Som alltid i skolans värld är det kaotiskt mot vårterminens slut. Allt ska hinnas klart samtidigt som det dåliga samvetet, över allt man inte hann med, ska tryckas undan.
För vissa går det ju i höst att fortsätta där man slutade. För andra, bl a för mig, är det svårt eftersom hösten ofta bjuder på en helt ny elevgrupp.
Eller, vi får ju nya elever kontinuerligt men till höstterminsstart brukar det vara allra flest nya. Vilket leder till nya grupperingar, nya roller och nya uppgifter.
Alltså måste mycket avslutas innan sommarlovet börjar. De elever som är på väg ut i sina klasser på heltid måste peppas till att ta det allra sista steget. Och likaså måste de mottagande lärarna peppas för att helhjärtat kunna ta emot eleverna.
Som lärare i förberedelseklass får man aldrig skörda frukterna. Vi sår och planterar men så fort eleverna börjar blomma så lämnar vi dem ifrån oss. För min egen, personliga, skull är jag glad att eleverna går kvar i samma skola när de slutat hos oss. Jag får höra talas om deras framsteg, jag får träffa dem på skolgården och i matsalen.
I början kommer de ofta tillbaka till våra klassrum för att hälsa på. Sedan blir besöken mer och mer sporadiska. Till slut ser man eleverna, stolta och glada, på avslutningen i år 6. Vissa av dem har gjort så stora framsteg att man aldrig kan tro att de bara några år innan inte kunde ett ord svenska.
Det är stort. Det är ett viktigt jobb. Som gör skillnad.
När jag på avslutningsdagen står där, tårögd, och tittar på alla de elever som gått igenom vår förberedelseklassverksamhet under åren är jag stolt över mitt jobb. Stolt över mig själv, över mina insatser. Men framförallt är jag stolt över mina elever.
Att komma till ett nytt land och klara kunskapisnhämtandet på ett nytt språk. Det är stort.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om jobb, lärarrollen, nyanlända elever, reflektion, sommarlov, utslussning,
