Svenska für alle. Eller kunskap till alla?

Det blåser kring svenska som andraspråksämnet igen. Det gör det lite då och då, har jag märkt.

Häromveckan var det en mamma som i SR P1 ställde sig mycket frågande till varför hennes son skulle läsa svenska som andraspråk när han är född i Sverige. I samma radioprogram intervjuades Lena Fridlund, lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet, utifrån hennes avhandling "Interkulturell undervisning - ett pedagogiskt dilemma. Talet om undervisning i svenska som andraspråk och i förberedelseklasser". En avhandling där Lena Fridlund verkligen sätter fingret på vad som inte fungerar speciellt bra när det gäller svenska som andraspråksundervisningen och inkluderingen. Om hennes resultat sedan är överförbart på Sveriges alla skolor och 70 000 andraspråkselever låter jag vara osagt, hon har undersökt två skolor men även Skolinspektionen har haft synpunkter på hur det språk- och kunskapsutvecklande arbetet fungerar i skolorna så det ligger nog en hel del sanning i avhandlingen. Här kan du lyssna på Lena Fridlund när hon berättar om sin avhandling och sina resultat i SR International 28 juni 2011.

Även Expressens ledarredaktion skriver om svenska som andraspråksämnet, att det borde avskaffas till förmån för ett svenskämne, svenska für alle. Expressen hänvisar till de uttalanden som Erik Ullenhag och Jan Björklund gått ut med, att de ska se över svenska som andraspråksämnet, vilket jag bloggat om tidigare. Lägger man fram fakta så som SR P1 har gjort och nu även Expressen så håller jag med om att ämnet ska bort, gärna nu på en gång. Ett ämne som segregerar och motverkar integration i det svenska samhället vill vi ju inte ha. Ett ämne där lärarna har låga förväntningar på eleverna och där undervisningen är lösryckt från skolans andra ämnen vill vi inte heller ha. Bort med detta ämne på en gång så löser vi allt! Eller?

Sanningen är som bekant inte så svart och vit.

En väsentlig del som saknas i både inslaget i SR P1 och i Expressen är den lilla del av skolförordningen som handlar om behov. Skolförordningens 5 kap 14§ lyder så här (min kursivering):

Undervisning i svenska som andraspråk ska, om det behövs, anordnas för
1. elever som har ett annat språk än svenska som modersmål,
2. elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet, och
3. invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare.

Notera en gång till att det står om det behövs. Det står inte att alla med ett annat modersmål ska läsa svenska som andraspråk. Det står inte heller att svenska som andraspråk ska ske i en annan grupp med en annan lärare avskilt från den övriga undervisningen. Men det står inte heller hur vi ska ta reda på vilka elever som har detta behov, bara att de elever i behov av svenska som andraspråk ska få undervisning i detta ämne. Vi måste således helt enkelt ta för givet att sonen till mamman i reportaget ovan har ett behov av svenska som andraspråksundervisning.

Att ta reda på vilka elever som har detta behov är inte lätt och det finns inga lätta testverktyg eller bedömningsinstrument till vår hjälp. Språktillägnande och språkutveckling är synnerligen komplexa processer som inte är lätt att sätta fingret på, för vad kan man när man kan ett språk? Och hur mycket svenska behöver man egentligen kunna för att klara av ämnesundervisningen i skolan? Att man är född i Sverige, är det en garanti för att man kan klara av den svenska skolan? Det finns inga enkla svar på dessa frågor och Magister Björn resonerar vidare om detta i ett väldigt läsvärt inlägg.

För att återgå till detta med behov. Vilka behov har en flerspråkig elev i den svenska skolan idag? Om vi tittar på de flerspråkiga elevernas resultat så är det tydligt att vi inte kan tillgodose elevernas behov för alltför många lämnar skolan utan godkända betyg. Det är tydligt att många elever inte har ett tillräckligt starkt svenskt språk för att klara av ämnesundervisningen på högstadiet. Att utveckla ett nytt språk samtidigt som man ska tillägna sig ny kunskap på sitt nya språk är en oerhört kognitivt krävande process. Dessutom krävs det att läraren är insatt i hur man lär i och på sitt andraspråk och att läraren är medveten om vilka som är de språkliga fallgroparna i ämnesinnehållet. Det krävs att läraren är medveten om vilka språkliga mål man vill att eleverna ska nå och att man vet hur man ska få eleverna att nå dit. Det krävs att läraren känner till vikten av att förtydliga ämnesinnehållet i stället för att förenkla, att stötta och ge elever strategier och mallar för hur man tillägnar sig kunskap samt hur man läser och skriver olika texter. Kort sagt, det krävs att alla lärare i skolan är insatta i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande.

Kan svenska som andraspråkslärarna ensamma lösa problemet med att de flerspråkiga eleverna inte når godkända resultat i skolan? Kan svenska som andraspråksämnets existens ställas till svars för detta? Och framför allt, löser vi problemet genom att helt enkelt ta bort ämnet?

Mitt svar är nej. Vi löser ingenting genom att ta bort ämnet och sänka behörighetskraven för svenska som andraspråkslärare. Det är att börja i fel ordning och gå tillbaka till hur det såg ut förr. Vi måste göra tvärtom. Vi måste se till att alla lärare blir medvetna om problematiken och vi måste se till att alla lärare inser att de flerspråkiga elevernas språk- och kunskapsutveckling rör oss alla. Skolverket belyser detta genom boken Greppa språket som alla lärare borde läsa.

Svenska für alle, skriver Expressen. Jag tycker det är att se lite snävt på elevernas skolgång. Jag tycker kunskap für alle vore en bättre rubrik. Alla elever i Sverige har samma rätt att utveckla de förmågor som står i Lgr 11 men alla elever har inte samma möjligheter att lyckas. Det handlar om väldigt mycket mer än ett eller två svenskämnen. Låt oss lägga tid och energi och tala om det i stället.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Expressen, SR P1, språkutvecklande arbetssätt, avveckla svenska som andraspråk,