Hur avgör man ifall en elev ska läsa svenska som andraspråk?

Jag får ofta frågor från lärare som handlar om svenska som andraspråksämnet i grundskolan. Frågorna handlar ofta om vilka elever som ska undervisas i svenska som andraspråk (sva), hur man avgör i fall en elev är i behov av sva-undervisning och i fall det finns något bra material man kan använda. På Nationellt centrum för svenska som andraspråks webbplats finns de flesta frågor besvarade men i det här, väldigt långa och informativa, inlägget tänkte jag beskriva lite mer i detalj hur man kan gå till väga när man tar fram ett bedömningsunderlag som rektor kan grunda sitt beslut utifrån.

Först behövs dock en genomgång av vad som gäller kring svenska som andraspråk i grundskolan:

Vad säger styrdokumenten om svenska som andraspråk?

I Skolförordningen  (SFS 2011:185, 5 kap, §14-15) står följande:

14 § Undervisning i svenska som andraspråk ska, om det behövs, anordnas för
1. elever som har ett annat språk än svenska som modersmål,
2. elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet, och
3. invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare. 

Rektorn beslutar om undervisning i svenska som andraspråk för en elev.

15 §   Undervisning i svenska som andraspråk ersätter undervisning i svenska.

Svenska som andraspråk får därutöver anordnas
   1. som språkval i grundskolan och specialskolan,
   2. som elevens val, eller
   3. inom ramen för skolans val. 

Vad innebär "om det behövs"?

Det finns inget svar i styrdokumenten på hur man tar reda på en elevs behov av undervisning i svenska som andraspråk, det måste bygga på en kvalitativ bedömning av elevens hela språk. Många använder t ex performansanalys som ett verktyg för att få reda på hur eleven använder språket (läs mer om hur man kan göra nedan).

Kännetecknande för elever som har ett annat språk än svenska som modersmål kan vara att deras kognitiva utveckling har kommit längre än deras svenska språk, vilket inte behöver vara fallet för elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet och för invandrarelever (definition saknas, tyvärr) som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare. Däremot brukar man kunna märka att elever i alla de tre grupperna ovan uppvisar andraspråksdrag i den muntliga och/eller skriftliga produktionen på svenska samt att eleverna kanske inte har ett tillräckligt utvecklat ordförråd.

Styrdokumenten säger inte heller något om hur länge en elev ska följa kursplanen i svenska som andraspråk eller på vilka grunder man kan avgöra om en elev ska byta ämne. Det som avgör är därmed "om det behövs", vilket innebär att rektor på något sätt behöver se till att ta reda på om eleven gagnas bäst av att följa kursplanen i svenska som andraspråk eller inte, och göra kontinuerliga omprövningar av beslutet för att avgöra om behovet kvarstår eller inte. En fråga som är nära sammankopplad med elevens behov av sva-undervisning är skolans val av organisation av sva-undervisning. Det händer ofta att lärare hör av sig till mig och undrar om elever ska "skrivas ut från sva" om eleverna av någon anledning inte längre får sva-undervisning i mindre grupp eller om sva-lärarens tjänst inte räcker för att undervisa alla elever som är i behov av sva. Eftersom det inte är skolans förutsättningar och behov (dvs resurser i form av pengar och kompetens) som ska styra, utan elevens faktiska behov av sva-undervisning, behöver vi gå in lite på olika sätt man kan organisera sva-undervisning på.

Organisation av sva-undervisning

Inte heller kring organisation av sva-undervisning får man något stöd i styrdokumenten utan det är en fråga som rektor styr över. Hur en rektor väljer att organisera sva-undervisning hänger tätt samman med kompetens och tillgång till lärare i svenska som andraspråk. Elevernas ålder och nivå i svenska språket kan också avgöra hur rektor väljer att organisera undervisningen. Här är ett antal olika exempel:

• Undervisningen i svenska och svenska som andraspråk är parallellagd i varje årskurs och bedrivs i olika undervisningsgrupper av olika lärare, en svensklärare och en sva-lärare.
• Undervisningen i svenska och svenska som andraspråk är parallellagd i varje årskurs. De sva-elever som är nyanlända får sva-undervisning i separat undervisningsgrupp av en sva-lärare och de sva-elever som kommit längre i sin svenska språkutveckling får sva-undervisning inom ramen för svenskundervisningen av en lärare med behörighet i svenska och svenska som andraspråk (eller av svensklärare utan behörighet i sva).
• Undervisningen i svenska och svenska som andraspråk sker i samma undervisningsgrupp av en lärare med dubbel behörighet i svenska och svenska som andraspråk (eller av en svensklärare utan behörighet i sva).
• Undervisningen i svenska och svenska som andraspråk sker i samma undervisningsgrupp av två lärare, en med behörighet i svenska och en med behörighet i svenska som andraspråk.

Det finns också exempel på mer tveksamma organisationsmodeller som att elever i behov av svenska som andraspråk får viss del av undervisningen av en sva-lärare, som “sva-stöd” och viss del av undervisningen inom ramen för svenskundervisningen. Här finns risker att elever inte får den undervisning de har rätt till med tanke på att undervisning i svenska som andraspråk ska erbjudas i stället för undervisning i svenska, inte som ett komplement till.

Överlag kan man säga att nyanlända elever har större behov av sva-undervisning i separat undervisningsgrupp än elever som kommit längre i sin svenska språkutveckling. Man kan också konstatera att undervisningen blir svårare att genomföra ju större spridning man har i elevgruppen. Att ha alla sva-elever i samma undervisningsgrupp, det vill säga en spridning i språkutveckling från nybörjare till avancerad nivå, kan vara en lika stor utmaning som att ha svenska och sva i samma undervisningsgrupp. Läs gärna mer om organisation av sva-undervisning på NCs webbplats.

Rektorsbeslut på individnivå

Oavsett hur rektor väljer att organisera sva-undervisningen på skolan ska rektor fatta beslut om undervisning i sva i stället för svenska om det behövs. I skolförordningen slås fast att det är rektor som beslutar om undervisning i svenska som andraspråk för en elev. Man måste således utgå ifrån varje enskild elevs behov för att kunna avgöra om undervisning i svenska som andraspråk behövs eller inte. Beslutet om vilket av de båda svenskämnena en elev ska få undervisning i ska alltid fattas för en individ (därav fetningen av ordet en i citatet ovan).

Även om det är rektor som fattar beslutet är det inte alltid rektor som kan avgöra elevens behov. Därför behöver rektor ett tydligt underlag för att kunna fatta rätt beslut. Ofta delegerar rektor frågan till en lärare i svenska som andraspråk som har kompetens att göra en bedömning av en elevs språk. Bedömningen kan göras med hjälp av vardagliga observationer, moment i undervisningen, språkutvecklingsanalyser samt olika kartläggnings- och diagnostiska material. Dokumentationen av elevens andraspråksutveckling görs förslagsvis i Skolverkets bedömningsmaterial Bygga svenska.

Hur kan man göra en bedömning av en elevs behov av sva?

Det är viktigt att rektor kan fatta korrekt beslut relativt snabbt så eleven får den undervisning eleven har rätt till. Således behöver man, när man får nya elever till skolan, ta reda på i fall några av dessa elever kan vara i behov av undervisning i sva i stället för i svenska. Lite beroende på elevens ålder kan detta ske på olika sätt. 

Jag kommer i denna text skilja på "inledande bedömning av elevers behov av sva-undervisning" och "kontinuerlig bedömning för att avgöra ifall elevens behov av sva-undervisning kvarstår". Detta är viktigt eftersom det kan se olika ut hur dessa bedömningar sker och hur omfattande de är. Det är mer tidskrävande att göra en inledande bedömning eftersom man då behöver försöka kartlägga så mycket som möjligt av elevens språkanvändande på svenska så man kan fatta rätt beslut. Den kontinuerliga bedömningen sker i undervisningen och genom den "vanliga" bedömning lärare gör, vilket innebär att man redan har ett bedömningsunderlag att utgå ifrån när man behöver ta ställning till frågan i fall elevens behov av sva-undervisning kvarstår. En fråga jag rekommenderar att rektorer ställer till lärarna minst en gång om året så rektor kontinuerligt kan ompröva beslutet om sva-undervisning.

Inledande bedömning av yngre elevers behov av sva-undervisning

För elever som går i förskoleklass är det att rekommendera att lärarna eller pedagogerna i förskoleklass på olika sätt dokumenterar elevernas språkutveckling under förskoleklassåret så rektor redan vid höstterminsstart åk 1 har ett bedömningsunderlag att utgå ifrån. Om lärarna eller pedagogerna i förskoleklass inte har den kompetens som kan behövas för att göra en analys av elevernas andraspråksutveckling kan en sva-lärare behöva konsulteras. Det kan också vara så att sva-läraren behöver komma och observera eller undervisa olika elever för att på så sätt kunna göra en bedömning av elevens behov av sva-undervisning när eleven börjar i åk 1.

När det gäller elever i förskoleklass och tidigare årskurserna är det framförallt elevernas muntliga språk man får utgå ifrån när man gör en språkutvecklingsanalys. Det är viktigt att observera eleverna i olika sammanhang, i undervisning, på raster och på fritids, eftersom de använder språket på olika sätt i olika situationer. Det underlättar att göra språkutvecklingsanalyser på de elever man känner och har i undervisning eftersom många elever är mer öppna i samtal med vuxna de har en relation till. Dock kan det vara så att man som sva-lärare behöver observera och samtala med elever som man inte har någon relation till. Då är det extra viktigt att man har tillräckligt med tid till sitt förfogande så man kan äta lunch tillsammans, spela spel på skolgården och liknande saker.

Material att använda

När det gäller själva "insamlingen av data" brukar jag välja ut ett antal detaljrika bilder som jag tänker kan väcka elevernas intresse. Jag brukar även välja ett par bildserier som eleverna kan få samtala om och lägga i ordning (så man kan analysera hur elever återberättar i kronologisk ordning) samt ett antal olika böcker (skönlitteratur och fakta) som vi läser och samtalar om tillsammans. Att ha tillgång till olika spel och "språkövningar" (Språkmosaik är en guldgruva) är också bra. Därefter kan man ha några lektioner där man fokuserar på att samtala och läsa tillsammans. Det går fint att vara i en mindre grupp men enskilt går också bra. Det viktiga är att man försöker få fram samtal om varierade ämnen så man kan försöka bilda sig en uppfattning om elevernas andraspråksutveckling i olika sammanhang.

Jag har således inte använt mig av något specifikt kartläggnings-/screeningmaterial, och inte heller något test, när jag har genomfört dessa bedömningar utan jag har försökt locka fram såpass mycket kommunikation jag kan kring gemensamma upplevelser (därför är det så viktigt att man är tillsammans med eleverna på t ex raster och fritids), bilder och texter etc. Dessa samtal brukar jag spela in så jag kan återgå och lyssna på samt vid behov transkribera. Det är såklart även viktigt att samla in tecken på skriftspråklig utveckling även om det muntliga språket får ta störst utrymme. Bokstavskännedom (ljud och namn), helordsläsning, läsning av nonsensord och att identifiera fonem i olika ord/bilder etc kan alltså göras vid behov. Att ta hjälp av modersmålslärare är oerhört viktigt så man även kan kartlägga elevens språk-, läs- och skrivutveckling på modersmålet. Även om man inte har tillgång till flerspråkiga kollegor kan man göra enklare kartläggningar av t ex olika språkliga domäner.

Skolverkets kartläggnings- och bedömningsmaterial

Hitta språket är numera ett obligatoriskt kartläggningsmaterial i förskoleklass och även om det materialet inte har ett uttalat syfte att avgöra ifall en elev är i behov av sva-undervisning i åk 1 kan den kartläggningen ändå säga mycket om elevers andraspråksutveckling. Detsamma gäller för övrigt även det nationella bedömningsstödet i läs– och skrivutveckling i årskurs 1–3. Den information man samlar in om elevens språk-, läs- och skrivutveckling när man genomför Hitta språket eller det obligatoriska bedömningsstödet kan med fördel dokumenteras i Bygga svenska så man har allt kring andraspråksutvecklingen på samma ställe.

Mer omfattande språkutvecklingsanalyser

När man har många elever som man behöver observera och göra språkutvecklingsanalyser på kan man behöva prioritera. Det finns alltid vissa elever där man ganska snabbt kan avgöra att eleven är i behov av sva-undervisning i stället för svenska. Elever som inte varit i Sverige speciellt länge, eller som definieras som nyanlända, behöver man oftast inte göra en djupgående, inledande språkutvecklingsanalys på för att kunna fatta rätt beslut. Däremot behövs det fortfarande ett underlag som rektor kan fatta beslut utifrån och det behövs även att man dokumenterar elevens andraspråksutveckling, t ex med hjälp av Bygga svenska. De elever man behöver lägga mest tid på när det gäller bedömning av elevens behov av sva-undervisning är oftast de elever som kommit längst i andraspråksutvecklingen. Det som i Bygga svenska kallas "ett avancerat språk" (steg 5). Är man osäker ifall en elev med ett avancerat andraspråk är i behov av sva-undervisning eller inte kan det behövas att man gör regelrätta performansanalyser så man har ett mer genomarbetat bedömningsunderlag som rektor kan fatta beslut utifrån. För den som vill läsa mer om hur man gör språkutvecklingsanalyser rekommenderas exempelvis följande läsning:

• Bergman, P & Abrahamsson, T (2005) Tankarna springer före - att bedöma ett andraspråk i i utveckling från Liber.
• Olofsson, M & Sjöqvist, L: Bedömning i svenska som andraspråk i Hyltenstam, K / Lindberg, I (2013) Svenska som andraspråk - i forskning, undervisning och samhälle från Studentlitteratur
• Flyman Mattsson, A & Håkansson, G (2010) Bedömning av svenska som andraspråk. En analysmodell baserad på grammatiska utvecklingsstadier från Studentlitteratur
• Bygga svenska-materialets lärarhandledning från Skolverket (finns i bedömningsportalen)

Inledande bedömning av äldre elevers behov av sva-undervisning

Det är inte enbart yngre elever som kommer nya till en skola. Det kommer många äldre nyanlända elever till våra skolor. Dessa  elever är i stort sett alltid i behov av sva-undervisning, även de nyanlända elever som har gått i svensk skola några år. Men för att kunna fatta beslut om sva måste vi ändå ha ett bedömningsunderlag att utgå ifrån.

Elever kan flytta från en annan skola där man kanske inte har dokumenterat elevens andraspråkutveckling eller där man inte haft kunskap om vad som gäller kring sva-ämnet. Får man nya elever där man misstänker att elever kan ha behov av sva-undervisning behöver man göra en inledande bedömning av elevens andraspråksutveckling för att rektor ska kunna fatta beslut. Det räcker inte med att eleven har ett skriftligt omdöme eller ett betyg i sva från den avlämnande skolan även om det såklart är ett viktigt riktmärke. Eftersom sva-ämnet är ett behovsprövat ämne krävs det att man kontinuerligt tar ställning till ifall elevens behov av sva-undervisning kvarstår. Får man en ny elev, som tidigare fått undervisning i sva, kan det vara så att man på elevens tidigare skola fattade ett beslut om sva-undervisning i åk 1. Ett beslut som sedan kanske löpte på år efter år utan att man tog ställning till ifall eleven fortfarande är i behov av sva-undervisning. På en del skolor händer det att elever får undervisning i sva under hela grundskoletiden utan att man gjort någon omprövning av beslutet. Därför är det viktigt att vi, när vi får nya elever vid inflyttningar eller stadieövergångar, är säkra på att vi fattar beslut om sva-undervisning på rätt grunder. Finns ingen medföljande dokumentation om elevens andraspråksutveckling måste vi således ta fram ett eget bedömningsunderlag.

Material att använda

För att "samla in data" gällande äldre elevers andraspråksutveckling kan man göra på liknande sätt som med yngre elever men att man byter ut materialet man utgår ifrån när man samtalar. Försök hitta bilder/texter/ämnen som berör, provocerar eller engagerar för att locka fram så mycket språk som möjligt. Det är även viktigt att försöka få fram samtal inom olika språkliga domäner och gärna även inom de olika skolämnena. I Skolverkets kartläggningsmaterial för nyanlända elever, närmare bestämt kartläggning i de olika ämnena (steg 3) finns ofta bilder och material man kan använda för att få in samtalet mer i en ämnesspråklig kontext. Man kan självklart använda läromedel som utgångspunkt men då finns ju risken att eleverna läser det man vill att de ska uttrycka på egen hand.

Kartlägga och analysera läs- och skrivförmåga

För äldre elever är det även av stor vikt att man analyserar elevens läs- och skrivförmåga. Därför är det en bra idé att använda texter (på olika språkliga nivåer) som eleverna kan läsa självständigt för att efteråt svara på olika typer av läsförståelsefrågor, både muntligt i textsamtal och skriftligt. Man kan även låta eleverna kortskriva kring olika frågeställningar som dyker upp i samtalen eller i de texter ni använder. Här väljer man förslagsvis öppna frågor och gärna ämnen som engagerar eleverna. Det är också bra att låta eleverna skriva lite längre texter, gärna i de texttyper som återfinns i sv/sva-ämnet så man även kan använda denna analys som utgångspunkt när man planerar undervisningen.

Skolverkets kartläggnings- och bedömningsmaterial

Skolverket har ett antal olika kartläggningsmaterial och bedömningsstöd man kan använda vid behov. I sva finns exempelvis Nya språket lyfter! för åk 1-6 och Språket på väg för åk 7-9. Det kan också vara en idé att plocka material från frisläppta nationella prov, inte bara i sva utan även i SO- och NO-ämnen, om man har elever som kommit långt i språkutvecklingen.

För att få hjälp med att analysera det man har samlat in är litteraturtipsen ovan till stor hjälp och att dokumentera i Bygga svenska är verkligen att rekommendera. I Bygga svenska gör man sammanställningar i en slags "piltavla" och den sammanställningen är bra att ha som utgångspunkt både när man samtalar med elev och vårdnadshavare om elevens andraspråksutveckling och när man lämnar in ett bedömningsunderlag som rektor fattar sva-beslut utifrån. Dessutom är piltavlan ett effektivt sätt att synliggöra språkutvecklingen, det händer mycket på kort tid.

Bygga svenska och sva-ämnet

Det är viktigt att poängtera att Bygga svenska inte är kopplat till något enskilt skolämne och att beskrivningarna av de fem stegen i Bygga svenska-materialet inte motsvarar kunskapskraven i sva-ämnet. Materialet kan alltså inte användas för att bedöma utifrån kursplanen i sva och vid betygssättning. Materialet kan inte heller användas för att avgöra ifall en elev är i behov av sva-undervisning eller inte, men dokumentationen i Bygga svenska kan ändå ge en fingervisning. I Sollentuna kommun, där jag arbetar 50 %, har vi skrivit så här i våra rutiner för ämnet svenska som andraspråk:

Ett riktmärke för att avgöra om behovet kvarstår skulle kunna vara de språkutvecklingssteg som finns i Bygga svenska. Att en elev befinner sig på Steg 5 Med ett avancerat språk i Bygga svenska-materialet skulle kunna vara en indikation på att eleven inte längre har ett behov av undervisning i sva. 

Här behöver man dock vara medveten om att en elev mycket väl kan vara i behov av sva-undervisning trots att eleven befinner sig på steg 5 inom alla områden (tala, lyssna, läsa, skriva). Man behöver således ändå fatta ett beslut på individnivå utifrån vad som gynnar eleven bäst. Men som indikation på att man behöver fundera ordentligt på frågan "ifall elevens behov av sva-undervisning kvarstår" fungerar det.

Tips på vägen

Det är väldigt många sva-lärare som hör av sig och behöver veta mer om hur de ska göra bedömningar och kartläggningar så rektor kan fatta beslut om sva-undervisning. Detta ger mig indikationer på att det inte är speciellt vanligt att det finns fungerande rutiner för sva-ämnet på skolor runtomkring i Sverige. Därför uppmanar jag er att be era rektorer/förstelärare/utvecklingsledare/skolchefer att ta tag i detta. I min kommun valde rektorerna och förvaltningen att det skulle arbetas fram kommungemensamma rutiner för svenska som andraspråk. Det är många gånger att föredra så inte rektorerna står ensamma på sina skolor kring sva-ämnets problematik rörande bedömning, beslut och organisation. Jag har satt ihop ett dokument med frågor, ett diskussionsunderlag, som ni gärna får använda för att arbeta fram rutiner på er skola eller i er kommun. Ni får självklart även ta del av Sollentuna kommuns rutiner för att inspireras men det är ju sällan bra att ta andras rutiner rakt av med tanke på att våra olika skolor/kommuner har olika förutsättningar.

Vikten av tid

En annan sak jag vill uppmana er till är att be om tillräckligt med tid för att genomföra bedömningar av elevers behov av sva-undervisning. Det är nämligen inget man gör i en handvändning och det finns varken quick fix eller genvägar. En kvalitativ bedömning av en elevs andraspråksutveckling tar tid - och måste få ta tid. Annars är bedömningen inte kvalitativ - vilket krävs för att rektor ska kunna ha ett korrekt underlag att fatta beslut om sva utifrån. Därefter kommer nästa stora fråga för rektor, att se till att det finns kvalitativ sva-undervisning organiserad utifrån elevernas olika förutsättningar och behov. Men det blir ett annat inlägg.

Lycka till och hör gärna av dig om du har fler frågor och funderingar!

Läs mer:

• När ska en elev sluta läsa svenska som andraspråk?
• Vilka elever ska läsa svenska som andraspråk?
• Sollentuna kommuns rutiner för svenska som andraspråk
• Information om sva-ämnet, målgrupp vårdnadshavare (och elever)

Skolsnack om andraspråksinlärning

Häromveckan fick jag möjlighet att få delta i Skolsnack Didaktik, en podcast som tar upp didaktik- och pedagogikfrågor ur ett seriöst och lättsamt perspektiv. Jag fick möjlighet att prata om mina hjärtefrågor, dvs Språklyftet, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och de flerspråkiga elevernas lärande. Jag fick dessutom möjlighet att göra detta tillsammans med en person som jag har lärt så otroligt mycket av och en person jag verkligen ser upp till, nämligen Inger Lindberg, professor i tvåspråkighet med inriktning på andraspråksinlärning.

Foto: Skolsnack

Programmet beskrivs på följande sätt på Skolsnacks facebook-sida:

Andraspråksinlärning med Inger Lindberg och Anna Kaya om språket som nyckeln till ALLT lärande. Om expertord? Hur språket kan skapa illusionen av bristande förståelse och hur vi kan komma förbi det? Programmet är en superspännande introduktion till genrepedagogik och våra gäster avslöjar dessutom en väl bevarad och allmänt känd hemlighet för er som gillar ämnesövergripande lärande. Och förresten, bara så att ni vet: Björnen sover INTE på vintern.

Tänk om jag under min utbildning hade vetat att jag en vacker dag i framtiden skulle stå i en inspelningsstudio och prata andraspråksinlärning och vikten av Språklyftet tillsammans med Inger Lindberg. Tänk hur många av hennes böcker och texter jag läst och lärt av, att man blir lite starstrucked är ju fullkomligt förståeligt, menar jag.

Jag tycker Inger och jag hade ett bra samtal tillsammans med Ante Runnquist som modererade på ett ypperligt sätt och ställde bra frågor som fick oss att tänka till. Jag tänker att denna podcast skulle kunna användas i våra lärarkollegium som en inledning till ett pedagogiskt café om t ex flerspråkiga elever eller om andraspråksinlärning. Om du lyssnar på inspelningen och har några kommentarer, tankar eller frågor efteråt är det bara att du hör av dig. Skriv i kommentarerna nedan eller leta upp mig på Twitter eller facebook.

• Lyssna på programmet här.

Är du nyfiken på mer om det Inger Lindberg är expert på kan jag rekommendera föreläsningen nedan. Du kan även ta del av mina tweets från föreläsningen i detta inlägg.

Språklyftet - det är dags nu!

Hur många barn och ungdomar ska få lämna skolan utan att ha fått tillgång till rätt verktyg och strategier för att utveckla ett språk att tänka och lära på? Vi har i mätningar efter mätningar fått ta del av sjunkande resultat och larmrapporter om att elevers kunskapsnivå sjunker och att deras läsförmåga försämras. Vi får dessutom ta del av nödrop från universiteten att "att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket." Hur länge ska vi låta detta fortgå? Hur många elever ska få misslyckas innan vi gör något?

Det har redan fått gå för långt, enligt mig. Det är verkligen dags för Språklyftet i svensk skola!

Hur ska elever kunna utveckla sina tankar och sin kunskap om de inte har ett fullgott språk att använda sig av? Hur ska eleverna kunna läsa, förstå och lära av skriftliga texter om de inte har en välutvecklad läsförmåga? Hur ska de kunna analysera och värdera eller beskriva och förklara om de inte har ett språk att kunna kommunicera på?

Hur ska eleverna kunna ta till sig undervisningen i ett ämne om de texter (utifrån ett utvidgat textbegrepp) som används i undervisningen har ett outtalat syfte och outtalade språkliga drag och språkliga mönster? Att gå igenom "svåra ord" räcker inte på långa vägar, språket är betydligt mer komplext än så. Om vi inte undervisar explicit i hur texter är uppbyggda kan vi inte heller kräva att eleverna ska klara av att producera egna texter i samma genre.

Hur ska eleverna kunna välja mellan olika språkliga strategier eller inlärningsstrategier om vår undervisning inte tränar eleverna i just dessa strategier? Hur ska eleverna kunna förstå en texts språkliga mönster och språkliga drag om inte vi lärare är medvetna om vad som kännetecknar en argumenterande text, en förklarande text eller någon annan typ av text som vi använder oss av i vår undervisning?

Morrica är inne på samma ämne och hon ställer frågan Så - vad gör vi åt saken? Mitt spontana svar är Språklyftet!

Att arbeta språk- och kunskapsutvecklande i alla ämnen är oerhört viktigt för att elever ska kunna nå skolframgång och därför behöver vi en satsning på kompetensutveckling för ALLA lärare i dessa frågor. Vi behöver dessutom en satsning på att utveckla lärares läsundervisning för läsundervisning ska ske i alla ämnen i alla årskurser. Vi behöver överlag en satsning på att lyfta vikten av litteracitet i svensk skola och därför är det enligt mig och många fler dags för Språklyftet!

Ett språklyft efterfrågas även av ett flertal regionala samordnare för språk-, läs- och skrivutveckling så det är inte bara en fråga som rör undervisning av flerspråkiga elever. Det är en större fråga än så. Det är en demokratisk fråga i allra högsta grad för just nu har vi en stor andel barn och ungdomar som lämnar skolan utan att "kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet". (Vilket jag även berör i mitt Skollyftet-inlägg En skola för alla - en utopi.) Med detta sagt uppfyller inte skolan, enligt mig, kravet "att eleverna inhämtar och utvecklar sådana kunskaper som är nödvändiga för varje individ och samhällsmedlem." (Lgr 11) och det är väldigt oroväckande.

I Lgr 11 har språket en oerhört viktig ställning, vilket vi alla redan känner till:

"Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga." (Lgr 11, kap 1)

Vikten av att utveckla elevernas svenska språk genomsyrar hela läroplanen och det första kunskapsmålet i Lgr 11 lyder så här:

"Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt." (Lgr 11, kap 2.2)

Sedan återfinns språkliga förmågor i alla ämnen och många delar av kunskapskraven är omöjliga att uppnå utan en god språklig förmåga vilket talar om för oss att språket är av yttersta vikt för elevernas kunskapsutveckling. Vi kan alltså inte titta på ämneskunskaper utan att fundera över vilka språkliga förmågor som krävs för att utveckla just de ämneskunskaperna. Är det så förvånande att eleverna tycker NO-språket är för svårt att förstå när lärare i naturvetenskapliga ämnen inte alltid är medvetna om vad som vållar språkliga svårigheter i just deras ämnen? Vi måste börja med oss själva och vårt ansvar att utveckla elevernas språkliga förmågor i alla ämnen.

Ska då lärare i t ex naturvetenskapliga ämnen således även vara språklärare? Nej, det kanske är en utopi, men om man som ämneslärare inte har kunskap om hur man kan göra sin ämnesundervisning mer språkinriktad borde finnas en "språkutvecklingslärare" att ta hjälp av. En "språkutvecklingslärare" är en lärare som är expert på språket i ämnet och som kan handleda ämneslärare genom att synliggöra vad det är i texterna och undervisningen som kan skapa språkliga hinder för elevernas kunskapsutveckling. En "språkutvecklingslärare" kan dessutom ge förslag på läsrelaterade aktiviteter, hur man undervisar i läsförståelse och hur man med hjälp av stöttning kan förtydliga i stället för att förenkla.

Språket är nyckeln till skolframgång och för att fler elever ska lyckas i skolan måste vi satsa på språket. Från början. Från förskola ända upp till högre utbildning. I alla ämnen, i alla årskurser och under varenda lektion. Det är vårt uppdrag och vår skyldighet på samma sätt som att "använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt" är en rättighet för alla barn och ungdomar i Sverige.

Läs även min debattartikel om Språklyftet i Skolvärlden: Språk är nyckeln till framgång

Att bli klok på sitt andraspråk

Ikväll föreläste Inger Lindberg på Kulturhuset i Stockholm under temat "Hur blir man klok på sitt andraspråk?" och jag följde föreläsningen via webben. Hela föreläsningen kommer visas i efterhand men det kommer dröja några dagar. Edit: Föreläsningen finns nu i sin helhet på NCs webbplats

Hon valde medvetet en dubbelbottnad titel på föreläsningen, dels hur man blir klok på det svenska språket. Hur kan man lära sig svenska? Vad är det i svenskan som vållar svårigheter? Dels hur man kan bli klok genom svenska språket, dvs att utveckla kunskaper på svenska. Att lära i och på ett andraspråk, alltså. Hon delade upp föreläsningen utifrån dessa två sätt att tolka titeln på.

Under föreläsningen twittrade jag en del och eftersom det var många som uppskattade att jag berättade lite om hennes föreläsning tänkte jag att jag lika väl kan samla mina tweets och lägga upp här på bloggen så ännu fler kan ta del av dem. Se det som ett snabbreferat av föreläsningen och hoppas det inspirerar er till att lyssna på hela hennes intressanta och viktiga föreläsning sedan. För er som redan är inbitna svenska som andraspråkslärare kan denna föreläsning vara ett bra sätt att lyfta diskussionen i övriga lärarkollegiet. Tipsa din rektor om denna billiga kompetensutveckling!

När språket inte gör tankarna rättvisa

När man jobbar med andraspråkselever är det nyttigt att då och då byta skor med sina elever och verkligen få känna efter hur det känns när språket inte räcker till. När man inte kan få fram det man vill förmedla och när man tycker att man framställs, och uppfattas, som mycket dummare än vad man faktiskt är. Man behöver få känna efter hur det är när språket inte gör tankarna rättvisa.

Jag är med om detta fenomen relativt ofta eftersom jag har halva min släkt i ett annat land. Min man kommer från Turkiet och när vi reser dit handlar det inte bara om att jag måste kommunicera på ett språk jag inte behärskar till fullo, jag måste dessutom socialisera mig in i en helt ny kulturell kontext, jag måste lära mig nya sociala koder och hur man kommunicerar med människor utifrån vad de har för ålder och social status. Det handlar inte om ord eller begrepp. Det handlar om så mycket mer och det blir väldigt ofta fel.

I somras t ex skulle jag hälsa på en kvinna som kom på besök. Jag vet att jag ska kindpussa en kvinna i min egen ålder och om det är en äldre kvinna ska jag vördnadsfullt kyssa hennes hand och sedan föra den mot min panna. Jag vet detta i teorin. Men i praktiken är det inte lika lätt. Jag hälsade på kvinnan som kom på besök med ett leende och med ord och sedan var det dags för det där andra. Den där kyssen eller kundpussen. Vilket skulle jag välja? Hur skulle jag kunna veta hur gammal hon var? Jag fattade ett blixtsnabbt beslut. Som såklart visade sig vara fel. Hon var inte äldre än mig... Pinsamt värre.

En del andra hade säkert inte brytt sig ett dugg om att det blev fel. En del hade säkert inte ens brytt sig om att ta reda på hur man hälsar i just den kulturen som de befann sig i, men för mig är det viktigt. Jag vill göra rätt och jag vill passa in. Jag är inte där som turist, jag är där som svärdotter och familjemedlem. Jag vill visa min respekt genom att lära mig hur de gör och hur de lever. Det är så oerhört mycket svårare än man tror. Det handlar om outtalade regler och koder som människor socialiseras in i som väldigt små barn. Det är inte alltid de själva kan sätta ord på vad de gör och varför. Jag kan bara iaktta och härma. Och hoppas på att det blir någorlunda rätt.

När det kommer till språkinlärning är jag en riskundvikare. Det samma gäller när jag ska lära mig "en ny kultur". Jag säger eller gör ingenting om jag inte är helt säker på att det jag säger eller gör är korrekt. Eller i alla fall så nära korrekt jag kan komma. Jag avundas människor som är risktagare, som pratar med de få ord de kan och gör sig förstådda ändå. Människor som inte bryr sig om i fall det de säger blir grammatiskt korrekt eller om de råkar kyssa en yngre kvinnas hand. Det är något befriande med risktagare, kan jag tycka. Eller så vill alla vara det de inte är, som att personer med lockigt hår alltid vill ha rakt.

Men det här med att språket inte gör tankarna rättvisa, det är också något jag får vara med om varje sommar. Jag vill berätta så mycket mer än jag har ord för. Jag vill diskutera politik och religion men mitt språk räcker inte till för att formulera slagkraftiga argument. Jag kan inte ens förklara och beskriva min egen ståndpunkt. Det är smärtsamt jobbigt när man är en så verbal person som jag är. Jag är inte bra på att göra saker med händerna, jag är egentligen inte bra på något annat än att prata, men vem är jag då på ett annat språk? Min identitet är så otroligt starkt förknippad med mitt språk och det blir extra tydligt när jag försöker vara mig själv på ett nytt språk. Det låter säkert fånigt men jag känner mig dummare. Jag tycker att jag uppfattas som dummare. Jag kommer inte till min rätt på ett annat språk, så är det bara.

Jag vet att många av mina elever delar dessa tankar med mig. Vi pratar om det ibland. Jag tror det är viktigt att lyfta och synliggöra detta så eleverna vet att de inte är ensamma om dessa tankar. Med det sagt är det även viktigt att fundera över hur vi kommer vidare. Hur vi utvecklar vårt språk och hur vi utmanar oss själva till att våga lite mer. Vi vet att det är när vi använder vårt språk som vi utvecklar det allra bäst. Alltså måste vi hitta utmaningar där även vi riskundvikare vågar ta steget att använda ett språk som ännu inte är perfekt.

I torsdags vågade jag ta ett stort sådant steg. Jag hade blivit inbjuden att delta i ett rundabordssamtal om lärande tillsammans med många intressanta docenter, doktorander, forskare och lärare. Ett samtal på engelska. Att prata vardagsengelska är en sak. Att använda ett akademiskt engelskt språk är något helt annat. För mig är det en enormt stor utmaning som jag för ett par år sedan aldrig någonsin hade tackat ja till men alla utvecklas och så även jag, som tur är.

Det jag gjorde i torsdags, att på en kognitivt hög nivå försöka förklara vad jag tycker och tänker på ett språk jag inte behärskar till fullo är exakt vad tusentals elever gör i skolan varenda dag. Timme ut och timme in. Vecka efter vecka. Jag var helt slut efter två timmar och då pratade jag ändå inte många minuter, hur ska då våra elever känna sig?

Hur ofta kliver du i dina elevers skor och känner efter hur det känns? Har du inte provat ännu, kan det vara hög tid.

Ett exempel på språkutvecklande arbete i mitt klassrum

Jag går under detta läsår en väldigt intressant kursledarutbildning (i regi av Nationellt centrum för svenska som andraspråk) som heter "Vägar till skolframgång -språk, text och lärande i ett mångfaldsperspektiv". Som kursdeltagare är det en del inlämningsuppgifter som ska göras, lämnas in och redovisas och under vår senaste träff var det en av mina kursledarkollegor som frågade om hon fick låna, och använda, en av mina inlämningsuppgifter för att tydliggöra hur man kan arbeta språkutvecklande kring ett ämnesområde tillsammans med nyanlända.

Det fick hon självklart göra och då slog det mig att det kanske finns fler av er som skulle uppskatta att få läsa och ta del av hur jag arbetade med känslan "Ilska" med mina elever, alltså blir det nu även ett blogginlägg.

Gemensam läsing

Vi började med att titta på ett bokomslag till den bok jag valt ut om ”ilska”. Jag hade täckt över bokens titel och vi pratade länge om vad boken kan handla om och vilken titeln kan vara. Vi pratade om hur man kunde se att det var just ”arg” pojken var, vad var det i hans kroppspråk och ansiktsuttryck som kunde få oss att veta det?

Vi samlade in sådant som vi trodde kunde vara anledningar till att pojken var arg och skrev ner det i en tankekarta. Detta ledde till en bra diskussion om varför man blir arg och vad man då gör och vad man kan göra i stället.

Vi läste boken tillsammans. Eller jag läste boken med hjälp av alla tänkbara läsförståelsestrategier jag tyckte passade in, alltifrån att berätta vad stycket kommer handla om innan vi läste det, till att ställa frågor till texten eller utgå ifrån vad bilderna kan säga till oss om textens innehåll. Det tar alltid lång tid för oss att ha högläsning för eleverna gör alltid en massa kopplingar till egna erfarenheter och jag brukar alltid låta andra elever kommentera det en elev sagt med frågan ”Håller du med?” eller ”Hur tänker du?” och ibland med ett ”Varför då?” efteråt.  Jag och eleverna uppskattar verkligen de pass då vi läser tillsammans, det kan oftast vara de mest språkutvecklande passen trots att det egentligen ”bara” är högläsning. Så givande! Frågan är dock om det kanske blir för mycket ”prat” och om det blir samtal som verkligen främjar både språkutvecklingen och förståelsen av texten eller om det blir för ytligt? Det är ingen lätt balansgång. En del elever gör kopplingar till texten som inte alltid är så relevanta för varken innehållet eller förståelsen av texten vilket många gånger kan vara svårt att ta ställning till. På ett sätt vill man att eleverna ska ta för sig av talutrymmet, på ett annat vill man att det ska vara samtal inom kontexten så att säga.

Samtal i par och kortskrivning

Efter läsningen fick eleverna samtala två och två om vad de gör när de är arga och vad man kan göra åt saken om man inte längre vill vara arg. Efteråt samlade de sina tankar genom kortskrivning i ett par minuter. En del elever kom igång snabbt och skrev ned stödord, andra skrev inte ner mer än ett ord. De hade hela tiden tillgång till den gemensamma tankekarta vi skrivit så orden fanns där att skriva av om man ville men nästan inga elever gjorde så. De skrev ner det som de samtalat om. Kanske tänkte de inte på att tankekartan fanns där och jag hade inte heller påmint dem om det. Att få igång eleverna att skriva är alltid en utmaning och därför valde jag kortskrivande denna gång, då behöver de inte tänka på att det ska vara rättstavat, grammatiskt rätt eller ”fint”, det är endast innehållet som är viktigt.

Muntligt återberättande

Eleverna fick läsa upp/återberätta för resten av gruppen vad de samtalat om och jag filmade eleverna när de gjorde detta. (Eleverna vill att allt de gör ska ”läggas på bloggen och på youtube” och jag tycker det är ett väldigt bra sätt att dokumentera deras språkutveckling så jag säger inte emot).

Skriva gemensam text

Efteråt samtalade vi om en bild på en arg pojke av Eva Cerú och vi skrev en gemensam text där alla var delaktiga men där jag var sekreteraren. Vi pratade om hur pojken såg ut och vi försökte beskriva det som gjorde att vi visste att han var arg. Vi funderade kring varför han var arg och vad han gjorde när han var arg och skrev ner det i vår text. Textens avslutning handlade om vad som hände sedan. Vad gjorde han? Slutade han vara arg och hur gjorde han i så fall för att lyckas med det?

Det blev en hel del medlande mellan eleverna för att de skulle kunna enas och här ser jag en stor fallgrop i och med att en del ”röststarka” elever tar över samtalet. Jag försöker ge alla elever möjlighet att tala men som vi alla vet så finns det de elever som helt enkelt inte vill. Som kanske känner att de inte har något att bidra med. Jag har då försökt med ja/nej-frågor som ”Tror du han kommer slå någon?” som ett led till att få även de tystaste eleverna att bli delaktiga. Ibland fungerar det, ibland inte.

Skriva egen text

Vi läste igenom vår gemensamma text flera gånger, dels som en jag-läser-före-eleverna-läser-efter-läsning men även som körläsning där eleverna och jag läser samtidigt i mun på varandra. Det brukar vara populärt. Efteråt fick eleverna skriva egna texter utifrån de frågor vi ställde när vi skrev vår gemensamma text. En del hade svårt att komma igång och fick berätta sin text muntligt för mig innan de satte sig ner för att skriva. Vissa gånger har jag spelat in elevens muntliga text och sedan har eleven fått lyssna på sin egen inspelning och skriva av sina egna ord. Det kan fungera väldigt bra! En elev som är precis i början av sin skrivutveckling fick skriva enstaka ord som hon sedan ville att jag skulle ”översätta” till meningar som hon klistrade upp bredvid sin text.

Läsa sin egen text och berätta fritt

Vi avslutade arbetspasset om ”ilska” med att eleverna fick läsa upp sina texter för varandra (ja, jag filmade dem igen) och sedan fick alla berätta lite fritt om just ”ilska”, varför man är arg, vad man gör och hur man kan sluta vara arg. Jag tycker det är viktigt att man får använda nya begrepp i många olika situationer och genom olika medier. Eleverna var väldigt mycket säkrare på att prata om känslan ilska i det avslutande fria samtalet om ilska än vad de var när vi började arbetsområdet och det är verkligen ett facit på att arbetssättet fungerar. Den muntliga språkutvecklingen får kanske ta för stor plats i min undervisning, och kanske blir det på bekostnad av skrivutvecklingen, men jag tror så väldigt mycket på att man måste förstå ett område innan man kan skriva utförliga texter om det. Dessutom tror jag att det är lättare att skriva om något man kan prata om, att gå från det muntliga till det skriftliga. Att gå från vardagsspråket till skolspråket. Och tillbaka. Om och om igen.

Vill ni lyssna på elevernas texter och deras berättande vet jag att de väldigt gärna vill visa upp sitt arbete. Allt finns i följande blogginlägg: Ilska - en känsla

Svenska som andraspråk och framtiden

Jag fick en intressant kommentar till det inlägg jag lite provokativt har döpt till Ska vi lägga ner svenska som andraspråk? som jag väljer att lyfta fram här i ett eget inlägg. Det är viktiga frågor och tankar som Camila ställer och detta är väldigt viktigt för oss alla att resonera kring.

Hej, jag är sv-och sva-lärare och har själv andraspråksbakgrund. Jag tycker absolut att vi bör lägga ned sva som eget ämne. Sverige är ensamt i världen om denna uppdelning samtidigt som t.ex. Kanada och Nya Zeeland ligger långt före oss på området. Sva har låg status för att sva-medborgarna har låg status, så låt oss sluta tjata om statusen. 

Däremot är sva-perspektiv i undervisningen suveränt vad gäller arbetssättet (det är så mycket mer språkutvecklande än modersmålssvenskan!). Men vi bör sluta dela upp elever/medborgare. Den brännande frågan som man glömmer bort i pedagogiska samtal där man fokuserar på språk (språkfel och brister och utvecklingsmöjligheter) är identitet. Språk = identitet. 

Så länge man har ett ämne som heter sva och ingen kan svara på vem som ska delta i denna (nyanländ, andra- och/eller femtegenerationen?) segregerar vi elever och ifrågasätter deras svenskhet. Precis som du skrev, Anna, undervisar vi till stor del tredje och fjärde generationens invandrare i dagens skola. Men varför tänker vi överhuvudtaget så? När räknas de egentligen som svenskar? När godkänner vi dem som svenskar? Är det när språket når målspråket (vilken svensk använder vi som måttstock?) eller är det när de beter sig som svenskar (vilket beteende anser vi vara svenskt?) 

Det är detta jag vill att fokus ska ligga på, samtidigt som vi í skolan arbetar språkutvecklande för alla elever, oavsett modersmålsbakgrund eller klassbakgrund. Inför sva-tänk i hela lärarkåren för alla elevers skull och låt alla plugga svenska. För de är svenskar!
/Camila

Läs Camilas kommentar en gång till. Och våga fundera över svaren på hennes frågor.


I en perfekt värld och i en perfekt skola tycker inte heller jag att vi borde ha ett ämne som heter svenska som andraspråk. Även jag tycker att alla ämnen och hela skoldagen ska vara språkutvecklande. När jag läste Interkulturell undervisning - ett pedagogiskt dilemma (.pdf) så slog det mig att det inkluderande synsätt, som är så viktigt när det gäller elever med särskilda behov och inom specialundervisningen, inte alls gäller för svenska som andraspråksundervisningen. Där exkluderar vi. Eleverna går ifrån och undervisas i andra grupper och andra konstellationer. Ofta helt lösryckt utan att eleverna känner meningsfullhet och helhet med den övriga skoldagen.


Den viktigaste frågan som väcktes hos mig efter den läsningen var: Bidrar vi till det segregerade samhället genom att att våra elever får undervisning i svenska som andraspråk?


Jag minns debatten om ämnets vara eller inte vara i början av 2000-talet. Då ansåg de allra flesta att ämnet behövs för att säkra kompetensen hos lärarna. Om ämnet skulle försvinna misstänkte man att kompetensen sakta men säkert skulle utarmas då skolhuvudmännen inte skulle ha samma skyldighet att se till att kompetensen fanns.


Många tyckte att det var hemskt att elever, som kanske t o m hade föräldrar som var födda i Sverige, skulle läsa svenska som andraspråk och debatten handlade mycket om när man egentligen fick bli svensk och hur man skulle bedöma vem som skulle läsa vilket svenskämne.


En hel del har hänt sedan dess. Det verkar som att fler och fler blir medvetna om att andraspråksutveckling sker i alla ämnen och i och med Lgr 11 får vi ännu tydligare bevis på att ämnet svenska som andraspråk är i  stort sett samma ämne som svenska och att kraven är lika höga, om inte högre. Vi får även starka direktiv om att elevernas språk ska utvecklas i alla skolans ämnen och att det poängteras i läoplanens övergripande del. För att underlätta detta arbete har Skolverket även gett ut boken Greppa språket.


Så. Vad tror jag? Jag tror vi kommer gå mot ett svenskämne. Men inte nu. Vi är inte där ännu. I framtiden, när alla lärare har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, finns inte längre ett behov av två svenskämnen utan då kommer vi att klara av att undervisa och bedöma eleverna utifrån deras förutsättningar och behov. Hoppas jag. Önskar jag. Det gynnas alla elever av. Alla.


Då, i framtiden, kommer vi inte heller att dela upp människor i "invandrare" och "svenskar" för den uppdelningen kommer inte vara relevant. I framtiden är vi alla svenskar. Och spanjorer. Och kineser. Och allt annat vad vi nu är. Det enda som är relevant är att vi alla kan kommunicera på ett gemensamt språk, svenska, och det är skolans skyldighet alla elever kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt, som det står i Lgr 11.


Vad tror du? Och hur tänker du kring ämnet svenska som andraspråk och integration? 


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om svenska som andraspråk, Greppa språket, , Lgr11, läroplaner, språkutvecklande arbetssätt, kunskapsutveckling, andraspråksutveckling

Sabuni och andraspråksutvecklingen

Igår skrev jag om Björklund och hans uttalanden om hur flerspråkiga elever ska nå skolframgång. Att man ska fokusera på svenska de första åren och lämna de andra ämnena åt sidan. Sedan läser jag i SvD vad hans partikollega Nyamko Sabuni tycker i samma fråga:

Jag kritiserar starkt förberedelseklasser där eleverna är isolerade med andra nyanlända och skilda från elever som pratar svenska. Det försenar integrationen, säger Sabuni.

Det var väl ungefär tvärtemot det som Björklund menade. Det känns inte som att Folkpartiet har en enad åsikt i frågan, direkt.

Men. Båda har rätt. Och fel. För lång tid i förberedelseklass är inte bra. Det visar forskning likaväl som forskning visar att elever utvecklas bäst om de får lära sig språket i ett större sammanhang. Men att direkt kastas in i den ordinarie undervisningen utan att få det stöd eleven har rätt till, är inte heller bra. En gyllene medelväg är för mig det ultimata.

Inte heller verkar partikollegorna vara överens om vad som krävs för att skolorna ska lyckas bättre med de flerspråkiga eleverna. Björklund menade att kommunerna behöver se över sin resursfördelning för att klara av att ge mer resurser till de områden som har många flerspråkiga elever. Sabuni menar att det inte behöver handla om att tillföra mer pengar utan att det är en organisationsfråga och att man måste följa de riktlinjer som finns.

Sabuni har, utan tvekan, läst de allmänna råd som finns och hon har säkerligen tagit del av den forskningsöversikt Nihad Bunar skrivit, men hon missar en väldigt viktig del. De befintliga och kommande lärarna.

Utbildningen av de flerspråkiga eleverna, nyanlända eller inte, behöver självklart tydliga riktlinjer, en bra organisation och eleverna ska självklart erbjudas hjälp i form av studiestöd av modersmålslärare, men det räcker inte. Varje minut i skolan behöver vara språkutvecklande och för att de flerspråkiga eleverna (och många andra!) ska lyckas behöver vi kompetenta lärare så alla lärare är införstådda med vad det innebär att jobba språk- och kunskapsutvecklande. Och att de även börjar arbeta så med eleverna.

Ska det satsas på något så ska det satsas på fler lärare med kompetens i andraspråksutveckling och finns inte sådana ska det satsas på att fler utbildas. Låt andraspråksutveckling bli ett obligatoriskt inslag i de flesta kurser på lärarutbildningarna, inte bara inom ämnet svenska som andraspråk. Skicka ut boken Greppa språket till alla verksamma lärare så vi kan diskutera innehållet tillsammans i kollegiet.

Sabuni har på sätt och vis rätt. Det behöver inte handla om pengar. Det handlar framförallt om synsätt. Vill vi inkludera eleverna eller lägger vi ansvaret för deras språk- och kunskapsutveckling i någon annans knä? De flerspråkiga eleverna angår oss alla. Vi är alla språklärare oavsett vilket ämne vi undervisar i. Är vi redo att axla det ansvaret? Jag hoppas det!

Känns det som att jag upprepar mig själv? Ja. Det är troligen helt sant. Och inte kommer jag att sluta att tjata om det heller. Våra flerspråkiga elever har väntat tillräckligt länge.

Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, forskning, Greppa språket, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Björklund, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Björklund och andraspråksutvecklingen

Jag ägnade en halvtimme åt att titta och lyssna på Aftonbladets intervju av Björklund och slås återigen av det faktum att vår utbildningsminister lite för ofta ägnar sig åt tyckande och tänkande i stället för att uttala sig om sådant som forskning visar är sant.

Jag pratar i detta fall om detta citat:

På eleven Aras skola Hjulstaskolan klarar sig knappt hälften av eleverna vidare till gymnasiet. Vad ska du göra åt det?– Ett par saker är centrala. Det ena är för det första måste det vara ett otroligt fokus på det svenska språket i de här skolorna med mycket invandrarbarn. Så jag tycker att man i de här nya läroplanerna ska skapa ett utrymme där man helt enkelt den första tiden mer eller mindre struntar i övriga ämnen och totalkoncentrerar sig på svenska.

Detta är ju något man kanske kan tro är bra, och som man kan tro är rätt, men all forskning visar att elever utvecklar sitt andraspråk bättre om de får använda språket i ett större meningsfullt sammanhang, som genom att delta i ämneundervisning, än om man ser på språkutveckling som ett isolerat fenomen.

Att tala om att skapa utrymme i våra nya läroplaner för isolerad språkundervisning tyder på att Björklund inte har förstått hur pass stor vikt språkutvecklingen har i våra nya styrdokument. Det poängteras gång på gång att språkanvändningen och språkutvecklingen ska stimuleras i skolans alla ämnen, under skolans alla lektioner. Björklund säger att vi ska fokusera på svenska, svenska och svenska och det har han ju helt rätt i, men vi kan skrika oss blå på alla sätt vi kan utan att det kommer att leda till ökad skolframgång för våra flerspråkiga elever om vi inte samtidigt kompetensutvecklar oss och lär oss hur vi ska undervisa språk- och kunskapsutvecklande. Det är det vi ska satsa på. Det är det vi måste vi in i våra lärarutbildningar och det inom detta vi måste forska ännu mer om.

Idag är det 20% av alla elever i grundskolan som har en flerspråkig bakgrund. Det går inte längre att tänka att andraspråkutveckling inte rör mig, att det bara handlar om skolor i enstaka segregerade bostadsområden. Det rör oss alla!

När det gäller de nyanlända eleverna gäller helt sonika att de inte har tid att vänta med sin kunskapsutveckling tills de har lärt sig svenska. Det tar många år att lära sig så mycket svenska att man kan säga att man behärskar skolspråket och det vore tjänstefel av grövsta graden att låta elevernas kunskapsutveckling stå still medan "de ska lära sig svenska". Språkutveckling och kunskapsutveckling måste gå hand i hand. Det är vår skyldighet, både i Lpo94 men framförallt i Lgr11.

Jag har skrivit ett flertal inlägg om lyckad andraspråksundervisning och ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet, samt inlägg som handlar om vilka som lyckas och vilka som är förlorarna i den svenska skolan och vikten av lärares kompetens. Jag önskar att Björklund och övriga kommunal- och rikspolitiker, skolledare och lärare kunde ta del av dessa inlägg för jag tror på fullt allvar att svenska skolan har mycket att lära och utveckla inom detta område.

Om någon är intresserad av att läsa mer om språket i ämnet rekommenderar jag "Språk + ämne = sant! - en studie om språkutvecklande ämnndervisning". (.pdf)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, Björklund, kunskapsutveckling, Lgr11, nyanlända elever, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Lyckad andraspråksundervisning

Det finns ett UR-program som jag tycker är väldigt intressant och givande för oss som har andraspråkselever i våra klasser. Programmet heter Språkresan special och finns bara som UR access och tyvärr inte på UR play. Det handlar om hur man skapar en framgångsrik andraspråksinlärning och i programmet får vi bl a möta Martin Bentancourt som berättar hur han med hjälp av sitt rappande kunde tillägna sig det svenska språket och hur hans lärare tillät honom närma sig skolspråket och skolämnena genom hans intresse för musik. Vilket påverkade hans skolresultat i positiv riktning. Martin Bentancourt gör nu många skolbesök för att prata om vikten av ett rikt språk.

I programmet intervjuas Pauline Gibbons och som vanligt har hon mycket intressant att förmedla. Eftersom inte alla har tillgång till UR access har jag valt att plocka ut Pauline Gibbons citat och publicera här så ni kan läsa och ta del av hennes ord. Hon pratar bl a om vikten av höga förväntningar och god relation till sina elever.

Relationen mellan lärarna och eleverna är det avgörande. Jag tror att lärarnas sätt att tilltala och tala om eleverna, har stor betydelse för hur det går för barnen i skolan. Blir man behandlad som en intelligent person som kan lära sig ett andraspråk, om man blir behandlad och tilltalad på det sättet och att läraren har höga förväntningar, så går det mycket bättre för barnen.

Pauline Gibbons talar ofta om att det är viktigt att elever med ett annat modersmål så långt det är möjligt integreras i den ordinarie undervisningen.

Jag tycker att så många barn som möjligt bör gå i vanlig klass. Det kanske inte går om de precis har kommit till Sverige, men jag anser att andraspråkselever så fort som möjligt bör placeras i samma klassrum som alla andra.

En annan viktig aspekt som Pauline gibbons ofta belyser är att språk- och kunskapsutveckling går hand i hand.

Det är en fördel om man lär sig andra saker med hjälp av språket. Om man bara fokuserar på språket finns inget egentligt innehåll. Men i en vanlig klass följer man den vanlilga läroplanen och det verkar som att folk lär sig ett andraspråk bättre om de använder det för att lära sig andra saker. Om man integrerar språk och innehåll, så som jag har föreslagit, så 'återvinns' språk och begrepp. De omtalas mer än en gång. Barnen lär sig sitt andraspråk genom det ämne som lärs ut och de lär sig om ämnet genom språket. Det blir en dubbeldos där språket och begreppen stöder varann.

I den svenska skolan har många lärare synen att andraspråkseleverna inte kan tillräckligt mycket svenska för att hänga med på lektionerna och många lärare önskar att svenska som andraspråksläraren ska ta mer ansvar för eleven. Det är inte ovanlingt med lösningar där elever går ifrån den ordinarie undervisningen för att få undervisning i svenska som andraspråk. Om detta säger Pauline Gibbons:

Vi kan inte låta barnen vänta tills de har lärt sig ett andraspråk innan de kan lära sig allt annat. Det är ett annat viktigt skäl till att sätta dem i vanliga klasser: Att de kan lära sig saker medan de utvecklar sitt andraspråk.

Om flerspråkighet säger Pauline Gibbons

Att se på världen på två eller tre olika språk måste vara en fördel och det vi vet om tvåspråkighet tyder på att det har positiva effekter på alla aspekter av inlärningen. Ett av mina favoritcitat är: 'Huruvida man lär sig ett språk beror på ens sällskap'. Deltar man i många olika sammanhang har man större chans att lära sig ett språk fullt ut än om man bara sitter i ett klassrum och lär sig grammatik.

Pauline Gibbons poängterar ofta vikten av vårt synsätt.

Ett flerspråkigt klassrum är något som alla inblandade kan dra nytta av. Vi måste se flerspråkighet som en resurs, inte som ett problem. Ett flerspråkigt klassrum är rikare än ett enspråkigt. Det handlar om att ändra inställning. Barn som inte talar svenska ska inte ses som problembarn utan som potentiellt tvåspråkiga som redan talar ett annat språk. De talar inte lärospråket men de talar ett annat språk.

I programmet får vi även träffa Monica Axelsson, docent i tvåspråkighetsforskning, och hon pratar om de svårigheter vi har idag när vi ska bedöma vilka elever som ska läsa svenska som andraspråk.

Vi har kommit till det läget att vi nu har en andra och tredje generationen, kanske fjärde generationen, och där blir det ganska svårt att göra en bedömning vem som behöver svenska och vem som behöver svenska som andraspråk. Vi kommer mer och mer in i att vi behöver ett gemensamt ämne och eleverna som har svenska som andraspråk kan dra väldigt stor nytta av de elever i klassrummet som har svenska som modersmål.

Monica Axelsson tar även upp skillnader mellan att tillägna sig ett vardagsspråk och ett skolspråk.

Det är ganska lätt när man kommer till ett nytt land, en ny miljö, att lära sig vardagsspråket. Det klarar alla på ett år eller två. Men det som tar lång tid och som kräver en mycket större insats och stöttning från skola och så vidare, det är det här skolspråket, att lära sig språket i de olika ämnena. Utan att behärska skolspårket når man inte skolframgång, dvs man får inte några bra betyg i skolan. Vi har fyra studier internationellt som säger att det tar mellan 4 och 8 år att lära sig skolspråket.

I programmet får vi även besöka olika klassrum där man på ett konkret sätt får ta del av hur man kan arbeta språk- och kunskapsutvecklande och utifrån genrepedagogik. En av skolorna man besöker är Knutbyskolan som jag skrivit om tidigare.

Ytterligare en bonus i programmet är att få se Stavros Louca i sin hemmiljö, i sin egen klass i Rinkebyskolan, där han pratar om vikten av goda språkkunskaper för att kunna förstå matematiken. Vi får även höra hur hans elever med jämna mellanrum rättar Stavros när han uttalar ord fel på svenska, något som Stavros respekterar och tar till sig av. För om de får rätta mig, får jag rätta dem när det gäller matematiken, säger han.

Jag har tidigare tipsat om ett annat intressant UR-program "Barn av sitt språk - på väg mot ett andra språk" och troligtvis är även det ett UR access-program nu men har du möjlighet att ordna så du kan logga in via din AV-central så se även det programmet.

Båda dessa program är väldigt aktuella nu inför implementeringsarbetet med Lgr 11. För det är ju så att det tydligt poängteras i våra styrdokument att språkutveckling sker i alla ämnen, vilket jag skrivit om i inläggen Språkets betydelse i Lgr 11 och Ämnesdidaktiska perspektiv på lärande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, svenska som andraspråk, Pauline Gibbons, Monica Axelsson, UR, Lgr11, genrepedagogik, språkutveckling, kunskapsutveckling,

Symposium 2012

Nationellt centrum för svenska som andraspråks sjätte symposium äger rum i Stockholm den 4–5 oktober 2012. Temat kommer att vara lärarrollen i svenska som andraspråk och Nationellt ställer nu följande fråga till oss alla:

Vilka frågor skulle du vilja att vi belyser på symposiet? Vilka föreläsare vill du att vi bjuder in?

 Mejla dina förslag till Nationellt centrum: info@andrasprak.su.se

Är svensklärare kompetenta nog?

Ända sedan lärarlegitimationen började planeras har jag oroat mig för hur det ska bli med mitt hjärteämne, svenska som andraspråk. Ämnet utan status. Ämnet som aldrig verkar bli av med stödämnes-stämpeln. Med enkel matematik kan man räkna ut att andelen elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk är bra mycket större än andelen behöriga svenska som andraspråkslärare. I Sverige idag är det drygt 20% av alla barn och ungdomar som har en flerspråkig bakgrund. Hur många av dem som läser, eller borde läsa, efter kursplanen i svenska som andraspråk vet jag inte, men jag vet att alltför många elever går miste om möjligheter att få utveckla sitt svenska språk och sina kunskaper på grund av att lärare inte har kompetens i hur elever lär i och på sitt andraspråk.

Jag har haft mina farhågor i hur behörighetskraven skulle komma att se ut. Jag misstänkte att man skulle "se mellan fingrarna" när det gällde just svenska som andraspråkslärarna. För vi räcker inte till. Vi är inte tillräckligt många. Det hade blivit en omöjlighet, i praktiken, att hitta så många behöriga svenska som andraspråkslärare som svenska skolan behöver. Precis som det kan vara en omöjlighet att hitta behöriga modersmålslärare i många av våra flerspråkiga elevers modersmål.

Men ändå. Jag tycker inte det är ok att man som svensklärare i år 1-3 per automatik är behörig i svenska som andraspråk. Vad signalerar samhället till skolan och lärarna nu? "Äsch, svenska som andraspråk är inte så viktigt när barnen är små, det kan svensklärarna fixa ändå!"

Får man vara lite fräck och be beslutsfattare läsa in sig på Skolinspektionens rapport om bristande språk- och kunskapsutveckling i förskolor och skolor och kanske även läsa igenom den alarmerande rapporten från Rosengård? Det finns en uppenbar anledning till dessa alarmerande resultat och att strunta i behörighet för svenska som andraspråklärare i år 1-3 bidrar inte i rätt riktning.

Eftersom jag är övertygad om att ämnet är viktigt och att arbets- och synsättet man har när man arbetar språk- och kunskapsutvecklande är något som verkligen fungerar så hoppas jag innerligt att jag tolkar förordningen fel. Hur tolkar ni den?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, kvalitetsgranskning, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, Rosengård, Skolinspektionen, språkutveckling, svenska som andraspråk

Språk på sparlåga - inte bara moderna språk

Låt inte språken gå på sparlåga skriver Metta Fjelkner och Larz Blomqvist i GP. De menar att det saknas många lärare i moderna språk som har rätt utbildning och rätt kompetens. De menar även att villkoren för språkundervisningen har försämrats trots att vikten av språkkunskaper poängteras och att språkens roll, enligt regeringen, ska stärkas.

Jag håller fullkomligt med. Språk är viktigt. Kanske till och med viktigast. Språk är vårt tankeverktyg. Vårt kommunikationsverktyg. Språket är nyckeln till allt.

Vi ska självklart inte låta undervisningen i moderna språk gå på sparlåga. Men vi får inte heller glömma att vi faktiskt har en mängd barn och ungdomar i vårt land som vi faktiskt låter svenska språket gå på sparlåga för. Det är långt ifrån ok.

Barn och ungdomar med ett annat modersmål än svenska ska, om rektor så beslutar, läsa svenska som andraspråk. Hur många av landets flerspråkiga barn och ungdomar får den möjligheten? Hur har vi det med lärarnas utbildning och kompetens inom detta område? Hur många svensklärare är det inte som bedömer och undervisar flerspråkiga elever utifrån kursplanen i svenska, hur blir det med den frågan nu när vi får lärarlegitimation? Hur många lärare, föräldrar, elever och övriga människor i samhället som fortfarande inte har förstått vad svenska som andraspråk är och varför det är så viktigt? Som fortfarande tror att det är ett "stödämne" eller en andra klassens svenska (svenska2). När ska vi gemensamt förändra det synsättet?

När ska vi satsa på kompetensutveckling för alla lärare i alla ämnen så fler lärare förstår vikten av ett språk- och kunskapsytvecklande arbetssätt? Det är trots allt ett vinnande koncept för att fler elever ska lyckas i skolan. Det är inte så svårt. Börja med dessa 7 tips så är du på god väg.

Nä, låt inte våra moderna språk gå på sparlåga. Låt inte heller modersmålen, svenska eller andra, gå på sparlåga. Men låt framförallt inte våra elever i svenska skolan idag gå miste om möjligheterna att skaffa sig ett språk att tänka på, kommunicera med och utveckla sina kunskaper på. Ett skolspråk och ett akademiskt språk som vi alla måste ha gemensamt för att bli lyckade svenska samhällsmedborgare. Nämligen svenska.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, modersmålsundervisning, skoldebatt, språkutveckling

Hur vänder man resultaten i Rosengård?

Skolinspektionen rapporterar nu om en alarmerande situation i förskolor och skolor i Rosengård, Malmö kommun och det är en tämligen mörk läsning om hur det saknas kompetenta pedagoger inom förskolan och skolbarnomsorgen och där man kan läsa att förskoleverksamheten oroväckande ofta styrs av traditioner och gammal vana i stället för de nationella målen, som således inte har en tillräckligt tydlig plats inom förskolan. Inom grundskolan är det ett flertal punkter som lyfts fram men framför allt rör det sig om de sjunkande resultaten i år 9:

Elevernas situation när det gäller måluppfyllelse är sedan en följd av år allvarlig i stadsdel Rosengård. Det är synnerligen problematiskt att det stora flertalet elever lämnar grundskolan utan en fullgod utbildning och att resultaten för årskurs 9 försämrats. Inte ens en tredjedel av stadsdelens elever nådde målen i alla ämnen i årskurs 9 år 2010. Detta innebär att fler än sju av tio elever går en osäker framtid till mötes såväl när det gäller vidare utbildning som i arbetsliv och samhällsliv. Stadsdelen har en relativt sett stor andel nyanlända elever som inte alltid kan förväntas klara målen för grundskolan på ett fåtal år. Att resursstarka elever lämnar stadsdelens skolor är förmodligen ytterligare en förklaring till vikande måluppfyllelse men också en del av problematiken. Men, många elever som är födda i Malmö eller som gått flertalet år i svensk skola når inte de resultat som kan förväntas, och såväl stadsdelen som Malmö kommun måste vidta extraordinära åtgärder på såväl skol- som stadsdelsnivå.

Det påpekas att många elever inte får rätt till den studiehandledning på modersmålet de har rätt till och Skolinspektionen har genom intervjuer märkt att många lärare i grundskolan tenderar att förenkla undervisningsinnehållet vilket omedvetet leder till att kraven sänks. Skolinspektionen skriver även att det bland många pedagoger finns ett "brist-tänkande", dvs att man ser "problem" hos eleverna och att man fokuserar på vad eleverna inte kan i stället för att ha höga förväntningar.

På svt.se intervjuas Klass 9A-profilen Stavros Louca och han tycker att man behöver "höja ribban" och att lärare måste ställa sig frågan vad man kan förbättra. Kanske behövs coachning, funderar Stavros vidare.

Själv tror jag inte att coachning räcker.

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om att vi måste börja från början om vi ska få allt fler elever att nå målen i den svenska skolan. Jag känner inte till Rosengård men jag känner däremot till andra områden i Sverige som påminner om Rosengård och jag kommer nu att generalisera lite men jag tror ändå inte att jag är såpass långt ifrån sanningen. Det är nämligen så att förskolan har en mycket större del av elevernas skolframgång än vad vi som jobbar i skolan ofta känner till. Extra viktig är förskolan för de barn som antingen har en annan kulturell och språklig bakgrund än den svenska eller de barn som kommer från hem där föräldrarna är studieovana.

I förskolan socialiseras barnen in i vårt svenska skolspråk, barnen lär sig genom interaktion hur man närmar sig text, hur man ställer frågor till text och hur man läser mellan raderna. De närmar sig det som forskare kallar "skriftspråkande". Utöver detta lär de sig det svenska språket, orden, ljuden, intonationen. De lär sig så mycket i förskolan som de senare har nytta av i skolan. Självklart lär sig barnen väldigt mycket hemma också men det är inte alls säkert att de har lika stor nytta av den kunskapen för att nå skolframgång i vår svenska skola.

Men, hur ser nu förskolan ut i Rosengård? Om det vet jag inte mycket (men hoppas att Johan Eckman kommer berätta ännu mer om detta framöver) men med tanke på alla invändningar Skolinspektionen har så kan jag tänka mig att förskolorna i Rosengård har gått åt samma håll som i andra delar av landet. Man har troligtvis dragit ner på språkförskolor (vilket leder till att fler barn kommer till svenska skolan utan att kunna speciellt mycket svenska) och inte aktivt arbetat för att barn till föräldralediga och arbetslösa föräldrar ska få ta del av hela förskolans verksamhet utan kanske nöjt sig med 15 eller 20 tim/v. (Vilket såklart räcker gott och väl ur vissa synpunkter men ur språksocialiseringssynpunkt räcker det inte.) Man har troligtvis dragit ner på det som kallas modersmålsstöd i förskolan och således inte medverkat till att barnen ska utveckla sitt modersmål parallellt med svenska språket. Sedan är det kanske inte helt otänkbart att många föräldrar i Rosengård väljer privata förskolor med språk- eller religionsprofiler. Något som inte alls behöver vara något negativt om det inte vore så att många av de pedagoger som arbetar där saknar lärarutbildning och kunskap om de styrdokument som vi arbetar efter. Dessutom är det således inte helt ovanligt att dessa pedagoger inte lyckas språksocialisera barnen in i den svenska skolan och det svenska skolspråket eftersom de inte känner till vad exakt denna språksocialisering innebär.

Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit ett par forskningsprojekt inom förskolan och vikten av kompetenta och insiktsfulla pedagoger inom förskolan och jag har i ett annat inlägg beskrivit en del andra orsaker till varför elevresultaten i svensk skola sjunker.

Ytterligare en anledning till att en del elever inte klarar av skolspråket och således inte lyckas nå målen handlar om att vi har en ganska stor del elever i den svenska skolan som inte har ett fullgott modersmål. Hur ska man kunna tillgodogöra sig kunskap och utveckla sitt språk när man inte har något att hänga upp denna nyvunna kunskap på? Språk och tanke hänger som bekant ihop och har man inget språk att utveckla sina tankar på kan man således inte utveckla sina tankar. Skrämmande, men sant.

Men, nu är ju inte Skolinspektionens rapport helt nattsvart. De skriver även att de ser ökad måluppfyllelse i de yngre åldrarna bland annat på grund av ett stort kompetensutvecklingsprojekt inom språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Där börjar vi närma oss det vi lärare faktiskt kan förändra. Att bara "höja ribban", som Stavros säger, räcker inte. Det är som Robert Walldén skriver i sin blogg: 

En kollega ironiserade förra veckan över tankesättet på följande sätt, och jag kan bara hålla med: "Jaså, lille vän, du klarar inte att hoppa över 1,10. Då höjer vi till 1,20, var så god!".

Lärare, förskollärare, fritidspedagoger och andra som jobbar med barn och ungdomar med flerspråkig och flerkulturell bakgrund har ett enormt stort ansvar för dessa barn och ungdomars skolframgång. Allra störst ansvar har de som arbetar i förskolor och skolor där barn med svenska som modersmål är i minoriotet. Det handlar inte om ämnet svenska som andraspråk, det handlar om så mycket mer. Det handlar om förväntningar, förmåga att se bortom bristerna, att kunna kartlägga kunskaper och erfarenheter och kunna utgå ifrån det. Det handlar dessutom om att kunna utvärdera och förändra, förbättra. Det handlar om kunskap om hur andraspråksutveckling går till, hur elever utvecklar sina kunskaper i och på sitt andraspråk. Och framförallt handlar det om att skapa sammanhang, att man i sin undervisning ser till att språk- och kunskapsutveckling hänger ihop och att arbetet med språkutveckling ingår i alla skolans ämnen i syfte att skapa mening och förståelse hos eleven.

Rosengård, jag tror på er! Det här fixar ni!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, Rosengård, kunskapsutveckling, kvalitetsgranskning, Skolinspektionen, språkförskola, språkutveckling, skoldebatt

Mer om detta även på http://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-rosengardsskolor

Lärarlegitimation i all ära, men behörigheten då?

Idag debatteras lärarlegitimationens vara eller icke vara i riksdagen och om det har jag inte så mycket att tillägga. Däremot tycker jag att man missar att lyfta en viktig del i debatten när det gäller lärarbehörigheten, nämligen hur man ska hålla sig till alla våra andraspråkselever i den svenska skolan.

I Skolinspektionens rapport Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska kan man tydligt läsa att det finns stora brister i hur förskolor och skolor arbetar med språk- och kunskapsutveckling:

Bristerna gäller i de flesta fall generella svagheter i förskolornas och skolornas arbete med språk- och kunskaps-utveckling. Även om vi i granskningen har utgått från de flerspråkiga barnens behov kan vi se att samma arbetssätt som gagnar dessa barn också skulle gagna alla barn i förskola och skola, oavsett vilka modersmål barnen har. Att utveckla språk och kunskaper är något som barn gör kontinuerligt, men den språkutveckling som, exempelvis, sker under svenskämnet är ofta isolerad från övriga ämnen. Innehållet i ämnesundervisningen, som ofta följer den svenska skoltraditionen, används också sällan för att göra utblickar eller ta upp diskussioner med eleverna utifrån deras erfarenheter. För att kunna bygga verksamheten på det som barnen har med sig i form av språkliga och ämnesrelaterade kunskaper måste också barnen göras mera delaktiga i utformningen både när det gäller form och innehåll.


Granskningen vill dock poängtera, att brister i det språk- och kunskapsutvecklande arbetet har väsentlig betydelse framför allt för de flerspråkiga barnen som samtidigt ska utveckla det svenska språket och ämneskunskaper. De får sämre förutsättningar att nå de nationella målen.

Varför lyfter inga politiker denna viktiga fråga? Jag menar att det är av största vikt att vi redan nu diskuterar frågan hur man ska lösa detta med lärarbehörighet när det gäller svenska som andraspråk eftersom vi har mängder av elever i den svenska skolan idag som både undervisas i, och bedöms utifrån, fel kursplan i svenska.


Hur ska man t ex ställa sig till behörighetsfrågan när en svensklärare, utan svenska som andraspråkskompetens, har ett flertal andraspråkselever i sin klass. Är den läraren verkligen behörig att undervisa i svenska i den klassen då? Eller hur ska man ställa sig till att MA, NO eller SO-lärare misslyckas med att ge sina andraspråkselever undervisning på rätt nivå för att läraren inte har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt eller hur andraspråksutveckling går till? Är man behörig då? Detta är viktiga frågor som i stort sett aldrig lyfts!

Vi har i 17 år kämpat för att lyfta statusen för ämnet svenska som andraspråk, som är ett ämne likställt och likvärdigt med ämnet svenska, men fortfarande än idag talas det om ämnet svenska som andraspråk som ett stödämne, ett ämne man läser tills man kan "riktig" svenska. Inget kan vara mer fel som jag skriver mer om i inlägget Ska vi lägga ner svenska som andraspråk. Vi kan inte vänta i 17 år till. Förändring måste ske nu!

Jag har ett förslag till lösning och nu när vi får en ny läroplan, en ny skollag, en ny lärarutbildning och troligtvis även lärarlegitimation har vi även ett bra tillfälle för förändring.

Alla lärare och pedagoger som arbetar med barn och ungdomar i den svenska förskolan och skolan idag har ett ansvar för barnens och elevernas språk- och kunskapsutveckling. Som verkligeheten ser ut idag är det ett fåtal svenska som andraspråkslärare som besitter kunskap och kompetens om hur man undervisar språk- och kunskapsutvecklande. Denna kompetens måste alla lärare ha eftersom alla lärare är språklärare.

Varför blir vi förvånade över att så många elever inte klarar målen i matematik och NO-ämnen när vi samtidigt vet att samma elever ofta har bristande läsförståelsestrategier? Varför blir vi förvånade över att elever inte kan förstå, och tillägna sig kunskap från, akademiska texter på högre nivåer när vi aldrig gett eleverna redskap och strategier att närma sig dessa texter? Vi behöver lärare och pedagoger som vet vad det innebär att lära på ett andraspråk och hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande och i mina ögon kan man inte anses vara behörig att undervisa i t ex kemi i en klass där man även har en stor mängd andraspråkselever om man inte också har kompetens i andraspråksutveckling samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Hur kommer man lösa denna behörighetsfråga undrar jag? Det ligger nära till hands att tänka sig ett undantag från lärarlegitimationskravet, liksom man tänker sig undantag för andra lärargrupper där man inte kan garantera rätt utbildning. Eller så fortsätter man att tänka i samma banor som man alltid gjort, att svenska som andraspråk bara angår (den oftast ensamma) svenska som andraspråksläraren, vilket kommer att leda till ett fortsatt ras för svenska elevers kunskapsutveckling.

Vi måste göra något nu. Kompetens måste ges till alla lärare inom lärarutbildningen och kompetensutveckling måste erbjudas till alla nu verksamma lärare. Först när vi alla inser att vi har ett gemensamt ansvar för andraspråkselevernas språk- och kunskapsutveckling kan förändring ske. Och först då kommer ännu fler elever nå skolframgång och våra resultat i internationella undersökningar kommer att öka.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, genrepedagogik, individualisering, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, skolutveckling, språkutveckling, svenska som andraspråk