02 november 2014

När undervisningen inte fungerar...

Kanske har ni, precis som jag, ett flertal olika exempel på tillfällen eller perioder då undervisningen inte har fungerat. När undervisningen inte gav den effekt man trodde och som man planerade för. Jag tänker att vi borde prata lite mer om just detta, så jag tänkte börja.

Något av det mest komplexa i läraryrket tycker jag är att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" och jag har gång på gång misslyckats med det. Så många gånger. Av olika anledningar men främst för att jag inte tagit reda på mina elevers förutsättningar och behov i tillräckligt hög grad. Inte heller har jag haft tillgång till rätt verktyg och strategier för att kunna anpassa undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och behov. Vilket är rätt deprimerande att tänka på även om jag är tämligen övertygad om att jag alltid gjort mitt bästa utifrån mina egna förutsättningar just då.

Att lämnas ensam i lärandet


Jag erkänner direkt, utan omsvep, att jag alldeles för många gånger har lämnat mina elever ensamma i sitt lärande av den enkla anledningen att jag inte visste hur jag skulle anpassa undervisningen. Låt mig förklara.

Jag har främst undervisat nyanlända elever. Elever som jag inte har något gemensamt språk med. Elever som jag således inte kan kommunicera med på ett sådant sätt som lärare brukar kunna använda när de kommunicerar med sina elever. Elever som sätts i samma undervisningsgrupp av en enda anledning, att de är nya i Sverige och nya i det svenska språket. Om spridningen i språk- och kunskapsutveckling är stor i en ordinarie undervisningsgrupp är den gigantisk i en grupp med nyanlända elever där det dessutom finns en enorm spridning i ålder och skolbakgrund. Att anpassa undervisningen utifrån alla dessa elevers förutsättningar och behov kändes många gånger helt omöjligt.

Utöver att undervisningen ska anpassas utifrån elevernas förutsättningar och behov ska undervisningen dessutom ta sin "utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper". Det kändes många gånger övermäktigt att försöka ta reda på detta när jag och mina elever inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på. Vilket ledde till att jag lite för många gånger lät bli. Vilket såklart ledde till att jag hade svårt att anpassa undervisningen. Mina elever lämnades ensamma i sitt lärande eftersom den enda form av anpassning jag kunde lyckas med var att ha tolv olika lektionsplaneringar i en grupp på tolv elever. Alla elever arbetade på med sitt eget arbete i sin egen takt och väldigt få elever blev utmanade i sitt lärande. Min livlina var alla de tillrättalagda läromedel för nyanlända elever där kopplingen till vår läroplan och våra kursplaner tyvärr var obefintlig. Vilket ledde till att undervisningen inte fick den effekt den borde fått.

Försvar. Och ansvar


När sådant händer är det lätt att lägga ansvaret på någon annan. De nyanlända eleverna kan ju inget. De har ju inte gått i skolan tidigare. Deras föräldrar har ju ingen skolbakgrund. Dessutom mår de ju så dåligt, de kan ju ha flytt från krig och elände. Eller så har de andra svårigheter och problem. Kanske adhd eller dyslexi? Och skolledningen ger mig ju inte tillräckligt med resurser. För att inte tala om att skolans styrdokument inte tar någon hänsyn alls till de nyanlända elevernas situation.

Jag erkänner. Jag har tänkt så. Alldeles för många gånger.

Men någonstans ringde en klocka. Jag såg ju att mina nyanlända elever inte utvecklades i den takt de borde. De förlorade värdefulla skolår av att först lära sig svenska innan de fick fortsätta att utveckla sina ämneskunskaper. Jag såg ju hur frustrerande det var för många av dem att de kunskaper och erfarenheter eleverna hade med sig inte värdesattes i den svenska skolan. För de kunde ju inte svenska. "Undervisningen ska bidra till...", står det i läroplanen. "Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att...", står det också. Det är så många viktiga förmågor som undervisningen ska träna eleverna i och undervisningen, det är ju mitt ansvar.

Om min undervisning inte fungerade, om den inte var tillräckligt effektiv, var det ju mitt ansvar att förändra och utveckla den. Mitt ansvar. Oavsett vilka elever jag undervisade var det mitt ansvar att anpassa undervisningen utifrån deras förutsättningar och behov. Hur komplext och utmanade det än var så var ansvaret ändå mitt. Det fanns ingen att skylla på.

Den insikten gjorde rätt ont men betydde ändå otroligt mycket för mig. För den ledde till utveckling. Och till lärande. För både mig och mina elever.

Att ta ansvar för sitt eget lärande


Mitt lärarutövande och mitt professionella lärande tog en annan väg efter den där insikten. Jag tog ett större ansvar för mitt eget lärande genom att på alla sätt jag kunde försöka hitta framkomliga vägar för att kunna anpassa undervisningen. För att "främja alla elevers utveckling och lärande" och för att kunna ge "stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt". Rent konkret har det betytt att att jag vidareutbildat mig och på så sätt vidgat min pedagogiska verktygslåda genom att jag fått tillgång till fler pedagogiska modeller (t ex genrepedagogik) och didaktiska verktyg och strategier (som olika former av språkutvecklande arbetssätt). Det har även inneburit att jag fått större förståelse för hur teorier kan omsättas i praktiken. Vilket har lett till att jag kunnat bygga min undervisning mer på teoretisk och vetenskaplig grund än på en "ateoretisk" känsla av vad som borde fungera. Det har även betytt att jag fått en ny syn på innebörden av "livslångt lärande" eftersom det är så tydligt att jag som lärare ständigt måste lära för att kunna främja livslångt lärande hos mina elever. Och när det gäller mitt livslånga lärande har dessutom sociala medier, min personliga lärmiljö och digitalt kollegialt lärande betytt oerhört mycket. Det vill säga ni.

Jag tycker fortfarande att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" är bland det svåraste i läraryrket. Det är fortfarande en gigantisk utmaning men det är inte längre en utmaning som skrämmer mig. Det är en utmaning som får mig att fortsätta vilja utvecklas och lära. För elevernas skull.

Så. Vågar vi prata mer om de tillfällen när undervisningen inte fungerar? Jag hoppas det. Vill du berätta så läser jag gärna. Det finns inga perfekta lärare. Det finns inga perfekta lärarutbildningar. Det finns inga perfekta skolor att arbeta på. Men det finns lärdomar vi kan dra av varandras erfarenheter och varför inte dela med sig även av sådant som inte fungerar?

Ps. När det gäller begreppen individualisering och individanpassad undervisning har jag ett helt blogginlägg om just det.