29 oktober 2008

Jobbet som aldrig tar slut

Det har varit en tuff vecka på jobbet. Många barn som mår dåligt och som kräver mycket av oss lärare. Mer än vi kan ge. Mycket mer...

Vi gör allt vi kan men det räcker inte. Vi kan inte hela trasiga själar. Vi är bara lärare. Men hur kan vi göra vårt jobb, dvs lära ut, när barnen inte är mottagliga och således inte kan lära in?

Svårt. Mycket svårt. Många konflikter. Mycket ilska. Mycket frustration. Från barnen.

Lugn och pedagogisk övertydlighet från oss lärare. Det är det vi måste förmedla nu. Ett inre lugn till de som inte känner till vad det är. En trygghet. Medmänsklighet.

En klippa. Jag ser mig som en klippa. Som står kvar där vad som än sker. Hur turbulent det än är så står jag där. Stadigt. Starkt.

Jag måste vara stark, för faller jag kan ett barns hela värld falla ihop. För vissa barn är jag den enda trygga vuxna person de känner. Allt för många barn har föräldrar som är fast i sitt eget elände. Föräldrar som mår så dåligt att de inte kan finnas där för sina barn trots att föräldrarna kämpar och vill sina barns bästa.

Det är svårt, men man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra. Flygvärdinnorna har rätt, sätt alltid på dig din egen syrgasmask innan du hjälper ditt barn. Annars går det inte.

Jag svajar inte. Jag står stadigt. Alltid. Men jag är inte oberörd. Jag är där med hela min person men inte med hela mitt hjärta. Jag är professionell och vet precis var gränsen mellan yrkesroll och privatliv går. Men trots det kan barnen följa med mig hem på höstlovet. Mentalt. Inte alltid. Men ibland tillåter jag det. Jag har alltför mycket att smälta.

Mitt jobb tar aldrig slut. Jag jobbar inte just nu, på höstlovet, men jag bär ändå alltid jobbet med mig. Ledig, men ändå inte. Om det stör mig? Nej. Inte just nu. Jag klarar av balansen. Men det tog många år att lära sig att "stänga av" när man kom hem. Fast ibland väljer jag att inte stänga av helt. Och idag är en sådan dag. Jag har en del att smälta först. För på måndag står jag där igen. Stadig som en klippa. Som aldrig sviker.

6 kommentarer:

  1. Hej
    Tack för ditt besök.
    Har länkat tillbaka och kommer följa din blogg.

    Monika

    SvaraRadera
  2. hej anna, lägger en länk till din blogg. kommer att kika in här titt som tätt!

    SvaraRadera
  3. Vad intressant att läsa i din blogg. Vilket superjobb du gör!! Hittade hit via Mamman. Jag är också lärare och jobbar på IV-programmet som engelsklärare men av olika skäl bloggar jag inte så mycket själv utan läser mest hos andra. Men ibland kan det finnas ngt om skolan att läsa på min blogg också :-)

    SvaraRadera
  4. Välkomna hit, Monika, Björn och Lärarinnan!

    Det är ännu roligare att skriva om det som är viktigt när man vet att det finns några som vill läsa.

    Välkommen åter!

    //Anna

    SvaraRadera
  5. Hallå Anna! Hittade hit till dig via Anne-Marie Körling. Hit kommer också jag att återkomma - ofta. Ett brännande hett ämne, som du beskriver sååå vackert. Kämpa på! Ditt arbete och ditt engagemang, för och med dessa barn, är viktigt!

    SvaraRadera
  6. Välkommen Camilla! Och tack för dina fina ord!
    //Anna

    SvaraRadera