Slopa svenska som andraspråk?

Ja, slopa ämnet svenska som andraspråk, skriver Sedat Dogru (M) på Svd Opinion idag: "Tanken med en skräddarsydd svenskundervisning är i grunden god men har i praktiken fått katastrofala följder", fortsätter han. Och det kan jag väl i sig hålla med om. Men ändå är det något i hans text som gnager.

Skolans uppgift är att ge alla elever rätt att kunna välja sin framtid. Den ska ge kunskaper och verktyg för framtida studier och arbetsliv. Skolan ska även hjälpa de med svagare förutsättningar att nå de uppställda målen. Men för en femtedel av alla grundskoleelever, de med utländsk bakgrund, ser verkligheten annorlunda ut. För denna grupp har man skapat en b-lagsserie. Där behöver kunskaperna i svenska inte vara lika bra, för dem räcker det med halvbra svenska för att få godkänt.

Svagare förutsättningar? B-lagsserie? Det räcker med halvbra svenska för godkänt? Att en femtedel av alla grundskoleelever har utländsk bakgrund stämmer men är det verkligen alla dessa som 1. spelar i b-lagsserien? (förlåt, läser enligt kursplanen i svenska som andraspråk) 2. har halvbra svenska? 3. inte får godkända betyg i åk 9?

Låt oss titta på lite statistik. Av eleverna som gick i åk 9 2012/2013 ser uppdelningen ut på följande sätt när det gäller slutbetyg i åk 9 utifrån svensk resp utländsk bakgrund:

Som ni ser var det i riket totalt 9 206 elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige (definition: "Med att ha utländsk bakgrund menas dels personer som är födda utomlands, dels personer som är födda i Sverige och vars båda föräldrar är födda utomlands. Det innebär att om man är född i Sverige och har en förälder som är född utomlands definieras man inte som att man har "utländsk bakgrund") och 10 158 elever med utländsk bakgrund som är födda utomlands. Vi vet att det oftast är i den senare gruppen som vi hittar de elever som inte får godkända betyg i åk 9. Vi vet också att föräldrarnas utbildningsnivå spelar roll vilket betyder att det finns elever som är födda i Sverige (med svensk eller utländsk bakgrund) med lågutbildade föräldrar som lyckas sämre i skolan än elever födda utomlands med högutbildade föräldrar. Att prata om "utländsk bakgrund" blir alltså inte riktigt rättvisande, men okej. Vi fortsätter med statistiken.

Läser alla med utländsk bakgrund sva?

Av dessa ovan nämnda elever med utländsk bakgrund (dvs 19 364 elever) är det enligt SIRIS 9 152 elever som läst enligt kursplanen i svenska som andraspråk. Det är i alla fall så många elever som fått slutbetyg i sva. Vilka elever gömmer sig bakom dessa siffror? Om jag får gissa så är det tämligen många nyanlända elever. Det är långt ifrån alla elever med utländsk bakgrund som läser sva, det är inte ens hälften av dem. Ändå skriver Sedat Dogru att dessa elever nästintill blir automatiskt inslussade i sva: (Inslussade? Det krävs trots allt ett rektorsbeslut)

Inplacering av elever sker ofta godtyckligt och utan vidare kunskapstester. Det betyder att elever med utländsk bakgrund och som är födda och uppvuxna i Sverige nästintill automatiskt blir inslussade i svenska som andraspråk. Detta trots att de inte sällan ligger på samma kunskapsnivå som sina skolkamrater med svenskklingande namn. Detta sätter käppar i hjulen för deras lärande och skapar snedvridna förväntningar som även spiller över på andra skolämnen.

Okej, det görs inga tester, det stämmer. Men det handlar om att det inte finns några tester att göra av den enkla anledningen att den språkliga förmågan är alltför komplex för att kunna bedömas och/eller mätas med "ett test". Visst, det sker godtyckliga "inplaceringar" och visst, det händer att rektorer fattar beslut på felaktiga grunder men är detta styrdokumentens fel eller är det vi i verksamheten som inte kan tolka dem ordentligt? Alfa gjorde en undersökning för ett år sedan som visar på just de problem som sva-ämnet har dragits med: Lärare utan utbildning i ämnet, godtyckligt urval av elever, otydlig organisation och att undervisning i sva är mer ett extra stöd än eget ämne.

Sätter sva käppar i hjulen för elevernas lärande?

När Sedat Dogru skriver att det är inslussningen i sva som sätter käppar i hjulen för elevernas lärande behöver man även ta hänsyn till en annan faktor, nämligen att ämnet svenska som andraspråk aldrig har fått samma förutsättningar som andra ämnen. Det, om något, drabbar eleverna som inte får den undervisning de faktiskt har rätt till. Men är lösningen på detta problem att ämnet svenska som andraspråk slopas? Vad händer då med elevernas lärande? Om detta har jag bloggat ett antal gånger förut och vi är många som är tämligen överens om att det är ohållbart som det fungerar idag. Men vilken är lösningen? Ett vidgat svenskämne? Lösningen är vägen framåt, skriver Sara Mörtsell. "Det behövs en långsiktig satsning på svenska som andraspråk — inte en ihopslagning med svenskämnet", skriver Monica Axelsson, Sally Boyd m fl. "Finns det en vägg mellan våra svenskämnen?" skriver Josefin Nilsson. Och vad händer egentligen med all erfarenhet och alla kunskaper om andraspråksinlärning om sva-ämnet försvinner? Om detta skriver bland annat Björn Kindenberg. Ytterligare ett väldigt intressant lästips är Inger Lindbergs och Kenneth Hyltenstams artikel i NCs symposieskrift 2012, "Flerspråkiga elevers språkutbildning".

Lägre ställda krav?

Sedat Dogru lyfter även upp problematiken kring de påstådda lägre ställda kraven i ämnet svenska som andraspråk:

Svenska som andraspråk har inte åstadkommit något annat än att befästa det sociala arvet. Schablonbilden av andraspråkseleverna som sämre presterande har för många blivit en självuppfyllande profetia. Genom lågt ställda krav och luddiga kursplaner upplever många elever att de inte får samma möjligheter som sina skolkamrater, som möter högre krav och ett snabbare tempo i den vanliga svenskundervisningen.

Vi som kan våra kursplaner i svenska och svenska som andraspråk vet ju att "luddiga kursplaner" i så fall är en beskrivning som borde gälla alla kursplaner i Lgr 11 för inte är sva mer luddigt än något annan kursplan. När man jämför de två svenskämnena är det ganska tydligt att det är höga krav i båda kursplanerna och att sva-eleverna i så fall behöver lära sig mer än eleverna som läser svenska, inte mindre. Att sva-eleverna sedan upplever att de inte får samma möjligheter som eleverna som läser svenska och att de dessutom anser att tempot är för lågt är ett stort problem som inte ska förringas. Men, är problemet ämnet svenska som andraspråk? Är problemet formuleringen av kursplanen? Eller handlar det om att det är vi som gjort felaktiga tolkningar av vilka elever som ska undervisas i svenska som andraspråk och kanske inte reflekterat över när eleverna faktiskt ska sluta läsa svenska som andraspråk för att i stället läsa svenska?

När det gäller debatten om att alltför många elever slentrianmässigt fick läsa enligt svenska som andraspråk har Skolministeriet gjort ett intressant inslag. Lyssna gärna på det.

Specialundervisning?

Sedat Dogru menar att alla elever måste ha samma höga förväntningar på sig att nå kunskapsmålen och ingen säger nog emot honom där. Men när man läser följande väcks onekligen en hel del frågor:

Vi ska inte ha en skola med ett a- och ett b-lag bland eleverna. Elever med utländsk bakgrund som är födda och uppvuxna i Sverige ska delta i ordinarie svenskundervisning. Om en elev behöver specialundervisning i svenska ska det naturligtvis finnas till hands. Men det ska vara undantag, inte regel.

Elever som är födda och uppvuxna i Sverige ska delta i ordinarie svenskundervisning, det låter logiskt. Att dessa elever sedan ska ha specialundervisning om de behöver låter logiskt även det. Men vad händer med alla de barn som är födda och uppvuxna i Sverige som ändå inte har lärt sig svenska? Som inte har gått på förskola? Eller som inte har getts möjlighet att få utveckla ett svenskt språk i tillräckligt hög grad i den förskola barnet gått? Vi hör om och om igen beskrivningar av elever som under de första skolåren läst enligt kursplanen i svenska för att man sedan, i t ex åk 4 när de språkliga och kognitiva kraven höjs, märker att eleverna inte har ett tillräckligt utvecklat ordförråd. Man märker att eleverna inte har fått tillgång till de viktiga verktyg och strategier för att läsa, skriva och lära som krävs för att eleverna ska kunna delta i undervisningen i skolans alla ämnen. Då drar man i larmklockor och vill sätta in svenska som andraspråk som en "åtgärd" när det allra bästa hade varit att låta eleven få läsa sva från början. Här spelar det faktum att alla svensklärare i åk 1-3 per automatik har fått behörighet i sva stor roll. Att ha behörighet i ett ämne är inte samma sak som att ha kompetens i ett ämne. Som tur var är detta nu ändrat i behörighetsförordningen men det är ändå väldigt många elever som på detta sätt berövas rätten att få undervisning utifrån sina förutsättningar och behov.

Varför ett bristperspektiv?

Att lära sig ett andraspråk och att lära på ett andraspråk är inget problem, det skapar oändliga möjligheter. Det är ingen brist att vara flerspråkig. Tvärtom, det är berikande i allra högsta grad att ha tillgång till flera språk att tänka och lära på. Vad sänder vi för signaler till eleverna om vi säger att eleven på grund av att eleven har svenska språket som ett andraspråk behöver "stöd" och "specialundervisning"? Sva-eleverna behöver ingen specialundervisning, de behöver välplanerad, strukturerad undervisning genomförd av en lärare med kompetens i hur man lär i och på ett andraspråk. Sanningen är att de metoder och förhållningssätt som visat sig vara gynnsamma för flerspråkiga elevers lärande även visat sig vara gynnsamma för alla andra elever som inte "når målen". Det kanske är där vi ska lägga fokus? Att skapa en skola för var och en på riktigt? Att skapa en skola och en lärarutbildning där det är tydligt att alla lärare har ett ansvar för att utveckla elevernas språk i alla ämnen?

Först då kan vi på riktigt prata om att ge "alla elever bästa möjliga förutsättningar att lyckas i framtiden". Och ja, det även då vi på riktigt medverkar till att "bryta segregationen".

Vad hände med ämnet svenska som andraspråk?

Jag har lyssnat på Skolministeriets radioprogram om ämnet svenska som andraspråk och har lite dubbla känslor kring det jag fick höra. Så här beskrivs programmet på URs webbplats:

Hösten 2011 blossade det upp en debatt om svenska som andraspråk där kritikerna menade att många elever per automatik tvingades läsa ämnet trots att de var duktiga i svenska och i många fall även födda i Sverige. Från flera håll föreslogs det att ämnet helt skulle slopas eftersom det riskerar att öka segregationen. Integrationsminister Erik Ullenhag var snabbt ute och konstaterade att det fanns problem och lovade att se över saken. Sedan dess har det varit tyst. Så vad hände - blev det någonsin någon översyn och några förändringar?

Ni kanske minns stormen? Jag bloggade en hel del om debatten och även om många av oss var oroliga över att ett avskaffande av ämnet svenska som andraspråk skulle försämra de flerspråkiga elevernas möjlighet till skolframgång var vi väldigt glada över att debatten om vårt ämne äntligen lyftes upp på en nationell nivå.

Vi och dom

Jag tycker att du ska lyssna på Skolministeriets program. Lyssna på de ungdomar som får komma till tals och berätta om hur de såg på uppdelningen mellan våra två svenskämnen när de gick i grundskolan. De sätter fingret på det allra största problemet med att ha två svenskämnen, att det blir ett "vi" och ett "dom". Svenskarna mot invandrarna. Ett A- och ett B-lag. När jag lyssnade på radioprogrammet blev jag bedrövad över hur tydligt det framgick att det är vi, skolan, som inte har kunnat tolka styrdokumenten. Hur är det möjligt att fatta beslut om att en elev ska läsa svenska som andraspråk enbart utifrån elevens efternamn eller att eleven är flerspråkig? Och även om beslutet fattats utifrån elevens behov av undervisning i sva har skolan haft väldigt svårt att förklara anledningen till detta för eleven. Eleven har inte förstått. Föräldrarna har inte förstått. Det ser bara segregationen och utanförskapet som de anser komma som ett brev på posten om man läser sva i stället för svenska. Vi har misslyckats.

Hur är det möjligt att eleverna uppfattar undervisningen i sva som "enklare" än undervisningen i svenska? Har vi alldeles för låga förväntningar på våra elever trots att vi vet att andraspråkselever behöver kognitivt krävande uppgifter antingen på en språkligt enkel nivå eller med hjälp av genomtänkta och tydliga stöttningsstrukturer? Jag blir bedrövad när jag hör elever berätta om detta och det är varken första eller sista gången jag hör det. Tyvärr.

Kunskap och kompetensutveckling

Det spelar ingen roll hur många gånger jag upprepar "alla lärare måste arbeta språkutvecklande i alla ämnen" som ett mantra för mig själv och för andra. Det hjälper inte. Det krävs betydligt mer. Det krävs kunskap. Kunskap om hur man ska tolka skolförordningen och hur man ska tolka läroplanen. Kunskap om hur man lär i och på ett andraspråk och hur man kan dra nytta av elevernas flerspråkiga och flerkulturella bakgrund i lärandet. Kunskap om ett normkritiskt förhållningssätt och vikten av att flytta fokus från ett bristperspektiv till att se elevernas flerspråkighet som en tillgång. Det krävs massor av kunskap och kompetensutveckling.

Hur kan man läsa svenska som andraspråk när man är född i Sverige, undrar ungdomarna. Och Erik Ullenhag. Svaret på den frågan handlar inte så mycket om ämnet svenska som andraspråk. Det handlar mer om integrationspolitik. Om segregerande bostadsområden. Om arbetsmarknadspolitik. Hur kan barn växa upp i Sverige utan att lära sig svenska, borde vi i stället fråga oss. För om vi tittar på skolförordningen så är den tydlig, den elev som är i behov av undervisning i sva ska få undervisning i sva. Det handlar inte om någonting annat. Man kan vara född i Sverige och ändå vara i behov av undervisning i sva på samma sätt som att man kan vara född i ett annat land och kunna läsa enligt kursplanen i svenska. Ändå är det inte så det fungerar i praktiken. För vi saknar kunskap.

Ett eller två svenskämnen?

Vi har misslyckats med ämnet svenska som andraspråk. Totalt. Helt ärligt så bryr jag mig inte speciellt mycket om antalet svenskämnen i svensk skola, huvudsaken är att alla elever får den undervisning de har rätt till. Undervisning som utgår ifrån deras förutsättningar och behov oavsett etnicitet eller språklig bakgrund. Oavsett högutbildade föräldrar eller inte. Därför är Språklyftet viktigt för mig och något som jag är övertygad behövs för att fler elever ska nå skolframgång.

Så, att avskaffa ämnet svenska som andraspråk kanske är en nödvändighet. Snart kommer den andra delen av utredningen kring förbättrad utbildning för nyanlända elever och då får vi ett svar. Ska svenska som andraspråk bli ett "svenska för nyanlända" hoppas jag innerligt att man ser till att vidga svenskämnet till att även innehålla aspekter som rör andraspråksutveckling. Det behöver den stora grupp flerspråkiga elever som  inte är nyanlända men som ändå har tankar som springer före och ett svenskt språk som haltar efter. Eller de flerspråkiga elever som har svenska språket som sitt starkaste språk utan att för den delen ha en åldersadekvat språkutveckling. Men jag hoppas även att man tydliggör "språkmålen" i skolans övriga kursplaner för det är inte tillräckligt synligt idag. Att arbeta medvetet utifrån en språkinriktad ämnesundervisning gynnar inte enbart de flerspråkiga eleverna utan även de elever som har en "låg socioekonomisk status". Det är alltså något vi i allra högsta grad behöver satsa på för att vår svenska skola ska bli mer likvärdig.

Oavsett vad utredningen visar och oavsett framtiden för ämnet svenska som andraspråk så är en sak säker, de flerspråkiga elevernas lärande har äntligen blivit en politisk fråga på riktigt. Till slut förstår politikerna att något måste göras och det gör mig hoppfull inför framtiden.

Kartläggnings- och bedömningsmaterial

Det finns två saker som vi som arbetar med nyanlända elever länge har längtat efter. Det handlar dels om att vi saknar ett kartläggningsmaterial för att kunna ta reda på vad eleverna har för kunskaper när de kommer till Sverige, dels saknar vi ett bedömningsmaterial för att dokumentera, följa och bedöma elevernas språkutveckling på svenska.

Att placera en nyanländ elev i rätt undervisningsform är oerhört svårt om man inte vet vad eleven redan kan. Många gånger slentrianplaceras nyanlända elever i förberedelseklass utan att man tar reda på om det skulle kunna finnas andra möjligheter som skulle kunna passa bättre. Med ett kartläggningsmaterial och kompetenta modersmålslärare skulle vi relativt snabbt kunna avgöra vilka ämnen som eleven skulle kunna läsa i ordinarie klass (med studiehandledning) och då även se till att eleven fick undervisning på rätt nivå.

När det gäller att följa och bedöma de nyanlända elevernas språkutveckling är det väldigt svårt idag då vi inte har något bedömningsmaterial att förlita oss på. Kunskapskraven i kursplanen för svenska som andraspråk är alldeles för avlägsna och vi har länge efterfrågat ett bedömningsstöd som vi kan använda på vägen dit. En del av oss har använt Europeisk språkportfolio men det materialet är inte kopplat till kursplanen i svenska som andraspråk, vilket gör det till ett ofullständigt bedömningsstöd.

Det är med glädje jag nu läser Skolverkets redovisning av det uppdrag som de fick av regeringen i våras. Inom en snar framtid kan vi ha både ett kartläggningsmaterial och ett bedömningsmaterial. Vilken lycka! Skolverkets redovisning går att läsa här i sin helhet men jag har även valt att publicera väl valda citat på Nationellt centrum för svenska som andraspråks webbplats, läs gärna mer där.

Det finns en liten bonus i Skolverkets redovisning och det handlar om att "Skolverket ser också behov av att initiera och stödja en kontinuerlig fortbildning i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för alla lärare som en del i uppföljningen efter att kartläggning skett av elevens kunskaper." Inte för att detta ingår i just detta uppdrag men det är en stark signal om ett behov som vi svenska som andraspråkslärare länge har frågat efter. Nämligen att alla lärare behöver kompetens i att arbeta språk- och kunskapsutvecklande i skolans alla ämnen.

En annan intressant del i redovisningen handlar om en annan utredning, nämligen den gällande utbildning för nyanlända. En del i den utredningen handlar om våra två svenskämnen och beroende på vad utredningen visar kommer bedömningsmaterialet i svenska antingen vara relaterat till kursplanen i svenska som andraspråk eller kursplanen i svenska. Mycket spännande, måste jag säga.

Alfa undersöker ämnet svenska som andraspråk

Kanske läste några av er om tidningen Alfas undersökning i pappersversionen av DN idag. Rubriken lät "Låg lärarkompetens problem för invandrare" och i den konstaterades att invandrarelever (ja, ni vet att jag föredrar andra begrepp som "flerspråkiga elever" eller "elever med annat modersmål än svenska", men nu är det DNs ordval) undervisas av lärare som saknar (rätt?) utbildning.

Nu finns hela Alfa-artikeln att läsa på Lärarnas Nyheter och jag rekommenderar er verkligen att läsa den och även ta en titt på hur det står till med ämnesbehörigheten när det gäller de lärare som undervisar i svenska som andraspråk. Studera även grafiken över hur det ser ut med urvalet, dvs hur och med vilka verktyg man bedömer vilka elever som ska läsa svenska som andraspråk och hur man organiserar undervisningen. Mycket intressant artikel och tragiskt nog är det inget alls i artikeln som förvånar mig.

Alfa-artikeln heter Svenska på sämre villkor och jag tror att vi kommer hitta många intressanta artiklar i nya numret av Alfa. Snart i min, och kanske din, brevlåda.

Nästa viktiga fråga är, vad gör vi med detta resultat? Hur går vi vidare? Det blir ett framtida inlägg.

Läs även den intressanta artikeln Ämnet som aldrig fått någon chans.

Sara Mörtsell: Lösningen är vägen framåt

Symposium 2012 har bjudit på två intressanta dagar och väckt många intressanta frågor. En av de viktigaste frågorna är den om svenska som andraspråksämnets framtid. På twitter bytte vi frågor och funderingar med varandra och mitt i flödet dök ett förslag på lösning upp av Sara Mörtsell. Jag erbjöd henne att vidareutveckla sina tankar i ett gästblogginlägg hos mig och här kan ni läsa hennes tankar:

Lösningen är vägen framåt

I det sprudlande twitterflödet från Symposium i Svenska som andraspråk 2012 kom under dag två tweeten:

Det finns en hierarki i skolan vad gäller sv-sva. Kan leda till stigmatisering, både i skolsystemet och lokalt. Lösningen? #Sy12
— helenutbildar (@helenutbildar) oktober 5, 2012

Frågan kom i samband med Inger Lindbergs beskrivning av nuläget för ämnet svenska som andraspråk i Sverige i dag 2012. Och efter att vi ca 850 svenska som andraspråksintresserade symposiedeltagare dessförinnan lyssnat till bland annat René León Rosales rörande skildringar av kategoriseringar och identitet hos unga och Constant Leungs redogörelse för andraspråksperspektivet i Storbritannien är det fullt rimligt att den här frågan väcks. Det handlar med andra ord om vilka konsekvenser en uppdelning av svenskämnet innebär för synen på de elever som inte läser det ena utan det andra, och dessa elevers syn på sig själva och sina möjligheter.

En gemensam nämnare i den här synen är bristperspektivet och ett annat återkommande inslag i samtal, anföranden och seminarier har de här dagarna varit att sva-kompetensen inte bara handlar om sva-lärare, utan om alla lärares roll i elevers språkutveckling. Detta mot bakgrund av det förtydligade språkuppdraget i samband med Lgr 11, som säger att läraren ska genomföra sitt arbete så att eleven får stöd i sin språk-och kommunikationsutveckling. Samtidigt finns ett erkännande, som också påpekas under flertalet gånger, om att sva-lärare besitter en kompetens ovärderlig för elever som är i behov av den. Detta leder oss fram till en högst rimlig problematisering av uppdelningen av svenskämnet. Intentionen är att ge alla elever en likvärdig utbildning, men i vår strävan ser vi att elever kategoriseras, exkluderas, och stigmatiseras.

När jag söker efter en lösning på det här komplexa dilemmat så kan jag bara identifiera min egen roll i den som sva-lärare, och så kallad ”expert”. Jag ser att jag ingår i att bevara en strukturell diskriminering av en grupp elever i Sverige. ”Experter” förutsätter också ”noviser”. Jag tycker mig se att den erkända kompetensen koncentreras till individuella lärare, arbetslag, klasser eller hela skolor på bekostnad av lärarkollegiets sammanlagda yrkeskompetens. Med den här koncentrationen av expertis följer koncentration av elevgrupper på bekostnad av integration och inkludering i svenska skolan. Det aktualiserar Lena Fridlunds avhandling från 2011 (pdf) som berör överlappningen mellan specialpedagogiska perspektiv och andraspråksaspekter.

Anna Österlund och Lena Sjöqvist fokuserade i sitt anförande skillnaderna i de två kursplanerna med utgångspunkten att de är snarlika. På frågan varför de just är så lika ger de ett glasklart svar: ”Det är ju samma språk”. En av de, får man säga marginella, skillnaderna som finns är formuleringen om att undervisningen inte ska ”ställa för tidiga krav på språklig korrekthet”. Vi är medvetna om att för många kan formuleringen låta som ”lägre krav”, eller ”ett lättare ämne”, och frågan är då om det egentligen spelar någon roll att vi ”experter” hävdar att det är en feltolkning, eftersom tankarna redan finns och säger något om ämnets status. Menar jag att den här korrekthetsaspekten saknar betydelse? Absolut inte, tvärtom! Men däremot tycker jag att det går att argumentera för att den aspekten tillhör lärarens ämnesdidaktiska arbete och som sådan ska följa den övergripande riktlinjen ”undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov”. Förmågan som eleven ska ges möjlighet att utveckla i svenska som andraspråk men inte i ämnet svenska är den om att välja och använda strategier. Kanske är det därför vi har två kursplaner för ett och samma språk.

Symposium i svenska som andraspråk 2012 inleddes med en föreläsning av Constant Leung som beskriver hur andraspråkstänket har utvecklats i Storbritannien. 2000-talet präglas där enligt honom av att termen ”second” bytts ut mot ”additional” och att undervisningen inte alls nödvändigtvis är åtskild från någon annan undervisning. Det är inspirerande att se alternativ och min slutsats är att situationen i Sverige påminner om tidigare årtionden, 80-90-tal, i Storbritannien. Det lämnar en känsla och förhoppning om att vi trots allt kan ta oss framåt vi också.

Lösningen och vägen framåt tror jag bara vi kan hitta om vi i sansat manér börjar ifrågasätta vilka konsekvenser en uppdelning av svenskämnet har för det som vi vill uppnå. För min del hoppas jag på ytterligare 35 år inom läraryrket och under den tiden vill jag se en långsiktig satsning på en skola för alla, snarare än en långsiktig satsning på svenska som andraspråk.

/Sara Mörtsell, Sva-lärare