Med tanke på den debatt som varit kring Lena Fridlunds avhandling och kring frågan om svenska som andraspråksämnets framtid bad jag Aina Bigestans, doktorand på Institutionen för språkdidaktik, Stockholms universitet, skriva ett gästblogginlägg där hon resonerar kring avhandlingen, dess resultat och vilken betydelse avhandlingen har för svenska som andraspråksämnets framtid:
Lena Fridlunds avhandling ”Interkulturell undervisning – ett pedagogiskt dilemma. Talet om undervisning i svenska som andraspråk och i förberedelseklasser” bör läsas och diskuteras av alla som arbetar med svenska som andraspråk. Den mynnar nämligen ut i ett konstaterande att ämnet svenska som andraspråk och förekomsten av förberedelseklasser realiserar en ”åtskillnadens diskurs” och egentligen leder till att elever med annat modersmål än svenska marginaliseras och berövas möjligheten att lära sig svenska genom samvaro med svensktalande kamrater. Fridlund disputerade på den här avhandlingen hösten 2011 och hon har fått en hel del uppmärksamhet i medierna. Senast var det i en ledare i Expressen där hennes avhandling är ett av underlagen för att kräva att man avskaffar svenska som andraspråk och istället inför svenska, ”för alla”.
Min egen reaktion när jag läste hennes avhandling var tudelad. Dels tänkte jag: ”Undrar om det är så här på många skolor? Det borde man ju ta reda på!” Dels tänkte jag: ”Undrar om jag hade sett samma saker som Fridlund om jag hade studerat de här skolorna? ”
Det är den sista undringen som jag vill skriva om i det här gästblogginlägget. Det handlar nämligen om ifall jag anser att hennes forskning är valid. Den springande punkten är nämligen att detta är en avhandling, en redovisning av ett större forskningsarbete och då ska forskaren i sin redovisning övertyga läsaren om att hennes beskrivning är trovärdig. Men tyvärrr är den här avhandlingen inte trovärdig. Det är så synd, för om det är något som skulle behöva god forskning så är det ämnet svenska som andraspråk som det fungerar ute i skolorna.
Avhandlingen bygger dels på deltagande observation och intervjuer med skolledare och lärare på de två skolorna i studien. Vi får veta att hon i två år var ute på skolorna och observerade och att anteckningarna fyllt två A4-pärmar. Men har hon varit på skolorna varje dag? Eller en dag i veckan? Det får vi inte veta. När man läser de observationsredovisningar som förekommer i avhandlingen, så är det påfallande att hon mer beskriver vad hon tänkt när hon iakttagit verksamheten, än att vi får en bild av verksamheten. Det är väldigt mycket tankar från Lena som finns i observationerna, och väldigt lite iakttagelser från den verksamhet hon vistades i. Så vad har de här pärmarna fyllts av för slags iakttagelser egentligen?
Detsamma gäller intervjuerna. Vi får veta att hon intervjuat skolledare, specialpedagoger, sva-lärare och fbklasslärare. Men hur många hon faktiskt intervjuat, hur många intervjuer med varje lärare hon gjort och hur långa intervjuerna var, får vi aldrig veta. Sådana uppgifter är av vikt, särskilt när det handlar om att intervjua lärare om hur de ser på sitt arbete. Jag vet av egen erfarenhet att man får betydligt rikare underlag om man utför en serie intervjuer med varje lärare, än om man bara utför en enda intervju. Då kan man nämligen låta intervjupersonen berätta om samma tema flera gånger, få möjlighet att fördjupa sig, tänka efter, förtydliga sina tankar. Vi får veta att hon lät intervjupersonerna läsa igenom utskriften av intervjun efteråt och lägga till eller ändra. Men det räcker inte. Med tanke på hur många av de här lärarna framställs i avhandlingen, så undrar jag om de verkligen skulle ha godkänt just det urval från intervjuerna som hon gjorde. Sva-lärarna framstår som oreflekterade, oförmögna till att samarbete och mest angelägna om att legitimera sin egen verksamhet än att värna om elevernas maximala språkutveckling.
Man får från första stund ett intryck av att hon redan från början haft en kritisk inställning till sva-ämnet, till fb-klasser och till sva-lärare. Just av detta skäl hade det varit särskilt viktigt att hon redovisade för sina intervjuer på ett bättre sätt, så att man inte hela tiden hade en känsla av att hon i intervjuerna var ute efter att få bekräftat sina fördomar istället för att verkligen noggrant undersöka hur lärarna tänkte och talade om sitt ämne. Vi får veta att hon lät varje lärare i efterhand läsa igenom transkriptionen av intervjun som hon gjort. Men jag är inte alls säker på att hon lät lärarna läsa det urval ur intervjuerna som hon faktiskt gjorde och förde in i sin avhandlingstext.
Jag kan alltså inte lita på att det som redovisas i avhandlingen är ett noggrant och förutsättningslöst genomfört forskningsarbete. Fridlund lyckas inte övertyga om detta. Snarare tvärtom. Min misstänksamhet har nämligen spätts på av att jag ser underlåtenhet att nämna fakta som väl en skolforskare självklart borde känna till och också ange i texten. Den som läser att skolorna godkändes i Skolverkets skolinspektion, kan få intrycket av att det var någon slags garanti som Skolverket utdelat om att undervisningen på skolorna höll god kvalitet. Då ska man veta att de här skolinspektionerna som gjordes handlade om skolorna följde skollagen och förordningarna. Inget annat. Det handlade alltså inte alls om att skolorna stod för undervisning som man ansåg vara föredömlig på något sätt.
Hon skriver också att det här två skolorna av Myndigheten för skolutveckling var utsedda till ”idéskolor” och skulle tjäna som inspiration och förebilder för andra skolor. Men hur var det med mångfaldssatsningen, som var den insats som regeringen då gjorde på kommuner med en stor andel elever med utländsk bakgrund? Skolor med många elever med utländsk bakgrund kunde söka och fick för det mesta möjlighet att bli idéskolor och få 50.000 kronor att investera i sin skolutveckling för att bättre kunna hantera mångfald. Det var en tanke att man därigenom stimulerade skolorna att ta tag i sin egen skolutveckling. Att en skola var idéskola betydde alltså inte att den hade utmärkt sig för särskilt god kvalitet, utan kanske att den ville få lite bättre kvalitet.
Lärarnas utbildning anges också som en indikator på den officiellt godkända nivån på undervisningen. De uppges ha minst 20 och oftast 40 ”gamla” poäng i svenska. Dock får vi inte veta när lärarna fick sin utbildning, på vilka villkor de arbetade eller hur gamla de var. Det är uppgifter av intresse i sammanhanget. Det är inte alls självklart att studier av något slag leder till god undevisning. Se bara på problemen med matematikundervisningen på gymnasiet som Skolinspektionen konstaterade i en rapport (2010:13). Fridlund skriver också att alla lärare genomgått kompetensutveckling kring interkulturalitet och mångfald. Vi får däremot inte veta om lärarna i en aula då fått en enstaka föreläsning eller studiedag, eller om de deltagit i seriösa, krävande och omfattande kurser. Med tanke på att hon i egenskap av pedagog skriver detta, tycker jag bristen på distinktion vad gäller lärarnas utbildning är anmärkningsvärd. Varför nämner då Fridlund alla dessa fakta, på detta lite vinklade sätt? Jo, för att slutsatsen i avhandlingen bygger på att dessa skolor, som av statliga myndigheter anses ha god kvalitet, bedriver en åtskillnadens diskurs som leder till att elever segregeras från sina svensktalande klasskamrater. Med andra ord, är det myndigheterna, som genom att ha ämnen som svenska som andraspråk och förberedelseklass, som är ansvariga för detta. Den stora slutsatsen blir sedan att ämnet liksom förberedelseklasserna borde avskaffas.
Så här kan man hålla på och vinkla i Expressens ledare (även om det är synd) och kanske radions debattprogram (vilket också är synd). Men att en forskare får slarva med metodredovisning, vinkla fakta – och ändå får sin avhandling godkänd, är egendomligt och beklämmande. Det är kanske inte ämnet svenska som andraspråk som borde ifrågasättas, utan ämnet pedagogik på Göteborgs universitet.
Aina Bigestans
Doktorand på Institutionen för Språkdidaktik, Stockholms universitet
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Aina Bigestans, svenska som andraspråk, avhandling, Expressen, Sveriges Radio, skolforskare
