I mitt jobb träffar jag i stort sett bara tacksamma föräldrar. Uppskattande, positiva och respektfulla föräldrar.
Okej, de vet inte vad de kan kräva. De vet varken vilka skyldigheter eller rättigheter de och deras barn har. De litar helt och fullt på mig och på mina kollegor. De lämnar det bästa de har i våra händer. Deras barn.
Det gör kanske alla föräldrar. Men de föräldrar som är alldeles nya i vårt land lämnar sina barn till något okänt. De har ingen erfarenhet av vår svenska skola. De har nog hört talas om att vi inte slår barnen i skolan men något annat vet de inte. De vet inte hur vår skollag och läroplan ser ut och vad som står där i. De vet inte vad individella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen är. De vet inget om vår pedagogiska syn och kursplaners innehåll. De vet oftast vad betyg är men det har vi ju inte i de yngre åldrarna.
Föräldrarna vet inte att vi har gratis skollunch. Eller att skolan ger barnen böcker, pennor och allt annat man behöver. Föräldrarna kliver in i en skola som i deras ögon är perfekt. Stor, ren och fin med glada färger och en harmonisk miljö med många, glada barn. Och föräldrarna tycker alltid att vi som jobbar i skolan är fantastiska.
Det är en stor fördel att jobba med positiva och tacksamma föräldrar. När jag tycker att jobbet är som tuffast, bråken som värst och skolan som fulast, då plockar jag fram minnen av ett möte med någon förälder som av hela sitt hjärta har tackat mig för att deras barn har fått möjligheten att få gå i skolan. Det får mig alltid att tänka om.
Ibland behöver vi titta på vår verksamhet med andra ögon för att inte tappa hoppet helt. För egentligen är den svenska skolan helt fenomenal.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om föräldrar, nyanlända elever, reflektion, skolstart,
