23 oktober 2013

Slopa svenska som andraspråk?

Ja, slopa ämnet svenska som andraspråk, skriver Sedat Dogru (M) på Svd Opinion idag: "Tanken med en skräddarsydd svenskundervisning är i grunden god men har i praktiken fått katastrofala följder", fortsätter han. Och det kan jag väl i sig hålla med om. Men ändå är det något i hans text som gnager.
Skolans uppgift är att ge alla elever rätt att kunna välja sin framtid. Den ska ge kunskaper och verktyg för framtida studier och arbetsliv. Skolan ska även hjälpa de med svagare förutsättningar att nå de uppställda målen. Men för en femtedel av alla grundskoleelever, de med utländsk bakgrund, ser verkligheten annorlunda ut. För denna grupp har man skapat en b-lagsserie. Där behöver kunskaperna i svenska inte vara lika bra, för dem räcker det med halvbra svenska för att få godkänt.
Svagare förutsättningar? B-lagsserie? Det räcker med halvbra svenska för godkänt? Att en femtedel av alla grundskoleelever har utländsk bakgrund stämmer men är det verkligen alla dessa som 1. spelar i b-lagsserien? (förlåt, läser enligt kursplanen i svenska som andraspråk) 2. har halvbra svenska? 3. inte får godkända betyg i åk 9?

Låt oss titta på lite statistik. Av eleverna som gick i åk 9 2012/2013 ser uppdelningen ut på följande sätt när det gäller slutbetyg i åk 9 utifrån svensk resp utländsk bakgrund:


Som ni ser var det i riket totalt 9 206 elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige (definition: "Med att ha utländsk bakgrund menas dels personer som är födda utomlands, dels personer som är födda i Sverige och vars båda föräldrar är födda utomlands. Det innebär att om man är född i Sverige och har en förälder som är född utomlands definieras man inte som att man har "utländsk bakgrund") och 10 158 elever med utländsk bakgrund som är födda utomlands. Vi vet att det oftast är i den senare gruppen som vi hittar de elever som inte får godkända betyg i åk 9. Vi vet också att föräldrarnas utbildningsnivå spelar roll vilket betyder att det finns elever som är födda i Sverige (med svensk eller utländsk bakgrund) med lågutbildade föräldrar som lyckas sämre i skolan än elever födda utomlands med högutbildade föräldrar. Att prata om "utländsk bakgrund" blir alltså inte riktigt rättvisande, men okej. Vi fortsätter med statistiken.

Läser alla med utländsk bakgrund sva?


Av dessa ovan nämnda elever med utländsk bakgrund (dvs 19 364 elever) är det enligt SIRIS 9 152 elever som läst enligt kursplanen i svenska som andraspråk. Det är i alla fall så många elever som fått slutbetyg i sva. Vilka elever gömmer sig bakom dessa siffror? Om jag får gissa så är det tämligen många nyanlända elever. Det är långt ifrån alla elever med utländsk bakgrund som läser sva, det är inte ens hälften av dem. Ändå skriver Sedat Dogru att dessa elever nästintill blir automatiskt inslussade i sva: (Inslussade? Det krävs trots allt ett rektorsbeslut)
Inplacering av elever sker ofta godtyckligt och utan vidare kunskapstester. Det betyder att elever med utländsk bakgrund och som är födda och uppvuxna i Sverige nästintill automatiskt blir inslussade i svenska som andraspråk. Detta trots att de inte sällan ligger på samma kunskapsnivå som sina skolkamrater med svenskklingande namn. Detta sätter käppar i hjulen för deras lärande och skapar snedvridna förväntningar som även spiller över på andra skolämnen.
Okej, det görs inga tester, det stämmer. Men det handlar om att det inte finns några tester att göra av den enkla anledningen att den språkliga förmågan är alltför komplex för att kunna bedömas och/eller mätas med "ett test". Visst, det sker godtyckliga "inplaceringar" och visst, det händer att rektorer fattar beslut på felaktiga grunder men är detta styrdokumentens fel eller är det vi i verksamheten som inte kan tolka dem ordentligt? Alfa gjorde en undersökning för ett år sedan som visar på just de problem som sva-ämnet har dragits med: Lärare utan utbildning i ämnet, godtyckligt urval av elever, otydlig organisation och att undervisning i sva är mer ett extra stöd än eget ämne.

Sätter sva käppar i hjulen för elevernas lärande?


När Sedat Dogru skriver att det är inslussningen i sva som sätter käppar i hjulen för elevernas lärande behöver man även ta hänsyn till en annan faktor, nämligen att ämnet svenska som andraspråk aldrig har fått samma förutsättningar som andra ämnen. Det, om något, drabbar eleverna som inte får den undervisning de faktiskt har rätt till. Men är lösningen på detta problem att ämnet svenska som andraspråk slopas? Vad händer då med elevernas lärande? Om detta har jag bloggat ett antal gånger förut och vi är många som är tämligen överens om att det är ohållbart som det fungerar idag. Men vilken är lösningen? Ett vidgat svenskämne? Lösningen är vägen framåt, skriver Sara Mörtsell. "Det behövs en långsiktig satsning på svenska som andraspråk — inte en ihopslagning med svenskämnet", skriver Monica Axelsson, Sally Boyd m fl. "Finns det en vägg mellan våra svenskämnen?" skriver Josefin Nilsson. Och vad händer egentligen med all erfarenhet och alla kunskaper om andraspråksinlärning om sva-ämnet försvinner? Om detta skriver bland annat Björn Kindenberg. Ytterligare ett väldigt intressant lästips är Inger Lindbergs och Kenneth Hyltenstams artikel i NCs symposieskrift 2012, "Flerspråkiga elevers språkutbildning".

Lägre ställda krav?


Sedat Dogru lyfter även upp problematiken kring de påstådda lägre ställda kraven i ämnet svenska som andraspråk:
Svenska som andraspråk har inte åstadkommit något annat än att befästa det sociala arvet. Schablonbilden av andraspråkseleverna som sämre presterande har för många blivit en självuppfyllande profetia. Genom lågt ställda krav och luddiga kursplaner upplever många elever att de inte får samma möjligheter som sina skolkamrater, som möter högre krav och ett snabbare tempo i den vanliga svenskundervisningen.
Vi som kan våra kursplaner i svenska och svenska som andraspråk vet ju att "luddiga kursplaner" i så fall är en beskrivning som borde gälla alla kursplaner i Lgr 11 för inte är sva mer luddigt än något annan kursplan. När man jämför de två svenskämnena är det ganska tydligt att det är höga krav i båda kursplanerna och att sva-eleverna i så fall behöver lära sig mer än eleverna som läser svenska, inte mindre. Att sva-eleverna sedan upplever att de inte får samma möjligheter som eleverna som läser svenska och att de dessutom anser att tempot är för lågt är ett stort problem som inte ska förringas. Men, är problemet ämnet svenska som andraspråk? Är problemet formuleringen av kursplanen? Eller handlar det om att det är vi som gjort felaktiga tolkningar av vilka elever som ska undervisas i svenska som andraspråk och kanske inte reflekterat över när eleverna faktiskt ska sluta läsa svenska som andraspråk för att i stället läsa svenska?

När det gäller debatten om att alltför många elever slentrianmässigt fick läsa enligt svenska som andraspråk har Skolministeriet gjort ett intressant inslag. Lyssna gärna på det.

Specialundervisning?


Sedat Dogru menar att alla elever måste ha samma höga förväntningar på sig att nå kunskapsmålen och ingen säger nog emot honom där. Men när man läser följande väcks onekligen en hel del frågor:
Vi ska inte ha en skola med ett a- och ett b-lag bland eleverna. Elever med utländsk bakgrund som är födda och uppvuxna i Sverige ska delta i ordinarie svenskundervisning. Om en elev behöver specialundervisning i svenska ska det naturligtvis finnas till hands. Men det ska vara undantag, inte regel.
Elever som är födda och uppvuxna i Sverige ska delta i ordinarie svenskundervisning, det låter logiskt. Att dessa elever sedan ska ha specialundervisning om de behöver låter logiskt även det. Men vad händer med alla de barn som är födda och uppvuxna i Sverige som ändå inte har lärt sig svenska? Som inte har gått på förskola? Eller som inte har getts möjlighet att få utveckla ett svenskt språk i tillräckligt hög grad i den förskola barnet gått? Vi hör om och om igen beskrivningar av elever som under de första skolåren läst enligt kursplanen i svenska för att man sedan, i t ex åk 4 när de språkliga och kognitiva kraven höjs, märker att eleverna inte har ett tillräckligt utvecklat ordförråd. Man märker att eleverna inte har fått tillgång till de viktiga verktyg och strategier för att läsa, skriva och lära som krävs för att eleverna ska kunna delta i undervisningen i skolans alla ämnen. Då drar man i larmklockor och vill sätta in svenska som andraspråk som en "åtgärd" när det allra bästa hade varit att låta eleven få läsa sva från början. Här spelar det faktum att alla svensklärare i åk 1-3 per automatik har fått behörighet i sva stor roll. Att ha behörighet i ett ämne är inte samma sak som att ha kompetens i ett ämne. Som tur var är detta nu ändrat i behörighetsförordningen men det är ändå väldigt många elever som på detta sätt berövas rätten att få undervisning utifrån sina förutsättningar och behov.

Varför ett bristperspektiv?


Att lära sig ett andraspråk och att lära på ett andraspråk är inget problem, det skapar oändliga möjligheter. Det är ingen brist att vara flerspråkig. Tvärtom, det är berikande i allra högsta grad att ha tillgång till flera språk att tänka och lära på. Vad sänder vi för signaler till eleverna om vi säger att eleven på grund av att eleven har svenska språket som ett andraspråk behöver "stöd" och "specialundervisning"? Sva-eleverna behöver ingen specialundervisning, de behöver välplanerad, strukturerad undervisning genomförd av en lärare med kompetens i hur man lär i och på ett andraspråk. Sanningen är att de metoder och förhållningssätt som visat sig vara gynnsamma för flerspråkiga elevers lärande även visat sig vara gynnsamma för alla andra elever som inte "når målen". Det kanske är där vi ska lägga fokus? Att skapa en skola för var och en på riktigt? Att skapa en skola och en lärarutbildning där det är tydligt att alla lärare har ett ansvar för att utveckla elevernas språk i alla ämnen?

Först då kan vi på riktigt prata om att ge "alla elever bästa möjliga förutsättningar att lyckas i framtiden". Och ja, det även då vi på riktigt medverkar till att "bryta segregationen".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar