Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt.

Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval.  I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en  plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat.  Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen

En doktorsavhandling är inte samma sak som en kvällstidningsledare

Med tanke på den debatt som varit kring Lena Fridlunds avhandling och kring frågan om svenska som andraspråksämnets framtid bad jag Aina Bigestans, doktorand på Institutionen för språkdidaktik, Stockholms universitet, skriva ett gästblogginlägg där hon resonerar kring avhandlingen, dess resultat och vilken betydelse avhandlingen har för svenska som andraspråksämnets framtid:

Lena Fridlunds avhandling ”Interkulturell undervisning – ett pedagogiskt dilemma. Talet om undervisning i svenska som andraspråk och i förberedelseklasser” bör läsas och diskuteras av alla som arbetar med svenska som andraspråk. Den mynnar nämligen ut i ett konstaterande att ämnet svenska som andraspråk och förekomsten av förberedelseklasser realiserar en ”åtskillnadens diskurs” och egentligen leder till att elever med annat modersmål än svenska marginaliseras och berövas möjligheten att lära sig svenska genom samvaro med svensktalande kamrater. Fridlund disputerade på den här avhandlingen hösten 2011 och hon har fått en hel del uppmärksamhet i medierna. Senast var det i en ledare i Expressen där hennes avhandling är ett av underlagen för att kräva att man avskaffar svenska som andraspråk och istället inför svenska, ”för alla”.

Min egen reaktion när jag läste hennes avhandling var tudelad. Dels tänkte jag: ”Undrar om det är så här på många skolor? Det borde man ju ta reda på!” Dels tänkte jag: ”Undrar om jag hade sett samma saker som Fridlund om jag hade studerat de här skolorna? ”

Det är den sista undringen som jag vill skriva om i det här gästblogginlägget. Det handlar nämligen om ifall jag anser att hennes forskning är valid. Den springande punkten är nämligen att detta är en avhandling, en redovisning av ett större forskningsarbete och då ska forskaren i sin redovisning övertyga läsaren om att hennes beskrivning är trovärdig. Men tyvärrr är den här avhandlingen inte trovärdig. Det är så synd, för om det är något som skulle behöva god forskning så är det ämnet svenska som andraspråk som det fungerar ute i skolorna.

Avhandlingen bygger dels på deltagande observation och intervjuer med skolledare och lärare på de två skolorna i studien. Vi får veta att hon i två år var ute på skolorna och observerade och att anteckningarna fyllt två A4-pärmar. Men har hon varit på skolorna varje dag? Eller en dag i veckan? Det får vi inte veta. När man läser de observationsredovisningar som förekommer i avhandlingen, så är det påfallande att hon mer beskriver vad hon tänkt när hon iakttagit verksamheten, än att vi får en bild av verksamheten. Det är väldigt mycket tankar från Lena som finns i observationerna, och väldigt lite iakttagelser från den verksamhet hon vistades i. Så vad har de här pärmarna fyllts av för slags iakttagelser egentligen?

Detsamma gäller intervjuerna. Vi får veta att hon intervjuat skolledare, specialpedagoger, sva-lärare och fbklasslärare. Men hur många hon faktiskt intervjuat, hur många intervjuer med varje lärare hon gjort och hur långa intervjuerna var, får vi aldrig veta. Sådana uppgifter är av vikt, särskilt när det handlar om att intervjua lärare om hur de ser på sitt arbete. Jag vet av egen erfarenhet att man får betydligt rikare underlag om man utför en serie intervjuer med varje lärare, än om man bara utför en enda intervju. Då kan man nämligen låta intervjupersonen berätta om samma tema flera gånger, få möjlighet att fördjupa sig, tänka efter, förtydliga sina tankar. Vi får veta att hon lät intervjupersonerna läsa igenom utskriften av intervjun efteråt och lägga till eller ändra. Men det räcker inte. Med tanke på hur många av de här lärarna framställs i avhandlingen, så undrar jag om de verkligen skulle ha godkänt just det urval från intervjuerna som hon gjorde. Sva-lärarna framstår som oreflekterade, oförmögna till att samarbete och mest angelägna om att legitimera sin egen verksamhet än att värna om elevernas maximala språkutveckling.

Man får från första stund ett intryck av att hon redan från början haft en kritisk inställning till sva-ämnet, till fb-klasser och till sva-lärare. Just av detta skäl hade det varit särskilt viktigt att hon redovisade för sina intervjuer på ett bättre sätt, så att man inte hela tiden hade en känsla av att hon i intervjuerna var ute efter att få bekräftat sina fördomar istället för att verkligen noggrant undersöka hur lärarna tänkte och talade om sitt ämne. Vi får veta att hon lät varje lärare i efterhand läsa igenom transkriptionen av intervjun som hon gjort. Men jag är inte alls säker på att hon lät lärarna läsa det urval ur intervjuerna som hon faktiskt gjorde och förde in i sin avhandlingstext.

Jag kan alltså inte lita på att det som redovisas i avhandlingen är ett noggrant och förutsättningslöst genomfört forskningsarbete. Fridlund lyckas inte övertyga om detta. Snarare tvärtom. Min misstänksamhet har nämligen spätts på av att jag ser underlåtenhet att nämna fakta som väl en skolforskare självklart borde känna till och också ange i texten. Den som läser att skolorna godkändes i Skolverkets skolinspektion, kan få intrycket av att det var någon slags garanti som Skolverket utdelat om att undervisningen på skolorna höll god kvalitet. Då ska man veta att de här skolinspektionerna som gjordes handlade om skolorna följde skollagen och förordningarna. Inget annat. Det handlade alltså inte alls om att skolorna stod för undervisning som man ansåg vara föredömlig på något sätt.

Hon skriver också att det här två skolorna av Myndigheten för skolutveckling var utsedda till ”idéskolor” och skulle tjäna som inspiration och förebilder för andra skolor. Men hur var det med mångfaldssatsningen, som var den insats som regeringen då gjorde på kommuner med en stor andel elever med utländsk bakgrund? Skolor med många elever med utländsk bakgrund kunde söka och fick för det mesta möjlighet att bli idéskolor och få 50.000 kronor att investera i sin skolutveckling för att bättre kunna hantera mångfald. Det var en tanke att man därigenom stimulerade skolorna att ta tag i sin egen skolutveckling. Att en skola var idéskola betydde alltså inte att den hade utmärkt sig för särskilt god kvalitet, utan kanske att den ville få lite bättre kvalitet.

Lärarnas utbildning anges också som en indikator på den officiellt godkända nivån på undervisningen. De uppges ha minst 20 och oftast 40 ”gamla” poäng i svenska. Dock får vi inte veta när lärarna fick sin utbildning, på vilka villkor de arbetade eller hur gamla de var. Det är uppgifter av intresse i sammanhanget. Det är inte alls självklart att studier av något slag leder till god undevisning. Se bara på problemen med matematikundervisningen på gymnasiet som Skolinspektionen konstaterade i en rapport (2010:13). Fridlund skriver också att alla lärare genomgått kompetensutveckling kring interkulturalitet och mångfald. Vi får däremot inte veta om lärarna i en aula då fått en enstaka föreläsning eller studiedag, eller om de deltagit i seriösa, krävande och omfattande kurser. Med tanke på att hon i egenskap av pedagog skriver detta, tycker jag bristen på distinktion vad gäller lärarnas utbildning är anmärkningsvärd. Varför nämner då Fridlund alla dessa fakta, på detta lite vinklade sätt? Jo, för att slutsatsen i avhandlingen bygger på att dessa skolor, som av statliga myndigheter anses ha god kvalitet, bedriver en åtskillnadens diskurs som leder till att elever segregeras från sina svensktalande klasskamrater. Med andra ord, är det myndigheterna, som genom att ha ämnen som svenska som andraspråk och förberedelseklass, som är ansvariga för detta. Den stora slutsatsen blir sedan att ämnet liksom förberedelseklasserna borde avskaffas.

Så här kan man hålla på och vinkla i Expressens ledare (även om det är synd) och kanske radions debattprogram (vilket också är synd). Men att en forskare får slarva med metodredovisning, vinkla fakta – och ändå får sin avhandling godkänd, är egendomligt och beklämmande. Det är kanske inte ämnet svenska som andraspråk som borde ifrågasättas, utan ämnet pedagogik på Göteborgs universitet.

Aina Bigestans
Doktorand på Institutionen för Språkdidaktik, Stockholms universitet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Aina Bigestans, svenska som andraspråk, avhandling, Expressen, Sveriges Radio, skolforskare

Svenska für alle. Eller kunskap till alla?

Det blåser kring svenska som andraspråksämnet igen. Det gör det lite då och då, har jag märkt.

Häromveckan var det en mamma som i SR P1 ställde sig mycket frågande till varför hennes son skulle läsa svenska som andraspråk när han är född i Sverige. I samma radioprogram intervjuades Lena Fridlund, lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet, utifrån hennes avhandling "Interkulturell undervisning - ett pedagogiskt dilemma. Talet om undervisning i svenska som andraspråk och i förberedelseklasser". En avhandling där Lena Fridlund verkligen sätter fingret på vad som inte fungerar speciellt bra när det gäller svenska som andraspråksundervisningen och inkluderingen. Om hennes resultat sedan är överförbart på Sveriges alla skolor och 70 000 andraspråkselever låter jag vara osagt, hon har undersökt två skolor men även Skolinspektionen har haft synpunkter på hur det språk- och kunskapsutvecklande arbetet fungerar i skolorna så det ligger nog en hel del sanning i avhandlingen. Här kan du lyssna på Lena Fridlund när hon berättar om sin avhandling och sina resultat i SR International 28 juni 2011.

Även Expressens ledarredaktion skriver om svenska som andraspråksämnet, att det borde avskaffas till förmån för ett svenskämne, svenska für alle. Expressen hänvisar till de uttalanden som Erik Ullenhag och Jan Björklund gått ut med, att de ska se över svenska som andraspråksämnet, vilket jag bloggat om tidigare. Lägger man fram fakta så som SR P1 har gjort och nu även Expressen så håller jag med om att ämnet ska bort, gärna nu på en gång. Ett ämne som segregerar och motverkar integration i det svenska samhället vill vi ju inte ha. Ett ämne där lärarna har låga förväntningar på eleverna och där undervisningen är lösryckt från skolans andra ämnen vill vi inte heller ha. Bort med detta ämne på en gång så löser vi allt! Eller?

Sanningen är som bekant inte så svart och vit.

En väsentlig del som saknas i både inslaget i SR P1 och i Expressen är den lilla del av skolförordningen som handlar om behov. Skolförordningens 5 kap 14§ lyder så här (min kursivering):

Undervisning i svenska som andraspråk ska, om det behövs, anordnas för
1. elever som har ett annat språk än svenska som modersmål,
2. elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet, och
3. invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare.

Notera en gång till att det står om det behövs. Det står inte att alla med ett annat modersmål ska läsa svenska som andraspråk. Det står inte heller att svenska som andraspråk ska ske i en annan grupp med en annan lärare avskilt från den övriga undervisningen. Men det står inte heller hur vi ska ta reda på vilka elever som har detta behov, bara att de elever i behov av svenska som andraspråk ska få undervisning i detta ämne. Vi måste således helt enkelt ta för givet att sonen till mamman i reportaget ovan har ett behov av svenska som andraspråksundervisning.

Att ta reda på vilka elever som har detta behov är inte lätt och det finns inga lätta testverktyg eller bedömningsinstrument till vår hjälp. Språktillägnande och språkutveckling är synnerligen komplexa processer som inte är lätt att sätta fingret på, för vad kan man när man kan ett språk? Och hur mycket svenska behöver man egentligen kunna för att klara av ämnesundervisningen i skolan? Att man är född i Sverige, är det en garanti för att man kan klara av den svenska skolan? Det finns inga enkla svar på dessa frågor och Magister Björn resonerar vidare om detta i ett väldigt läsvärt inlägg.

För att återgå till detta med behov. Vilka behov har en flerspråkig elev i den svenska skolan idag? Om vi tittar på de flerspråkiga elevernas resultat så är det tydligt att vi inte kan tillgodose elevernas behov för alltför många lämnar skolan utan godkända betyg. Det är tydligt att många elever inte har ett tillräckligt starkt svenskt språk för att klara av ämnesundervisningen på högstadiet. Att utveckla ett nytt språk samtidigt som man ska tillägna sig ny kunskap på sitt nya språk är en oerhört kognitivt krävande process. Dessutom krävs det att läraren är insatt i hur man lär i och på sitt andraspråk och att läraren är medveten om vilka som är de språkliga fallgroparna i ämnesinnehållet. Det krävs att läraren är medveten om vilka språkliga mål man vill att eleverna ska nå och att man vet hur man ska få eleverna att nå dit. Det krävs att läraren känner till vikten av att förtydliga ämnesinnehållet i stället för att förenkla, att stötta och ge elever strategier och mallar för hur man tillägnar sig kunskap samt hur man läser och skriver olika texter. Kort sagt, det krävs att alla lärare i skolan är insatta i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande.

Kan svenska som andraspråkslärarna ensamma lösa problemet med att de flerspråkiga eleverna inte når godkända resultat i skolan? Kan svenska som andraspråksämnets existens ställas till svars för detta? Och framför allt, löser vi problemet genom att helt enkelt ta bort ämnet?

Mitt svar är nej. Vi löser ingenting genom att ta bort ämnet och sänka behörighetskraven för svenska som andraspråkslärare. Det är att börja i fel ordning och gå tillbaka till hur det såg ut förr. Vi måste göra tvärtom. Vi måste se till att alla lärare blir medvetna om problematiken och vi måste se till att alla lärare inser att de flerspråkiga elevernas språk- och kunskapsutveckling rör oss alla. Skolverket belyser detta genom boken Greppa språket som alla lärare borde läsa.

Svenska für alle, skriver Expressen. Jag tycker det är att se lite snävt på elevernas skolgång. Jag tycker kunskap für alle vore en bättre rubrik. Alla elever i Sverige har samma rätt att utveckla de förmågor som står i Lgr 11 men alla elever har inte samma möjligheter att lyckas. Det handlar om väldigt mycket mer än ett eller två svenskämnen. Låt oss lägga tid och energi och tala om det i stället.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Expressen, SR P1, språkutvecklande arbetssätt, avveckla svenska som andraspråk,