I och med avtalsrörelsen, vårt nya läraravtal och vår orörda förtroendetid kom jag och tänka på ett gammalt inlägg jag skrev 2008. Det handlar om att vara lärare, inte att jobba som lärare. Det handlar om att ta med sig jobbet hem. Det handlar om jobbet som aldrig tar slut. Det inlägget passar lika bra då som nu:
Det har varit en tuff vecka på jobbet. Många barn som mår dåligt och som kräver mycket av oss lärare. Mer än vi kan ge. Mycket mer...
Vi gör allt vi kan men det räcker inte. Vi kan inte hela trasiga själar. Vi är bara lärare. Men hur kan vi göra vårt jobb, dvs lära ut, när barnen inte är mottagliga och således inte kan lära in?
Svårt. Mycket svårt. Många konflikter. Mycket ilska. Mycket frustration. Från barnen.
Lugn och pedagogisk övertydlighet från oss lärare. Det är det vi måste förmedla nu. Ett inre lugn till de som inte känner till vad det är. En trygghet. Medmänsklighet.
En klippa. Jag ser mig som en klippa. Som står kvar där vad som än sker. Hur turbulent det än är så står jag där. Stadigt. Starkt.
Jag måste vara stark, för faller jag kan ett barns hela värld falla ihop. För vissa barn är jag den enda trygga vuxna person de känner. Allt för många barn har föräldrar som är fast i sitt eget elände. Föräldrar som mår så dåligt att de inte kan finnas där för sina barn trots att föräldrarna kämpar och vill sina barns bästa.
Det är svårt, men man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra. Flygvärdinnorna har rätt, sätt alltid på dig din egen syrgasmask innan du hjälper ditt barn. Annars går det inte.
Jag svajar inte. Jag står stadigt. Alltid. Men jag är inte oberörd. Jag är där med hela min person men inte med hela mitt hjärta. Jag är professionell och vet precis var gränsen mellan yrkesroll och privatliv går. Men trots det kan barnen följa med mig hem på höstlovet (eller kristiflygarehelgen. Som nu.). Mentalt. Inte alltid. Men ibland tillåter jag det. Jag har alltför mycket att smälta.
Mitt jobb tar aldrig slut. Jag jobbar inte just nu, på lovet, men jag bär ändå alltid jobbet med mig. Ledig, men ändå inte. Om det stör mig? Nej. Inte just nu. Jag klarar av balansen. Men det tog många år att lära sig att "stänga av" när man kom hem. Fast ibland väljer jag att inte stänga av helt. Och idag är en sådan dag. Jag har en del att smälta först. För på måndag står jag där igen. Stadig som en klippa. Som aldrig sviker.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barn som mår dåligt, trygghet, traumatiserade barn, reflektion,
