Idag hade jag ett fantastiskt utvecklingsamtal. Ett ge-och-ta-samtal. Ett samtal, en dialog, om framtid, nutid och om utveckling.
Det är inte alltid så.
Många gånger när vi har utvecklingssamtal med nyanlända elever och deras föräldrar är det vi lärare som pratar. Föräldrarna anser inte alltid att de ska vara delaktiga, de ser sig själva som lyssnare och är inte vana vid att utvecklingssamtalen ska vara samtal mellan elev, lärare och förälder.
Men idag hade vi ett samtal. Med måldiskussioner, om drömmar och om olika vägar till måluppfyllelse.
Min elev, en flicka som bara har 4 år kvar i skolan för att nå målen i år 9. En flicka som har bestämt sig. Hon vill bli lärare. Hon ska bli lärare. Och jag tror att hon kommer att lyckas.
En flicka helt utan skolbakgrund men med ett skarpt intellekt och en enorm vilja och envishet. Med en mamma och övrig familj som tror på henne.
En flicka med en mamma utan skolbakgrund men med en otroligt stor kompetens att uppfostra barn. En mamma som ställer krav, som förväntar sig att barnen ska göra deras bästa. En mamma som finns där, stöttar, älskar, bråkar och gör allt det som mammor ska.
En flicka med en mamma som inte kan läsa. Som inte kan skriva sitt namn. Men som ändå ger mer stöd åt sin flicka i skolarbetet än många andra föräldrar.
Ett samtal om utveckling. Och om så mycket mer.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kunskapsutveckling, lärarrollen, nyanlända elever, reflektion, utvecklingssamtal
