När jobbet gör ont

Ibland gör jobbet ont.

Ibland känns allt så outhärdligt svårt. Alltför energikrävande.

Men trots att maktlösheten är stor och trots att jag inser att jag aldrig kan göra tillräckligt, att jag inte kan laga trasiga själar, så kommer jag aldrig någonsin att ge upp.

Om alla vuxna människor i ett barns liv har svikit kan jag inte vara en i raden. Jag står stark och stadig kvar trots att jag är väldigt berörd i mitt inre.

Ett sviket barn bär på stor sorg.
Ett sviket barn kan vända sorgen till ilska.
Den ilskan kan vara utåtagerande eller inåtagerande.

Jag får ofta ta emot den utåtagerande ilskan. Om vi i skolan är barnens trygghet är det också hos oss de kommer att trotsa och det är våra gränser som ska ifrågasättas och tänjas. Och det är hos oss de är trygga nog att låta ilskan (alltså sorgen) få utlopp.

Men även om jag vet att det är så det ligger till, gör det inte arbetet enklare.

Mitt jobb som pedagog känns så oerhört långt borta när jag står med ett krisande barn. Bara en som har försökt hålla i ett ursinnigt sparkande barn vet hur stark, fysiskt och psykiskt, man måste vara. En vuxen räcker inte.

Utbrotten kan vara i några minuter eller betydligt längre. Utbrotten kan vara mer eller mindre våldsamma. Men jag ger inte upp. Jag släpper inte iväg ett krisande barn. För jag vet att barnet med sitt utbrott egentligen undrar:

"Kommer du stå pall? Kommer du orka? Eller kommer du också svika mig? Kommer också du, precis som alla andra vuxna, att slå mig?"

Efter utbrott kommer lugn. Ett tag. Några dagar.

Tills man känner den där pyrande irritationen igen. Känslan av att allt är fel och inget är bra. Och vetskapen om att det spelar ingen roll hur tillmötesgående jag är, barnet har något inom sig som måste komma ut.

Att inte se de utåtagerande barnen är omöjligt. Att orka finnas där för dem är svårt men vi gör så gott vi kan. Men vi missar alltför ofta de inåtagerande barnen vilket får oerhörda konsekvenser i framtiden...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn som mår dåligt, konflikter, lärarrollen, nyanlända elever, traumatiserade barn, trygghet, tungt arbete,

konflikter

I den elevgrupp jag arbetar är det ofta många konflikter. Olika slags konflikter av olika anledningar men ändå upptar konflikterna och konfliktlösning mycket av vår tid.

Förut såg jag mest alla desa konflikter som ett rätt så jobbigt inslag i vår vardag. Numera har jag tänkt om. Det finns väl inte något som är ställer så stora krav på språket som just konflikthantering. I stundens hetta ska man klara av att redogöra över vad som har hänt och argumentera för eller emot det som skett. Dessutom måste man ofta klara av att muntligt försvara sig själv så ingen annan, som kan bättre svenska t ex, ger en skulden fastän man inget gjort bara för att man inte kan förklara sig ordentligt.

Tro mig. Det leder till god språkutveckling.

Man utvecklar bara sitt språk genom att använda det. Och utvecklingen är som störst när man känner ett verkligt behov av att kunna kommunicera och göra sig förstådd. Som när vi löser konflikter.

Okej, många konflikter grundar sig i missförstånd och konflikterna blir ofta färre och färre ju bättre svenska eleverna lär sig. Men i stället för att se på konflikterna som svårhanterliga och jobbiga väljer jag numera att se det som väldigt givande "språklektioner".

Jobbet som aldrig tar slut

Det har varit en tuff vecka på jobbet. Många barn som mår dåligt och som kräver mycket av oss lärare. Mer än vi kan ge. Mycket mer...

Vi gör allt vi kan men det räcker inte. Vi kan inte hela trasiga själar. Vi är bara lärare. Men hur kan vi göra vårt jobb, dvs lära ut, när barnen inte är mottagliga och således inte kan lära in?

Svårt. Mycket svårt. Många konflikter. Mycket ilska. Mycket frustration. Från barnen.

Lugn och pedagogisk övertydlighet från oss lärare. Det är det vi måste förmedla nu. Ett inre lugn till de som inte känner till vad det är. En trygghet. Medmänsklighet.

En klippa. Jag ser mig som en klippa. Som står kvar där vad som än sker. Hur turbulent det än är så står jag där. Stadigt. Starkt.

Jag måste vara stark, för faller jag kan ett barns hela värld falla ihop. För vissa barn är jag den enda trygga vuxna person de känner. Allt för många barn har föräldrar som är fast i sitt eget elände. Föräldrar som mår så dåligt att de inte kan finnas där för sina barn trots att föräldrarna kämpar och vill sina barns bästa.

Det är svårt, men man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra. Flygvärdinnorna har rätt, sätt alltid på dig din egen syrgasmask innan du hjälper ditt barn. Annars går det inte.

Jag svajar inte. Jag står stadigt. Alltid. Men jag är inte oberörd. Jag är där med hela min person men inte med hela mitt hjärta. Jag är professionell och vet precis var gränsen mellan yrkesroll och privatliv går. Men trots det kan barnen följa med mig hem på höstlovet. Mentalt. Inte alltid. Men ibland tillåter jag det. Jag har alltför mycket att smälta.

Mitt jobb tar aldrig slut. Jag jobbar inte just nu, på höstlovet, men jag bär ändå alltid jobbet med mig. Ledig, men ändå inte. Om det stör mig? Nej. Inte just nu. Jag klarar av balansen. Men det tog många år att lära sig att "stänga av" när man kom hem. Fast ibland väljer jag att inte stänga av helt. Och idag är en sådan dag. Jag har en del att smälta först. För på måndag står jag där igen. Stadig som en klippa. Som aldrig sviker.

Barn som mår dåligt

Att byta land, att flytta, att bryta upp. Det gör ont.

Att lämna sina släktingar, sina kompisar, sina leksaker gör ännu ondare.

Att se sin by sprängas, att se sin pappa föras bort av polisen, att se sin mamma våldtas. Det är outhärdligt. En smärta som inte kan beskrivas. Men en smärta som i högsta grad lever inne i en del av de elever som jag möter.

Hur kan ett barn som mår så dåligt klara av att gå i skolan? Hur kan de klara av att lära sig nya saker? Hur orkar dessa barn kliva upp på morgonen? Hur orkar deras föräldrar vara föräldrar när de mår precis lika dåligt? Hur orkar man leva vidare när man inte vet var pappa finns? Hur orkar man med ovissheten om storebror lever eller är död?

Just för dessa barn, som mår allra sämst, är vi i skolan allra viktigast. Skolan står för dessa barn för det normala. I skolan får de förhoppningsvis en chans att känna sig som "alla andra".

I skolan får barnen förhoppningsvis en chans att för en sekund eller två tänka på något annat.

I skolan kan man våga att skratta, att för en liten stund känna andra känslor.

Och i skolan kan man även våga visa andra känslor. Ilska. Frustration. Hat. Sådant som barnen inte alltid vågar visa hemma för att de inte vill belasta föräldrarna mer.

Jag är lärare. Men jag är också så mycket mer.