12 maj 2010

Professionaliteten, yrkesrollen, det privata och balansen där emellan

I och med avtalsrörelsen, vårt nya läraravtal och vår orörda förtroendetid kom jag och tänka på ett gammalt inlägg jag skrev 2008. Det handlar om att vara lärare, inte att jobba som lärare. Det handlar om att ta med sig jobbet hem. Det handlar om jobbet som aldrig tar slut. Det inlägget passar lika bra då som nu:

Det har varit en tuff vecka på jobbet. Många barn som mår dåligt och som kräver mycket av oss lärare. Mer än vi kan ge. Mycket mer...

Vi gör allt vi kan men det räcker inte. Vi kan inte hela trasiga själar. Vi är bara lärare. Men hur kan vi göra vårt jobb, dvs lära ut, när barnen inte är mottagliga och således inte kan lära in?

Svårt. Mycket svårt. Många konflikter. Mycket ilska. Mycket frustration. Från barnen.

Lugn och pedagogisk övertydlighet från oss lärare. Det är det vi måste förmedla nu. Ett inre lugn till de som inte känner till vad det är. En trygghet. Medmänsklighet.

En klippa. Jag ser mig som en klippa. Som står kvar där vad som än sker. Hur turbulent det än är så står jag där. Stadigt. Starkt.

Jag måste vara stark, för faller jag kan ett barns hela värld falla ihop. För vissa barn är jag den enda trygga vuxna person de känner. Allt för många barn har föräldrar som är fast i sitt eget elände. Föräldrar som mår så dåligt att de inte kan finnas där för sina barn trots att föräldrarna kämpar och vill sina barns bästa.

Det är svårt, men man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra. Flygvärdinnorna har rätt, sätt alltid på dig din egen syrgasmask innan du hjälper ditt barn. Annars går det inte.

Jag svajar inte. Jag står stadigt. Alltid. Men jag är inte oberörd. Jag är där med hela min person men inte med hela mitt hjärta. Jag är professionell och vet precis var gränsen mellan yrkesroll och privatliv går. Men trots det kan barnen följa med mig hem på höstlovet (eller kristiflygarehelgen. Som nu.). Mentalt. Inte alltid. Men ibland tillåter jag det. Jag har alltför mycket att smälta.

Mitt jobb tar aldrig slut. Jag jobbar inte just nu, på lovet, men jag bär ändå alltid jobbet med mig. Ledig, men ändå inte. Om det stör mig? Nej. Inte just nu. Jag klarar av balansen. Men det tog många år att lära sig att "stänga av" när man kom hem. Fast ibland väljer jag att inte stänga av helt. Och idag är en sådan dag. Jag har en del att smälta först. För på måndag står jag där igen. Stadig som en klippa. Som aldrig sviker.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

9 kommentarer:

  1. Man är ju också lärare till utseendet och i sina aktioner, även om man kan släppa det i sinnet. Se bara på Pornstar-Mats som fick sparken för sin mössa. Morrica skrev om detta för någon dag sedan.

    SvaraRadera
  2. Du har rätt, Johan. Det är ytterligare en aspekt av läraryrket. Jag ska läsa vad Morrica har skrivit om det.

    SvaraRadera
  3. Känner igen det du skriver om att vara en stabil vuxen när andra runt omkring inte orkar, kan eller ibland tyvärr vill. Att arbeta på Individuella Programmet innebär ibland att vara medmänniska och stabil vuxen än att vara just lärare, eller som jag väljer att se det, faktiskt vara en mänsklig lärare som hinner bry sig om.

    SvaraRadera
  4. LillaO, det är så viktigt att vara en medmänniska som både hinner, och orkar, bry sig. Mycket viktigt!

    SvaraRadera
  5. Men man får en bonus som lärare. Man får ett litet rymligare hjärta för varje år som går. Men tala inte om det för SKL, för då hittar dom nog på ett sätt att komma åt det också.

    SvaraRadera
  6. Ja, Helena, det där får vi nog tala tyst om. ;)

    SvaraRadera
  7. Hej Anna! Jag har just hittat hit! I höst ska jag få min första förberedelseklass något som jag ser fram emot med både skräck och förtjusning. Det ska bli ett nöje att följa din blogg parallellt med mitt eget arbete

    SvaraRadera
  8. Välkommen hit Anna-Karin! Lycka till med ditt nya jobb, förstår att det är med blandade känslor.

    Jag minns att det var med tanken: "Detta kommer jag aldrig att fixa" som jag tog min första förberedelseklass, men det gick över förväntan! Första åren var tuffa och arbetssamma men med erfarenhet kommer man långt. Har du jobbat som lärare länge?

    Hör gärna av dig med frågor i höst, det kan bli inspiration till nya blogginlägg.

    SvaraRadera
  9. Hej Anna,

    Jag har hittat till din blogg också. Mycket spännande! Får jag länka till dig?

    Vänligen Malin - Lärarkandidaten

    SvaraRadera