Analys och utvärdering av läsåret

Slutet av läsåret i skolans värld innebär ofta resultatanalyser och utvärderingar av olika slag. Så även på min skola där vi lärare i förberedelseklass precis har haft ett grupputvecklingssamtal tillsammans med vår närmaste chef för att utvärdera de mål vi hade satt upp för vår undervisning under läsåret.

Våra gemensamma mål har varit att utveckla undervisningen genom att dra nytta av elevernas flerspråkighet som resurs, att börja använda Skolverkets bedömningsstöd Bygga svenska, att försöka hitta former för att kunna genomföra ämneskartläggning (steg 3) och att hitta fungerande former för samarbete i arbetslaget. Med tanke på att jag enbart arbetar 40% med undervisning är det svårt att få till gemensamma möten.

Utöver att utvärdera våra gemensamma mål har jag även behov av att utvärdera min egen undervisning och eftersom det här läsåret har varit mitt första på en nya skola i en ny kommun finns det flera saker som är intressanta att analysera.

Svårigheten att anpassa stöttningen

Alla som har erfarenhet av att undervisa i förberedelseklass känner till hur svårt det är att planera och genomföra undervisning i en elevgrupp där spridningen i språk, kunskaper och ålder är så enormt stor som den är i förberedelseklass. Om intentionen är att alla elever ska kunna delta i undervisningen och arbeta mot samma mål behöver stöttningen som undervisningen erbjuder variera utifrån elevernas olika behov. Och det är detta som jag brottas med för att utveckla.

Att ha elever utan skolbakgrund, som inte kan läsa på något språk, tillsammans med elever med god skolbakgrund är inte optimalt men ändå något som vi ofta har. Visst, de ska allihop lära sig grundläggande svenska men de ska även fortsätta utveckla de kunskaper de redan har - och här har ju elever med skolbakgrund ofta helt andra förkunskaper än elever utan skolbakgrund. Som tur var har vi även haft stunder då vi kunnat ha riktad läs- och skrivinlärning, vilket jag bloggade om tidigare.

Att anpassa stöttningen betyder väldigt många olika saker men en sak som jag fokuserat extra på detta läsår är att alla elever ska kunna lyckas med samma uppgift utan att det varken blir för enkelt eller för svårt. Här är ett konkret exempel:

Att arbeta medvetet med begrepp är ju något man alltid gör men i år testade jag en ny form som jag tycker fungerade bra som avstämning när det gäller att få syn på elevernas begreppsförståelse (med inspiration från Läslyftet-modulen Tidig läsundervisning). 

Fotot visar ett arbete med begreppsförståelse, geografi åk 9, i syfte att öka medvetenheten för mig och eleverna kring vilka begrepp som eleverna känner att de förstår och inte. Eleverna fick göra samma övning flera gånger under arbetsområdet och det blev tydligt att begreppen flyttar till höger i tabellen ju längre tiden går.

Att anpassa stöttningen innebär även att fundera över hur man grupperar eleverna. När vi arbetade med läsförståelse under vårt Svenska djur-tema var det inte avkodningen som stod i centrum så då parade jag ihop elever på ett sätt så de båda kunde dra nytta av varandras styrkor. Det kan t ex innebära att en elev som är nybörjarläsare men som har kommit längre i sin muntliga svenska språkutveckling får samarbeta med en elev som kan avkoda på svenska men som kanske inte har kommit lika långt i språkutvecklingen. Tillsammans kan de två förstå mer av texten än vad de skulle kunna göra på egen hand.

Under nästa läsår ska jag försöka hitta ännu fler sätt att anpassa stöttningen så jag gärna emot tips om ni har.

Behovet av ännu mer strukturerad skrivundervisning

Den som följt min blogg länge vet att genrepedagogik är något jag undersökt och försökt använda mig av under flera år. Trots att jag tycker att jag är medveten och att jag både läst och testat mycket så är det väldigt svårt att få till en strukturerad skrivundervisning. Jag skrev tidigare ett inlägg om mitt undervisningstänk där jag redogör för det som ligger till grund för min undervisning och varför jag gör som jag gör. Men att omsätta detta i praktiken är komplext, framförallt i en elevgrupp med stor spridning i språk- och kunskapsutveckling. Mitt mål för nästa läsår är därför att fortsätta utveckla skrivundervisningen så den blir mer strukturerad men framförallt att den leder till att eleverna skriver bättre texter med ett ämnesrelevant innehåll. Jag vet såklart att man inte kan skynda på skrivprocessen men när man har elever som man vet kan skriva avancerade texter på modersmålet så tänker jag ändå att nivån på min undervisning behöver höjas så eleverna får rätt stöttning för att kunna skriva liknande texter även på svenska.

Dra nytta av det muntliga språket

Eftersom vi i grupperna har haft elever som behöver grundläggande läs- och skrivinlärning har inte alla elever kunnat inhämta kunskaper via läsning och inte heller kunnat visa sina kunskaper via skrift. Detta innebär att jag var tvungen att planera undervisningen på ett annat sätt där eleverna kunde få använda deras muntliga språk på ett mer medvetet sätt än man behöver göra när eleverna kan läsa och skriva. Till exempel har det inneburit att jag använt filmformatet på olika sätt för att dokumentera elevernas språk- och kunskapsutveckling. Jag valde även att testa Flipgrid vilket jag tycker fungerade väldigt bra. Med hjälp av Flipgrid kunde jag ge eleverna uppgifter som de svarade på muntligt genom att spela in sig själva. Dessa korta filmer kunde jag sedan ge respons på och eleverna kan även ha tillgång till varandras inspelningar så de kan ge kamratrespons. Att använda film är ju inget nytt men Flipgrid blev som ett klassrum där allt fanns samlat. Ett plus är också att det var enkelt att integrera med Google classroom (som vi använder i Sollentuna). Flipgrid använde jag bland annat för att låta eleverna repetera sådant vi arbetat med, spela in när de läser högt, berätta fritt kring en frågeställning, beskriva ett fenomen samt för utvärdering av lektionspass. Det sistnämnda visade sig vara väldigt svårt och jag insåg direkt att mina instruktioner hade varit alldeles för otydliga och stöttningen alltför bristfällig så det var lärorikt för mig.

Inför nästa läsår vill jag fortsätta utveckla detta arbete och få in mer systematik kring hur jag kan använda elevernas muntliga språk som resurs i språk- och kunskapsutvecklingen och även som en del av dokumentation för den formativa bedömningen. Det är trots allt återkopplingen från elev till mig som lärare som är avgörande för den framåtsyftande planeringen av undervisning och för att kunna anpassa stöttningen.

Svårigheten att omsätta kursplanerna till nyanlända elever

Att vår läroplan och våra kursplaner inte är skrivna utifrån nyanlända elevers förutsättningar och behov är ingen nyhet men ändå något som är värt att notera. Vi försöker så gott det går att planera ämnesövergripande undervisning i olika teman vilket vi tycker gynnar elevernas språk- och kunskapsutveckling. Eftersom vi har fbk 3-9 (i två grupper) har vi dock alla tre stadier att ta hänsyn till när vi planerar undervisningen. Vilket inte alltid fungerar. Ett talande exempel är Tema Svenska djur som vi avslutade läsåret med. För de yngre eleverna är detta ett ämnesövergripande arbete i sva och biologi men för de äldre eleverna är det enbart undervisning i sva. Biologiämnets centrala innehåll och kunskapskrav för åk 7-9 är på en helt annan nivå än att man kan hävda att vårt Svenska djur-tema är undervisning biologi (enligt kursplanen, alltså). En annan svårighet är såklart kursplanen i svenska som andraspråk men där kan man ändå hitta centralt innehåll och kunskapskrav för åk 7-9 som är relevant även om det är på en helt annan nivå än där våra elever befinner sig. För att vi lärare inte ska behöva planera ihjäl oss har vi ändå valt att ha gemensamma teman för alla våra nyanlända elever men under nästa läsår tänker jag försöka höja den kognitiva nivån för 7-9-eleverna ännu mer. Jag bloggade tidigare om ett arbetsområde om etik och moral där jag försökte höja nivån, ett arbetsområde jag lärde mig mycket av.

Under nästa läsår ska jag fortsätta att använda Bygga svenska-materialet vilket jag tycker är bra för att dokumentera elevernas språkutveckling och på så sätt kunna hitta ingångar i de olika kursplanernas språkliga krav. Kanske leder det arbetet även till att det blir lättare att kunna höja den kognitiva nivån utifrån ämnesinnehåll i t ex SO-ämnena.

Att låta elevernas röster höras

En sak som jag fokuserat lite extra på i år är att försöka lyfta fram elevernas röster så jag får syn på vad de tycker och tänker om undervisningen. Detta är nämligen inte helt enkelt när man undervisar nyanlända, dels för att de inte är vana vid att lärare frågar efter deras åsikter och tankar om undervisningens innehåll och form, dels för att det är svårt med kommunikationen när lärare och elev inte har något gemensamt språk. Men jag har ändå försökt och med små steg tycker jag att eleverna vågade bli mer och mer ärliga.

Elevcitatet ovan var en ärlig reflektion kring en ny arbetsform. Vi läste boken Ondskan och jag hade valt att testa Text Graffiti för att få syn på elevernas tankar kring olika citat samt att de skulle få möjlighet att tänka högt i skrift kring varandras tankar. Eleven som i sin utvärdering skrev att hen inte lärde sig någonting fick några följdfrågor av mig. Då visade det sig att eleven inte tyckte att uppgiften gav några nya uppslag eller tankar som fördjupade elevens förståelse av karaktärerna eller händelserna i boken. Den utvärderingen gav mig intressanta tankar kring hur jag kan utveckla uppgiften nästa gång. Att ha tydligare frågeställningar och instruktioner samt att klargöra syftet med uppgiften exempel på sådant som jag bär med mig. En annan lärdom är att det inte räcker att testa en uppgift en gång, både eleverna och jag behöver testa flera gånger för att jag ska kunna anpassa den till mitt sätt att undervisa och till den elevgrupp jag för tillfället undervisar.

Detta var ett urval av sådant som jag har reflekterat kring under läsåret men framförallt såhär efter skolavslutningen. I höst tänker jag plocka fram det här blogginlägget och läsa igenom det inför att nästa läsår drar igång.

Trevlig sommar!

Svårt och stimulerande att undervisa nyanlända

Jag läser en artikel i Lärarnas Nyheter där tre lärare berättar om att undervisa nyanlända elever. De beskriver det som svårt och stimulerande. Det är en rätt bra sammanfattning.

Jag tänker framförallt på läraren "Caroline" som upplever att arbetet inte alls är på samma sätt som hon hade förväntat sig:

Hon upplever en stor skillnad mellan att ha enstaka nyanlända elever i en klass och ha en hel klass med nyanlända. Eleverna har varierande skolbakgrund. Alla bär på tuffa upplevelser som hon nästan dagligen måste hantera. De flesta behöver få individuella uppgifter och Caroline känner att hon inte räcker till för alla. Undervisningen i klassen hackas sönder när elever går ifrån för att slussas ut i andra ämnen med sina egna klasser. 

— Det låter bra att ha en förberedelseklass men arbetet blev inte alls som jag tänkt mig. Min plan var att jobba mer språkinriktat i små grupper, men när man får nya elever var femte vecka går inte det, säger hon bekymrat.

Jag känner igen det där. Så väl.

Jag vet inte hur många gånger jag har brottats med tankar kring hur man ska individanpassa undervisningen i en grupp där spridningen är så enorm som den är i en förberedelseklass. Även jag har stått ensam utan tillräckligt med utbildning och kunskap. Dessutom utan någon att fråga. Som jag hade önskat att det på den tiden fanns sociala medier där man kunde ställa frågor till mer erfarna kollegor.

"Caroline" i artikeln nämner t ex NCs facebook-grupp Svenska som andraspråk, den är en guldgruva för många. Även för mig. Jag är oerhört tacksam för alla engagerade och driftiga lärare som deltar i samtal och hjälper varandra med tips, idéer och lägger tid på långa, utförliga svar. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är en av de bästa lärargrupperna på facebook och jag vill passa på att tacka er alla som bidrar och gör gruppen till den givande grupp det faktiskt är.

En av anledningarna till att jag började blogga var för att skriva av mig och för att hitta fler sva-lärarkollegor. En av anledningarna till att jag startade facebook-gruppen var att underlätta för andra sva-lärare att hitta kollegor som man kan lära av och tillsammans med. En annan anledning var för att vi på NC enkelt ska kunna kommunicera och interagera med lärare och skolledare i frågor som rör svenska som andraspråk och nyanlända elever. För det behövs. Som jag hade önskat att det, då när jag var ny lärare, fanns ett forum med personer som hade kunnat tipsa mig om läsvärda artiklar, nya böcker, intressanta läromedel och dessutom ett forum där jag kunde diskutera undervisning och ställa alla mina miljoner frågor för att tänka högt tillsammans med andra. I och med sociala medier och vår digitaliserade värld finns helt nya möjligheter. Känslan av ensamhet blir mindre.

"Caroline" nämner upphackad undervisning och jag känner igen det där så väl. Jag vet inte hur många gånger jag slitit med individuella, färgade scheman för att underlätta för mig och för mina elever. Ena lektionen har man fem elever. Andra tolv. En elev slutar och en elev börjar. En utvisas och en flyttar till en annan kommun. Att vara flexibel fick en helt ny innebörd och det här med att planera och genomföra undervisning i en ständigt föränderlig elevgrupp skapar utmaningar som stundom var omöjliga att lösa. Och ibland gick det riktigt bra. Individuella uppgifter till olika elever är däremot något som jag har försökt undvika så långt jag har kunnat. Fast det var först när jag började utveckla min undervisning så den blev mer språk- och kunskapsutvecklande som jag insåg att det inte var uppgifterna som behövde variera mellan eleverna. Alla elever kan till stora delar arbeta med samma uppgifter men det är graden och formen av stöttning som måste variera så alla ska lyckas. Det låter enklare än det är. Men jag är glad att jag valde att vidareutbilda mig och att jag vågade testa genrepedagogik i min undervisning. Det har utvecklat mig enormt som lärare. Och ja, det gynnade eleverna också såklart. Men enkelt har det inte varit. Det har varit tufft, svårt och väldigt tidskrävande. Men samtidigt oerhört utvecklande och stimulerande. Precis som det är att undervisa nyanlända elever. Världens bästa jobb.

• Läs gärna alla artiklar i Lärarnas Nyheter temanummer Nyanlända.

Anna Kaya säger upp sig

Ja. Rubriken stämmer. Det var med tårar i ögonen som jag igår meddelade mina lärarkollegor att jag från i höst inte kommer att arbeta kvar som lärare på Norrbackaskolan i Märsta, Sigtuna kommun. Det är ett beslut som gör ont. För egentligen vill jag inte sluta. Men en ny rektor och en ny organisation har lett till att min tjänst som sva-handledare försvinner och jag har därför bestämt mig för att försöka hitta en annan, liknande tjänst någon annanstans. Men en annons för en sva-handledartjänst har jag nog aldrig sett, så det kanske är ett jobb som får hitta mig snarare än tvärtom.

Två kompletterande jobb

Sva-handledare, tänker ni. Vad är det för tjänst? Varför undervisar inte Anna? Det hör till saken att jag har två jobb. Sedan 2012 arbetar jag deltid på Nationellt centrum för svenska som andraspråk (NC), vid Stockholms universitet och där har jag möjlighet att få arbeta med frågor som rör svenska som andraspråk, undervisning av nyanlända elever och lärares fortbildning och kompetensutveckling på en nationell nivå. Vilket är väldigt utvecklande, utmanande och lärorikt men jag har ändå inte velat släppa skolan helt. Jag har velat ha en fot kvar för jag vill arbeta med att utveckla skolan både på nationell och lokal nivå samtidigt. Vilket jag har haft turen att få göra. Jag har varit stolt och glad över att ha två olika jobb som har gynnat och kompletterat varandra på ett perfekt sätt.

Den senaste tiden har jag arbetat 20 % i skolan och 80 % på NC. Att undervisa på 20 % på en F-6 skola är svårt. Eleverna behöver mer kontinuitet än att träffa en lärare en gång i veckan och det är lätt hänt att man blir vikarie eller att man får hoppa in och hjälpa till där det behövs. Min förra rektor var tydlig med att hon ville dra nytta av min kompetens på det mest effektiva sättet. Därför inrättade hon en tjänst, eller kanske snarare en roll, som var skräddarsydd till mig. Den tjänsten kallades svenska som andraspråkshandledare, eller sva-handledare kort och gott.

Sva-handledare, vad är det?

Tjänsten som sva-handledare innebär att jag på mina 20 % handleder kollegor genom att jag observerar deras undervisning och att vi tillsammans har efterföljande, reflekterande samtal utifrån det kollegorna väljer att vi ska fokusera på. Oftast är det fokus på att utveckla undervisningen så den blir mer språk- och kunskapsutvecklande eller fokus på att anpassa undervisningen till nyanlända elevers förutsättningar och behov. Mina kollegor kan även ha andra önskemål som är av mer allmändidaktisk karaktär eller kanske ur ett "ledarskapet i klassrummet"-perspektiv. Ibland har jag varit med och planerat undervisningen och ibland har jag även modellat undervisning i en kollegas klass. Det har sett väldigt olika ut beroende på vilken kollega jag arbetat med och den kollegans önskningar och behov.

Utöver att jag handleder kollegor har jag även ett uppdrag som samtalsledare i Sigtuna kommuns skolutvecklingssatsning Sigtunaboxen, där fokus är bedömning för lärande, IKT och språkutvecklande arbetssätt. Att vara samtalsledare innebär att man leder ett lärande team på skolan där vi tillsammans lär av och med varandra, en handledningsmodell som utgår ifrån Dylan Wiliams TLC-format (teacher learning community). En satsning som min skola nu tar en paus ifrån för att i stället kliva på Läslyftet, så mitt uppdrag som samtalsledare försvinner också således från i höst.

Varför inte undervisa?

Jag älskar att undervisa. Och en vacker dag är jag tillbaka i klassrummet och undervisar, troligtvis nyanlända, elever. Men då på heltid. Att hålla hög kvalitet när man undervisar på 20 % är väldigt svårt och det är varken rätt för eleverna eller för mig. För mig är det viktigt att jag kan göra ett bra jobb och därför vill jag i nuläget inte komplettera min tjänst på NC med att undervisa. Jag vill komplettera min tjänst på NC med att bidra till förbättrad undervisning genom att jobba med lärares lärande. Och i rimlighetens namn borde väl det ge större effekt i längden om jag använder min kompetens till att få lärare att utveckla sin undervisning, så det gynnar många elever, än att jag undervisar få elever själv?

Vem är Anna Kaya?

Men vem är jag och vad har jag för kompetens? Jag är från början utbildad, och legitimerad, grundskollärare i sv/so åk 1-7. Efter lärarutbildningen har jag studerat svenska som andraspråk och har därför legitimation även i sva åk 1-9 samt i sva på gymnasiet. Dessutom har jag fortsatt mina studier och läser just nu på masterprogrammet i språkvetenskap med inriktning mot svenska som andraspråk. Jag har främst undervisat nyanlända elever sedan jag började arbeta som lärare 1999 men jag har även haft sva-undervisning i ordinarie klasser. 2012 fick jag den fantastiska utmärkelsen Svenska akademiens svensklärarpris för att jag genom min "gärning har stimulerat intresset hos unga människor för svenska språket och litteraturen".

Under 2012/2013 fick jag möjlighet att gå en kursledarutbildning "Vägar till skolframgång", en utbildning som syftade till att vi deltagare skulle utveckla vår kompetens kring undervisning som gagnar andraspråkselevers skolframgång. Målet var att vi efter genomgången kurs skulle kunna planera och genomföra kompetensutvecklingsinsatser för kollegor i den egna kommunen med fokus på flerspråkiga elevers språk-, läs- och skrivutveckling i alla ämnen. Jag fick tyvärr inte denna möjlighet i min kommun men min dåvarande rektor ville gärna att jag skulle genomföra en kompetensutvecklingsinsats på min skola. Därför ledde jag under ett läsår en språkutvecklingsgrupp för de lärare som inte deltog i matematiklyftet.

Mer information om mina arbetsplatser och min utbildning hittar du på min linkedin-sida och vill du lära känna mig lite bättre kan du läsa en helt ny intervju med mig i Universitetsnytt.

Så. Hade jag gärna fortsatt att vara sva-handledare på Norrbackaskolan? Ja, verkligen. Men man får inte alltid som man vill. Och vem vet, det finns kanske någon annan skola norr om Stockholm som är intresserad av en sva-handledare eller sva-utvecklare på deltid? Då är ni varmt välkomna att höra av er.

Tack Norrbackaskolan!

Tusen tack till alla elever och kollegor på Norrbackaskolan, och ett extra tack till min förra rektor Merja Olkinuora för att du alltid trodde på mig, jag har lärt mig så otroligt mycket av er alla. Förhoppningsvis korsas våra vägar snart igen. Om inte annat ses vi säkerligen i det utvidgade kollegiet via sociala medier.

När undervisningen inte fungerar...

Kanske har ni, precis som jag, ett flertal olika exempel på tillfällen eller perioder då undervisningen inte har fungerat. När undervisningen inte gav den effekt man trodde och som man planerade för. Jag tänker att vi borde prata lite mer om just detta, så jag tänkte börja.

Något av det mest komplexa i läraryrket tycker jag är att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" och jag har gång på gång misslyckats med det. Så många gånger. Av olika anledningar men främst för att jag inte tagit reda på mina elevers förutsättningar och behov i tillräckligt hög grad. Inte heller har jag haft tillgång till rätt verktyg och strategier för att kunna anpassa undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och behov. Vilket är rätt deprimerande att tänka på även om jag är tämligen övertygad om att jag alltid gjort mitt bästa utifrån mina egna förutsättningar just då.

Att lämnas ensam i lärandet

Jag erkänner direkt, utan omsvep, att jag alldeles för många gånger har lämnat mina elever ensamma i sitt lärande av den enkla anledningen att jag inte visste hur jag skulle anpassa undervisningen. Låt mig förklara.

Jag har främst undervisat nyanlända elever. Elever som jag inte har något gemensamt språk med. Elever som jag således inte kan kommunicera med på ett sådant sätt som lärare brukar kunna använda när de kommunicerar med sina elever. Elever som sätts i samma undervisningsgrupp av en enda anledning, att de är nya i Sverige och nya i det svenska språket. Om spridningen i språk- och kunskapsutveckling är stor i en ordinarie undervisningsgrupp är den gigantisk i en grupp med nyanlända elever där det dessutom finns en enorm spridning i ålder och skolbakgrund. Att anpassa undervisningen utifrån alla dessa elevers förutsättningar och behov kändes många gånger helt omöjligt.

Utöver att undervisningen ska anpassas utifrån elevernas förutsättningar och behov ska undervisningen dessutom ta sin "utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper". Det kändes många gånger övermäktigt att försöka ta reda på detta när jag och mina elever inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på. Vilket ledde till att jag lite för många gånger lät bli. Vilket såklart ledde till att jag hade svårt att anpassa undervisningen. Mina elever lämnades ensamma i sitt lärande eftersom den enda form av anpassning jag kunde lyckas med var att ha tolv olika lektionsplaneringar i en grupp på tolv elever. Alla elever arbetade på med sitt eget arbete i sin egen takt och väldigt få elever blev utmanade i sitt lärande. Min livlina var alla de tillrättalagda läromedel för nyanlända elever där kopplingen till vår läroplan och våra kursplaner tyvärr var obefintlig. Vilket ledde till att undervisningen inte fick den effekt den borde fått.

Försvar. Och ansvar

När sådant händer är det lätt att lägga ansvaret på någon annan. De nyanlända eleverna kan ju inget. De har ju inte gått i skolan tidigare. Deras föräldrar har ju ingen skolbakgrund. Dessutom mår de ju så dåligt, de kan ju ha flytt från krig och elände. Eller så har de andra svårigheter och problem. Kanske adhd eller dyslexi? Och skolledningen ger mig ju inte tillräckligt med resurser. För att inte tala om att skolans styrdokument inte tar någon hänsyn alls till de nyanlända elevernas situation.

Jag erkänner. Jag har tänkt så. Alldeles för många gånger.

Men någonstans ringde en klocka. Jag såg ju att mina nyanlända elever inte utvecklades i den takt de borde. De förlorade värdefulla skolår av att först lära sig svenska innan de fick fortsätta att utveckla sina ämneskunskaper. Jag såg ju hur frustrerande det var för många av dem att de kunskaper och erfarenheter eleverna hade med sig inte värdesattes i den svenska skolan. För de kunde ju inte svenska. "Undervisningen ska bidra till...", står det i läroplanen. "Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att...", står det också. Det är så många viktiga förmågor som undervisningen ska träna eleverna i och undervisningen, det är ju mitt ansvar.

Om min undervisning inte fungerade, om den inte var tillräckligt effektiv, var det ju mitt ansvar att förändra och utveckla den. Mitt ansvar. Oavsett vilka elever jag undervisade var det mitt ansvar att anpassa undervisningen utifrån deras förutsättningar och behov. Hur komplext och utmanade det än var så var ansvaret ändå mitt. Det fanns ingen att skylla på.

Den insikten gjorde rätt ont men betydde ändå otroligt mycket för mig. För den ledde till utveckling. Och till lärande. För både mig och mina elever.

Att ta ansvar för sitt eget lärande

Mitt lärarutövande och mitt professionella lärande tog en annan väg efter den där insikten. Jag tog ett större ansvar för mitt eget lärande genom att på alla sätt jag kunde försöka hitta framkomliga vägar för att kunna anpassa undervisningen. För att "främja alla elevers utveckling och lärande" och för att kunna ge "stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt". Rent konkret har det betytt att att jag vidareutbildat mig och på så sätt vidgat min pedagogiska verktygslåda genom att jag fått tillgång till fler pedagogiska modeller (t ex genrepedagogik) och didaktiska verktyg och strategier (som olika former av språkutvecklande arbetssätt). Det har även inneburit att jag fått större förståelse för hur teorier kan omsättas i praktiken. Vilket har lett till att jag kunnat bygga min undervisning mer på teoretisk och vetenskaplig grund än på en "ateoretisk" känsla av vad som borde fungera. Det har även betytt att jag fått en ny syn på innebörden av "livslångt lärande" eftersom det är så tydligt att jag som lärare ständigt måste lära för att kunna främja livslångt lärande hos mina elever. Och när det gäller mitt livslånga lärande har dessutom sociala medier, min personliga lärmiljö och digitalt kollegialt lärande betytt oerhört mycket. Det vill säga ni.

Jag tycker fortfarande att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" är bland det svåraste i läraryrket. Det är fortfarande en gigantisk utmaning men det är inte längre en utmaning som skrämmer mig. Det är en utmaning som får mig att fortsätta vilja utvecklas och lära. För elevernas skull.

Så. Vågar vi prata mer om de tillfällen när undervisningen inte fungerar? Jag hoppas det. Vill du berätta så läser jag gärna. Det finns inga perfekta lärare. Det finns inga perfekta lärarutbildningar. Det finns inga perfekta skolor att arbeta på. Men det finns lärdomar vi kan dra av varandras erfarenheter och varför inte dela med sig även av sådant som inte fungerar?

Ps. När det gäller begreppen individualisering och individanpassad undervisning har jag ett helt blogginlägg om just det.

Ett nytt läsår och mitt behov av struktur och planering

Jag har tydligen haft bloggpaus i sommar. Det var varken något jag planerat eller eftersträvat men ibland blir det som det blir och denna sommar har jag försökt vara ledig på riktigt, vilket troligtvis påverkat min lust att blogga.

Men, nu är det augusti och "skolhjärnan" har börjat gå igång. Jag funderar över jobbstart och vad mina två olika arbeten kommer erbjuda mig för spännande uppdrag och nya erfarenheter i år. Ja, jag skriver i år för i min värld har läsårsstarten alltid varit det riktiga nyåret.

Dubbla uppdrag

Att ha två halvtidsjobb som i mångt och mycket berikar och kompletterar varandra är något som jag är väldigt glad och tacksam över. Att få stå med en fot i universitetsvärlden och en fot i klassrummet är perfekt. Det är utvecklande, givande och utmanande på många olika sätt men även tids- och resurskrävande. Det krävs att jag är strukturerad och välplanerad för att inte värdefull tid ska gå till spillo och det är här jag har fastnat just nu. Jag är fortfarande ledig men jag märker att jag behöver börja tänka jobb. För att jag vet att jag mår bra av att planera och ha koll. För att jag vet att jag kommer kastas in i jobb med hull och hår den 12 augusti och inte ha tid att tänka riktigt genomtänkta tankar. Som jag behöver göra.

Min höst i skolan

Min höst ser väldigt spännande ut. När det gäller min lärardel så kommer vi fortsätta att arbeta med Sigtunaboxen, ett skolutvecklingsarbete utifrån bedömning för lärande, IKT och språkutveckling. Jag är samtalsledare och kommer fortsätta att leda samtalsgrupper på min skola men utöver det kommer jag även leda ett språkutvecklande arbete tillsammans med de lärare som inte är med i matematiklyftet. Jag tänker att vi ska utgå ifrån Maaike Hajers tankar utifrån SIOP med inspiration av det utvecklingsarbete som Hanna Stehagen genomför på sin skola.

Jag ska såklart även undervisa men vilka elever/grupper/ämnen det handlar om vet jag inte just nu. Kanske blir det att jag undervisar i ämnet svenska som andraspråk. Kanske blir det mer som studiehandledning på svenska i andra ämnen än just sva, kanske mot matematik, so eller no-ämnen. Det är ämnen som vi vet att flerspråkiga elever oftast tycker är svåra och där eleverna har svårt att nå målen. Jag kommer troligtvis inte arbeta med de nyanlända eleverna i förberedelseklass utan med de elever som är utslussade men som ändå inte varit speciellt länge i Sverige.

Min höst på NC

När det gäller mitt jobb på NC kommer jag fortsätta att utveckla vår webbplats och vårt användande av sociala medier. Jag kommer omvärldsbevaka och lägga upp intressanta länkar och lästips och informera om givande föreläsningar, konferenser och seminarier. Jag ser även fram emot Bokmässan där NC kommer att vara utställare och där min kollega Maria Bjerregaard kommer föreläsa om att alla lärare är språklärare. Jag kommer även fortsätta den uppdragsutbildning i språk- och kunskapsutveckling i teori och praktik som jag genomför i en skola. Ett uppdrag som är riktigt givande och lärorikt även för mig.

Min höst med Skollyftet

Sedan är jag ju även en del av Skollyftets tankesmedja som i höst kommer dra igång en öppen, fri kurs som blir som ett digitalt kollegialt lärande. Vi räknar med att köra igång under i mitten av höstterminen någon gång. Det kommer vara oerhört spännande och intressant att få vara med om detta. För att inte säga lärorikt!

Och mer då?

Utöver detta har jag några föreläsningar som jag ska planera och genomföra under hösten och en bok som ska skrivas (mer om det ska jag berätta en annan gång). Som ni förstår är det en hel del tankar som trängs i mitt huvud och jag försöker hitta någon form av struktur och röd tråd så jag kan planera alla mina olika uppdrag och uppgifter. Det går sådär, måste jag säga. Och därför blev det ett blogginlägg i stället.

Tillägg: När jag publicerat detta inlägg fick jag en tweet som fick mig att fundera lite:

@Anna_Kaya Vore bra om vi kunde ersätta begreppet läsår med lärår
— Hans-Åke Scherp (@HAScherp) August 3, 2013

Ja, varför inte? Jag ska redan nu börja använda lärår i stället för läsår.

Om att göra skillnad

För ungefär fem år sedan startade jag den här bloggen, min lärarblogg.

Anledningarna var flera men kollegialt lärande och nätverkande var inte prio 1. Jag var nämligen rätt frustrerad och kände inte att jag kunde göra mig hörd på något annat sätt än att skriva av mig i bloggformat.

Varför blogg och inte en dagbok eller kanske en insändare på sin höjd? Jag var bekant med bloggeriet och tänkte att jag kanske hittar någon som tycker som jag eller som tycker tvärtemot. Någon jag kan samtala och diskutera med. Någon att tänka ihop med.

Jag var frustrerad över en del saker som framför allt rör utbildning av nyanlända, hur deras rättigheter inte alltid togs till vara. Hur de flerspråkiga eleverna inte gavs rätt möjligheter, verktyg och strategier för att nå skolframgång.

Dessutom var jag oerhört upprörd över det sätt som skolor jämfördes med varandra utan någon hänsyn till varför en del elever (t ex de nyanlända), av självklara skäl, inte klarade av nationella proven eller att nå godkända betyg.

Media och samhället dömde ut vissa skolor hårt. Ofta var det samma skolor som hade en hög andel nyanlända elever.

Att verka inne i ett skolsystem och se de nyanlända elevernas kompetens och styrkor och få arbeta med fantastiska lärarkollegor samtidigt som media skrev ner oss alla var tufft. Och frustrerande.

Jag bestämde mig för att göra skillnad. Jag vill förändra och förbättra. Utveckla och utvecklas. För min skull, för skolans och samhällets skull. Men framför allt för elevernas skull. Sveriges framtid förtjänar det bästa.

Därför började jag blogga.

Häromveckan fick jag ett telefonsamtal. Från Utbildningsdepartementet. Det pågår en utredning om utbildning för nyanlända och de ville träffa mig. De ville lyssna på vad JAG har att säga. Idag träffades vi och hade ett oerhört intressant samtal.

Förstår ni hur stort det är? En frustrerad lärare börjar blogga och bollen är i rullning. Inget är omöjligt! Vi kan alla göra skillnad!

Mitt skolår 2011

2011 var ett händelserikt år för alla oss i skolvärlden. Extra mycket har hänt i de sociala medierna när det gäller skolfrågor och mer om det har jag skrivit om på Skollyftet om ni är intresserade av att läsa. Och kanske tycka till lite?

Jag skriver om mina tankar och minnen från Skolåret 2011 på #Skollyftet. Hur var ditt Skolår 2011? Berätta! skollyftet.se/2011/12/28/sko…

— Anna Kaya (@Anna_Kaya) December 29, 2011

Datorn som pedagogisk resurs

Jag har äntligen fått tillgång till en projektor, en projektorduk och ett par ordentliga högtalare i klassrummet. Vilka möjligheter det skapar!

Just nu har jag en grupp unga elever, de är mellan 6 och 8 år och det blir mycket bokstavsinlärning och lästräning. Idag arbetade vi med bokstaven P och i stället för att samla ord på tavlan eller på ett blädderblock skrev vi direkt i datorn. Vi skrev orden, vi läste orden, vi lyssnade på orden och vi lade till bilder. Eftersom många av eleverna aldrig hade provat på att leta efter bilder i clipart gjorde vi det. Vi fick förminska och beskära. Svåra ord, kan man tro, men ord man förstår i sitt sammanhang när man ser vad som händer.

För de elever som inte förstod vad orden betydde använde vi Google Translate för att översätta. Det var extra roligt att lyssna på översättningarna och alla ville såklart höra hur orden lät på just sitt språk. Synd bara att det inte fungerar på alla språk.

Vi har ViTal talsyntes och talande tangentbord på våra skoldatorer och det är bra för många elever. Att på en gång höra att det blir rätt eller fel när man skriver kan underlätta. Att höra bokstavsljuden när någon annan skriver, som det blir när vi skriver gemensamma texter med hjälp av projektorn och datorn, kan också vara stor hjälp.

Våra elever behöver oftast mycket visuellt stöd när vi arbetar med texter och när man har tillgång till en dator med projektor blir det så enkelt att visa och förklara. Och man kan lägga till bilder under arbetets gång. Bilder på sådant som jag kanske inte trodde behövdes. Bilder på sådant som vi spinner vidare på.

Det bästa av allt är att vårt gemensamma arbete som vi gör går att spara. Och ta fram igen. Och vidareutveckla. Och sprida.

Jag vet att det här är gammal skåpmat för lärare som haft interaktiva skrivtavlor och projektorer i många års tid men för mig, som faktiskt haft en gammal svart tavla med kritor ända fram tills i år då jag haft en whiteboard, är det en dröm som går i uppfyllelse att kunna arbeta mer med datorn som hjälp i "helklassundervisningen".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lärarrollen, lärande, läsinlärning, reflektion

Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Dagens Maciej Zaremba-artikel i DN väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan förståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som "Förklara begreppet parlamentarism". Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad det innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt "varför"- och "hur"-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom "svåra ord" och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i skolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns först i ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, lärarrollen, kunskapsutveckling, mediebild, reflektion, språkutveckling, skoldebatt

Alla dammiga katedrar gör mig allergisk!

Jag har tänkt att jag kanske borde skriva något mer om #merkateder-debatten som började med Björklunds debattartikel som jag redan skrivit om och som nu kulminerat i och med att Lärarnas riksförbunds ordförande på ett ännu mer bakåtsträvande sätt beskriver hur katedern är en symbol för lärandet och för undervisningen.

Nej, Metta Fjelkner. Jag sitter inte bakom min kateder och inleder mina lektioner. Och mina elever har inte sina prylar i sina bänkar. De har sina saker på bordet eller i sina lådor. Och framför allt, Metta Fjelkner så går jag inte NER i klassrummet till mina elever. Jag går ut i klassrummet. Jag går fram till eleverna. Jag kanske går in och ur klassrummet också men aldrig någonsin går jag NER i klassrummet. Kanske sa Metta Fjelkner fel. Kanske är det dialektala skillnader. Kanske blev det ihopklippt fel? Men för mig låter det som att Metta Fjelkner fortfarande tror att vi har podium i våra klassrum.

Jag tycker inte att katederundervisning är ett begrepp vi ska ta tillbaka. Jag vet att Björklund, Fjelkner och några till har en annan syn på vad begreppet katederundervisning innebär än vad jag har. Jag förstår att de försöker avdramatisera katedern och katederundervisning men det blir olyckligt. Monika Ringbom förklarar det på ett bra sätt. FredrikBloggen likaså. Linda som har Ordklyverier sammanfattar det som många av oss känner, att det är som en debatt som sparkar in redan öppna dörrar. Anne-Marie Körling skriver ett varmt inlägg där hon tackar Björklund för att han skapar skoldebatt men även om hennes syn på lärarens roll.
Inne på Mats Olssons blogg Tysta tankar pågick en väldigt intressant debatt om begreppet katederundervisning och dess innebörd. Jag skrev följande svar till Jan Lenander:

Det jag, och många med mig, reagerar mot är att Björklund väljer att medvetet provocera genom att använda begreppet ”katederundervisning”. Det är ett värdeladdat ord som för tankarna mot en skola från förr, en skola där man hade en helt annan elev- och kunskapssyn än idag. En skola där läraren mässar, predikar och föreläser och där eleverna sitter passiva och inväntar kunskap.

Katederundervisning för mig är håglösa elever som är rädda för att säga fel saker, att skriva fel på ett prov eller svara fel på en fråga. Det innebär en undervisning där läraren besitter alla rätta svar och där eleverna måste tycka och tänka som läraren för att lyckas i skolan.

Katederundervisning, för mig, signalerar bakåtsträvande och att ”det var bättre förr”. Det signalerar allt det som jag inte vill att svenska skolan ska bestå av. Och ändå tror jag mig ha en liknande syn på lärarledd undervisning som du har.

Jag retar upp mig på att en skolmininster idag vill få oss att se en bild av framtidens skola genom att väckas bilder av hur skolan såg ut igår. Det var inte bättre förr. Skolan var inte bättre. Eleverna måddei nte bättre. Eleverna var inte kreativare. Eleverna var inte mer självständiga och självgående. (Jo, det är det vi måste få våra elever att bli för att lyckas i livet!) Resultaten kanske var bättre men det handlar mer om hur och vad man mäter.

Det är inte bara i mina öron katederundervisning klingar illa. Jag är långtifrån ensam. Och jag tycker att det är tragiskt att en skolminister ska vinna billiga PR-poäng för att slänga sig med sådana uttryck när det tar fokus på vad han egentligen vill ha sagt.

Dessutom undrar jag fortfarande vad denna debattartikel egentligen är en dimridå för. Varför vill han att vi ska reagera just nu? Varför är det så viktigt att ta fokus från de andra viktiga frågorna som handlar om skolans utveckling? Segregationen, fria skolvalet, kommunaliseringen etc? Frågor där politkerna måste ställas till ansvar mer än lärarna? Det är sådant jag funderar över just nu. Varför skulle han annars välja att medvetet provocera en hel (eller halv) lärarkår?

Debatten fortgår på många ställen. Hos Christermagister. Hos Morrica. Och kanske framför allt på twitter. Du är väl med och diskuterar?

Fast, helt ärligt börjar alla dammiga katedrar klia i näsan rätt ordentligt just nu. Kanske dags att låta katedrarna stå kvar i källaren och ta itu med framtiden i stället? Jag var ju på Lgr11-konferens med Skolverket idag. Mer om det en annan dag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, skoldebatt, reflektion

Ner i källaren och leta kateder! Eller?

Lärare! Se till att ni ställer klockan riktigt tidigt imorgon så ni hinner ner i källaren och leta upp någon gammal kateder. Enligt Björklund är det nämligen katederundervisningen som är framgångsfaktorn vi behöver för att vända svenska skolans sjunkande resultat.

Såklart vet Björklund och alla de andra i hans "stab" att ordet, begreppet och fenomenet "katederundervisning" får många lärare att se rött. Såklart är detta ett sätt att skapa debatt, att provocera, att skapa opinon. Allt detta vet vi. Och vi minns förra gången. Då var det Malin Siwe som ville få in katedern i klassrummet igen.

Ok. Det fungerar. Vi lärare blir provocerade. De allra flesta av oss. Det är bra att vi reagerar men det är synd om vi fastnar i ilskan och irritationen, för egentligen skulle vi kunna lyfta diskussionen till en helt annan nivå. vi är nog alla överens om att lärarledda lektioner är ett måste. Vi som arbetar med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt är även väldigt införstådda med att vi måste undervisa explicit samtidigt som vi ska utgå ifrån elevernas erfarenheter, redan införlivade kunskaper och intresse. Alla förstår att detta inte är förenligt med att "forska själv" eller "eget arbete". Det har vi vetat länge. Men, tyvärr Björklund, det fungerar inte med katederundervisning heller. Det fungerade inte då och det fungerar inte nu.

Jag hoppas och tror att Björklunds intentioner är goda men att vara en bakåtsträvare är inte en lyckad framgångsfaktor. Det var inte bättre förr, alltså ska vi inte ta tillbaka begreppet katederundervisning. Låt oss prata om lärarledd undervisning som motiverar, förklarar och exemplifierar men låt oss för all del inte glömma det som begreppet katederundervisning aldrig innebär: interaktion. Och det är genom interaktion som vi lär allra mest.

För övrigt tror jag att alla lärare skulle lyckas ännu lite bättre med att få sina elever att nå målen om man utgick i från dessa 7 sätt. Vill Björklund kalla detta för katederundervisning så får jag väl leva med det.

Diskussionen lever vidare på twitter under taggen #merkateder. Missa inte det!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kunskapsutveckling, Björklund, reflektion, skoldebatt

Svenska 2 ska i graven gå!

Vi som är insatta i svenska som andraspråk, andraspråksutveckling, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och annat som rör undervisningen av våra flerspråkiga elever har varit länge varit överens om att begreppet, namnet och förkortningen svenska 2 måste bort. Sluta användas. Elimineras. Förintas?

Ämnet svenska som andraspråk förkortas inte svenska 2. Inte heller kallas det för svenska 2. Här måste vi bli ännu tydligare. Fastän det säkert var 10 år sedan vi aktivt slutade att använda begreppet svenska 2 lever det kvar i skolor, i dokument, på webbsidor, hos elever och föräldrar.

Varför envisas jag, och andra svenska som andraspråkslärare, med att påpeka att vi måste sluta använda svenska 2?

Av en enda anledning:

Svenska 2 signalerar att det är en andraklassens svenska för andraklassens medborgare. Det signalerar att det inte är lika bra att läsa svenska som andraspråk som svenska. Det signalerar att det är ett ämne som är underordnat svenska.

Vi har länge haft stora problem med att höja statusen på svenska som andraspråksämnet. Vi har haft svårt att förklara för föräldrar och elever att de båda ämnena har samma status och att betygen i de båda svenskämnena är lika mycket värda. Dels har problemet handlat om att kursplanerna faktiskt varit lite för olika men framförallt handlar problemet om att vi som arbetar i och omkring den svenska skolan inte signalerat att svenska som andraspråk är tillräckligt viktigt att satsa på.

I och med Lgr11 har vi stora möjligheter att ändra på detta för när den nya läroplanen träder i kraft kommer vi att ha två svenskämnen som är betydligt mer likvärdiga än någonsin förr. Har du inte ännu jämfört kursplanen i svenska med kursplanen i svenska som andraspråk tycker jag att det är dags att du gör det nu.

Men det första vi ska göra är att låta begreppet svenska 2 i graven gå. Nu.

Vill du använda en förkortning föredrar jag sva, kanske passar det dig med?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om svenska som andraspråk, skoldebatt, reflektion, kursplaner,

Internationella Modersmålsdagen

Snart är det Internationella Modersmålsdagen. Närmare bestämt 21 februari. Den dagen brukar uppmärksammas av kommuner, skolor, lärare och modersmålslärare på många håll i vårt land och i andra.

På Tema modersmåls sida kan man se exempel på hur Internationella modersmålsdagen uppmärksammades förra året. Ska din kommun eller din skola fira i år? Hur gör ni? Vad gör ni?

Vi planerar en träff för kommunens alla nyanlända elever där de tillsammans med modersmålslärarna och oss ska få dela med sig av något som har med deras språk, kultur och land att göra.

Vem vill tvätta tjejer?

Stunderna när eleverna upptäcker knasiga och roliga saker i svenska språket är oftast helt underbara. Det finns inte mycket som slår upplevelsen att få ta del av när eleverna hittar mönster i språket och efter mycket funderande hittar sätt att hänga upp sina nyvunna kunskaper.

Jag ska ta ett exempel.

Idag pratade vi om olika verb och vi kom bl a in på en del reflexiva verb. Vi tittade på en bild av en flicka som blaskade av sitt ansikte och jag frågade eleverna vad hon gjorde. "Hon tvättar ögonen" var ett exempel. "Nej, hon tvättar ansiktet" svarade någon annan. Efter ett tag sa jag: "Hon tvättar sig" och så pratade vi lite om ordet "sig" och hur man använder det och skillnaden mellan mig, dig och sig.

Efter ett tag, när alla provat på att säga meningen "Hon tvättar sig" säger en pojke 7 år med glimten i ögat:

"Okej, jag förstår. Men jag vill inte tvätta någon tjej!"

Förstår du inte vad han menar? Inte alls så självklart att man förstår vad kopplingen till tjej är, men om du provar att säga meningen "Hon tvättar sig" högt så förstår du, kanske.

Det handlar alltså om sje-ljudet som blir när vi kombinerar ett r-ljud i slutet av ordet "tvättar" och ett s-ljud i början av ordet "sig". "Tvätta tjej", alltså.

Till saken hör att just den här pojken mycket väl vet att det inte alls var ordet "tjej" som menades, detta var ett sätt för honom att leka med språket. Och klarar man av denna, faktiskt ganska svåra, språklek, ja, då har man nog ganska stora möjligheter att klara av undervisningen i sin ordinarie klass. Det är nog snart dags för oss att släppa i väg honom på nya äventyr.

Förändra Skolsverige

Jag är medlem i en facebook-grupp som heter Förändra Skolsverige. Där finns skolintresserade människor som diskuterar hur vi kan förändra skolan, alltifrån utopier och drömmar till mer enkla, vardagsnära förändringar.

Kom och diskutera du med! Tillsammans kan vi utveckla både skolan och oss själva!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, skolutveckling, lärarrollen, länktips,

skoldiskurs, del 2

Ni kanske minns min Twitter-höjdpunkt häromdagen? När många skolintresserade twittrande människor deltog i #skoldiskurs och tillsammans samlade nästa 800 olika sätt att samtala om skolan på.

Nu har våra bidrag både samlats i Wordle-bilder



och även i en fin parad:



Jag tror att vi tillsammans kan göra så mycket mer. Väcka ännu fler tankar och gå vidare mot nya mål. Att tillsammans reflektera och dela betyder utveckling för mig. Och för oss alla?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolutveckling, reflektion, lärarrollen,

Att dela och reflektera

Som lärare tycker jag att det är svårt att hinna med mycket av det som jag anser vara viktigt.

Jag hinner inte läsa allt jag vill, och behöver, läsa.
Jag hinner inte dokumentera på det utförliga sätt jag skulle vilja.
Jag hinner inte prata med mina elever lika mycket som jag skulle vilja.
Jag hinner inte träffa mina kollegor och andra i mina nätverk för att prata om annat än det mest akuta.

Framförallt så hinner jag inte reflektera tillsammans med andra. Och knappt inte med mig själv, heller.

I skolans värld snurrar hjulen fort. Det händer en massa som man inte räknat med. Man får ändra om, planera om, tänka om. Det är jag bra på.

Man måste vara flexibel och ha ett öppet sinne. Men ändå vara oerhört strukturerad. Det är jag också bra på.

Hur delar vi med oss av det vi är bra på?

Att dela lektioner med varandra är en sak. Att dela idéer, tankar och åsikter en annan sak. Att dela och reflektera tillsammans med andra är oerhört viktigt för mig och det är en av anledningarna till att jag startade den här bloggen för några år sedan.

För jag hinner inte dela och reflektera tillräckligt mycket tillsammans med mina kollegor på jobbet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, lärarrollen, länktips, lärande,

skoldiskurs

Jag är ingen van Twitter-användare. Inte alls. Jag skaffade mig ett Twitter-konto då när Twitter var nytt men hittade aldrig mitt användningsområde. Vad skulle jag med det till? Hur skulle jag hitta andra likasinnade?

Idag har jag förstått tjusningen på riktigt.

Just nu sitter mängder av skolintresserade och twittrar under #skoldiskurs om sådant som rör skolrelaterade saker. Hur samtalar vi om skolan? Och varför samtalar vi inte oftare?

Idag gillar jag Twitter.

Välkommen till den helkonstiga svenska skolan

Jag får en ny elev på måndag. Det är ju i sig inget ovanligt att det kommer nya elever. Det som är lite speciellt är elevens första dag.

Luciadagen.

Jag har varit med om det förr.

Det går knappt att med ord att beskriva blicken hos det barn som kommer till den svenska skolan, sin allra första skoldag, sin allra första lektion och får gå in och sätta sig tillsammans med hundratals andra barn i en mörklagd idrottssal.

Tänk er hur tankarna går hos detta barn. Vad gör vi här? Varför är det mörkt? Vad ska hända? Är det något farligt? Nej, alla ser glada ut. Vad händer?

Och när barnet inte tror att det kan bli mer förvirrande kommer det vitklädda figurer med ljus i håret och i händerna framskridande längs idrottssalen. De sjunger men om vad? VAD är detta?

Varför har pojkarna strutar på huvudet? Och varför alla dessa stjärnor? Och de där med brun/vita kläder, vad är det för konstig uniform? Tomtarna kanske, kanske barnet känner igen. Kanske.

Men ändå? Var har jag hamnat i för konstig skola?

Inte helt otänkbara tankar, skulle jag tro.

Att jobba med nyanlända elever ger perspektiv på saker och ting. Och man får se sina egna traditioner med helt nya ögon. Och man bjuds på många härliga skratt.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, nyanlända elever, lärarrollen,

Äntligen snö!

Det finns inget som slår upplevelsen av att se ett barn få uppleva snö för första gången. Oslagbart!

Nu pratar jag inte om småttingar som upplever sin första vinter utan jag pratar om lite störra barn som har levt sitt liv i varma länder där snö endast existerar på TV eller på vykort från kallare länder.

Jag skrev ett inlägg om detta för ett par år sedan och det inlägget är lika aktuellt idag.

Första snön, vilken lycka!

Alla mina elever stod med näsorna tryckta mot fönstret idag när de första flingorna föll.

"Fröken, visst är det kvar på rasten, det där vita?"

Och visst låg snön kvar. Man måste passa på att leka i snön när den väl kommit. Imorgon kan det vara för sent.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om snö, nyanlända elever, reflektion,