25 november 2012

När språket inte gör tankarna rättvisa

När man jobbar med andraspråkselever är det nyttigt att då och då byta skor med sina elever och verkligen få känna efter hur det känns när språket inte räcker till. När man inte kan få fram det man vill förmedla och när man tycker att man framställs, och uppfattas, som mycket dummare än vad man faktiskt är. Man behöver få känna efter hur det är när språket inte gör tankarna rättvisa.

Jag är med om detta fenomen relativt ofta eftersom jag har halva min släkt i ett annat land. Min man kommer från Turkiet och när vi reser dit handlar det inte bara om att jag måste kommunicera på ett språk jag inte behärskar till fullo, jag måste dessutom socialisera mig in i en helt ny kulturell kontext, jag måste lära mig nya sociala koder och hur man kommunicerar med människor utifrån vad de har för ålder och social status. Det handlar inte om ord eller begrepp. Det handlar om så mycket mer och det blir väldigt ofta fel.

I somras t ex skulle jag hälsa på en kvinna som kom på besök. Jag vet att jag ska kindpussa en kvinna i min egen ålder och om det är en äldre kvinna ska jag vördnadsfullt kyssa hennes hand och sedan föra den mot min panna. Jag vet detta i teorin. Men i praktiken är det inte lika lätt. Jag hälsade på kvinnan som kom på besök med ett leende och med ord och sedan var det dags för det där andra. Den där kyssen eller kundpussen. Vilket skulle jag välja? Hur skulle jag kunna veta hur gammal hon var? Jag fattade ett blixtsnabbt beslut. Som såklart visade sig vara fel. Hon var inte äldre än mig... Pinsamt värre.

En del andra hade säkert inte brytt sig ett dugg om att det blev fel. En del hade säkert inte ens brytt sig om att ta reda på hur man hälsar i just den kulturen som de befann sig i, men för mig är det viktigt. Jag vill göra rätt och jag vill passa in. Jag är inte där som turist, jag är där som svärdotter och familjemedlem. Jag vill visa min respekt genom att lära mig hur de gör och hur de lever. Det är så oerhört mycket svårare än man tror. Det handlar om outtalade regler och koder som människor socialiseras in i som väldigt små barn. Det är inte alltid de själva kan sätta ord på vad de gör och varför. Jag kan bara iaktta och härma. Och hoppas på att det blir någorlunda rätt.

När det kommer till språkinlärning är jag en riskundvikare. Det samma gäller när jag ska lära mig "en ny kultur". Jag säger eller gör ingenting om jag inte är helt säker på att det jag säger eller gör är korrekt. Eller i alla fall så nära korrekt jag kan komma. Jag avundas människor som är risktagare, som pratar med de få ord de kan och gör sig förstådda ändå. Människor som inte bryr sig om i fall det de säger blir grammatiskt korrekt eller om de råkar kyssa en yngre kvinnas hand. Det är något befriande med risktagare, kan jag tycka. Eller så vill alla vara det de inte är, som att personer med lockigt hår alltid vill ha rakt.

Men det här med att språket inte gör tankarna rättvisa, det är också något jag får vara med om varje sommar. Jag vill berätta så mycket mer än jag har ord för. Jag vill diskutera politik och religion men mitt språk räcker inte till för att formulera slagkraftiga argument. Jag kan inte ens förklara och beskriva min egen ståndpunkt. Det är smärtsamt jobbigt när man är en så verbal person som jag är. Jag är inte bra på att göra saker med händerna, jag är egentligen inte bra på något annat än att prata, men vem är jag då på ett annat språk? Min identitet är så otroligt starkt förknippad med mitt språk och det blir extra tydligt när jag försöker vara mig själv på ett nytt språk. Det låter säkert fånigt men jag känner mig dummare. Jag tycker att jag uppfattas som dummare. Jag kommer inte till min rätt på ett annat språk, så är det bara.

Jag vet att många av mina elever delar dessa tankar med mig. Vi pratar om det ibland. Jag tror det är viktigt att lyfta och synliggöra detta så eleverna vet att de inte är ensamma om dessa tankar. Med det sagt är det även viktigt att fundera över hur vi kommer vidare. Hur vi utvecklar vårt språk och hur vi utmanar oss själva till att våga lite mer. Vi vet att det är när vi använder vårt språk som vi utvecklar det allra bäst. Alltså måste vi hitta utmaningar där även vi riskundvikare vågar ta steget att använda ett språk som ännu inte är perfekt.

I torsdags vågade jag ta ett stort sådant steg. Jag hade blivit inbjuden att delta i ett rundabordssamtal om lärande tillsammans med många intressanta docenter, doktorander, forskare och lärare. Ett samtal på engelska. Att prata vardagsengelska är en sak. Att använda ett akademiskt engelskt språk är något helt annat. För mig är det en enormt stor utmaning som jag för ett par år sedan aldrig någonsin hade tackat ja till men alla utvecklas och så även jag, som tur är.

Det jag gjorde i torsdags, att på en kognitivt hög nivå försöka förklara vad jag tycker och tänker på ett språk jag inte behärskar till fullo är exakt vad tusentals elever gör i skolan varenda dag. Timme ut och timme in. Vecka efter vecka. Jag var helt slut efter två timmar och då pratade jag ändå inte många minuter, hur ska då våra elever känna sig?

Hur ofta kliver du i dina elevers skor och känner efter hur det känns? Har du inte provat ännu, kan det vara hög tid.

4 kommentarer:

  1. Å andra sidan tycks det ju som att det här med att tänka på ett annat språk än det känsloladdade modersmålet har vissa effekter som också kan vara värt att reflektera över, som jag refererade lite här:

    http://curiousheathen.wordpress.com/2012/11/26/sprakstudiemotivering/

    Det finns många sidor av detta mynt, hur mycket som helst att veta och lära sig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läste ditt inlägg igår och det är väldigt intressant! Jag har inte riktigt tänkt på det på det sättet innan men det är klart det ligger väldigt mycket i det du skriver.

      Radera
  2. Mycket intressant. Det är verkligen bra att ställa sig i "andra skor" ibland och se saker från den andra sidan. Jag kan bara känna hur det är att inte kunna säga allt man vill på engelska ibland. Då behärskar jag ändå engelska ganska bra. Känslan i att förminskas genom att man inte kan delta i diskussioner fullt ut är oerhört jobbig för människor, som du, säger är verbala på sitt/sina förstaspråk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, just den där känslan av att föminskas är nog den jobbigaste. Att inte kunna framställa sig själv som den man egentligen är, det är frustrerande.

      Radera