofta lyser med sin frånvaro. Den lärarstudent som har tur att få en kompetent vfu-handledare med tid för uppdraget kommer därför att få en bättre lärarutbildning än de kursare som inte har lika stor tur. Så kan vi inte ha det och övningsskolor tror jag är ett bra sätt att höja kvaliteten på både lärarutbildningen och på undervisningen i stort på övningsskolorna. Alltså borde vi ha betydligt fler övningsskolor.


Fler verksamma lärare på lärarutbildningen

Lärarutbildningen behöver verksamma lärare. Lärarutbildningen behöver såklart även lektorer och forskare som är specialister i sina olika ämnen men läraryrket är mer än ämneskunskaper och för att lärarstudenter ska bli tillräckligt rustade måste de även ha tillgång till universitetslärare som har färsk erfarenhet av att undervisa i skolan. Men. Ska vi ha adjungerade adjunkter på lärarutbildningarna (de som har två olika 49/51-tjänster) måste de ha rätt förutsättningar för att kunna undervisa både på lärarutbildningen och på sina egna skolor. Att låta de adjungerade adjunkterna arbeta 40/40/20 - där 20% av arbetstiden är ställtid samt reflektionstid mellan de båda tjänsterna (som båda arbetsgivarna får vara med och betala) skulle gynna alla inblandade. Dessutom måste vi höja lärarlönerna på lärarutbildningarna om vi ska kunna locka lärare dit. Idag får förstelärare i Stockholm gå ner ca 6 000 kr/mån när de får en tjänst på Stockholms universitet - vem vill göra det? Ingen. Vilka ska då undervisa framtidens lärare?


Inför karriärssteg på riktigt för verksamma lärare

Vi har karriärstjänster i svensk skola som inte är definierade eller kopplade till specifika uppdrag. Hur den reformen kunde genomföras övergår mitt förstånd så här måste vi göra om och göra rätt. Mitt förslag är enkelt. Inför tydliga steg i professionsutvecklingen för lärare. Titta gärna på hur andra länder gör (t ex Australien: Australian Professional Standards for Teachers) och se till att nyexaminerade lärare kliver in i en skola där det är självklart att lärare ständigt utvecklas. Lärare behöver, liksom läkare, ha verksamhetsförlagd utbildning efter avslutad utbildning på ett lärosäte. Vi behöver inte kalla det för AT/ST-tjänster men vi behöver låta nya lärare få undervisa med stöd av mer erfarna lärare, precis som läkare inte får praktisera medicin helt på egen hand när de är nya läkare. Den som handleder en nyexaminerad lärare ska ha ett specifikt uppdrag att göra detta och det ska finnas förutsättningar för att samplanera och samundervisa samt att utvärdera tillsammans efteråt.

Ett stort problem vi har i svensk skola idag är att nyexaminerade lärare kastas in i undervisning som de ska genomföra på egen hand. Dessutom får de ofta tjänster som ingen annan vill ha (läs "jobbiga" klasser, "tuffa skolor" etc). Vilken kvalitet får vi då? Lika lite som våra elever ska lämnas ensamma i undervisningen (dvs "eget arbete") så ska våra nyblivna lärare lämnas ensamma i lärarutövningen. Här krävs system så lärare kan fortsätta att utvecklas under hela arbetslivet (läs gärna mer om hur detta kan gå till i länder som har bättre resultat än vi: Beyond PD:Teacher Professional Learning in High-Performing Systems) där handledning av nyexaminerade lärare, tydliga professionsutvecklingssteg kopplat till karriärsstjänster samt tydligt pedagogiskt ledarskap är viktiga delar som komplement till kompetensutveckling. Det högsta steget i den australienska utvecklingstrappan heter "Lead". Där har vi våra förstelärare. Där har vi lärare som kan, och ska, leda andra lärares utveckling. Att undervisa blivande lärare (i form av att arbeta på en övningsskola) och handleda nyexaminerade lärare är därför en viktig del av arbetet för att vi ska få en kvalificerad lärarutbildning OCH höja kvaliteten på undervisningen för alla. Lärare måste få se andra lärare undervisa för att kunna utveckla sin egen undervisning. Därför måste lärartjänsterna skapa förutsättningar för lärare att samundervisa och observera varandra för att kunna säkerställa hög kvalitet och likvärdig utbildning. Det är galet att så inte är fallet idag när vi vet att det är en viktig framgångsfaktor i de länder där man har högre kvalitet på undervisningen.


Mer aktionsforskning och specialisering för lärare

Vi vet för lite om vad som verkligen gör skillnad i undervisningen och därför behöver vi mer praktiknära forskning, gärna i form av aktionsforskning eller lesson/learning study. Alla som har fått besök av en forskare vet hur utvecklande det är och varför inte slå två flugor i en smäll, fler lärare/forskare som forskar på undervisning kommer leda till att fler lärare utvecklar sin undervisning.

Ytterligare en sak som behövs är fler möjligheter för lärare att specialisera sig. Ska man införa ett AT/ST-system för lärare behöver vi fler specialiseringar än specialpedagogik. Jag har redan bloggat om ett förslag på en ny påbyggnadsutbildning likvärdig med speciallärarutbildningen fast med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Jag tänker att det finns många specialiseringar vi behöver inom de olika ämnena men även läsinlärningsspecialister och en massa andra områden som man kan få vidareutbilda sig inom. Gärna då i kombination med praktiknära forskning och handledning av lärarstudenter.


Lärarstudenter måste vara rustade för att möta svenska barn

Tyvärr är det så att lärarstudenter idag inte får en utbildning som ger dem tillräckligt med redskap att anpassa undervisningen till alla de barn och elever som de kommer att möta i förskola och skola. De barn som växer upp i Sverige idag har olika bakgrund och kan olika språk. Och alla elever är olika. En del har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, en del har läs- och skrivsvårigheter, en del ska lära på sitt andraspråk, en del är nyanlända, en del har språkstörningar och så vidare. Vi kan inte ha en lärarutbildning där lärare inte får tillräckliga redskap för att kunna undervisa alla elever. Jag menar såklart inte att alla lärare måste vara specialister, absolut inte. Vi kommer behöver många speciallärare och lärare i svenska som andraspråk men om 25% av barnen i förskolan har ett annat modersmål än svenska behöver alla förskollärare ha kunskap om vad som skiljer förstaspråksutveckling från andraspråksutveckling. Har 20% av eleverna i grundskolan utländsk bakgrund behöver alla lärare ha kunskap om hur man kan undervisa för att eleverna ska utveckla svenska språket parallellt med ämneskunskaperna. Om tre av tio barn med npf inte får det stöd de behöver i skolan behöver alla lärare kunskap om hur man kan underlätta och stötta dessa elever genom hela skoldagen.

Det finns såklart många, många fler perspektiv som behöver genomlysa lärarutbildningen men om vi ser hur verksamma lärare och skolledare idag skriker efter kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för att gynna nyanlända och flerspråkiga elevers lärande är det väldigt, väldigt konstigt att detta inte ingår i lärarutbildningen. Åtgärda detta omedelbart, tycker jag. Vi pratar om en fjärdedel av Sveriges barn. Vilken lärare som utbildas idag kommer inte möta en elev med utländsk bakgrund? Vi behöver en lärarutbildning som är anpassad till vårt Sverige och vi behöver lärare som är rustade för att möta svenska barn i undervisningen.

Lyssningstips inför #skolchatt: "Utbilda färre lärare", Min kollega Lisa Gannå pratar med Didaktorn om hur vi kan höja kvaliteten på lärarutbildningen.

03 januari 2016

Nyanlända elever och betyget F

Betyget F, det vilka säga ett icke godkänt betyg, är det verkligen logiskt att använda för att betygsätta nyanlända elevers kunskaper? Ett icke godkänt betyg borde förutsätta att skolan har gett eleverna förutsättningar för att nå ett godkänt betyg, har skolan verkligen gjort detta när det gäller elever som är nyanlända? Är betyget F ett kraftfullt verktyg för att informera skola, vårdnadshavare och elev om hur den nyanlända eleven ligger till kunskapsmässigt? Jag är tveksam.


Betygssystemet inte anpassat för nyanlända


Vid varje terminsslut blir det tydligt att vårt betygssystem inte riktigt är anpassat efter de nyanlända elevernas förutsättningar och behov. Frågorna från lärare är många. Många tycker det är svårt, eller rent ut sagt fel, att sätta ett icke godkänt betyg på nyanlända elevers kunskaper med tanke på att de inte fått undervisning på samma sätt som elever som har gått alla sina skolår i svensk skola. Men sådant är regelsystemet. Nyanlända elever ska få undervisning i skolans alla ämnen och betyg ska sättas i alla ämnen eleverna får undervisning i, precis som för alla andra elever.

"Men", säger en del lärare. "Det är så orättvist. Nyanlända elever kämpar så hårt, utvecklas i en god takt och når ändå inte upp till ett E. Måste vi verkligen sätta F?"

Ja. Det måste vi. Jag håller med om svårigheterna och att det många gånger känns fel. Men vi får inte glömma bort att även nyanlända elever kan få godkända betyg. De behöver till exempel inte visa sina kunskaper på svenska och många av våra nyanlända elever har faktiskt kunskaper med sig som kan leda till godkända betyg i olika ämnen. Vilket kräver att vi kartlägger elevernas kunskaper och gör en bedömning genom att ställa elevernas kunskap i relation till de kunskaper en elev ska ha uppnått vid betygstillfället i förhållande till kunskapskraven i åk 6 eller 9. Vilket inte är helt enkelt eftersom det behöver göras på ett, för eleven, starkt språk. Har en nyanländ elev t ex tillgång till en flerspråkig lärare kommer troligtvis den eleven ha större möjligheter att kunna visa sina kunskaper, och få ett godkänt betyg, än en elev som behöver visa sina kunskaper på svenska.

Vet vi verkligen att eleverna inte har nått godkända resultat?


Ett icke godkänt betyg innebär att eleverna inte har utvecklat tillräckliga kunskaper relaterat till kunskapskraven. Det borde även innebära att vi, när vi sätter ett F, verkligen vet att eleverna inte har dessa kunskaper och att de inte har nått godkända resultat. När det gäller nyanlända elever vet vi att dessa elever inte kan visa dessa kunskaper på svenska men vi vet inte alltid om de har de egentliga kunskaperna på ett annat språk. För vi kan inte alltid ta reda på detta eftersom vi inte har ett gemensamt språk att kommunicera på. Detta faktum bidrar inte till en likvärdig bedömning.

Det finns ett par tänkbara lösningar. En lösning är att vi enbart bedömer elevernas kunskaper via svenska språket - vilket skulle leda till att antalet F bland nyanlända elever ökar och troligtvis bidrar till sänkt motivation. En annan är att vi inte betygsätter nyanlända elevers kunskaper alls. Vilket inte heller är en hållbar lösning eftersom "Att få sina kunskaper erkända och bedömda genom att få betyg i ett eller flera ämnen, även om man inte behärskar det svenska språket, är en viktig bekräftelse på att det man kan har ett värde" (citat ur det gamla allmänna rådet för nyanlända elevers utbildning från 2008 som jag tänker fortsätta att referera till ända tills Skolverket förtydligar detta på annat sätt).

Byt ut F mot skriftligt omdöme


Så. Hur kan vi lösa detta? Mitt förslag är att betyget F inte ska användas under de år elever definieras som nyanlända. Med tanke på signalvärdet ett icke godkänt betyg har och med tanke på att skolan har ett stort ansvar för att eleverna ska nå godkända betyg anser jag att betyget F bör bytas ut mot en skriftlig individuell utvecklingsplan där man ger omdömen om elevens kunskapsutveckling i förhållande till kunskapskraven i de ämnen som eleven får undervisning i och sammanfattar vilka insatser som behövs för att eleven ska nå kunskapskraven och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen. Precis som det ser ut i årskurs 1-5, således.

Vi har nu, sedan 1 januari 2016, en definition på vilka elever som är nyanlända:
Med nyanländ avses den som
  1. har varit bosatt utomlands,
  2. nu är bosatt i landet, och 
  3. har påbörjat sin utbildning här senare än höstterminens start det kalenderår då han eller hon fyller sju år.
En elev ska inte längre anses vara nyanländ efter fyra års skolgång här i landet.
Varför inte använda definitionen även när det gäller betygssättning? De nyanlända elever som kan visa sina kunskaper på svenska eller på något annat språk ska självklart få sina kunskaper värderade och bedömda genom att få ett godkänt betyg - som alla andra elever i svensk skola. Det är det icke godkända betyget som jag inte anser fyller någon som helst funktion när det gäller dessa elever. En del elever kan nå godkända betyg på kort tid, andra behöver längre tid, och så fort de når E-nivån ska de få ett betyg.

Idag behöver ett F kompletteras med en skriftlig bedömning av elevens kunskapsutveckling i ämnet. Jag anser att en individuell utvecklingsplan med omdömen är ett betydligt mer kraftfullt verktyg för elevernas kunskapsutveckling och för min undervisning. Dessutom skulle utbytet av ett F mot ett omdöme vara en motivationshöjande insats som skulle stärka många nyanlända elevers självkänsla och självförtroende. Även om vi inte betygsätter våra elever, utan deras kunskaper, är ett icke godkänt betyg ofta en hård smäll för nyanlända elever som anser att de har presterat enormt.

Jag ska avsluta med att poängtera att jag vet att denna fråga är något kontroversiell. Flera håller inte med mig men jag vet att det är många lärare och nyanlända elever som tycker ett icke godkänt betyg är högst problematiskt. Och därför bör frågan diskuteras. Så, vad tycker du?

20 oktober 2015

Ny masteruppsats om kartläggning av nyanlända elever

Äntligen kan vi ta del av min kollega Anniqa Sandell Ring​s masteruppsats: Att utforska nyanländas erfarenheter och kunskaper - om kartläggning som ett didaktiskt redskap i nyanlända elevers utbildning.

Det är en fröjd att få läsa om lärare som på ett strukturerat och systematiskt sätt kartlägger de nyanlända elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter för att både kunna organisera samt planera och genomföra undervisningen så den utgår ifrån elevernas förkunskaper samtidigt som den anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Kartläggning av nyanlända elever är en utmaning men det är en ännu större utmaning att låta det som framkommer i kartläggningen ligga till grund för planering och genomförande av den undervisning eleven sedan får.

Om jag utgår ifrån mina egna erfarenheter inser jag snabbt att jag skulle vilja göra vissa saker annorlunda. Jag skulle velat använda våra lärarresurser på andra sätt. Jag skulle velat ha dubbel bemanning och samundervisa så som lärarna i Anniqas studie gör. Jag skulle velat använda modersmålslärarna och studiehandledarna på ett helt annat sätt än vi gjorde för att t ex kunna genomföra gruppkartläggningar inför ett arbetsområde.

Uppsatsen väcker en hel del tankar och jag hoppas ni tar er tid att läsa den. Resultatdelen och diskussionsdelen lämpar sig väldigt väl som underlag för kollegiala samtal, tycker jag. Och har du inga kollegor att diskutera med är du välkommen att skriva dina tankar i facebook-gruppen Svenska som andraspråk. Här är t ex den tråd där jag tipsar om Anniqas uppsats.

Sammanfattning av uppsatsen

Här följer en lite längre sammanfattning av innehållet för er som inte hinner läsa uppsatsen just nu men som ändå är nyfikna:

Syftet med fallstudien är att försöka närmare beskriva vad kartläggning är för slags fenomen genom att studera (via 21 st intervjuer och 18 st observationstillfällen) hur man på en skola arbetar med och tänker kring kartläggningsprocessen och olika kartläggande aktiviteter. Skolan har en förberedelseklass där eleverna placeras och de personer som studien utgår ifrån är klasslärarna Kim och Lo (som är lärare i NO/SVA resp SO/SVA - vilket också bestämde hur de delade upp kartläggningsaktiviteterna inom de båda ämnesblocken), modersmålslärarna Nilo och Pim samt eleverna Cam, Isa, Senja och Vally (eleverna är 9-11 år). Därutöver intervjuas rektor och en annan lärare som ansvarar för elevernas övergång till ordinarie undervisning.

Kartläggning som en del av den formativa bedömningen

Lärarna i studien såg de kartläggande aktiviteterna som en naturlig del av den formativa bedömningen och att informationen från de kartläggande aktiviteterna primärt syftade till att ligga till grund för planering av elevens fortsatta utbildning, på både en organisatorisk och innehållsmässig nivå. Klasslärarna och modersmålslärarna hade olika roller under de kartläggande aktiviteterna och det var klasslärarna som hade huvudansvar för att samla in information om eleverna. Flera språk användes under de kartläggande aktiviteterna och de kartläggande samtalen hade ofta en öppen och dialogisk struktur. Kartläggningsaktiviteterna sågs som en process över tid och påbörjades från elevens första dag i förberedelseklassen, främst i undervisningen men även utanför undervisningen via samtal med klasslärare och/eller en modersmålslärare.

Kartläggande aktiviteter

De kartläggande aktiviteterna genomfördes på olika sätt och fångade olika aspekter av elevens erfarenheter och kunnande. Kartläggningsaktiviteterna ägde rum både i och utanför undervisningen i förberedelseklassen och genomfördes på olika sätt:

  • samtal om elevens personuppgifter och bakgrund
  • samtal och uppgifter kring elevers skolerfarenheter och språk- och ämneskunskaper
  • iakttagelser av och samtal om elevens erfarenheter och kunskaper i allmänna skolsituationer 

Kartläggningsaktiviteterna beskrivs i resultatdelen vilket gör att vi får en bra bild över vilken information lärarna eftersökte, hur de motiverade behovet av denna information och hur de gick tillväga för att inhämta den.

Kartläggningsaktiviteternas effekt på undervisningen

I studien blir det även tydligt vilken effekt kartläggningsaktiviteterna får på undervisningen. När lärarna med hjälp av de olika kartläggningsaktiviteterna fick mer och mer information om eleverna försökte de successivt anpassa undervisningsinnehållet så att det bättre stämde överens med elevernas egna förkunskaper. Utöver att lärarna anpassade undervisningen till elevernas förutsättningar och behov arbetade lärarna ämnesövergripande, vilket var gynnsamt för elevernas språk- och kunskapsutveckling.

Lärarna använde sig av resultatet av de kartläggande aktiviteterna vid planering och genomförande av undervisning. Det fanns även en synlig och påtaglig kunskapsöverföring från kartläggningen till organisationen av och innehållet i undervisningen:

  • Informationen från kartläggningsaktiviteterna användes också för beslut om stöd, studiehandledning och planering av inriktningen på modersmålsundervisningen.
  • Klasslärarna ansåg också att elevernas styrkor synliggjordes genom de kartläggande aktiviteterna och att de därmed kunde utgå från dem i organisation och genomförande av undervisningen. Hur de bemötte eleverna, vilka förväntningar de hade på eleverna, påverkades av vad de fick fram genom kartläggningsarbetet.
  • Den samlade informationen om eleven låg till grund för en individuell planering för varje elev, både på en organisatorisk nivå (inslussning i ämnen i ordinarie undervisningsgrupp, gruppindelning i klassrummet, studiehandledning etc.) och på en detaljerad lektionsplaneringsnivå (ämnesområden, ord och begrepp, uppgifter etc.).

Gynnande respektive hindrande faktorer

Avslutningsvis kan vi i resultatdelen ta del av faktorer som (enligt klasslärarna och rektorn) gynnade respektive hindrade möjligheterna att man lyckades genomföra kartläggande aktiviteter som kunde användas som underlag för fortsatt undervisning:
  • Mottagande och de kartläggande aktiviteterna skedde på skolan av lärare som sedan mötte eleverna i undervisningen.
  • Att förberedelseklassens lärare sammanlagt hade en bred ämneskompetens.
  • Att alla involverade lärare hade kunskaper om nyanlända elever, om språk och kunskapsutvecklande arbetssätt och om kartläggningsarbete, samt upparbetade rutiner för kartläggningsprocessen.
  • Att såväl skolledning som involverade lärare hade tid för uppföljning och samverkan kring resultatet av kartläggningsaktiviteterna.
  • Dubbelbemanning i förberedelseklassen och en välstrukturerad studiehandledning.
  • Undervisning i förberedelseklass under elevernas första tid i skolan för att kunna fullfölja och också allsidigt ta tillvara informationen från kartläggningsaktiviteterna.

Kartläggning på mottagningsenhet?

När det gäller en av de gynnsamma faktorerna, nämligen att det fanns stora vinster med att kartlägga på skolan, tänkte jag kopiera in ett citat eftersom detta med kartläggning på mottagningsenheter är en högaktuell fråga för många av oss:

"Alla deltagande lärare och rektor var överens om fördelarna med att skolan och förberedelseklasslärarna Kim och Lo ansvarade för kartläggningsprocessen. I kommunen hade enligt lärarna och rektorn en ny mottagningsenhet öppnat, som bland annat skulle ansvara för kartläggning av nyanländas bakgrund och kunskaper. Kim resonerade om fördelarna med kartläggning på skolan och jämförde med om kartläggningsaktiviteterna skulle ha genomförts på en central mottagningsenhet:
För oss känns det väldigt naturligt att koppla kartläggning till undervisningen, att vi gör mycket av den i klassrummet. För gör vi en uppgift som de också lär sig nånting av, som vi också jobbar vidare med sen, än att man kanske kartlägger centralt och så får man ett papper på vad den här eleven kan, det känns naturligare att man gör det i det sammanhanget som man jobbar tycker jag (Kim, 141119). " (Sandell Ring 2015, s. 72)
Referens:
Sandell Ring, Anniqa, (2015). Att utforska nyanländas erfarenheter och kunskaper. Om kartläggning som ett didaktiskt redskap i nyanlända elevers utbildning. Masteruppsats Göteborg : Göteborgs universitet

26 juni 2015

Om nyanlända elever i Almedalen

Jag har blivit inbjuden att delta i två olika seminarier under Almedalsveckan 2015 och båda seminarierna utgår ifrån frågeställningar som på ett eller annat sätt handlar om nyanlända elever. De båda seminarierna beskrivs på följande sätt och kan ses i efterhand:

Vad behöver skolan för att integrationen ska fungera bättre?

Ett frukostseminarium om att likvärdigheten i skolan sjunker och lärare saknas. Samtidigt står vi inför en ny utmaning – att hjälpa de nyanlända barn som flytt krig och förtryck. Skolan är nyckeln till integration, men hur ger vi alla elever det stöd de behöver? Hur tar vi tillvara den nya generationen barn och unga i Sverige?

Nyanlända — hur ska skolan klara utmaningen?

Flera kommuner tar på kort tid emot flera hundra nyanlända barn. Hur ska skolan lägga upp undervisningen för att dessa barn ska klara de svenska målen. Om alla ska gå i förberedelseklass, hur ska den då se ut? Forskare och nationella beslutsfattare ger sin syn på saken.
Jag är i Almedalen som en del av mitt uppdrag på Nationellt centrum för svenska som andraspråk och eftersom vi alla som arbetar där är lärare i toppen (tack Lisa Rönnbäck för uttrycket) så är det som lärare jag deltar i samtalen. Detta innebär att trots att frågeställningarna är gigantiska så kommer jag i mina svar fokusera på det klassrumsnära perspektivet och utgå ifrån det vi lärare tycker är viktigt att utveckla och förändra för att nyanlända elever ska få den utbildning de har rätt till. Det som genomsyrar mina tankar och frågor är vikten av vårt förhållningssätt. Ser vi på eleverna som en tillgång eller ser vi på dem som ett problem? Är nyanlända elever vårt gemensamma ansvar eller är ansvaret någon annans? Jag tror ni vet hur mina svar lyder och jag hoppas ni håller med mig.

För att sortera mina tankar inför Almedalen bad jag mina svenska som andraspråkslärarkollegor om hjälp med att prioritera vad som är viktigast att lyfta fram. Deras svar kan du ta del av via facebook, jag administrerar nämligen en grupp där vi bl a diskuterar undervisning av nyanlända och svenska som andraspråk. Med inspiration av mina kollegor ute i landet och utifrån mina egna erfarenheter så är detta är vad jag skulle vilja lyfta fram under seminarierna i Almedalen 2015. Men, eftersom jag bara har ett fåtal minuter på mig väljer jag att publicera den långa versionen här i ett blogginlägg.

Skolor med stora utmaningar

De skolor i Sverige som står inför de största utmaningarna när det gäller resultat är ofta samma skolor som tar emot många nyanlända elever. Detta är ohållbart och bidrar till ökad skolsegregation och minskad integration. För att råda bot på detta krävs stora insatser på både nationell och lokal nivå. Jag tror vi behöver tänka nytt när det gäller resursfördelningssystem och troligtvis kombinera detta med ökad statlig styrning på olika sätt. Jag kan till exempel tänka mig riktade stadsbidrag för sådant som ger effekt:

  • tvålärarsystem 
  • studiehandledning på modersmålet
  • utökad elevhälsa med fokus på flerspråkiga elevers specifika förutsättningar och specialistkompetens när det gäller flyktingar
  • bemannade skolbibliotek och fler studie- och yrkesvägledare
  • fortbildningsinsatser för att få fler behöriga lärare i svenska som andraspråk och ökad kompetens hos alla skolledare och lärare när det gäller nyanlända elevers lärande
Jag vill även öppna upp för diskussion kring hur vi kan använda nyanlända-definitionen som ett led i resursfördelningen. Kan man tänka sig att varje individ, varje nyanländ elev, genererar ett extra statligt tilläggsbelopp så länge eleven definieras nyanländ (dvs 4 år)? På så sätt skulle huvudman/rektor inte behöva ta från den befintliga skolpengen för att bekosta studiehandledning på modersmålet och delvis undervisning i förberedelseklass (kan ju vara resurskrävande i form av ökad personaltäthet pga mindre elevgrupper) eftersom detta är behov som i stort sett varje nyanländ elev har. Om beloppet är kopplat till individen kan det även bidra till att nyanlända elever blir mer "attraktiva" för skolor som idag inte tar emot speciellt många och bidra till minskad skolsegregation. 

Men. Här behöver man i så fall se över möjligheter för rektorer att kunna hålla budget trots en eventuell elevflytt, vilket redan idag är ett problem på sina håll. Att en skola inte kan planera långsiktigt och hållbart pga att de inte vet hur många elever som kommer att flytta in och flytta ut under ett läsår leder ofta till att klasser och tjänster är fyllda redan vid höstterminsstart. Detta drabbar nyanlända hårt eftersom de flyttar in och ut (de kan utvisas, bli kommunplacerade i annan kommun, flytta på eget bevåg, använda sig av fria skolvalet etc) när som helst under året. Att bygga en flexibel organisation under dessa förutsättningar är en utmaning för många rektorer.

Vi behöver även fundera över hur vi kan locka fler kompetenta lärare till de skolor med de största utmaningarna. Och även om hög lön är ett väldigt bra sätt så kommer det inte att räcka. Här behöver vi utöver hög lön även fundera över sådant som väger upp för en oerhört socialt tung arbetsmiljö. Tänkbara alternativ skulle kunna vara tvålärarsystem, mer kompetensutveckling på arbetstid, mindre elevgrupper eller färre mentorselever, handledning, stärkt stöd i form av utvecklad elevhälsa, arbeta deltid men få betalt för heltid, många vuxna på skolan, lärarsekreterare... Listan kan göras lång.

Eldsjälar eller hållbar skolutveckling?

På lite för många håll runt omkring i Sverige är det eldsjälar som driver skolutveckling gällande nyanlända elevers lärande. Det är också ohållbart. Skolutveckling kan inte byggas på enskilda individers engagemang, kompetens och driv. Hela styrkedjan, från nationella och lokala politiker till huvudman, skolledare och lärare, måste ha kunskap om och insikt i frågor som rör mottagande och organisation av nyanlända elevers utbildning. När det brister i styrkedjan pga bristande kompetens eller för att man (omedvetet?) anser nyanlända elever vara någon annans ansvar så ger det negativa effekter på elevernas skolframgång. Således behöver vi se stora kompetenshöjande insatser på huvudmanna- och skolledarnivå för att implementeringen av kommande författningsförändringar kommer bli lyckad.

Kompetensutveckling och fortbildning

Utöver att vi har en enormt stor brist på utbildade och behöriga lärare i svenska som andraspråk saknar även många skolledare kompetens i hur man organiserar undervisning för nyanlända och hur man leder nyanländas lärare. På många håll ger detta negativa effekter i form av att undervisningen organiseras utifrån organisationens förutsättningar och behov i stället för elevens. Och så kan vi ju inte ha det.

Därutöver är det akut behov av ämneslärare som har kompetens i hur man undervisar nyanlända eller åtminstone har kompetens i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande så det gynnar flerspråkiga elevers lärande. Detta är nämligen inget som ingår i lärarutbildningen. Här behövs riktade insatser för att höja kompetensen hos alla lärare som möter nyanlända elever oavsett i vilket ämne de undervisar.

Framgångsfaktorer

Kartläggning av kunskaper

Vi vet att det är en framgångsfaktor för nyanlända elever att undervisningen tar sin utgångspunkt i elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter men för att realisera detta behöver vi lärare få ökad kunskap om hur man kan göra detta i praktiken när man inte har något gemensamt språk att kommunicera på. Även om Skolverket nu tar fram ett nationellt kartläggningsmaterial så vi ska kunna bedöma nyanlända elevers kunskaper så kommer det inte att räcka. Kartläggning av elevers kunskaper är inget man gör isolerat när den nyanlända eleven är helt ny utan det är en process som pågår under längre tid och som sedan blir en del av lärares ordinarie bedömnings- och dokumentationsprocess. Med den skillnaden att lärare och elev inte alltid förstår varandra. Vilket leder till att många nyanlända elever inte alls får undervisning anpassad till deras förutsättningar och behov. Här inser man ganska snabbt att det är oerhört viktigt att använda elevernas modersmål som resurs för att lyckas med detta.

Studiehandledning

Vi vet också att det är en framgångsfaktor att nyanlända elever får studiehandledning på modersmålet både för att fortsätta att utveckla sina kunskaper men också för att kunna förstå och ta till sig av undervisningen. Om vi vet att detta är en framgångsfaktor är det väldigt konstigt att vi inte ser större satsningar när det gäller resurser för ökad studiehandledning. Det är lika konstigt att vi inte ser mer satsningar på att öka studiehandledarnas kompetens och för att skapa bättre förutsättningar för studiehandledare i samarbete med ämneslärare kunna bedriva effektiv studiehandledning. På många håll i landet är studiehandledning på distans den enda tänkbara lösningen. En lösning som tyvärr ännu inte överensstämmer med rådande lagstiftning.

Anpassad undervisning

Ytterligare en framgångsfaktor är att undervisningen anpassas till den nyanlända elevens förutsättningar och behov. Det betyder att vi inte kan organisera undervisningen för nyanlända som om de nyanlända eleverna vore en homogen grupp. En del nyanlända elever kan med hjälp av studiehandledning direktplaceras och få undervisning i en ordinarie undervisningsgrupp. En del elever behöver få delvis undervisning i förberedelseklass och det finns även nyanlända elever som är i behov av anpassad studiegång i en särskild undervisningsgrupp. Att ställa olika modeller för organisation av undervisning för nyanlända mot varandra, och diskutera vilken modell som är mest effektiv, är inte den diskussion vi bör föra. Vi borde i stället diskutera hur vi kan få till en såpass flexibel organisation att vi inom en och samma skola, eller åtminstone huvudman, kan erbjuda våra nyanlända elever undervisning anpassad just till deras behov. Läs mer om hur man kan tänka kring hur man organiserar undervisning i förberedelseklass och hur man kan organisera undervisning i svenska som andraspråk.

Oavsett hur vi väljer att organisera undervisningen för nyanlända elever är det viktigt att vi arbetar för att de nyanlända eleverna är allas ansvar oavsett om deras undervisning sker i förberedelseklass eller inte. Det är också viktigt att undervisningen av nyanlända sker som en integrerad del av skolans övriga verksamhet och inte som en egen verksamhet vid sidan av. Och nej. Här menar jag inte bara förberedelseklassverksamhet i en lokal "längst ner, längst bort" där eleverna är mer eller mindre isolerade från annan undervisning i skolan. Det finns mängder av exempel på nyanlända elever som är fysiskt "integrerade" i en ordinarie klass men som ändå inte är en del av den ordinarie undervisningen. Kanske arbetar de med egna uppgifter. Kanske är de socialt utanför. Kanske förstår de såpass lite svenska att undervisningen "går över huvudet" på dem. Kanske har de inte tillgång till studiehandledare. Kanske har deras lärare inte tillräcklig kompetens i hur man kan undervisa nyanlända elever. Här krävs stora insatser för att öka medvetenheten kring vikten av vårt förhållningssätt (inkl vikten av höga förväntningar) och insatser för att öka vår kompetens att anpassa undervisningen. Vilket rent konkret betyder förbättrade förutsättningar för kollegialt lärande och för lärare att samarbeta men även ökade resurser så lärare kan ha ansvar för färre elever och på så sätt få tid för det som bevisligen ger effekt. God undervisning.

Samarbete för att överbrygga de kritiska övergångarna

Övergångarna mellan mottagningsenhet och skola eller förberedelseklass och ordinarie undervisningsgrupp har visat sig vara kritiska moment för nyanlända elever. Många gånger handlar det om avsaknad av rutiner eller att rutinerna inte har implementerats eller så används de inte som ett led i det systematiska kvalitetsarbetet. Det kan också handla om att information om eleven som framkommer i kartläggningssamtal och undervisning inte dokumenteras och förmedlas till mottagande lärare eller att den mottagande läraren inte vet hur man i undervisningen kan dra nytta av det som framkommit under kartläggningen. Kanske för att det saknas rutiner för detta, eller kompetens, men mest sannolikt eftersom det saknas samarbetsytor och tid för samarbete, dokumentation och överlämningar mellan lärarna. Här krävs det att vi tänker nytt för att viktig kunskap om den nyanlända eleven ska försvinna på vägen. Men det krävs även bättre förutsättningar för sva-lärare, ämneslärare och modersmålslärare/studiehandledare att gemensamt planera, genomföra och utvärdera undervisningen för att skoltiden ska bli en meningsfull helhet för eleven.

Som ni märker är det mycket jag har att lyfta fram. Eller. Som vi har att lyfta fram. Avslutningsvis vill jag återknyta till det jag skrev i början. Om vikten av vårt förhållningssätt. Vikten av att se på elevernas möjligheter och fokusera på vad de kan i stället för att fokusera på vilka problem vi står inför och allt det som eleverna inte kan. Eller. "Problem är bara möjligheter i arbetskläder", som Mulle Meck säger.

För helt ärligt så är det en fantastiskt utvecklande utmaning att undervisa nyanlända elever. Att möta elever från olika delar av världen med helt olika kulturella och språkliga bakgrunder berikar inte bara mig. Det berikar skolans alla elever och personal och det berikar hela vårt samhälle.

05 juni 2015

Den stora bristen på sva-lärare - vad gör vi?

Politiker och andra beslutsfattare på nationell och lokal nivå. Detta blogginlägg är till er.
"Var tredje lärare i grund- och gymnasieskolan saknar behörighet i de ämnen de undervisar i. Det ämne som har lägsta andelen tjänstgörande lärare med behörighet är teknik och svenska som andraspråk, detta gäller både grund- och gymnasieskola" - Skolverkets lägesbedömning 2015
Att det saknas behöriga lärare pratas det ofta om. Men att det är just i ämnet svenska som andraspråk som bristen på behöriga lärare är så här stor pratas det inte lika ofta om. Hur kommer det sig?

Att vårdnadshavare till elever, som undervisas av obehöriga lärare i svenska som andraspråk, inte skriker högt och protesterar är inte så konstigt. Många av dessa vårdnadshavare har varken insyn eller kunskap om svenska skolan eller deras barns rätt till behöriga lärare. Det är inte ens säkert att de vet/förstår att deras barn undervisas av en obehörig lärare. De kanske till och med tar för givet att lärare är behöriga i de ämnen de undervisar i. Jag menar, det vore ju det mest logiska.

Så. Föräldrarna protesterar kanske inte. Men varför gör inte vi det? Vi som verkar i skolan. Vi som kan systemet och vi som vet vilka författningar som gäller. Varför är vi tysta?

22 % av alla barn i förskolan har ett annat modersmål än svenska. Ungefär lika stor del av eleverna i svensk grundskola har utländsk bakgrund och under läsåret 2013/14 var, enligt Skolverkets lägesbedömning 2015, i genomsnitt omkring 4 procent av grundskolans elever nyanlända. Det är många barn och unga. Inte för att 20 % av eleverna är i behov av undervisning i svenska som andraspråk men tillräckligt många får inte den utbildning de har rätt till. För att vi saknar behöriga, och kompetenta, lärare i svenska som andraspråk.

Så kan vi inte ha det. Så vad gör vi?

Häromdagen fick jag frågan: "Har du några lämpliga idéer på hur man kan öka tillgången på lärare i svenska som andraspråk?" Och eftersom jag har rätt många idéer så blev det ett långt svar som jag nu även delar med mig av till er. För något måste vi göra. Helst igår. För våra elevers skull och för Sveriges framtids skull. Även om fler och fler studenter söker in till lärarutbildningar för att bli lärare i svenska som andraspråk så räcker det inte. Det krävs mer och här är mina förslag:

Förändrad lärarutbildning

Jag vill se en förändrad lärarutbildning där alla blivande lärare får kompetens i flerspråkighetsaspekter och andraspråksutveckling. Både som en del av den utbildningsvetenskapliga kärnan och som en del av ämnesdidaktiken för ämneslärare. Detta saknas idag och även inom förskollärarutbildningen finns stora brister inom detta område. Att enbart utbilda sva-lärare räcker inte eftersom alla lärare behöver ha kunskap om hur man lär och utvecklar kunskap i och på ett andraspråk.

Ytterligare en tanke är att lärarstudenter kanske kan få en bonus av något slag om de utöver sin lärarutbildning väljer att komplettera med sva. Att vara so/sva-lärare eller no/sva-lärare är en kombination som är guld värd i skolan idag och som borde premieras eftersom det är en väldigt lyckad kombination. Men, det är tidskrävande att vidareutbilda sig och därför behöver detta kompenseras på något sätt. Erbjud lärarstudenter att läsa svenska som andraspråk i form av sommarkurser, gärna med bonus eller någon form av ersättning som extra morot. Jag skulle även vilja se utökade möjligheter för lärarstudenter att jobba extra som lärare, gärna utan att förlora möjligheter till studiebidrag via CSN.

När det gäller lärarutbildning i svenska som andraspråk så borde det finnas delkurser som är riktade och fokuserade på undervisning av nyanlända. Många nyutbildade sva-lärare känner tyvärr att de inte är tillräckligt rustade för att möta nyanlända elever i undervisningen. Dessutom är behovet stort av kurser som är anpassade till sfi och svenska som andraspråk inom grundläggande vuxenutbildning. Kurser där det finns ett extra fokus på vuxenpedagogik och forskning om vuxnas andraspråksutveckling samt vuxnas alfabetisering och läs- och skrivutveckling. Ytterligare ett förslag är att skapa en lärarutbildning i svenska som andraspråk för undervisning av vuxna eftersom detta saknas idag.

Dubbel behörighet i svenska och svenska som andraspråk

Jag tycker att det är viktigt att på sikt underlätta för svensklärare att komplettera för att även få behörighet i svenska som andraspråk. Det är det mest ultimata sättet att säkerställa sva-kompetensen. Staten skulle kunna göra riktade satsningar för just svensklärare genom förbättrade förutsättningar för dem att genomföra Läslyftet. Vi borde även undersöka möjligheten att skapa anpassade kurser i svenska som andraspråk för svensklärare med tanke på de förkunskaper svensklärare, på t ex gymnasiet, trots allt ändå har. För att locka svensklärare att läsa sva via Lärarlyftet tänker jag mig riktade statsbidrag för huvudmän som låter svensklärare få studera på arbetstid t ex. Om vi får fler lärare med dubbel behörighet i svenska och sva skulle många organisatoriska ”problem” kunna lösas.

Det finns även ett relativt stort antal pedagoger i skolans värld, t ex fritidspedagoger, som många vill läsa in svenska som andraspråk men som av olika anledningar inte får legitimation i sva trots lärarlegitimation i andra skolämnen. Här bör man se över behörighetsförordningen så vi inte stänger ute lärare som vill, men inte kan, bli behöriga i svenska som andraspråk.

För att lösa dilemmat med att många svensklärare i åk 1-3 fick automatisk behörighet i sva, utan att ha varken utbildning eller kompetens i sva, skulle lärosätena kunna få i uppdrag att erbjuda huvudmän uppdragsutbildningar i läs- och skrivutveckling/inlärning på ett andraspråk. På så sätt skulle många lågstadielärare få ökad kunskap om hur de ska kunna undervisa i läsinlärning för elever som ska lära sig läsa på ett andraspråk. Här har vi nämligen ett gigantiskt problem, man märker inte förrän i åk 4-5 att andraspråkselevernas läsförmåga inte utvecklas i god takt eftersom de inte fått rätt grund. Detta påverkar deras hela skolgång och framtida skolframgång. Uppdragsutbildningarna skulle sedan kunna kopplas till ett gynnsamt statsbidrag av något slag så huvudmännen känner att det är relevant att köpa in en sådan till en lärargrupp som trots allt både är behöriga och legitimerade.

Kompetensutveckling för lärare som undervisar nyanlända

När det gäller just undervisning av nyanlända är kompetensutvecklingsbehovet enormt stort, även för de som redan är sva-lärare. Jag anser att det behövs riktade kurser på lärosäten i just denna fråga. Både när det gäller undervisning av nyanlända barn/unga och vuxna. När det gäller den grupp elevers behov som vi har svårast att möta, de elever med kort skolbakgrund, så behövs det verkligen kurser i läs- och skrivinlärning för äldre elever på samma sätt som lärare nu kan gå kurser i alfabetisering för vuxna. Här ser jag att det utöver regelrätta poängkurser via lärosäten även skulle kunna bli ett uppdrag till Skolverket som innebär att ta fram Läslyftet-liknande moduler i dessa frågor. Både kollegialt lärande för svensklärare som vill lära sig mer om sva men även fortbildningsmoduler för sva-lärare som fokuserar på utvecklad undervisning för nyanlända (den är ju tyvärr bristfällig på sina håll trots utbildade och behöriga sva-lärare…)

Man kan också tänka sig en storskalig webbaserad, MOOC-liknande kurs (som betyg- och bedömningskursen) så det underlättar för verksamma lärare att fortbilda sig oavsett var i landet man är verksam. Innehållsmässigt finns många intressanta delar man kan plocka in:

  • Att bedöma ett andraspråk (för svensklärare)
  • Tidig läs och skrivinlärning på ett andraspråk (för svensklärare åk 1-3)
  • Att bedöma nyanlända elevers språkutveckling (sva-lärare)
  • Att bedöma nyanlända elevers tidigare kunskap (sva-lärare och ämneslärare som undervisar nyanlända) Modul 5: Genrepedagogik (alla lärare)
  • Flerspråkighet, andraspråksinlärning och tvåspråkig utveckling (för svensklärare)
  • Språk, undervisning och lärande (alla lärare)
  • Svenskans struktur i ett tvärspråkligt perspektiv (svensklärare)
  • Flerspråkig litteracitet och lärande (svensklärare)
  • Att undervisa nyanlända (alla som undervisa nyanlända)
  • Alfabetisering för ungdomar (sva-lärare och svensklärare)
  • Alfabetisering för vuxna (sva-lärare och svensklärare inom sfi och vuxenutbildning)
  • Vuxenpedagogik
  • Nyanlända elever inom gymnasieskolans språkintroduktion - organisation, kartläggning och undervisning
  • Fjärrundervisningens möjligheter 
  • Att leda nyanlända elevers lärande (rektorer)
  • Flerspråkighet och nyanlända barn i förskolan 

Kompetensutveckling för rektorer

Även rektorer behöver kompetensutvecklas i frågor som rör nyanlända (finns till viss del idag) men framförallt i frågor som rör undervisning i sva, alltifrån hur man tolkar författningarna och fattar välgrundade beslut om sva till hur man organiserar och leder undervisningen samt den pedagogiska utvecklingen utifrån de flerspråkiga och/eller nyanlända elevernas behov.

Locka tillbaka behöriga sva-lärare

Sedan kan man ju fundera över hur man kan locka tillbaka de sva-lärare som har behörighet och utbildning men som ändå inte undervisar nyanlända elever eller i svenska som andraspråk. Förbättrade förutsättningar att bedriva undervisning för denna elevgrupp är ett måste. Att arbeta som lärare i svenska som andraspråk innebär ofta väldigt soplitrade tjänster och mycket ensamjobb. Kunskapen om sva och andraspråksinlärning är ofta bristfällig hos ledning, förvaltning och nämnd vilket gör att många sva-lärare får kämpa hårt för elevernas rättigheter.

Tjänsterna finns dessutom ofta i socialt ”tunga” områden och då måste man se över organisationen och hur man kan få till den flexibilitet som saknas idag. Att erbjuda tjänster med tvålärarsystem är en lösning. Eller en organisation som främjar flerspråkig ämnesundervisning. Eller kanske försteläraruppdrag med fokus på mer tid för att förbereda, genomföra och utvärdera undervisningen för att i det systematiska kvalitetsarbetet kunna ringa in och lyfta olika framgångsfaktorer som andra kan lära av? Ökade löner, såklart. Genomtänkt kompetensutveckling. Bättre elevhälsa där det finns kompetens om nyanlända, ptsd, flerspråkighet och dyslexi/språkstörning etc. Fler vuxna i skolan. Bättre förutsättningar för modersmålsundervisning och studiehandledning samt när det gäller SYV och skolbibliotek. Allt sådant här är av yttersta vikt för att man som lärare ska kunna orka och lyckas göra ett bra jobb när man arbetar med nyanlända elever och elever som är i behov av undervisning i sva (och alla andra ämnen också).

I stället för sänkta krav - låt obehöriga fortbildas

Ja, det kan vara så att vi måste anställa obehöriga lärare när lärarbristen är stor men att sänka kraven på behörighet i sva för att kunna anställa fler lärare är inte en lösning som är hållbar i längden. Vi har redan idag möjlighet att anställa obehöriga men för att säkerställa kompetensförsörjningen och kvaliteten i förlängningen krävs en långsiktig plan. Anställer man obehöriga är det viktigt att inte lämna dessa obehöriga lärare ensamma i lärarutövandet. Låt dem få en handledare som kan stötta och hjälpa och se till att de obehöriga lärarna fortbildas på deltid. Jag skulle vilja se uttalade krav som innebär att huvudmän som anställer obehöriga är skyldiga att se till att dessa personer vidareutbildar sig. Inte så att huvudman kostnadsmässigt ska stå för utbildningen men man ska inte kunna anställas som obehörig lärare i skolans värld utan att det finns en plan över hur denna lärare ska bli behörig. Här kan man tänka sig nya fortbildningsformer, till exempel en variant av arbetsplatsförlagd utbildning med lärarutbildare på plats - som på övningsskolorna - med resterande utbildning på distans. Denna deltidsutbildning skulle kunna passa lärare som redan har en anställning som obehöriga lärare som kan dra nytta av att öva på att omsätta teorier i praktik eftersom de redan är verksamma som lärare.

Ny påbyggnadsutbildning

Jag tycker att det är dags att vi på allvar börjar fundera över att skapa en påbyggnadsutbildning likvärdig med speciallärarutbildningen fast med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Att införa en sådan titel och roll i skolan är ett sätt att säkerställa både kompetensen hos lärarna i skolan och att just denna elevgrupp får den utbildning de har rätt till utifrån deras förutsättningar och behov. Dessutom skulle det kunna vara ett karriärssteg som innebär att man som lärare får en ny roll, ett nytt uppdrag (både undervisa och handleda kollegor) och större ansvar. Vilket krävs för att de nyanlända eleverna och alla andra elever med ett annat modersmål än svenska ska få en kvalitativ undervisning. Denna påbyggnadsutbildning skulle således kräva en lärarutbildning samt undervisningserfarenhet och jag ser stora vinster om även ma/no-lärare eller so-lärare skulle välja att vidareutbilda sig så det inte bara blir lärare i svenska och svenska som andraspråk som besitter kompetens om andraspråksutveckling och andraspråksinlärning.

Så, sammanfattningsvis. Att enbart utbilda nya sva-lärare räcker inte. Vi behöver vidareutbilda redan befintliga lärare och även höja sva-kompetensen hos de som redan har den. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att behörighetskraven är hälften så stora för sva om man jämför med svenska. Det är inte hållbart och säkerställer inte att eleverna får en kvalitativ och effektiv undervisning. Därför är dubbel kompetens i svenska och sva nästan ett måste och kanske den fråga som är absolut viktigast att prioritera (utöver att sfi-lärarnas kompetens måste säkerställas med tanke på de enormt låga behörighetskraven. Hur är det ens möjligt att det räcker med 30 hp i sva för att bli behörig sfi-lärare?)

Politiker och beslutsfattare, detta inlägg är som sagt till er. Jag tror att ni kan hitta en och annan lösning i mitt inlägg som skulle kunna leda till att fler elever når skolframgång samtidigt som vi höjer statusen för ett ämne som alldeles för ofta behandlas styvmoderligt.

Vad väntar vi på?

ps. Hör gärna av er om ni vill diskutera detta vidare.

03 mars 2015

"Engagemang för skolan tog mig till universitetet"

I senaste numret av Stockholms universitets personaltidning Universitetsnytt hittar ni en krönika av mig på sista sidan. En krönika om något som på sätt och vis sammanfattar min yrkesroll och mitt yrkesutövande. Nämligen engagemang.


Går det inte att läsa krönikan via bilden så kan ni bläddra igenom hela tidningen nedan. Passa gärna på att även läsa artikeln "Perfekt svenska inte nödvändig för utländska lärare" som handlar om min kollega Aina Bigestans avhandling.

27 februari 2015

Hur ska man organisera undervisning i förberedelseklass?

När det gäller ämnet svenska som andraspråk samt organisation och genomförande av undervisning för nyanlända elever får jag ofta många frågor. De flesta frågor finns besvarade på NCs webbplats under Vanliga frågor men ibland kräver frågorna att jag tycker till och ger min åsikt. De svaren väljer jag att publicera här på min blogg och jag kommer nu i ett antal inlägg svara på några frågor som jag ofta får ställda till mig.

Hur tycker du att den bästa undervisningen i förberedelseklass ser ut?

Detta är en väldigt stor fråga som inte alls är lätt att svara på. Jag har tidigare skrivit många inlägg om hur man kan undervisa nyanlända elever och jag har även beskrivit detta i min uppsats om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för nyanlända. Men. Om jag nu ska försöka svara lite mer generellt på frågan ur ett organisatoriskt perspektiv så kräver det att vi först omformulerar frågan till

Hur tycker du att man organiserar undervisning för nyanlända elever på bästa sätt?

För att göra det lite enkelt för mig så tänker jag börja med att besvara frågan med tre olika filmer (från Skolverket) som belyser detta med mottagande, organisation och undervisning när det gäller nyanlända elever:



Kartläggning av kunskaper

Eftersom undervisningen ska organiseras utifrån, och anpassas till, varje elevs förutsättningar och behov, samt "främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper" (Lgr 11), kräver det att vi tar reda på så mycket vi kan om elevernas bakgrund samt tidigare erfarenheter och kunskaper för att kunna organisera och anpassa undervisningen på bästa sätt. Vilket är anledningen till att kartläggning av nyanlända elevers kunskaper är oerhört viktigt för att vi ska kunna fatta välgrundade beslut om hur vi ska organisera och genomföra undervisningen.

Organisera utifrån kartläggningen

Så. Låt oss säga att vi har tagit reda på så mycket vi bara kan om elevens styrkor, tidigare kunskaper och erfarenheter. Vad gör vi då sedan med denna information? Förhoppningsvis använder vi vår nyförvärvade kunskap om eleven när vi fattar beslut om var och på vilket sätt eleven ska undervisas.

Kartläggningen kanske visar att eleven behöver en stor del av undervisningen i en särskild undervisningsgrupp, en så kallad förberedelseklass. Men kartläggningen kan även visa att eleven skulle gynnas av undervisning i vissa ämnen direkt i en ordinarie klass (med hjälp av studiehandledning på modersmålet). Det kan även vara så att vi har en väldigt flexibel organisation där alla lärare har kunskap om hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande samt där det finns god tillgång till studiehandledare/modersmålslärare, flerspråkiga ämneslärare och behöriga svenska som andraspråkslärare. Då är det inte helt otänkbart att man kan direktinkludera fler nyanlända elever i ordinarie undervisning än vad man skulle kunna göra utan dessa resurser.

Eftersom det är tämligen få skolor som har tillgång till alla de resurser som krävs för att i ordinarie undervisning kunna anpassa undervisningen till de nyanlända elevernas olika förutsättningar och behov är undervisning i förberedelseklass fortfarande vanligt förekommande. Och kanske även många gånger att föredra (tycker jag). Därför tänker jag skissa lite på hur man kan organisera undervisning i förberedelseklass.

Flexibilitet

Flexibilitet ett nyckelbegrepp. Även om vi har valt att organisera undervisning för nyanlända elever i form av förberedelseklassverksamhet måste vi kunna fatta andra beslut om det gynnar elevens språk- och kunskapsutveckling. De elever som med hjälp av t ex studiehandledning på modersmålet kan delta i ordinarie ämnesundervisning måste få möjlighet att göra det. Om inte i alla ämnen så kanske i några. Och tvärtom, de nyanlända elever utan skolbakgrund som börjar i svensk skola i de högre årskurserna måste få tillgång till alfabetiseringsundervisning anpassat till deras behov. Kanske som ett särskilt stöd om extra anpassning i undervisningen inte är tillräckligt.

När man undervisar i förberedelseklass betyder flexibilitet även att vi måste acceptera det faktum att våra elevgrupper ständigt förändras och att det är en stor utmaning att "jobba ihop gruppen". Nya elever börjar, andra elever slutar. En del elever undervisas mer eller mindre på heltid i förberedelseklass medan andra elever kanske bara har några lektioner. Eftersom eleverna har individuella scheman innebär det att elever kommer och går mellan olika lektioner vilket ställer höga krav på den undervisande läraren i förberedelseklass.

Förhållningssätt

Förhållningssätt är ett annat nyckelbegrepp. Skolinspektionen konstaterar i deras senaste kvalitetsgranskning av utbildning för nyanlända elever (2014:3) att skolans förhållningssätt är avgörande för vilken undervisning de nyanlända eleverna får. Fokuserar vi på vad de nyanlända eleverna kan eller fokuserar vi på vad de inte kan? Ser vi de nyanlända eleverna som ett problem eller som en tillgång? Möts våra nyanlända elever av höga förväntningar? Utmanas de nyanlända eleverna i sitt lärande samtidigt som undervisningen erbjuder dem rätt grad och form av stöttning? Får eleverna använda sina modersmål som resurs i lärandet och använder vi alla deras språk som resurs i undervisningen? Våra svar på dessa frågor är avgörande för hur pass god undervisning de nyanlända eleverna får. Oavsett hur vi organiserar undervisningen.

Kompetens

Kompetens är ett tredje nyckelbegrepp. De nyanlända eleverna ska få undervisning i skolans alla ämnen precis som alla andra elever. Att undervisa nyanlända elever är komplext och kräver att man som lärare har kunskap om andraspråksinlärning och andraspråksutveckling. Som lärare behöver man även kunskap om hur elever lär på ett andraspråk och hur man i undervisningen kan underlätta för eleven att inte bara lära sig svenska utan även lära nya kunskaper på svenska samtidigt som eleven lär sig mer om svenska språket. Således behöver de nyanlända eleverna i förberedelseklass inte bara undervisas av behöriga sva-lärare utan även av ämneslärare som har kompetens i hur man lär på ett andraspråk. Därutöver är tillgång till kompetenta studiehandledare och/eller flerspråkiga ämneslärare en förutsättning för att nyanlända elever ska kunna fortsätta att utveckla sina kunskaper samtidigt som de utvecklar sitt svenska språk.

När det gäller kompetens är det även viktigt att fundera över vilka arbetssätt vi väljer i undervisning av nyanlända för att eleverna ska utveckla både svenska språket och deras ämneskunskaper parallellt. Som bekant har de nyanlända eleverna inte tid att lära sig svenska först och utveckla kunskaper efteråt och det innebär att vi behöver ha stor kunskap om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Undervisa utifrån kartläggningen 

När vi planerar och genomför vår undervisning är det av yttersta vikt att vi utgår ifrån elevernas förkunskaper och förförståelse. Återigen är den pedagogiska kartläggningen ett väldigt viktigt redskap för att vi ska kunna anpassa undervisningen till elevernas förutsättningar och behov. Inte bara när det gäller min egen undervisning utan jag behöver även dokumentera detta så ämneslärare och mottagande lärare kan ta del av, och fortsätta, detta kartläggningsarbete för att kunna planera den fortsatta undervisningen. Kartläggning av elevernas kunskap är således ett ständigt pågående arbete och ska ligga till grund för varje undervisande lärares planering av den undervisning den nyanlända eleven får.

När det gäller kartläggning av nyanlända elevers kunskaper brukar frågan om kartläggningsmaterial dyka upp. Även om Skolverket nu håller på att ta fram ett nationellt kartläggningsmaterial så kan det vara viktigt att komma ihåg att kunskap och kompetens hos de lärare som genomför kartläggning verkar vara viktigare för kartläggningarnas kvalitet än det kartläggningsmaterial som används (Skolinspektionen 2013:4).

Systematiskt kvalitetsarbete

Systematiskt kvalitetsarbete är ytterligare ett nyckelbegrepp. För att kunna följa upp, analysera, dokumentera, planera och utveckla utbildningen, och således undervisningen, krävs det att vi vet vem och vilka som ansvarar för vad när det gäller att skapa förutsättningar för nyanlända elevers lärande. I det arbetet kan det vara en god idé att ta del av den checklista som Skolverket har tagit fram där detta synliggörs. Checklistan finns i Skolverkets informationsmaterial Att bana väg för nyanlända elevers lärande - mottagande och skolgång men jag har även laddat upp en nedladdningsbar version som ni kan använda:

Utslussning och övergångar

När det gäller utslussning och övergångar mellan förberedelseklass och ordinarie undervisning är detta ett stort utvecklingsområde (se t ex Nilsson & Axelsson (2013) "Welcome to Sweden"). Nilsson & Axelsson menar att det är en väldigt stor skillnad för eleverna att undervisas i förberedelseklass mot i ordinarie undervisning. Förberedelseklassen tenderar att bli en miljö som kännetecknas av starkt stöd men där eleverna i längden inte utmanas tillräckligt. Undervisningen i den ordinarie klassen blir det motsatta, en miljö som präglas av för stora utmaningar men avsaknad av rätt grad och form av stöttning. Därför är det viktigt att vi funderar över hur vi bygger broar mellan dessa olika undervisningsformer för att underlätta för de nyanlända eleverna. Skolinspektionens granskning (2014:3) visade att övergångarna underlättades på de skolor som arbetade systematiskt med kartläggning och där man hade ett gemensamt ansvar och en helhetssyn gällande de nyanlända eleverna. Övergångarna underlättades även eftersom de lärare som tog emot de nyanlända eleverna i ordinarie klass aktivt använde det kartläggningarna visade som utgångspunkt i sin undervisning.

Jag har länge förespråkat det som jag kallar långsam utslussning som jag tycker är ett fungerande sätt att underlätta för övergången. Det innebär rent konkret att eleverna i förberedelseklass redan från första början har en klasstillhörighet och att de får vara med i den ordinarie undervisningen vissa lektioner i veckan. På så sätt får elever och lärare i den mottagande klassen och den nyanlända eleven möjlighet att under en längre tid lära känna varandra. Det skapar även möjlighet för lärare i förberedelseklass och mottagande lärare att samverka och samarbeta kring den nyanlända eleven. Och det underlättar för kollegiala samtal kring kartläggning och elevens språk- och kunskapsutveckling.

Finns det ett bästa sätt att organisera undervisning på?

Så. Hur organiserar vi undervisning i förberedelseklass på allra bästa sätt? Det går inte riktigt att svara på om vi inte vet vilka elever som finns i den klassen och vilka resurser vi har att tillgå. Ibland kan den bästa lösningen vara att organisera språkklasser där alla nyanlända elever talar samma språk. Ibland kan det vara att ha nybörjargrupper och fortsättningsgrupper. Eller så är den bästa lösningen att blanda så mycket vi bara kan och dra nytta av den språkliga och kognitiva spridningen mellan eleverna.

Men det vi alltid måste ha i bakhuvudet är att vi ska organisera undervisningen så den gynnar elevernas språk- och kunskapsutveckling på allra bästa sätt. Det är nämligen lite väl ofta som jag hör talas om undervisning för nyanlända som mer är anpassad till organisationens förutsättningar och behov än till elevens. Och så ska vi ju inte ha det.

26 februari 2015

Hur ska man organisera undervisning i svenska som andraspråk?

När det gäller ämnet svenska som andraspråk samt organisation och genomförande av undervisning för nyanlända elever får jag ofta många frågor. De flesta frågor finns besvarade på NCs webbplats under Vanliga frågor men ibland kräver frågorna att jag tycker till och ger min åsikt. De svaren väljer jag att publicera här på min blogg och jag kommer nu i ett antal inlägg svara på några frågor som jag ofta får ställda till mig.

Hur tycker du att den bästa svenska som andraspråksundervisningen (i ordinarie klass) är organiserad?

Det korta svaret på denna fråga är att den bästa undervisningen i svenska som andraspråk i grundskolan är organiserad utifrån, och anpassad till, varje elevs förutsättningar och behov. Men så enkelt är det ju inte.

Undervisningen i sva, liksom all annan undervisning, "ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper" (Lgr 11). Om vi ska organisera undervisningen utifrån våra elevers förutsättningar och behov krävs det att vi har stor kunskap om våra elever. Vi behöver således ta reda på så mycket vi kan om elevernas bakgrund, om deras språkutveckling (i svenska och i andra språk) och om elevernas tidigare erfarenheter och kunskaper för att kunna organisera och anpassa undervisningen på bästa sätt. Men det är ju inte heller så enkelt.

Därutöver har vi en del organisatoriska frågor att ta hänsyn till. Som antalet elever som är i behov av undervisning i sva. Och vilka årskurser dessa elever går i. Sedan har vi frågan om lärarnas kompetens i svenska som andraspråk och hur många behöriga sva-lärare vi har tillgång till. Samt frågor som rör våra styrdokument och vilka rättigheter våra elever har. En väldigt vanlig fråga är exempelvis denna:


Stor spridning i språkutvecklingen

Något som brukar vålla problem när man funderar över hur man ska organisera undervisningen i sva är den stora spridningen när det gäller språkutvecklingen i svenska språket hos de elever som är i behov av undervisning i sva. Att ha helt nyanlända elever i samma undervisningsgrupp som elever som har kommit långt i sin språkutveckling på svenska är inte alltid optimalt. Oavsett om undervisningen i sva då sker i samma undervisningsgrupp som undervisningen i svenska eller om undervisningen i sva sker i en separat undervisningsgrupp.

Vill du veta mer om hur man kan tänka när det gäller frågan om sva-undervisningen borde bedrivas inom svenskundervisningen eller separat rekommenderar jag att du även läser svaret på denna fråga:


Men. En stor språklig och kognitiv spridning mellan eleverna behöver inte vara problematiskt utan faktiskt något man som lärare kan dra nytta av. Eleverna i gruppen kan då utmana och lära av och med varandra, samt komplettera varandra, på ett sätt som är svårt att få till i en grupp där alla exempelvis är nybörjare i svenska språket. Eller i en grupp som är för liten.

Så. Om vi utgår ifrån att rektor har fattat välgrundade beslut om vilka elever som har behov av undervisning i sva, och om vi utgår ifrån att det finns behöriga och kompetenta lärare som undervisar i sva, hur ska vi då organisera undervisningen på bästa sätt?

Svenska och sva i samma undervisningsgrupp?

Om det är så att vi har lärare med dubbel behörighet i svenska och svenska som andraspråk kan man mycket väl tänka sig att man undervisar både i svenska och sva i samma undervisningsgrupp (inom grundskolan, ska tilläggas. Inom gymnasieskolan är förutsättningarna andra eftersom ämnesplanerna och förutsättningarna skiljer sig åt). Att undervisa i svenska och sva i samma undervisningsgrupp kan vara en framgångsrik organisationsmodell, vilket Josefin Nilsson skriver om på Skollyftet:


Är det så att man inte har tillgång till lärare med dubbel kompetens i svenska och sva kanske ett tvålärarsystem är att föredra om man ändå vill dra nytta av våra två svenskämnens likheter. Tvålärarsystem är dock en ekonomiskt dyr lösning som troligtvis leder till att elevgrupperna blir betydligt mycket större. Men det är ju inget som säger att man alltid behöver vara i samma klassrum bara för att man är två lärare som samplanerar och genomför undervisningen tillsammans. En stor elevgrupp kan delas i olika gruppkonstellationer, vid olika tillfällen, beroende på undervisningens innehåll och/eller elevernas förutsättningar och behov.

För få sva-elever?

"Men", tänker du kanske nu. "Vi har ju så få elever som är i behov av undervisning i sva. Och bara en behörig sva-lärare. Hur ska vi organisera?" Här får man helt enkelt göra en avvägning och fundera över om elevens andraspråksutveckling gynnas bäst av undervisning av sva-lärare i en undervisningsgrupp tillsammans med andra sva-elever i skolans övriga årskurser. Eller om lärare i svenska och lärare i svenska som andraspråk ska samplanera och genomföra undervisningen tillsammans på något sätt. Att parallellägga undervisningen i svenska och svenska som andraspråk är ofta av yttersta vikt för att eleverna som är i behov av undervisning i sva inte ska missa lektioner i andra ämnen.

Är det så att det är svårt att hitta en organisationsmodell som fungerar behöver man som rektor/huvudman vidta åtgärder för att kunna säkerställa att eleven får sitt behov av undervisning i svenska som andraspråk tillgodosett. För vilka andra alternativ har vi? Att eleverna ska undervisas enligt kursplanen i svenska och sedan bedömas utifrån kursplanen i sva är varken en lagenlig eller en lyckad lösning. Att eleverna ska få "stödundervisning" i sva samtidigt som de får undervisning i svenska är inte heller ett hållbart alternativ. Att en sva-lärare erbjuder enskild undervisning eller undervisning i väldigt små grupper är inte heller alltid optimalt då elevernas språkutveckling oftast gynnas av rik interaktion tillsammans med andra klasskamrater. Här behöver vi vara väldigt tydliga med vilket behov eleven har. Behov av undervisning i svenska som andraspråk behöver nämligen inte alls vara likställt med behov av enskild "stödundervisning".

Vad man skulle önska är att fler svensklärare fick goda förutsättningar att läsa in svenska som andraspråk via exempelvis Lärarlyftet eller kanske uppdragsutbildningar som arbetsgivaren köper in. På så sätt skulle vi både få fler behöriga lärare i sva samtidigt som vi skulle underlätta för fler elever att få undervisning anpassad till just deras förutsättningar och behov eftersom dessa lärare då har dubbel kompetens i svenska och sva.

Separat sva-undervisning?

Sedan kan det mycket väl vara så att vi har elever som är i behov av sva-undervisning i en mindre grupp. Eller som kanske är i behov av sva-undervisning med ett innehåll som inte överensstämmer med den övriga svenskundervisningens innehåll. En relativt nyanländ elev kan ha stora behov av att få sva-undervisning som utgår ifrån ämnesspråk i olika ämnen eller kanske sva-undervisning som handlar om att bygga upp ett vardagsspråk. Våra elever är olika och de har olika behov. Alltså behöver vi ha en såpass flexibel organisation att vi i undervisningen kan möta dessa olika behov.

Så. Hur pass väl lyckades jag svara på frågan om hur vi organiserar sva-undervisningen på bästa sätt? Inte särskilt väl. För mitt svar kan ju egentligen inte bli något annat än det jag började med:
Den bästa undervisningen i svenska som andraspråk är organiserad utifrån, och anpassad till, varje elevs förutsättningar och behov.
Och även om detta är en stor utmaning så kan vi komma långt med kunskap om våra styrdokument och om elevens rättigheter. Vi kommer ännu längre om vi dessutom har rätt kompetens genom hela styrkedjan och en flexibel organisation där man har elevens lärande i främsta rummet. Så vi inte ramlar ner i fällan och anpassar undervisningen till organisationens förutsättningar och behov i stället för till elevens.