Min fredag började på det allra bästa sätt man kan tänka sig. Med en hälsning från en gammal elev.
Det finns elever man aldrig glömmer, med livsöden som fängslar och där livsgnistan varit starkare än man tror är möjligt.
Idag fick jag en hälsning från en sådan elev.
För många år sedan klev en djupt traumatiserad flicka in i mitt klassrum och meningen var att hon skulle få undervisning. Hennes familj hade blivit utsatta för så hemska saker så man inte ens kan sätta ord på det. De hade blivit fråntagna allt. Deras enda utväg var att fly.
De kom från ett land som enligt Migrationsverket är "säkert". Ett land som man inte behöver fly ifrån. De fick alltså inte flyktingstatus. Väl i Sverige fick de avslag på deras ansökan om asyl och de gick under jorden.
Flickan var rent fysiskt i skolan men mentalt var hon någon annanstans. I början satt hon och ritade men efter ett tag satt hon bara stilla och tittade tomt framför sig. Till slut kom hon inte alls.
Denna flicka blev en i statistiken, ett apatiskt barn. Eftersom de var papperslösa, gömda, fick de inte någon hjälp att räkna med. De bodde inneboende i en liten etta tillsammans med en annan familj. De fick stöd och hjälp av en kyrka i en annan del av staden. Där fick de kläder och mat. Och barnen fick leka.
Men inte min elev. Hon lekte inte.
Fast vi gav inte upp. Föräldrarna gav inte upp. De bar henne till skolan när vi hade förklarat att det oftast är bra för dessa barn att ha det så "normalt" det bara går.
Till slut började flickan protestera. Hon ville inte till skolan. Då jublade jag inombords. Ett livstecken! Hon vill något. Hon lever!
Efter det vände det. Det tog lång tid. Mycket lång tid. Men till slut återvände flickan. Hon fick tillbaka glädjen i ögonen. Livsgnistan.
Under denna långa period överklagade föräldrarna Migrationsverkets beslut. De fick avslag gång på gång. De fortsatte gömma sig och trots att de var rädda för att polisen skulle hitta dem via skolan valde de att låta flickan gå kvar. Vi förklarade otaliga gånger att vi inte skulle anmäla familjen. De kunde vara säkra på att flickan var trygg hos oss.
En dag kom familjen och berättade att de skulle flytta. De kunde inte vara kvar. De kände sig inte säkra där de nu bodde. Vi hade ett långt samtal och det är en av få gånger jag blivit så enormt känslomässigt berörd. Båda föräldrarna grät av tacksamhet för allt vi gjort. Jag grät. Till och med tolken grät.
Sedan gick de. Och jag såg dem inte igen.
Idag, många år efteråt, fick jag en hälsning. Familjen mår bra. De har ett fint hem i en fin förort. De har till slut fått uppehållstillstånd och pappan hade fått fast arbete. Och deras familj har vuxit.
Det värmde mitt hjärta på ett sätt jag verkligen behövde idag efter en otrolig tuff torsdag.
Vi kunde gett upp. Familjen kunde ha gett upp. Flickan kunde ha gett upp.
Men de kämpade. Som de kämpade.
De är värda all lycka!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn som mår dåligt, flyktingbarn, apatiska barn
Visar inlägg med etikett flyktingbarn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett flyktingbarn. Visa alla inlägg
23 april 2010
30 oktober 2008
Fler somaliska barn får stanna
Jag läste just på Sveriges Radios Ekot att fler ensamkommande somaliska barn kommer att få stanna i Sverige.
Inte en dag försent.
Okej, visst förstår jag att det nu kan komma ännu fler flyktingbarn från Somalia till oss i Sverige och jag förstår att det finns många runt omkring i detta land som inte tycker att det är bra. Men om man i stället tänker på hur det är för dessa somaliska barn om de stannar i Somalia så är ju valet inte svårt. Klart de ska komma hit.
Hittills i år har 243 barn rest ensamma från Somalia till Sverige för att söka asyl här. Många barn har flytt hit med hjälp av människosmugglare. Det sägs att barnen inte står i skuld till smugglarna, att det redan finns vuxna kring barnet som har fixat och betalat resan. Hoppas att det stämmer. Tänk om det inte stämmer? Tänk om de måste betala av skulderna när de väl är här...
Man har tidigare kunnat läsa om att fler och fler ensamkommande flyktingbarn får avslag, speciellt de barn som flytt från Irak. På Fokus kan du läsa om Ahmad Ibrahim Ali som är 17 år och inte får stanna i Sverige. Han är inte ensam.
Visst, jag känner till begreppet ankarbarn och visst, det är inte säkert att barnen talar sanning när de söker asyl i Sverige, men vågar vi chansa? Kan vi ha det på våra samveten att skicka tillbaka barn till krig, tortyr, förföljelse?
Jag har hört att Swera (swedish refugee aid) arbetar mycket med och för ensamkommande flyktingbarn. Jag måste nog ta reda på mer. Jag måste bidra. Deras arbete är viktigt.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamkommande barn, flyktingbarn, Somalia, ankarbarn
http://intressant.se/intressant
Inte en dag försent.
Okej, visst förstår jag att det nu kan komma ännu fler flyktingbarn från Somalia till oss i Sverige och jag förstår att det finns många runt omkring i detta land som inte tycker att det är bra. Men om man i stället tänker på hur det är för dessa somaliska barn om de stannar i Somalia så är ju valet inte svårt. Klart de ska komma hit.
Hittills i år har 243 barn rest ensamma från Somalia till Sverige för att söka asyl här. Många barn har flytt hit med hjälp av människosmugglare. Det sägs att barnen inte står i skuld till smugglarna, att det redan finns vuxna kring barnet som har fixat och betalat resan. Hoppas att det stämmer. Tänk om det inte stämmer? Tänk om de måste betala av skulderna när de väl är här...
Man har tidigare kunnat läsa om att fler och fler ensamkommande flyktingbarn får avslag, speciellt de barn som flytt från Irak. På Fokus kan du läsa om Ahmad Ibrahim Ali som är 17 år och inte får stanna i Sverige. Han är inte ensam.
Visst, jag känner till begreppet ankarbarn och visst, det är inte säkert att barnen talar sanning när de söker asyl i Sverige, men vågar vi chansa? Kan vi ha det på våra samveten att skicka tillbaka barn till krig, tortyr, förföljelse?
Jag har hört att Swera (swedish refugee aid) arbetar mycket med och för ensamkommande flyktingbarn. Jag måste nog ta reda på mer. Jag måste bidra. Deras arbete är viktigt.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamkommande barn, flyktingbarn, Somalia, ankarbarn
http://intressant.se/intressant
29 oktober 2008
Barn som mår dåligt
Att byta land, att flytta, att bryta upp. Det gör ont.
Att lämna sina släktingar, sina kompisar, sina leksaker gör ännu ondare.
Att se sin by sprängas, att se sin pappa föras bort av polisen, att se sin mamma våldtas. Det är outhärdligt. En smärta som inte kan beskrivas. Men en smärta som i högsta grad lever inne i en del av de elever som jag möter.
Hur kan ett barn som mår så dåligt klara av att gå i skolan? Hur kan de klara av att lära sig nya saker? Hur orkar dessa barn kliva upp på morgonen? Hur orkar deras föräldrar vara föräldrar när de mår precis lika dåligt? Hur orkar man leva vidare när man inte vet var pappa finns? Hur orkar man med ovissheten om storebror lever eller är död?
Just för dessa barn, som mår allra sämst, är vi i skolan allra viktigast. Skolan står för dessa barn för det normala. I skolan får de förhoppningsvis en chans att känna sig som "alla andra".
I skolan får barnen förhoppningsvis en chans att för en sekund eller två tänka på något annat.
I skolan kan man våga att skratta, att för en liten stund känna andra känslor.
Och i skolan kan man även våga visa andra känslor. Ilska. Frustration. Hat. Sådant som barnen inte alltid vågar visa hemma för att de inte vill belasta föräldrarna mer.
Jag är lärare. Men jag är också så mycket mer.
Att lämna sina släktingar, sina kompisar, sina leksaker gör ännu ondare.
Att se sin by sprängas, att se sin pappa föras bort av polisen, att se sin mamma våldtas. Det är outhärdligt. En smärta som inte kan beskrivas. Men en smärta som i högsta grad lever inne i en del av de elever som jag möter.
Hur kan ett barn som mår så dåligt klara av att gå i skolan? Hur kan de klara av att lära sig nya saker? Hur orkar dessa barn kliva upp på morgonen? Hur orkar deras föräldrar vara föräldrar när de mår precis lika dåligt? Hur orkar man leva vidare när man inte vet var pappa finns? Hur orkar man med ovissheten om storebror lever eller är död?
Just för dessa barn, som mår allra sämst, är vi i skolan allra viktigast. Skolan står för dessa barn för det normala. I skolan får de förhoppningsvis en chans att känna sig som "alla andra".
I skolan får barnen förhoppningsvis en chans att för en sekund eller två tänka på något annat.
I skolan kan man våga att skratta, att för en liten stund känna andra känslor.
Och i skolan kan man även våga visa andra känslor. Ilska. Frustration. Hat. Sådant som barnen inte alltid vågar visa hemma för att de inte vill belasta föräldrarna mer.
Jag är lärare. Men jag är också så mycket mer.