Jag får en ny elev på måndag. Det är ju i sig inget ovanligt att det kommer nya elever. Det som är lite speciellt är elevens första dag.
Luciadagen.
Jag har varit med om det förr.
Det går knappt att med ord att beskriva blicken hos det barn som kommer till den svenska skolan, sin allra första skoldag, sin allra första lektion och får gå in och sätta sig tillsammans med hundratals andra barn i en mörklagd idrottssal.
Tänk er hur tankarna går hos detta barn. Vad gör vi här? Varför är det mörkt? Vad ska hända? Är det något farligt? Nej, alla ser glada ut. Vad händer?
Och när barnet inte tror att det kan bli mer förvirrande kommer det vitklädda figurer med ljus i håret och i händerna framskridande längs idrottssalen. De sjunger men om vad? VAD är detta?
Varför har pojkarna strutar på huvudet? Och varför alla dessa stjärnor? Och de där med brun/vita kläder, vad är det för konstig uniform? Tomtarna kanske, kanske barnet känner igen. Kanske.
Men ändå? Var har jag hamnat i för konstig skola?
Inte helt otänkbara tankar, skulle jag tro.
Att jobba med nyanlända elever ger perspektiv på saker och ting. Och man får se sina egna traditioner med helt nya ögon. Och man bjuds på många härliga skratt.
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, nyanlända elever, lärarrollen,
