I och med avtalsrörelsen, vårt nya läraravtal och vår orörda förtroendetid kom jag och tänka på ett gammalt inlägg jag skrev 2008. Det handlar om att vara lärare, inte att jobba som lärare. Det handlar om att ta med sig jobbet hem. Det handlar om jobbet som aldrig tar slut. Det inlägget passar lika bra då som nu:
Det har varit en tuff vecka på jobbet. Många barn som mår dåligt och som kräver mycket av oss lärare. Mer än vi kan ge. Mycket mer...
Vi gör allt vi kan men det räcker inte. Vi kan inte hela trasiga själar. Vi är bara lärare. Men hur kan vi göra vårt jobb, dvs lära ut, när barnen inte är mottagliga och således inte kan lära in?
Svårt. Mycket svårt. Många konflikter. Mycket ilska. Mycket frustration. Från barnen.
Lugn och pedagogisk övertydlighet från oss lärare. Det är det vi måste förmedla nu. Ett inre lugn till de som inte känner till vad det är. En trygghet. Medmänsklighet.
En klippa. Jag ser mig som en klippa. Som står kvar där vad som än sker. Hur turbulent det än är så står jag där. Stadigt. Starkt.
Jag måste vara stark, för faller jag kan ett barns hela värld falla ihop. För vissa barn är jag den enda trygga vuxna person de känner. Allt för många barn har föräldrar som är fast i sitt eget elände. Föräldrar som mår så dåligt att de inte kan finnas där för sina barn trots att föräldrarna kämpar och vill sina barns bästa.
Det är svårt, men man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra. Flygvärdinnorna har rätt, sätt alltid på dig din egen syrgasmask innan du hjälper ditt barn. Annars går det inte.
Jag svajar inte. Jag står stadigt. Alltid. Men jag är inte oberörd. Jag är där med hela min person men inte med hela mitt hjärta. Jag är professionell och vet precis var gränsen mellan yrkesroll och privatliv går. Men trots det kan barnen följa med mig hem på höstlovet (eller kristiflygarehelgen. Som nu.). Mentalt. Inte alltid. Men ibland tillåter jag det. Jag har alltför mycket att smälta.
Mitt jobb tar aldrig slut. Jag jobbar inte just nu, på lovet, men jag bär ändå alltid jobbet med mig. Ledig, men ändå inte. Om det stör mig? Nej. Inte just nu. Jag klarar av balansen. Men det tog många år att lära sig att "stänga av" när man kom hem. Fast ibland väljer jag att inte stänga av helt. Och idag är en sådan dag. Jag har en del att smälta först. För på måndag står jag där igen. Stadig som en klippa. Som aldrig sviker.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn som mår dåligt, trygghet, traumatiserade barn, reflektion,
Visar inlägg med etikett trygghet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett trygghet. Visa alla inlägg
18 november 2009
När jobbet gör ont
Ibland gör jobbet ont.
Ibland känns allt så outhärdligt svårt. Alltför energikrävande.
Men trots att maktlösheten är stor och trots att jag inser att jag aldrig kan göra tillräckligt, att jag inte kan laga trasiga själar, så kommer jag aldrig någonsin att ge upp.
Om alla vuxna människor i ett barns liv har svikit kan jag inte vara en i raden. Jag står stark och stadig kvar trots att jag är väldigt berörd i mitt inre.
Ett sviket barn bär på stor sorg.
Ett sviket barn kan vända sorgen till ilska.
Den ilskan kan vara utåtagerande eller inåtagerande.
Jag får ofta ta emot den utåtagerande ilskan. Om vi i skolan är barnens trygghet är det också hos oss de kommer att trotsa och det är våra gränser som ska ifrågasättas och tänjas. Och det är hos oss de är trygga nog att låta ilskan (alltså sorgen) få utlopp.
Men även om jag vet att det är så det ligger till, gör det inte arbetet enklare.
Mitt jobb som pedagog känns så oerhört långt borta när jag står med ett krisande barn. Bara en som har försökt hålla i ett ursinnigt sparkande barn vet hur stark, fysiskt och psykiskt, man måste vara. En vuxen räcker inte.
Utbrotten kan vara i några minuter eller betydligt längre. Utbrotten kan vara mer eller mindre våldsamma. Men jag ger inte upp. Jag släpper inte iväg ett krisande barn. För jag vet att barnet med sitt utbrott egentligen undrar:
"Kommer du stå pall? Kommer du orka? Eller kommer du också svika mig? Kommer också du, precis som alla andra vuxna, att slå mig?"
Efter utbrott kommer lugn. Ett tag. Några dagar.
Tills man känner den där pyrande irritationen igen. Känslan av att allt är fel och inget är bra. Och vetskapen om att det spelar ingen roll hur tillmötesgående jag är, barnet har något inom sig som måste komma ut.
Att inte se de utåtagerande barnen är omöjligt. Att orka finnas där för dem är svårt men vi gör så gott vi kan. Men vi missar alltför ofta de inåtagerande barnen vilket får oerhörda konsekvenser i framtiden...
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn som mår dåligt, konflikter, lärarrollen, nyanlända elever, traumatiserade barn, trygghet, tungt arbete,
Ibland känns allt så outhärdligt svårt. Alltför energikrävande.
Men trots att maktlösheten är stor och trots att jag inser att jag aldrig kan göra tillräckligt, att jag inte kan laga trasiga själar, så kommer jag aldrig någonsin att ge upp.
Om alla vuxna människor i ett barns liv har svikit kan jag inte vara en i raden. Jag står stark och stadig kvar trots att jag är väldigt berörd i mitt inre.
Ett sviket barn bär på stor sorg.
Ett sviket barn kan vända sorgen till ilska.
Den ilskan kan vara utåtagerande eller inåtagerande.
Jag får ofta ta emot den utåtagerande ilskan. Om vi i skolan är barnens trygghet är det också hos oss de kommer att trotsa och det är våra gränser som ska ifrågasättas och tänjas. Och det är hos oss de är trygga nog att låta ilskan (alltså sorgen) få utlopp.
Men även om jag vet att det är så det ligger till, gör det inte arbetet enklare.
Mitt jobb som pedagog känns så oerhört långt borta när jag står med ett krisande barn. Bara en som har försökt hålla i ett ursinnigt sparkande barn vet hur stark, fysiskt och psykiskt, man måste vara. En vuxen räcker inte.
Utbrotten kan vara i några minuter eller betydligt längre. Utbrotten kan vara mer eller mindre våldsamma. Men jag ger inte upp. Jag släpper inte iväg ett krisande barn. För jag vet att barnet med sitt utbrott egentligen undrar:
"Kommer du stå pall? Kommer du orka? Eller kommer du också svika mig? Kommer också du, precis som alla andra vuxna, att slå mig?"
Efter utbrott kommer lugn. Ett tag. Några dagar.
Tills man känner den där pyrande irritationen igen. Känslan av att allt är fel och inget är bra. Och vetskapen om att det spelar ingen roll hur tillmötesgående jag är, barnet har något inom sig som måste komma ut.
Att inte se de utåtagerande barnen är omöjligt. Att orka finnas där för dem är svårt men vi gör så gott vi kan. Men vi missar alltför ofta de inåtagerande barnen vilket får oerhörda konsekvenser i framtiden...
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn som mår dåligt, konflikter, lärarrollen, nyanlända elever, traumatiserade barn, trygghet, tungt arbete,
29 september 2009
artikel i LiSetten
Artikel publicerad i LiSetten nr 1 2009 som relaterar lite till den kvalitetsgranskning som Skolinspektionen har gjort och det inlägg jag skrivit om samma granskning.
Äntligen får vi träffas
En fredag i november 2008 var det dags för Nationellt centrums nätverksträff för förberedelseklasslärare och intresset var väldigt stort. Det var några år sedan den senaste nätverksträffen och det var tydligt att behovet av ett nätverk fortfarande finns.
Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråks föreståndare Aina Bigestans inledde dagen med att hälsa oss välkomna och med att berätta om deras verksamhet och deras nya lokaler på Stockholms universitet. Hon berättade även om Stockholms universitets nya institution USOS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling, som har hand om lärarutbildningen.
Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever
Anniqa Sandell-Ring, som arbetar deltid på Nationellt centrum, fortsatte dagen med att berätta lite om bakgrunden till Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever och om de nationella direktiven till skriftliga omdömen.
Det har visat sig att det har fokuserats för mycket på vilka brister de nyanlända eleverna har i stället för att fokusera på de kunskaper eleverna redan besitter. Ett utvecklingsområde är att använda modersmålslärarna för att kartlägga elevernas tidigare kunskaper i alla ämnen. Det har även visat sig att många elever inte får studiehandledning på modersmålet och det är svårt att få till ett samarbete mellan modersmålslärare och klass-/ämneslärare.
Ett annat utvecklingsområde är att undervisningen för de nyanlända inte alltid kopplas till målen. Det krävs en kompetensutvecklingssatsning för de lärare som arbetar med att undervisa nyanlända elever, oavsett om eleverna går i en förberedelseklass eller inte.
Ett förslag är att nyanlända elever ska ut i klass snarast möjligt genom ett anpassat stöd. Undervisningen i de ordinarie klasserna, och de undervisande lärarna, måste utvecklas och organiseras för att kunna ta emot nyanlända elever. Dessa elever ska ses som en tillgång i skolan.
Skriftliga omdömen
När det gäller skriftliga omdömen är inte de nyanlända eleverna undantagna. Läraren ska följa, dokumentera och analysera eleven och under utvecklingssamtalet ska detta förmedlas till eleven och föräldrarna. Lärare och rektor bestämmer formen på de skriftliga omdömena som ska vara framåtsträvande och inte fokusera på brister.
En fråga för vårt nätverk är att diskutera vad vi behöver för kunskaper för att kunna skriva ännu bättre individuella utvecklingsplaner och göra bra bedömningar?
Asylsökande i Sverige
Anniqa berättade även lite om hur många flyktingar som kommer till Sverige och vilka de är. 2006 sökte 24 000 personer asyl i Sverige. Av dem kom 9 000 från Irak. Under 2007 var hälften av alla sökande från Irak, närmare bestämt 18 559 personer. Ansökningarna från Somalia ökar stadigt. Utöver de asylsökande kommer många till Sverige som anhöriga till någon med permanent uppehållstillstånd. Dessa personer syns inte i asylstatistiken.
Gruppdiskussioner
Senare under dagen var det dags för deltagarna i nätverket att dela upp sig i grupper. I grupperna diskuterade vi vad det fokuserades på just nu, när det gäller nyanlända elever, där vi jobbar men vi diskuterade även vad vi önskar att det skulle fokuseras på. Vad behöver utvecklas? Vad kan vi/behöver vi lyfta fram och vad ska vi arbeta vidare med?
Det diskuterades mycket i alla grupper och alla tyckte att det var intressant att ta del av hur andra jobbade. Att utbyta erfarenheter är något som vi som arbetar med nyanlända elever inte är bortskämda med.
Efter en god lunch var det dags för gruppredovisningar och det visade sig att det fokuserades på ganska olika saker runt omkring i landet men ändå var det mycket gemensamt.
Bedömning
En sak som diskuterades lite överallt var bedömning, både bedömning i olika ämneskunskaper och bedömning i språkutveckling. Många arbetade med europeisk språkportfolio och performansanalys men det fanns också andra, mer lokala, bedömningsverktyg som verkade intressant. En del grupper lyfte fram nya Språket lyfter och Språkjournalen som bra alternativ för bedömning. Många efterfrågade ett gemensamt bedömningsmaterial som också innehåller en kartläggning av elevens ämneskunskaper.
Organisation av undervisning för nyanlända
En annan viktig fråga som lyftes fram var organisationen av undervisningen av de nyanlända eleverna. Ska man ha förberedelseklass eller inte? Och vad ska då den verksamheten kallas? Ska eleverna i stället integreras i de ordinarie klasserna och hur ska då det organiseras?
De allra flesta verkade tycka att det bästa för de allra flesta nyanlända eleverna är att få gå i en förberedelseklass den första tiden. En del tyckte att man kunde påbörja utslussning ganska omgående och låta eleverna ha både lektioner i sin ordinarie klass och i förberedelseklassen under en längre period. Andra tyckte att man ska ge eleverna så mycket som möjligt i förberedelseklassen innan utslussningen påbörjas.
På en del håll i landet är undervisningen för nyanlända i en egen skola och då kan utslussningen i den ordinarie klassen vara mer problematisk är om de nyanlända eleverna redan går i den skola de ska slussas ut i. Många förberedelseklasslärare tycker att det är svårt att få igång ett bra samarbete med mottagande klasslärare/arbetslag. Många mottagande lärare tycker att de nyanlända eleverna har alltför stora brister vilket försvårar utslussningen.
Samarbete med modersmålslärare
Många i nätverket efterfrågar ett större samarbete med modersmålslärarna, dels för studiehandledning men även för att kartlägga språk- och ämneskunskaper, och många anser att modersmålämnet måste få en statushöjning för att vi ska få fler utbildade och kompetenta modersmålslärare. Det behövs också ett nära samarbete med elevvårdsteam för att fånga upp de elever som mår dåligt av olika skäl.
Kompetensutveckling
En viktig aspekt och en önskan hos många är att det sker en kompetensutveckling hos alla lärare som möter flerspråkiga elever. Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i språkutvecklande arbetssätt för att kunna undervisa elever med svenska som andraspråk.
Det finns en del kommuner som har börjat ”bussa” sina nyanlända elever till skolor med mestadels svensktalande elever för att bryta segregeringen och för att eleverna inte får plats i sina ”hemskolor”. Det finns både för- och nackdelar med detta och vid nästa nätverksträff hoppas vi att vi får veta mer om hur detta gått.
Denna artikel kan hjälpa till att ge en nyanserad bild av vad vi som jobbar med nyanlända möter för svårigheter i vardagen och vad vi tycker är de stora utvecklingsområdena.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, individualisering, lärarrollen, nyanlända elever, nätverksträff, sent anlända elever, språkutveckling, svenska som andraspråk, trygghet, nationellt centrum för svenska som andraspråk
Äntligen får vi träffas
En fredag i november 2008 var det dags för Nationellt centrums nätverksträff för förberedelseklasslärare och intresset var väldigt stort. Det var några år sedan den senaste nätverksträffen och det var tydligt att behovet av ett nätverk fortfarande finns.
Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråks föreståndare Aina Bigestans inledde dagen med att hälsa oss välkomna och med att berätta om deras verksamhet och deras nya lokaler på Stockholms universitet. Hon berättade även om Stockholms universitets nya institution USOS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling, som har hand om lärarutbildningen.
Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever
Anniqa Sandell-Ring, som arbetar deltid på Nationellt centrum, fortsatte dagen med att berätta lite om bakgrunden till Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever och om de nationella direktiven till skriftliga omdömen.
Det har visat sig att det har fokuserats för mycket på vilka brister de nyanlända eleverna har i stället för att fokusera på de kunskaper eleverna redan besitter. Ett utvecklingsområde är att använda modersmålslärarna för att kartlägga elevernas tidigare kunskaper i alla ämnen. Det har även visat sig att många elever inte får studiehandledning på modersmålet och det är svårt att få till ett samarbete mellan modersmålslärare och klass-/ämneslärare.
Ett annat utvecklingsområde är att undervisningen för de nyanlända inte alltid kopplas till målen. Det krävs en kompetensutvecklingssatsning för de lärare som arbetar med att undervisa nyanlända elever, oavsett om eleverna går i en förberedelseklass eller inte.
Ett förslag är att nyanlända elever ska ut i klass snarast möjligt genom ett anpassat stöd. Undervisningen i de ordinarie klasserna, och de undervisande lärarna, måste utvecklas och organiseras för att kunna ta emot nyanlända elever. Dessa elever ska ses som en tillgång i skolan.
Skriftliga omdömen
När det gäller skriftliga omdömen är inte de nyanlända eleverna undantagna. Läraren ska följa, dokumentera och analysera eleven och under utvecklingssamtalet ska detta förmedlas till eleven och föräldrarna. Lärare och rektor bestämmer formen på de skriftliga omdömena som ska vara framåtsträvande och inte fokusera på brister.
En fråga för vårt nätverk är att diskutera vad vi behöver för kunskaper för att kunna skriva ännu bättre individuella utvecklingsplaner och göra bra bedömningar?
Asylsökande i Sverige
Anniqa berättade även lite om hur många flyktingar som kommer till Sverige och vilka de är. 2006 sökte 24 000 personer asyl i Sverige. Av dem kom 9 000 från Irak. Under 2007 var hälften av alla sökande från Irak, närmare bestämt 18 559 personer. Ansökningarna från Somalia ökar stadigt. Utöver de asylsökande kommer många till Sverige som anhöriga till någon med permanent uppehållstillstånd. Dessa personer syns inte i asylstatistiken.
Gruppdiskussioner
Senare under dagen var det dags för deltagarna i nätverket att dela upp sig i grupper. I grupperna diskuterade vi vad det fokuserades på just nu, när det gäller nyanlända elever, där vi jobbar men vi diskuterade även vad vi önskar att det skulle fokuseras på. Vad behöver utvecklas? Vad kan vi/behöver vi lyfta fram och vad ska vi arbeta vidare med?
Det diskuterades mycket i alla grupper och alla tyckte att det var intressant att ta del av hur andra jobbade. Att utbyta erfarenheter är något som vi som arbetar med nyanlända elever inte är bortskämda med.
Efter en god lunch var det dags för gruppredovisningar och det visade sig att det fokuserades på ganska olika saker runt omkring i landet men ändå var det mycket gemensamt.
Bedömning
En sak som diskuterades lite överallt var bedömning, både bedömning i olika ämneskunskaper och bedömning i språkutveckling. Många arbetade med europeisk språkportfolio och performansanalys men det fanns också andra, mer lokala, bedömningsverktyg som verkade intressant. En del grupper lyfte fram nya Språket lyfter och Språkjournalen som bra alternativ för bedömning. Många efterfrågade ett gemensamt bedömningsmaterial som också innehåller en kartläggning av elevens ämneskunskaper.
Organisation av undervisning för nyanlända
En annan viktig fråga som lyftes fram var organisationen av undervisningen av de nyanlända eleverna. Ska man ha förberedelseklass eller inte? Och vad ska då den verksamheten kallas? Ska eleverna i stället integreras i de ordinarie klasserna och hur ska då det organiseras?
De allra flesta verkade tycka att det bästa för de allra flesta nyanlända eleverna är att få gå i en förberedelseklass den första tiden. En del tyckte att man kunde påbörja utslussning ganska omgående och låta eleverna ha både lektioner i sin ordinarie klass och i förberedelseklassen under en längre period. Andra tyckte att man ska ge eleverna så mycket som möjligt i förberedelseklassen innan utslussningen påbörjas.
På en del håll i landet är undervisningen för nyanlända i en egen skola och då kan utslussningen i den ordinarie klassen vara mer problematisk är om de nyanlända eleverna redan går i den skola de ska slussas ut i. Många förberedelseklasslärare tycker att det är svårt att få igång ett bra samarbete med mottagande klasslärare/arbetslag. Många mottagande lärare tycker att de nyanlända eleverna har alltför stora brister vilket försvårar utslussningen.
Samarbete med modersmålslärare
Många i nätverket efterfrågar ett större samarbete med modersmålslärarna, dels för studiehandledning men även för att kartlägga språk- och ämneskunskaper, och många anser att modersmålämnet måste få en statushöjning för att vi ska få fler utbildade och kompetenta modersmålslärare. Det behövs också ett nära samarbete med elevvårdsteam för att fånga upp de elever som mår dåligt av olika skäl.
Kompetensutveckling
En viktig aspekt och en önskan hos många är att det sker en kompetensutveckling hos alla lärare som möter flerspråkiga elever. Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i språkutvecklande arbetssätt för att kunna undervisa elever med svenska som andraspråk.
Det finns en del kommuner som har börjat ”bussa” sina nyanlända elever till skolor med mestadels svensktalande elever för att bryta segregeringen och för att eleverna inte får plats i sina ”hemskolor”. Det finns både för- och nackdelar med detta och vid nästa nätverksträff hoppas vi att vi får veta mer om hur detta gått.
Denna artikel kan hjälpa till att ge en nyanserad bild av vad vi som jobbar med nyanlända möter för svårigheter i vardagen och vad vi tycker är de stora utvecklingsområdena.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, individualisering, lärarrollen, nyanlända elever, nätverksträff, sent anlända elever, språkutveckling, svenska som andraspråk, trygghet, nationellt centrum för svenska som andraspråk
08 juni 2009
När tryggheten tar slut
Oron virvlar runt i skolans korridorer så här i slutet av terminen. Man pratar ofta om sommarlovet som glädjens och ledighetens tid. Sommarlov med långa, slappa dagar fyllda med lek, bad och sol. Eller resor och aktiviteter tillsammans med vuxna som finns där och som orkar bry sig.
Eller inte.
För alltför många barn är sommarlovet en oändligt lång tid av ensamhet. Eller av tid tillsammans med andra barn som mår lika dåligt som de själva mår. Skolan är slut och slut är det även på rutiner och trygghet.
För många av de nyanlända eleverna är sommarlovet allt för långt. Vad ska man hitta på i en trött förort en hel sommar? Med föräldrar som kanske inte orkar eller inte har möjlighet att engagera sig tillräckligt för att hitta på aktiviteter som inte kostar något?
Många elever ber om extrauppgifter. En mattebok att ta hem. En arbetsbok att jobba klart i.
Andra elever springer bara runt, runt och låter oron få utlopp i springande eller sparkande ben och flaxande eller boxande armar. Oron tar sig också form av fula ord och kränkande behandling.
Sommaren är här. Och vad gör man då när man inte har skolan att gå till?
Det finns många barn och ungdomar som skulle må bra av att fångas upp av organiserade sommaraktiviteter. Jag känner en hel del.
Eller inte.
För alltför många barn är sommarlovet en oändligt lång tid av ensamhet. Eller av tid tillsammans med andra barn som mår lika dåligt som de själva mår. Skolan är slut och slut är det även på rutiner och trygghet.
För många av de nyanlända eleverna är sommarlovet allt för långt. Vad ska man hitta på i en trött förort en hel sommar? Med föräldrar som kanske inte orkar eller inte har möjlighet att engagera sig tillräckligt för att hitta på aktiviteter som inte kostar något?
Många elever ber om extrauppgifter. En mattebok att ta hem. En arbetsbok att jobba klart i.
Andra elever springer bara runt, runt och låter oron få utlopp i springande eller sparkande ben och flaxande eller boxande armar. Oron tar sig också form av fula ord och kränkande behandling.
Sommaren är här. Och vad gör man då när man inte har skolan att gå till?
Det finns många barn och ungdomar som skulle må bra av att fångas upp av organiserade sommaraktiviteter. Jag känner en hel del.