Att byta land, att flytta, att bryta upp. Det gör ont.
Att lämna sina släktingar, sina kompisar, sina leksaker gör ännu ondare.
Att se sin by sprängas, att se sin pappa föras bort av polisen, att se sin mamma våldtas. Det är outhärdligt. En smärta som inte kan beskrivas. Men en smärta som i högsta grad lever inne i en del av de elever som jag möter.
Hur kan ett barn som mår så dåligt klara av att gå i skolan? Hur kan de klara av att lära sig nya saker? Hur orkar dessa barn kliva upp på morgonen? Hur orkar deras föräldrar vara föräldrar när de mår precis lika dåligt? Hur orkar man leva vidare när man inte vet var pappa finns? Hur orkar man med ovissheten om storebror lever eller är död?
Just för dessa barn, som mår allra sämst, är vi i skolan allra viktigast. Skolan står för dessa barn för det normala. I skolan får de förhoppningsvis en chans att känna sig som "alla andra".
I skolan får barnen förhoppningsvis en chans att för en sekund eller två tänka på något annat.
I skolan kan man våga att skratta, att för en liten stund känna andra känslor.
Och i skolan kan man även våga visa andra känslor. Ilska. Frustration. Hat. Sådant som barnen inte alltid vågar visa hemma för att de inte vill belasta föräldrarna mer.
Jag är lärare. Men jag är också så mycket mer.
