23 april 2010

Goda nyheter

Min fredag började på det allra bästa sätt man kan tänka sig. Med en hälsning från en gammal elev.

Det finns elever man aldrig glömmer, med livsöden som fängslar och där livsgnistan varit starkare än man tror är möjligt.

Idag fick jag en hälsning från en sådan elev.

För många år sedan klev en djupt traumatiserad flicka in i mitt klassrum och meningen var att hon skulle få undervisning. Hennes familj hade blivit utsatta för så hemska saker så man inte ens kan sätta ord på det. De hade blivit fråntagna allt. Deras enda utväg var att fly.

De kom från ett land som enligt Migrationsverket är "säkert". Ett land som man inte behöver fly ifrån. De fick alltså inte flyktingstatus. Väl i Sverige fick de avslag på deras ansökan om asyl och de gick under jorden.

Flickan var rent fysiskt i skolan men mentalt var hon någon annanstans. I början satt hon och ritade men efter ett tag satt hon bara stilla och tittade tomt framför sig. Till slut kom hon inte alls.

Denna flicka blev en i statistiken, ett apatiskt barn. Eftersom de var papperslösa, gömda, fick de inte någon hjälp att räkna med. De bodde inneboende i en liten etta tillsammans med en annan familj. De fick stöd och hjälp av en kyrka i en annan del av staden. Där fick de kläder och mat. Och barnen fick leka.

Men inte min elev. Hon lekte inte.

Fast vi gav inte upp. Föräldrarna gav inte upp. De bar henne till skolan när vi hade förklarat att det oftast är bra för dessa barn att ha det så "normalt" det bara går.

Till slut började flickan protestera. Hon ville inte till skolan. Då jublade jag inombords. Ett livstecken! Hon vill något. Hon lever!

Efter det vände det. Det tog lång tid. Mycket lång tid. Men till slut återvände flickan. Hon fick tillbaka glädjen i ögonen. Livsgnistan.

Under denna långa period överklagade föräldrarna Migrationsverkets beslut. De fick avslag gång på gång. De fortsatte gömma sig och trots att de var rädda för att polisen skulle hitta dem via skolan valde de att låta flickan gå kvar. Vi förklarade otaliga gånger att vi inte skulle anmäla familjen. De kunde vara säkra på att flickan var trygg hos oss.

En dag kom familjen och berättade att de skulle flytta. De kunde inte vara kvar. De kände sig inte säkra där de nu bodde. Vi hade ett långt samtal och det är en av få gånger jag blivit så enormt känslomässigt berörd. Båda föräldrarna grät av tacksamhet för allt vi gjort. Jag grät. Till och med tolken grät.

Sedan gick de. Och jag såg dem inte igen.

Idag, många år efteråt, fick jag en hälsning. Familjen mår bra. De har ett fint hem i en fin förort. De har till slut fått uppehållstillstånd och pappan hade fått fast arbete. Och deras familj har vuxit.

Det värmde mitt hjärta på ett sätt jag verkligen behövde idag efter en otrolig tuff torsdag.

Vi kunde gett upp. Familjen kunde ha gett upp. Flickan kunde ha gett upp.

Men de kämpade. Som de kämpade.

De är värda all lycka!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 kommentarer:

  1. Jag blir så rörd av det du skriver här. Det här måste vara en av de grejer som gör jobbet ovärderligt.

    SvaraRadera
  2. Sanna, det här jobbet ger enormt mycket! Ett helt enastående jobb. Som kräver enormt mycket. ;)

    SvaraRadera