Det här skulle kunna få mig att börja jobba som lärare i Rinkeby igen

Jag vill inleda det här blogginlägget med att skriva att jag saknar att arbeta i Rinkeby. Jag lärde mig så otroligt mycket under de ca 10 år som jag arbetade där. Det var så oerhört fantastiskt på många sätt och vis med många engagerade kollegor och underbara elever. Men även väldigt tungt. Socialt tungt. Nu var detta inte anledningen till att jag slutade, vi flyttade och jag bytte skola av den anledningen, men jag funderar en hel del på om jag skulle söka mig tillbaka. Skulle jag orka? Skulle jag klara av det nu när ekonomin sägs vara betydligt mer ansträngd än när jag slutade?

Om vi nu breddar det här inlägget till att handla om alla de skolor i "utanförskapsområden" som uppenbarligen saknar många erfarna och kompetenta lärare så kan vi ju fundera över vad som kan få fler lärare att söka sig dit. Satsningar på extra statsbidrag för karriärstjänster i skolor i dessa områden är något som redan finns. Men jag är tämligen övertygad om att även om en riktigt hög lön är en morot så räcker det inte. Det krävs många fler insatser för att locka fler lärare till skolor med stora utmaningar. Här är en lista över sådant som jag tycker är viktigt för att jag som lärare ska kunna ägna mig åt det som är mitt huvuduppdrag, att planera, genomföra och utvärdera undervisningen samt för att jag ska kunna stå för att mina elever får den utbildning som de har rätt till:

• En stärkt elevhälsa med skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog som är på plats på skolan betydligt oftare - gärna heltid - än vad som är vanligt idag. Dessutom gärna logoped. Förstärk även med socialpedagoger utöver specialpedagoger och speciallärare. Se även till att det finns ett nära samarbete mellan socialtjänst, skola och polis samt med BUP. 


• Ett utvecklat skolbibliotek som är bemannad med minst en skolbibliotekarie samt god tillgång till studie- och yrkesvägledare.


• Fler vuxna i skolan. Satsa på fritidspedagoger (även i de högre årskurserna), fritidsledare, rastvärdar, vaktmästare, skolsekreterare, IT-tekniker, IT-pedagoger, barnskötare, lärarassistenter och många andra yrkesgrupper som kan göra skoldagen, och eftermiddagarna, ännu mer givande för eleverna (och samtidigt avlasta lärarna).


• Ha lokalanställda modersmålslärare och studiehandledare på skolan så de finns tillgängliga för eleverna och för planering och samarbete med lärarna. Dessutom skulle det innebära att fler lockades arbeta som modersmålslärare om de slapp fara runt mellan en stor mängd olika skolor under en arbetsvecka. 


• Satsa på tvålärarsystem eller låt varje lärare ansvara för att undervisa färre antal elever. Komplettera vid behov med mentorer som enbart har mentorsansvar och ingen undervisning om det underlättar för några lärare. Se till att elever i behov av särskilt stöd får det stöd de behöver, vilket kräver god tillgång på kompetenta speciallärare och specialpedagoger.


• Minskad undervisningstid för lärare och mer tid som lärarna själva kan styra över inom arbetslaget och individuellt. Att planera, genomföra och utvärdera undervisning som håller hög kvalitet kräver tid. Att samplanera med andra lärare och studiehandledare kräver ännu mer tid.


• Fortbildning som en del av tjänsten. Att arbeta i en skola i ett utanförskapsområde innebär med all säkerhet en stor andel flerspråkiga elever som kommer från familjer med en socioekonomisk låg status samt många nyanlända elever. Att undervisa dessa elever kräver fortbildning som ska ske på betald arbetstid. Svensklärare behöver få utbildning i svenska som andraspråk för dubbel behörighet, övriga ämneslärare behöver få ämnesdidaktisk fortbildning med fokus på språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt etc. Dessutom behövs tydliga strategier för kompetensutveckling och kollegialt lärande samt möjligheter för lärare att få observera varandras undervisning (mer om detta i mitt inlägg om att höja kvaliteten på lärarutbildningen).


• Rätt förutsättningar för rektorer att både vara administrativa och pedagogiska ledare. Rektorer ska inte behöva trolla med knäna för att kunna följa skollag och skolförordning. Se till att rektorerna kan bygga in luft i organisationen så de klarar av att hålla budget trots stora in- och utflyttningar av elever. Skolan behöver fredas från återkommande organisatoriska förändringar (på grund av ändrad ekonomi) eftersom dessa tar tid, energi och resurser som kunde gynnat eleverna i stället. Nyanlända elever genererar högre kostnader och kräver mer resurser. Om nuvarande skolpengsystem ska användas borde varje nyanländ elev ha ett extrabelopp som följer eleven, utöver den vanliga socioekonomiska viktningen, under de fyra år eleven definieras som nyanländ.


• En organisation som kännetecknas av tillit, höga förväntningar och rätt grad och form av stöttning och att vi alla får rätt förutsättningar för att lyckas med våra uppdrag. Detta gäller genom hela styrkedjan, från politiker och tjänstemän till skolledning och lärare, samt självklart även i undervisningen.


• Inför en ny påbyggnadsutbildning på avancerad nivå (likvärdig med speciallärarutbildningen) med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. De lärare som går en sådan utbildning kan sedan få "språkutvecklingstjänster" som innebär att de både kan arbeta direkt med elever och med att stötta och handleda kollegor för att utveckla undervisningen för flerspråkiga och nyanlända elever (läs mer i mitt inlägg om den stora bristen på lärare i svenska som andraspråk).

Jag vet. Min lista är inte unik för att få lärare att söka sig till skolor i utanförskapsområden. Det är många av punkterna som skulle behöva genomföras på bred front genom hela skolsverige för att höja läraryrkets status.

Och ja. Jag vet. Punkterna ovan kostar alldeles på tok för mycket (ja, jag betalar gärna högre skatt) och jag hör motargumenten om att svenska skolan redan är så dyr och att svensk skola redan har så mycket resurser. Men vad är alternativet? Har svenska samhället råd med en generation unga människor som hamnar i utanförskap på grund av lärarbristen? Nej. För det är ännu dyrare.

Vad vill du lägga till på listan? Vad tycker du kan tas bort? Vad skulle få dig att söka dig till en tjänst i ett "utanförskapsområde"?

När undervisningen inte fungerar...

Kanske har ni, precis som jag, ett flertal olika exempel på tillfällen eller perioder då undervisningen inte har fungerat. När undervisningen inte gav den effekt man trodde och som man planerade för. Jag tänker att vi borde prata lite mer om just detta, så jag tänkte börja.

Något av det mest komplexa i läraryrket tycker jag är att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" och jag har gång på gång misslyckats med det. Så många gånger. Av olika anledningar men främst för att jag inte tagit reda på mina elevers förutsättningar och behov i tillräckligt hög grad. Inte heller har jag haft tillgång till rätt verktyg och strategier för att kunna anpassa undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och behov. Vilket är rätt deprimerande att tänka på även om jag är tämligen övertygad om att jag alltid gjort mitt bästa utifrån mina egna förutsättningar just då.

Att lämnas ensam i lärandet

Jag erkänner direkt, utan omsvep, att jag alldeles för många gånger har lämnat mina elever ensamma i sitt lärande av den enkla anledningen att jag inte visste hur jag skulle anpassa undervisningen. Låt mig förklara.

Jag har främst undervisat nyanlända elever. Elever som jag inte har något gemensamt språk med. Elever som jag således inte kan kommunicera med på ett sådant sätt som lärare brukar kunna använda när de kommunicerar med sina elever. Elever som sätts i samma undervisningsgrupp av en enda anledning, att de är nya i Sverige och nya i det svenska språket. Om spridningen i språk- och kunskapsutveckling är stor i en ordinarie undervisningsgrupp är den gigantisk i en grupp med nyanlända elever där det dessutom finns en enorm spridning i ålder och skolbakgrund. Att anpassa undervisningen utifrån alla dessa elevers förutsättningar och behov kändes många gånger helt omöjligt.

Utöver att undervisningen ska anpassas utifrån elevernas förutsättningar och behov ska undervisningen dessutom ta sin "utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper". Det kändes många gånger övermäktigt att försöka ta reda på detta när jag och mina elever inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på. Vilket ledde till att jag lite för många gånger lät bli. Vilket såklart ledde till att jag hade svårt att anpassa undervisningen. Mina elever lämnades ensamma i sitt lärande eftersom den enda form av anpassning jag kunde lyckas med var att ha tolv olika lektionsplaneringar i en grupp på tolv elever. Alla elever arbetade på med sitt eget arbete i sin egen takt och väldigt få elever blev utmanade i sitt lärande. Min livlina var alla de tillrättalagda läromedel för nyanlända elever där kopplingen till vår läroplan och våra kursplaner tyvärr var obefintlig. Vilket ledde till att undervisningen inte fick den effekt den borde fått.

Försvar. Och ansvar

När sådant händer är det lätt att lägga ansvaret på någon annan. De nyanlända eleverna kan ju inget. De har ju inte gått i skolan tidigare. Deras föräldrar har ju ingen skolbakgrund. Dessutom mår de ju så dåligt, de kan ju ha flytt från krig och elände. Eller så har de andra svårigheter och problem. Kanske adhd eller dyslexi? Och skolledningen ger mig ju inte tillräckligt med resurser. För att inte tala om att skolans styrdokument inte tar någon hänsyn alls till de nyanlända elevernas situation.

Jag erkänner. Jag har tänkt så. Alldeles för många gånger.

Men någonstans ringde en klocka. Jag såg ju att mina nyanlända elever inte utvecklades i den takt de borde. De förlorade värdefulla skolår av att först lära sig svenska innan de fick fortsätta att utveckla sina ämneskunskaper. Jag såg ju hur frustrerande det var för många av dem att de kunskaper och erfarenheter eleverna hade med sig inte värdesattes i den svenska skolan. För de kunde ju inte svenska. "Undervisningen ska bidra till...", står det i läroplanen. "Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att...", står det också. Det är så många viktiga förmågor som undervisningen ska träna eleverna i och undervisningen, det är ju mitt ansvar.

Om min undervisning inte fungerade, om den inte var tillräckligt effektiv, var det ju mitt ansvar att förändra och utveckla den. Mitt ansvar. Oavsett vilka elever jag undervisade var det mitt ansvar att anpassa undervisningen utifrån deras förutsättningar och behov. Hur komplext och utmanade det än var så var ansvaret ändå mitt. Det fanns ingen att skylla på.

Den insikten gjorde rätt ont men betydde ändå otroligt mycket för mig. För den ledde till utveckling. Och till lärande. För både mig och mina elever.

Att ta ansvar för sitt eget lärande

Mitt lärarutövande och mitt professionella lärande tog en annan väg efter den där insikten. Jag tog ett större ansvar för mitt eget lärande genom att på alla sätt jag kunde försöka hitta framkomliga vägar för att kunna anpassa undervisningen. För att "främja alla elevers utveckling och lärande" och för att kunna ge "stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt". Rent konkret har det betytt att att jag vidareutbildat mig och på så sätt vidgat min pedagogiska verktygslåda genom att jag fått tillgång till fler pedagogiska modeller (t ex genrepedagogik) och didaktiska verktyg och strategier (som olika former av språkutvecklande arbetssätt). Det har även inneburit att jag fått större förståelse för hur teorier kan omsättas i praktiken. Vilket har lett till att jag kunnat bygga min undervisning mer på teoretisk och vetenskaplig grund än på en "ateoretisk" känsla av vad som borde fungera. Det har även betytt att jag fått en ny syn på innebörden av "livslångt lärande" eftersom det är så tydligt att jag som lärare ständigt måste lära för att kunna främja livslångt lärande hos mina elever. Och när det gäller mitt livslånga lärande har dessutom sociala medier, min personliga lärmiljö och digitalt kollegialt lärande betytt oerhört mycket. Det vill säga ni.

Jag tycker fortfarande att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" är bland det svåraste i läraryrket. Det är fortfarande en gigantisk utmaning men det är inte längre en utmaning som skrämmer mig. Det är en utmaning som får mig att fortsätta vilja utvecklas och lära. För elevernas skull.

Så. Vågar vi prata mer om de tillfällen när undervisningen inte fungerar? Jag hoppas det. Vill du berätta så läser jag gärna. Det finns inga perfekta lärare. Det finns inga perfekta lärarutbildningar. Det finns inga perfekta skolor att arbeta på. Men det finns lärdomar vi kan dra av varandras erfarenheter och varför inte dela med sig även av sådant som inte fungerar?

Ps. När det gäller begreppen individualisering och individanpassad undervisning har jag ett helt blogginlägg om just det.

Ett nytt läsår och mitt behov av struktur och planering

Jag har tydligen haft bloggpaus i sommar. Det var varken något jag planerat eller eftersträvat men ibland blir det som det blir och denna sommar har jag försökt vara ledig på riktigt, vilket troligtvis påverkat min lust att blogga.

Men, nu är det augusti och "skolhjärnan" har börjat gå igång. Jag funderar över jobbstart och vad mina två olika arbeten kommer erbjuda mig för spännande uppdrag och nya erfarenheter i år. Ja, jag skriver i år för i min värld har läsårsstarten alltid varit det riktiga nyåret.

Dubbla uppdrag

Att ha två halvtidsjobb som i mångt och mycket berikar och kompletterar varandra är något som jag är väldigt glad och tacksam över. Att få stå med en fot i universitetsvärlden och en fot i klassrummet är perfekt. Det är utvecklande, givande och utmanande på många olika sätt men även tids- och resurskrävande. Det krävs att jag är strukturerad och välplanerad för att inte värdefull tid ska gå till spillo och det är här jag har fastnat just nu. Jag är fortfarande ledig men jag märker att jag behöver börja tänka jobb. För att jag vet att jag mår bra av att planera och ha koll. För att jag vet att jag kommer kastas in i jobb med hull och hår den 12 augusti och inte ha tid att tänka riktigt genomtänkta tankar. Som jag behöver göra.

Min höst i skolan

Min höst ser väldigt spännande ut. När det gäller min lärardel så kommer vi fortsätta att arbeta med Sigtunaboxen, ett skolutvecklingsarbete utifrån bedömning för lärande, IKT och språkutveckling. Jag är samtalsledare och kommer fortsätta att leda samtalsgrupper på min skola men utöver det kommer jag även leda ett språkutvecklande arbete tillsammans med de lärare som inte är med i matematiklyftet. Jag tänker att vi ska utgå ifrån Maaike Hajers tankar utifrån SIOP med inspiration av det utvecklingsarbete som Hanna Stehagen genomför på sin skola.

Jag ska såklart även undervisa men vilka elever/grupper/ämnen det handlar om vet jag inte just nu. Kanske blir det att jag undervisar i ämnet svenska som andraspråk. Kanske blir det mer som studiehandledning på svenska i andra ämnen än just sva, kanske mot matematik, so eller no-ämnen. Det är ämnen som vi vet att flerspråkiga elever oftast tycker är svåra och där eleverna har svårt att nå målen. Jag kommer troligtvis inte arbeta med de nyanlända eleverna i förberedelseklass utan med de elever som är utslussade men som ändå inte varit speciellt länge i Sverige.

Min höst på NC

När det gäller mitt jobb på NC kommer jag fortsätta att utveckla vår webbplats och vårt användande av sociala medier. Jag kommer omvärldsbevaka och lägga upp intressanta länkar och lästips och informera om givande föreläsningar, konferenser och seminarier. Jag ser även fram emot Bokmässan där NC kommer att vara utställare och där min kollega Maria Bjerregaard kommer föreläsa om att alla lärare är språklärare. Jag kommer även fortsätta den uppdragsutbildning i språk- och kunskapsutveckling i teori och praktik som jag genomför i en skola. Ett uppdrag som är riktigt givande och lärorikt även för mig.

Min höst med Skollyftet

Sedan är jag ju även en del av Skollyftets tankesmedja som i höst kommer dra igång en öppen, fri kurs som blir som ett digitalt kollegialt lärande. Vi räknar med att köra igång under i mitten av höstterminen någon gång. Det kommer vara oerhört spännande och intressant att få vara med om detta. För att inte säga lärorikt!

Och mer då?

Utöver detta har jag några föreläsningar som jag ska planera och genomföra under hösten och en bok som ska skrivas (mer om det ska jag berätta en annan gång). Som ni förstår är det en hel del tankar som trängs i mitt huvud och jag försöker hitta någon form av struktur och röd tråd så jag kan planera alla mina olika uppdrag och uppgifter. Det går sådär, måste jag säga. Och därför blev det ett blogginlägg i stället.

Tillägg: När jag publicerat detta inlägg fick jag en tweet som fick mig att fundera lite:

@Anna_Kaya Vore bra om vi kunde ersätta begreppet läsår med lärår
— Hans-Åke Scherp (@HAScherp) August 3, 2013

Ja, varför inte? Jag ska redan nu börja använda lärår i stället för läsår.

Veckans skolchatt

För oss lärare som finns på twitter har #skolchatt blivit en väldigt intressant och givande företeelse. Vi pratar i mun på varandra mellan kl 20 och 21 varje torsdags kväll genom att skriva meddelanden på max 14o tecken tillvarandra. Eftersom alla inlägg har taggen #skolchatt kan alla läsa vad alla skriver.

Det är rörigt i början men man vänjer sig snabbt. Vill du läsa mer om just skolchatt finns det mer info på skolchatt.wikispaces.com.

Just ikväll handlade skolchatt om mitt hjärteämne, nämligen hur vi utvecklar elevernas språk i alla skolans ämnen och varför vi inte gör det i tillräckligt hög grad. Det blev väldigt intressanta samtal där vi delade med oss av hur vi gör och vad man kan tänka på. Vi delade med oss av lästips och erfarenheter. En timmes kompetensutveckling som känns som att den är värd en hel dag. Eller som en av deltagarna skrev:

@Anna_Kaya tack för härlig fortbildning#skolchatt

— ann-maj andersson (@anmaj) January 19, 2012

Vill du läsa ikapp vad vi skrev till varandra under denna timme kan du göra det men tänk på att länken bara fungerar en kortare tid.

Lärare som lär - tillsammans

Jag har skrivit en hel del på Skollyftet om vikten av att lärare fortsätter att lära och utvecklas och att vi borde göra det med hjälp av varandra.

Hur många gånger är det inte så att vi frågar efter de pedagogiska samtalen, där vi delger och tipsar varandra, där vi stöttar och hjälper, där vi hinner prata igenom våra "HUR" och gemensamt komma fram till sådant som utvecklar oss, vår skola och framförallt våra elever.

Under sommaren har jag och Per Falk kommit fram till att vi vill satsa på att skapa en form av kompetensutveckling av lärare - för lärare som tillgodoser detta behov vi har av att kunna mötas och utvecklas i dialog. Men ingen kompetensutveckling i vanlig föreläsningsform, nej, utan i formen av en "okonferens". En edcamp.

Det är alltså dags för Edcamp Stockholm på Skolforum/Stocholmsmässan 31 oktober, kl 17-21. Helt gratis!

Det ska bli så spännande att få prova detta nya, öppnare sätt att lära av och med varandra och jag hoppas att du tycker likadant! Läs mer om edcamp i Skollyftet och på Edcamp Stockholm. Glöm inte bort att tipsa dina kollegor och passa även på att "gilla" Edcamp Stockholm på facebook.

Har du twitter hittar du oss under taggen #edcampsthlm.

Välkommen med din anmälan! Vi ses!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skollyftet, Edcamp Stockholm, lärarrollen,

Datorn som pedagogisk resurs

Jag har äntligen fått tillgång till en projektor, en projektorduk och ett par ordentliga högtalare i klassrummet. Vilka möjligheter det skapar!

Just nu har jag en grupp unga elever, de är mellan 6 och 8 år och det blir mycket bokstavsinlärning och lästräning. Idag arbetade vi med bokstaven P och i stället för att samla ord på tavlan eller på ett blädderblock skrev vi direkt i datorn. Vi skrev orden, vi läste orden, vi lyssnade på orden och vi lade till bilder. Eftersom många av eleverna aldrig hade provat på att leta efter bilder i clipart gjorde vi det. Vi fick förminska och beskära. Svåra ord, kan man tro, men ord man förstår i sitt sammanhang när man ser vad som händer.

För de elever som inte förstod vad orden betydde använde vi Google Translate för att översätta. Det var extra roligt att lyssna på översättningarna och alla ville såklart höra hur orden lät på just sitt språk. Synd bara att det inte fungerar på alla språk.

Vi har ViTal talsyntes och talande tangentbord på våra skoldatorer och det är bra för många elever. Att på en gång höra att det blir rätt eller fel när man skriver kan underlätta. Att höra bokstavsljuden när någon annan skriver, som det blir när vi skriver gemensamma texter med hjälp av projektorn och datorn, kan också vara stor hjälp.

Våra elever behöver oftast mycket visuellt stöd när vi arbetar med texter och när man har tillgång till en dator med projektor blir det så enkelt att visa och förklara. Och man kan lägga till bilder under arbetets gång. Bilder på sådant som jag kanske inte trodde behövdes. Bilder på sådant som vi spinner vidare på.

Det bästa av allt är att vårt gemensamma arbete som vi gör går att spara. Och ta fram igen. Och vidareutveckla. Och sprida.

Jag vet att det här är gammal skåpmat för lärare som haft interaktiva skrivtavlor och projektorer i många års tid men för mig, som faktiskt haft en gammal svart tavla med kritor ända fram tills i år då jag haft en whiteboard, är det en dröm som går i uppfyllelse att kunna arbeta mer med datorn som hjälp i "helklassundervisningen".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lärarrollen, lärande, läsinlärning, reflektion

Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Dagens Maciej Zaremba-artikel i DN väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan förståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som "Förklara begreppet parlamentarism". Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad det innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt "varför"- och "hur"-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom "svåra ord" och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i skolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns först i ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, lärarrollen, kunskapsutveckling, mediebild, reflektion, språkutveckling, skoldebatt

Detta vill lärare! Ge oss förutsättningarna!

Jaha, alla är rörande överens. Lärare ska vara lärare och undervisa sin elever. Med eller utan kateder. Nu har Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén skrivit en replik till Björklunds debattartikel där hon är överens med Björklund om att lärare måste få ägna sig åt sitt huvuduppdrag. Lärare tvingas i dag att göra mer av allt och ständiga besparingar och brister i skolans arbetsorganisation sätter upp hinder för att kunna fokusera på det som vi vet ger resultat i klassrummet.

Bra! Mycket bra! Alla är rörande överens. Låt oss då göra något åt saken!

Eva-Lis Sirén ska imorgon (17/3) debattera med Björklund i Sveriges Radio P1-morgon kl 8.15. Där har hon oändliga möjligheter att se till att lyfta lärarnas arbetssituation.

Jag ser det så här: (och vill Eva-Lis Sirén plocka godbitar härifrån så är hon varmt välkommen)

Lärare vill undervisa. Vi vill ha tid för förarbete, efterarbete, utvärdering och reflektion. Vi vill kompetensutveckla oss och hålla oss á jour med vad som händer i våra ämnen. Vi vill utveckla oss så vi kan underlätta utveckling hos våra elever.

Vi vill ta del av forskningsresultat och vi vill kunna nätverka, arbeta i arbetslag och dela erfarenheter med andra. Vi vill ha tillgång till funktionella undervisningslokaler där det finns utrymme för alternativa undervisningsmetoder. Vi vill arbeta i fungerande lärplattformar och kunna använda oss av teknisk utrustning, datorer som är uppgraderade och i funktion.

Vi vill ägna tid och energi åt våra elever, deras kunskaputveckling och deras individuella förutsättningar. Vi vill ägna tid och energi för att få ett gott samarbete med elevernas vårdnadshavare. Vi vill ägna tid åt att utföra reliabla bedömningar som beskriver elevens kunskapsutveckling.

Allt detta vill vi. Allt detta brinner vi för att göra. Men var är våra förutsättningar? När ska Björklund och co, lokalpolitiker och andra inse att man inte kan satsa på utbildning och lärande om man inte också satsar på lärarna.

Alla är överens. Elever har rätt till lärarstyrd och elevanpassad undervisning. Ge oss då möjligheter att visa vad vi kan! Med rätt förutsättningar kan vi utföra storverk. Det vet jag.

Sedan är det väl helt onödigt att påpeka att vi lärare faktiskt inte tycker att fönstertvätt, måleri av klassrum, montering av möbler, möten för mötets skull, vissa administrativa uppgifter, tvätt av gardiner, inköp av småsaker för egna pengar, ringa från egna mobiler etc egentligen ingår i våra arbetsupppgifter. För det vet väl alla redan. Eller?

Debatten fortsätter på twitter, #merkateder

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, skolutveckling, skoldebatt, lärarrollen

Genrepedagogik - det fungerar

Vår kommun deltar i Läsa-Skriva-Räkna-satsningen och det har inneburit att många pedagoger som arbetar med de yngre eleverna har fått ta del av väldigt intressanta workshops och föreläsningar inom svenska, svenska som andraspråk och matematik. Dessutom har vi fått träffa andra lärare i kommunen och diskuterat viktiga frågor som man aldrig hinner med annars. Utöver det har vi fått litteratur, pedagogiskt material, matte-spel och annat som man kan använda direkt i sina klasser. Ett mycket bra upplägg med många intressanta träffar.

Idag var det dags för en uppföljning av förra årets boksamtalsprojekt. Med förra årets projekt i ryggen ska man nu i år fortsätta med ett boksamtalsprojekt med faktaboken som bas. Vid träffen idag fick vi berätta om hur vi har tänkt att arbeta och vilka böcker vi valt att köpa in.

Jag berättade om vårt projekt som heter "Faktaboken - vägen till språk- och kunskapsutveckling". Projektet har en genrepedagogisk tanke och målet är att eleverna ska kunna sätta svenska ord på den kunskap de redan besitter samtidigt som de vidareutvecklar sin kunskap i och om de ämnen som vi kommer att ta upp. Utöver detta ska eleverna få upptäcka den beskrivande textgenrens specifika syfte, dess övergripande struktur och genrens språkligt specifika drag för att så småningom kunna producera egna faktatexter.

Vi arbetar efter den cirkelmodell som jag beskrivit lite mer i inlägget Genrepedagogik på mitt sätt och i detta projekt har det inneburit att vi har valt ut olika djur som vi ska arbeta med. Vi har tittat på bilder av djuret och bilder på djurets föda, ungar, bo och annat av intresse. Vi har samtalat kring bilderna och vi har samlat tankar, frågor, funderingar och det vi redan vet om djuret i någon form av tankekarta eller på blädderblocket. (Hade jag haft en interaktiv skrivtavla eller en projektor så hade vårt arbete sett annorlunda ut och varit enklare att överblicka, spara och återvända till, men man tager vad man haver...)

Sedan är det dags för fas 2, att läsa en faktatext gemensamt. Vi läser och pratar om ord. Om textstrukturer. Om ordval. Om ords betydelser. Om formuleringar och omformuleringar. Ämnesspecifika ord poängteras och förklaras lite extra. Men jag aktar mig för att förenkla och skriva om så betydelsen blir densamma fast med mer vardagliga ord.

Jag ska exemplifiera. Nu har vi arbetat med björnen. I faktatexten möter vi begreppet föda två gånger. En gång handlar det om vad björnar äter. Den andra gången handlar det om björnungar som föds. Hur förvirrande kan inte det vara? Ett enkelt sätt att lösa detta hade ju helt enkelt varit att byta ut föda mot mat men det är fel väg att gå. Vi måste göra dessa, i våra ögon, svåra ord till elevernas ord och enda sättet att göra det är att använda ordet i dess rätta betydelse och i sitt rätta sammanhang. Och i faktatexter om djur talas det inte om mat, det talas om föda. Och ungar. Och spillning.

Ett annat exempel om björnen, som en del elever redan kände till, var att björnar sover på vintern. Här skulle jag kunnat parkera för några år sedan. Varit nöjd med att eleverna visste att björnen sov på vintern. Numera nöjer jag mig inte förrän jag vet att eleverna, i alla fall de som varit hos oss i skolan några månader, känner till att det heter att björnen går i ide och att betydelsen är att björnen sover på vintern. Det finns mängder av ord och uttryck som vi lärare, av välvilja, besparar våra nyanlända elever för att vi tycker (omedvetet?) att förståelsen är viktigast. Det är den såklart, men vi får inte beröva eleverna chansen att tillägna sig skolspråket och alltså måste vi arbeta med ord och begrepp på flera fronter.

När det gäller cirkelmodellens fas 2 så innefattar det också att jag och eleverna tillsammans skapar ett gemensamt metaspråk. Det krävs att vi kan benämna mönster och språkliga drag och att vi får ett gemensamt metaspråk att kommunicera på. Inom genrepedagogiken utgår man ifrån den systematisk-funktionella grammatiken, SFG, (Det finns en bok av Holmberg och Karlsson som heter "Grammatik med betydelse" och i denna .pdf-fil från Nordiska språk på Stockholms universitet har författarna beskrivit boken och SFG lite närmare.) vilket, för mig och mina elever, innebär att vi inte pratar om subjekt och sådant när vi tittar på textstrukturer (det gör väl i och för sig inga lärare som jobbar med yngre elever) utan vi pratar om deltagare och process och andra genrepedagogiska uttryck när vi ska försöka sätta ord på vad som är vad i en text.

För att konkretisera för mina elever gör jag tre spalter som jag fyller i våra nyfunna ord och begrepp i. Vad spalterna heter är beroende på vilken textgenre vi arbetar med men när det gäller vårt arbete med björnen så kallas första spalten för deltagare och där spaltade vi ner orden en björn, björnen, den, björnar, björnarna, ungar, ungarna, de och andra ord som beskriver textens deltagare.

Andra spalten kallas för process och här spaltade vi ner allt det som händer i texten: är, har, finns, föder ungar, äter, sover, går, parar sig... Sista spalten kallar vi omständigheter (här har jag gjort en mycket grov, och kanske även felaktig, användning av begreppet men det är ett medvetet val och ett sätt att göra den funktionella grammatiken lite mer greppbar för de yngre eleverna) och där spaltade vi ner "resten", dvs i maj, på vintern, i ide, i Sverige, blåbär, rötter, fisk etc.

Det är när vi kliver in i fas 3 (den gemensamma textkonstruktionen) det sker magi i mitt klassrum. Helt plötsligt kan elever, som kanske bara varit några månader i Sverige, börja producera egna faktatexter om björnen genom att helt enkelt plocka ihop fungerande meningar av ord och uttryck ur de tre olika spalterna. Vi konstruerar en gemensam text muntligt och skriftligt och vi pratar hela tiden om hur vi ska skriva och vad, vilka mellanrubriker ska vi välja? Hur ska meningen börja? Var i meningen ska det vara en process? Någonstans här brukar jag märka att en del elever vill göra detta på egen hand, de vill skriva själva. Vanligtvis så låter jag de elever som kommit lite längre i sin språkutveckling göra detta på egen hand och med de mer nyanlända så konstruerar vi en gemensam text. Men oftare och oftare märker jag att även de nya eleverna vill skriva själva, inte skriva av. Vilket de självklart får.

Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att det har varit svårt att få eleverna att producera egna texter utifrån tankekartor. Utifrån mitt "spaltsystem" kan eleverna "se" meningarna på ett annat sätt och spaltsystemet ger eleverna en chans att upptäcka fenomen i språket som är svårt att förstå enbart genom explicit undervisning. Jag tänker bl a på ordföljd och bestämd-obestämd form. Mina elever lär sig ganska snabbt att första gången man nämner djuret i texten skriver man en björn men sedan måste man skriva björnen eller den.

Första gången jag hörde talas om genrepedagogiskt arbete i en förberedelseklass höll jag på att smälla av. Det kändes omöjligt och det verkade vara ett arbete på en enormt hög språk- och kunskapsnivå, en nivå som mina elever verkade vara ljusår ifrån. Jag hade fel. Vilket jag glatt erkänner. Jag är oerhört glad att jag vågade prova. För vet ni, det fungerar. Över förväntan!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, genrepedagogik, lärarrollen, litteraturtips, nyanlända elever, språkutveckling, svenska som andraspråk,

Förändra Skolsverige

Jag är medlem i en facebook-grupp som heter Förändra Skolsverige. Där finns skolintresserade människor som diskuterar hur vi kan förändra skolan, alltifrån utopier och drömmar till mer enkla, vardagsnära förändringar.

Kom och diskutera du med! Tillsammans kan vi utveckla både skolan och oss själva!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, skolutveckling, lärarrollen, länktips,

skoldiskurs, del 2

Ni kanske minns min Twitter-höjdpunkt häromdagen? När många skolintresserade twittrande människor deltog i #skoldiskurs och tillsammans samlade nästa 800 olika sätt att samtala om skolan på.

Nu har våra bidrag både samlats i Wordle-bilder



och även i en fin parad:



Jag tror att vi tillsammans kan göra så mycket mer. Väcka ännu fler tankar och gå vidare mot nya mål. Att tillsammans reflektera och dela betyder utveckling för mig. Och för oss alla?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolutveckling, reflektion, lärarrollen,

Att dela och reflektera

Som lärare tycker jag att det är svårt att hinna med mycket av det som jag anser vara viktigt.

Jag hinner inte läsa allt jag vill, och behöver, läsa.
Jag hinner inte dokumentera på det utförliga sätt jag skulle vilja.
Jag hinner inte prata med mina elever lika mycket som jag skulle vilja.
Jag hinner inte träffa mina kollegor och andra i mina nätverk för att prata om annat än det mest akuta.

Framförallt så hinner jag inte reflektera tillsammans med andra. Och knappt inte med mig själv, heller.

I skolans värld snurrar hjulen fort. Det händer en massa som man inte räknat med. Man får ändra om, planera om, tänka om. Det är jag bra på.

Man måste vara flexibel och ha ett öppet sinne. Men ändå vara oerhört strukturerad. Det är jag också bra på.

Hur delar vi med oss av det vi är bra på?

Att dela lektioner med varandra är en sak. Att dela idéer, tankar och åsikter en annan sak. Att dela och reflektera tillsammans med andra är oerhört viktigt för mig och det är en av anledningarna till att jag startade den här bloggen för några år sedan.

För jag hinner inte dela och reflektera tillräckligt mycket tillsammans med mina kollegor på jobbet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, lärarrollen, länktips, lärande,

Beslutet är fattat... betyg i år 6

Nu vet vi med säkerhet att det blir betyg från år 6.

Jag är kluven. Jag vet inte vad jag tycker och varför.

Men en sak vet jag. Det är massor av lärare ute i landet som kommer sätta sina allra första betyg hösten 2012. Jag är en av dem.

Hur ska vi lära oss det? Genom att läsa? Genom gruppdiskussioner? Genom askultationer? Eller ska vi köra lite gammalt hederligt trial and error?

För mig känns det oöverstigligt att sätta betyg. Jag vet inte varför. Bedömning är bedömning och betyg är ju (snart i alla fall) bara en bokstav. Men ändå. Betyg är stort.

Jag ser fram emot att få börja jobba med Lgr11. Jag vill lära mig mer. Jag vill gå ner på djupet och grotta in mig i läroplanen och kursplanerna. Och jag ska göra allt för att jag hösten 2012 ska kunna sätta rättvisa betyg.

Jag ska sätta betyg. För första gången.

Jag är nervös redan nu.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om betyg, lärarrollen, bedömning,

Välkommen till den helkonstiga svenska skolan

Jag får en ny elev på måndag. Det är ju i sig inget ovanligt att det kommer nya elever. Det som är lite speciellt är elevens första dag.

Luciadagen.

Jag har varit med om det förr.

Det går knappt att med ord att beskriva blicken hos det barn som kommer till den svenska skolan, sin allra första skoldag, sin allra första lektion och får gå in och sätta sig tillsammans med hundratals andra barn i en mörklagd idrottssal.

Tänk er hur tankarna går hos detta barn. Vad gör vi här? Varför är det mörkt? Vad ska hända? Är det något farligt? Nej, alla ser glada ut. Vad händer?

Och när barnet inte tror att det kan bli mer förvirrande kommer det vitklädda figurer med ljus i håret och i händerna framskridande längs idrottssalen. De sjunger men om vad? VAD är detta?

Varför har pojkarna strutar på huvudet? Och varför alla dessa stjärnor? Och de där med brun/vita kläder, vad är det för konstig uniform? Tomtarna kanske, kanske barnet känner igen. Kanske.

Men ändå? Var har jag hamnat i för konstig skola?

Inte helt otänkbara tankar, skulle jag tro.

Att jobba med nyanlända elever ger perspektiv på saker och ting. Och man får se sina egna traditioner med helt nya ögon. Och man bjuds på många härliga skratt.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, nyanlända elever, lärarrollen,

Vår, avslut och stolthet

Som alltid i skolans värld är det kaotiskt mot vårterminens slut. Allt ska hinnas klart samtidigt som det dåliga samvetet, över allt man inte hann med, ska tryckas undan.

För vissa går det ju i höst att fortsätta där man slutade. För andra, bl a för mig, är det svårt eftersom hösten ofta bjuder på en helt ny elevgrupp.

Eller, vi får ju nya elever kontinuerligt men till höstterminsstart brukar det vara allra flest nya. Vilket leder till nya grupperingar, nya roller och nya uppgifter.

Alltså måste mycket avslutas innan sommarlovet börjar. De elever som är på väg ut i sina klasser på heltid måste peppas till att ta det allra sista steget. Och likaså måste de mottagande lärarna peppas för att helhjärtat kunna ta emot eleverna.

Som lärare i förberedelseklass får man aldrig skörda frukterna. Vi sår och planterar men så fort eleverna börjar blomma så lämnar vi dem ifrån oss. För min egen, personliga, skull är jag glad att eleverna går kvar i samma skola när de slutat hos oss. Jag får höra talas om deras framsteg, jag får träffa dem på skolgården och i matsalen.

I början kommer de ofta tillbaka till våra klassrum för att hälsa på. Sedan blir besöken mer och mer sporadiska. Till slut ser man eleverna, stolta och glada, på avslutningen i år 6. Vissa av dem har gjort så stora framsteg att man aldrig kan tro att de bara några år innan inte kunde ett ord svenska.

Det är stort. Det är ett viktigt jobb. Som gör skillnad.

När jag på avslutningsdagen står där, tårögd, och tittar på alla de elever som gått igenom vår förberedelseklassverksamhet under åren är jag stolt över mitt jobb. Stolt över mig själv, över mina insatser. Men framförallt är jag stolt över mina elever.

Att komma till ett nytt land och klara kunskapisnhämtandet på ett nytt språk. Det är stort.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om jobb, lärarrollen, nyanlända elever, reflektion, sommarlov, utslussning,

Utvecklingsamtal. Ett samtal om utveckling. Och mer.

Idag hade jag ett fantastiskt utvecklingsamtal. Ett ge-och-ta-samtal. Ett samtal, en dialog, om framtid, nutid och om utveckling.

Det är inte alltid så.

Många gånger när vi har utvecklingssamtal med nyanlända elever och deras föräldrar är det vi lärare som pratar. Föräldrarna anser inte alltid att de ska vara delaktiga, de ser sig själva som lyssnare och är inte vana vid att utvecklingssamtalen ska vara samtal mellan elev, lärare och förälder.

Men idag hade vi ett samtal. Med måldiskussioner, om drömmar och om olika vägar till måluppfyllelse.

Min elev, en flicka som bara har 4 år kvar i skolan för att nå målen i år 9. En flicka som har bestämt sig. Hon vill bli lärare. Hon ska bli lärare. Och jag tror att hon kommer att lyckas.

En flicka helt utan skolbakgrund men med ett skarpt intellekt och en enorm vilja och envishet. Med en mamma och övrig familj som tror på henne.

En flicka med en mamma utan skolbakgrund men med en otroligt stor kompetens att uppfostra barn. En mamma som ställer krav, som förväntar sig att barnen ska göra deras bästa. En mamma som finns där, stöttar, älskar, bråkar och gör allt det som mammor ska.

En flicka med en mamma som inte kan läsa. Som inte kan skriva sitt namn. Men som ändå ger mer stöd åt sin flicka i skolarbetet än många andra föräldrar.

Ett samtal om utveckling. Och om så mycket mer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kunskapsutveckling, lärarrollen, nyanlända elever, reflektion, utvecklingssamtal

Vi får sommarlov!

Eller rättare sagt: Lärare får behålla sitt sommarlov som DN väljer att sätta som rubrik när de ska berätta att läraravtalet är klart.

Jag blir så trött. På flera saker.

1. Vi lärare är uppenbarligen urusla på att göra våra röster hörda. Vi har inga lov. Våra elever har lov. Vi är lediga (om vi nu är det) för att vi redan har jobbat in tiden under våra 45,5 timmarsveckor.

2. Varför väljer DN, som ju mycket väl måste känna till det jag skriver i punkt 1, att ändå kalla ledigheten för sommarlov?

3. Varför ska vi vara nöjda med avtalet? Lärarfacken får säga vad de vill, jag tror ändå inte att SKL var seriösa i sitt "krav" på ny arbetstidsreform och nu kunde SKL "backa" utan att bjuda till någonting och ändå få lärarfacken att framstå som vinnare.

Nä, vad säger ni lärare? Från och med nu måste vi vara mycket tydligare med att nå ut med information om hur mycket vi jobbar, när vi jobbar och vad vi egentligen gör på jobbet. Som det är nu verkar det som om utomstående vet precis hur vi har det när många egentligen inte har en enda aning.

Jag blir så trött. Jag ska nog ta mitt sommarlov redan nu.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, sommarlov, lärarrollen, mediebild,

Att se hur bitar faller på plats

Två av mina elever har suttit och funderat över hur singular och plural fungerar i svenska språket. De har fått laborera på egen hand och fått många substantiv att träna på.

De har jobbat tillsammans och diskuterat, dividerat och till och med nästan skrikit på varandra om hur det ska vara och vilka ord som får vilken ändelse.

Att få sitta bredvid och iaktta hur detta går till är en gåva. Att få se hur bitarna faller på plats. Att få höra saker som:

"Men ser du inte!? Det här ord har ETT framför. Därför det måste heta samma om det är TVÅ!"

Förstår ni inte?

Eleven hade just dragit slutsatsen att neutrum-substantiv ganska ofta saknar pluraländelse. Ett hus - flera hus.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lärarrollen, svenska som andraspråk,

När jobbet gör ont

Ibland gör jobbet ont.

Ibland känns allt så outhärdligt svårt. Alltför energikrävande.

Men trots att maktlösheten är stor och trots att jag inser att jag aldrig kan göra tillräckligt, att jag inte kan laga trasiga själar, så kommer jag aldrig någonsin att ge upp.

Om alla vuxna människor i ett barns liv har svikit kan jag inte vara en i raden. Jag står stark och stadig kvar trots att jag är väldigt berörd i mitt inre.

Ett sviket barn bär på stor sorg.
Ett sviket barn kan vända sorgen till ilska.
Den ilskan kan vara utåtagerande eller inåtagerande.

Jag får ofta ta emot den utåtagerande ilskan. Om vi i skolan är barnens trygghet är det också hos oss de kommer att trotsa och det är våra gränser som ska ifrågasättas och tänjas. Och det är hos oss de är trygga nog att låta ilskan (alltså sorgen) få utlopp.

Men även om jag vet att det är så det ligger till, gör det inte arbetet enklare.

Mitt jobb som pedagog känns så oerhört långt borta när jag står med ett krisande barn. Bara en som har försökt hålla i ett ursinnigt sparkande barn vet hur stark, fysiskt och psykiskt, man måste vara. En vuxen räcker inte.

Utbrotten kan vara i några minuter eller betydligt längre. Utbrotten kan vara mer eller mindre våldsamma. Men jag ger inte upp. Jag släpper inte iväg ett krisande barn. För jag vet att barnet med sitt utbrott egentligen undrar:

"Kommer du stå pall? Kommer du orka? Eller kommer du också svika mig? Kommer också du, precis som alla andra vuxna, att slå mig?"

Efter utbrott kommer lugn. Ett tag. Några dagar.

Tills man känner den där pyrande irritationen igen. Känslan av att allt är fel och inget är bra. Och vetskapen om att det spelar ingen roll hur tillmötesgående jag är, barnet har något inom sig som måste komma ut.

Att inte se de utåtagerande barnen är omöjligt. Att orka finnas där för dem är svårt men vi gör så gott vi kan. Men vi missar alltför ofta de inåtagerande barnen vilket får oerhörda konsekvenser i framtiden...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn som mår dåligt, konflikter, lärarrollen, nyanlända elever, traumatiserade barn, trygghet, tungt arbete,

artikel i LiSetten

Artikel publicerad i LiSetten nr 1 2009 som relaterar lite till den kvalitetsgranskning som Skolinspektionen har gjort och det inlägg jag skrivit om samma granskning.

Äntligen får vi träffas

En fredag i november 2008 var det dags för Nationellt centrums nätverksträff för förberedelseklasslärare och intresset var väldigt stort. Det var några år sedan den senaste nätverksträffen och det var tydligt att behovet av ett nätverk fortfarande finns.

Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråks föreståndare Aina Bigestans inledde dagen med att hälsa oss välkomna och med att berätta om deras verksamhet och deras nya lokaler på Stockholms universitet. Hon berättade även om Stockholms universitets nya institution USOS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling, som har hand om lärarutbildningen.

Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever
Anniqa Sandell-Ring, som arbetar deltid på Nationellt centrum, fortsatte dagen med att berätta lite om bakgrunden till Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever och om de nationella direktiven till skriftliga omdömen.

Det har visat sig att det har fokuserats för mycket på vilka brister de nyanlända eleverna har i stället för att fokusera på de kunskaper eleverna redan besitter. Ett utvecklingsområde är att använda modersmålslärarna för att kartlägga elevernas tidigare kunskaper i alla ämnen. Det har även visat sig att många elever inte får studiehandledning på modersmålet och det är svårt att få till ett samarbete mellan modersmålslärare och klass-/ämneslärare.

Ett annat utvecklingsområde är att undervisningen för de nyanlända inte alltid kopplas till målen. Det krävs en kompetensutvecklingssatsning för de lärare som arbetar med att undervisa nyanlända elever, oavsett om eleverna går i en förberedelseklass eller inte.

Ett förslag är att nyanlända elever ska ut i klass snarast möjligt genom ett anpassat stöd. Undervisningen i de ordinarie klasserna, och de undervisande lärarna, måste utvecklas och organiseras för att kunna ta emot nyanlända elever. Dessa elever ska ses som en tillgång i skolan.

Skriftliga omdömen
När det gäller skriftliga omdömen är inte de nyanlända eleverna undantagna. Läraren ska följa, dokumentera och analysera eleven och under utvecklingssamtalet ska detta förmedlas till eleven och föräldrarna. Lärare och rektor bestämmer formen på de skriftliga omdömena som ska vara framåtsträvande och inte fokusera på brister.

En fråga för vårt nätverk är att diskutera vad vi behöver för kunskaper för att kunna skriva ännu bättre individuella utvecklingsplaner och göra bra bedömningar?

Asylsökande i Sverige
Anniqa berättade även lite om hur många flyktingar som kommer till Sverige och vilka de är. 2006 sökte 24 000 personer asyl i Sverige. Av dem kom 9 000 från Irak. Under 2007 var hälften av alla sökande från Irak, närmare bestämt 18 559 personer. Ansökningarna från Somalia ökar stadigt. Utöver de asylsökande kommer många till Sverige som anhöriga till någon med permanent uppehållstillstånd. Dessa personer syns inte i asylstatistiken.

Gruppdiskussioner
Senare under dagen var det dags för deltagarna i nätverket att dela upp sig i grupper. I grupperna diskuterade vi vad det fokuserades på just nu, när det gäller nyanlända elever, där vi jobbar men vi diskuterade även vad vi önskar att det skulle fokuseras på. Vad behöver utvecklas? Vad kan vi/behöver vi lyfta fram och vad ska vi arbeta vidare med?

Det diskuterades mycket i alla grupper och alla tyckte att det var intressant att ta del av hur andra jobbade. Att utbyta erfarenheter är något som vi som arbetar med nyanlända elever inte är bortskämda med.

Efter en god lunch var det dags för gruppredovisningar och det visade sig att det fokuserades på ganska olika saker runt omkring i landet men ändå var det mycket gemensamt.

Bedömning
En sak som diskuterades lite överallt var bedömning, både bedömning i olika ämneskunskaper och bedömning i språkutveckling. Många arbetade med europeisk språkportfolio och performansanalys men det fanns också andra, mer lokala, bedömningsverktyg som verkade intressant. En del grupper lyfte fram nya Språket lyfter och Språkjournalen som bra alternativ för bedömning. Många efterfrågade ett gemensamt bedömningsmaterial som också innehåller en kartläggning av elevens ämneskunskaper.

Organisation av undervisning för nyanlända
En annan viktig fråga som lyftes fram var organisationen av undervisningen av de nyanlända eleverna. Ska man ha förberedelseklass eller inte? Och vad ska då den verksamheten kallas? Ska eleverna i stället integreras i de ordinarie klasserna och hur ska då det organiseras?

De allra flesta verkade tycka att det bästa för de allra flesta nyanlända eleverna är att få gå i en förberedelseklass den första tiden. En del tyckte att man kunde påbörja utslussning ganska omgående och låta eleverna ha både lektioner i sin ordinarie klass och i förberedelseklassen under en längre period. Andra tyckte att man ska ge eleverna så mycket som möjligt i förberedelseklassen innan utslussningen påbörjas.

På en del håll i landet är undervisningen för nyanlända i en egen skola och då kan utslussningen i den ordinarie klassen vara mer problematisk är om de nyanlända eleverna redan går i den skola de ska slussas ut i. Många förberedelseklasslärare tycker att det är svårt att få igång ett bra samarbete med mottagande klasslärare/arbetslag. Många mottagande lärare tycker att de nyanlända eleverna har alltför stora brister vilket försvårar utslussningen.

Samarbete med modersmålslärare
Många i nätverket efterfrågar ett större samarbete med modersmålslärarna, dels för studiehandledning men även för att kartlägga språk- och ämneskunskaper, och många anser att modersmålämnet måste få en statushöjning för att vi ska få fler utbildade och kompetenta modersmålslärare. Det behövs också ett nära samarbete med elevvårdsteam för att fånga upp de elever som mår dåligt av olika skäl.

Kompetensutveckling
En viktig aspekt och en önskan hos många är att det sker en kompetensutveckling hos alla lärare som möter flerspråkiga elever. Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i språkutvecklande arbetssätt för att kunna undervisa elever med svenska som andraspråk.

Det finns en del kommuner som har börjat ”bussa” sina nyanlända elever till skolor med mestadels svensktalande elever för att bryta segregeringen och för att eleverna inte får plats i sina ”hemskolor”. Det finns både för- och nackdelar med detta och vid nästa nätverksträff hoppas vi att vi får veta mer om hur detta gått.

Denna artikel kan hjälpa till att ge en nyanserad bild av vad vi som jobbar med nyanlända möter för svårigheter i vardagen och vad vi tycker är de stora utvecklingsområdena.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, individualisering, lärarrollen, nyanlända elever, nätverksträff, sent anlända elever, språkutveckling, svenska som andraspråk, trygghet, nationellt centrum för svenska som andraspråk