Två av mina elever har suttit och funderat över hur singular och plural fungerar i svenska språket. De har fått laborera på egen hand och fått många substantiv att träna på.
De har jobbat tillsammans och diskuterat, dividerat och till och med nästan skrikit på varandra om hur det ska vara och vilka ord som får vilken ändelse.
Att få sitta bredvid och iaktta hur detta går till är en gåva. Att få se hur bitarna faller på plats. Att få höra saker som:
"Men ser du inte!? Det här ord har ETT framför. Därför det måste heta samma om det är TVÅ!"
Förstår ni inte?
Eleven hade just dragit slutsatsen att neutrum-substantiv ganska ofta saknar pluraländelse. Ett hus - flera hus.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lärarrollen, svenska som andraspråk,
