För ungefär fem år sedan startade jag den här bloggen, min lärarblogg.
Anledningarna var flera men kollegialt lärande och nätverkande var inte prio 1. Jag var nämligen rätt frustrerad och kände inte att jag kunde göra mig hörd på något annat sätt än att skriva av mig i bloggformat.
Varför blogg och inte en dagbok eller kanske en insändare på sin höjd? Jag var bekant med bloggeriet och tänkte att jag kanske hittar någon som tycker som jag eller som tycker tvärtemot. Någon jag kan samtala och diskutera med. Någon att tänka ihop med.
Jag var frustrerad över en del saker som framför allt rör utbildning av nyanlända, hur deras rättigheter inte alltid togs till vara. Hur de flerspråkiga eleverna inte gavs rätt möjligheter, verktyg och strategier för att nå skolframgång.
Dessutom var jag oerhört upprörd över det sätt som skolor jämfördes med varandra utan någon hänsyn till varför en del elever (t ex de nyanlända), av självklara skäl, inte klarade av nationella proven eller att nå godkända betyg.
Media och samhället dömde ut vissa skolor hårt. Ofta var det samma skolor som hade en hög andel nyanlända elever.
Att verka inne i ett skolsystem och se de nyanlända elevernas kompetens och styrkor och få arbeta med fantastiska lärarkollegor samtidigt som media skrev ner oss alla var tufft. Och frustrerande.
Jag bestämde mig för att göra skillnad. Jag vill förändra och förbättra. Utveckla och utvecklas. För min skull, för skolans och samhällets skull. Men framför allt för elevernas skull. Sveriges framtid förtjänar det bästa.
Därför började jag blogga.
Häromveckan fick jag ett telefonsamtal. Från Utbildningsdepartementet. Det pågår en utredning om utbildning för nyanlända och de ville träffa mig. De ville lyssna på vad JAG har att säga. Idag träffades vi och hade ett oerhört intressant samtal.
Förstår ni hur stort det är? En frustrerad lärare börjar blogga och bollen är i rullning. Inget är omöjligt! Vi kan alla göra skillnad!
