När undervisningen inte fungerar...

Kanske har ni, precis som jag, ett flertal olika exempel på tillfällen eller perioder då undervisningen inte har fungerat. När undervisningen inte gav den effekt man trodde och som man planerade för. Jag tänker att vi borde prata lite mer om just detta, så jag tänkte börja.

Något av det mest komplexa i läraryrket tycker jag är att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" och jag har gång på gång misslyckats med det. Så många gånger. Av olika anledningar men främst för att jag inte tagit reda på mina elevers förutsättningar och behov i tillräckligt hög grad. Inte heller har jag haft tillgång till rätt verktyg och strategier för att kunna anpassa undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och behov. Vilket är rätt deprimerande att tänka på även om jag är tämligen övertygad om att jag alltid gjort mitt bästa utifrån mina egna förutsättningar just då.

Att lämnas ensam i lärandet

Jag erkänner direkt, utan omsvep, att jag alldeles för många gånger har lämnat mina elever ensamma i sitt lärande av den enkla anledningen att jag inte visste hur jag skulle anpassa undervisningen. Låt mig förklara.

Jag har främst undervisat nyanlända elever. Elever som jag inte har något gemensamt språk med. Elever som jag således inte kan kommunicera med på ett sådant sätt som lärare brukar kunna använda när de kommunicerar med sina elever. Elever som sätts i samma undervisningsgrupp av en enda anledning, att de är nya i Sverige och nya i det svenska språket. Om spridningen i språk- och kunskapsutveckling är stor i en ordinarie undervisningsgrupp är den gigantisk i en grupp med nyanlända elever där det dessutom finns en enorm spridning i ålder och skolbakgrund. Att anpassa undervisningen utifrån alla dessa elevers förutsättningar och behov kändes många gånger helt omöjligt.

Utöver att undervisningen ska anpassas utifrån elevernas förutsättningar och behov ska undervisningen dessutom ta sin "utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper". Det kändes många gånger övermäktigt att försöka ta reda på detta när jag och mina elever inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på. Vilket ledde till att jag lite för många gånger lät bli. Vilket såklart ledde till att jag hade svårt att anpassa undervisningen. Mina elever lämnades ensamma i sitt lärande eftersom den enda form av anpassning jag kunde lyckas med var att ha tolv olika lektionsplaneringar i en grupp på tolv elever. Alla elever arbetade på med sitt eget arbete i sin egen takt och väldigt få elever blev utmanade i sitt lärande. Min livlina var alla de tillrättalagda läromedel för nyanlända elever där kopplingen till vår läroplan och våra kursplaner tyvärr var obefintlig. Vilket ledde till att undervisningen inte fick den effekt den borde fått.

Försvar. Och ansvar

När sådant händer är det lätt att lägga ansvaret på någon annan. De nyanlända eleverna kan ju inget. De har ju inte gått i skolan tidigare. Deras föräldrar har ju ingen skolbakgrund. Dessutom mår de ju så dåligt, de kan ju ha flytt från krig och elände. Eller så har de andra svårigheter och problem. Kanske adhd eller dyslexi? Och skolledningen ger mig ju inte tillräckligt med resurser. För att inte tala om att skolans styrdokument inte tar någon hänsyn alls till de nyanlända elevernas situation.

Jag erkänner. Jag har tänkt så. Alldeles för många gånger.

Men någonstans ringde en klocka. Jag såg ju att mina nyanlända elever inte utvecklades i den takt de borde. De förlorade värdefulla skolår av att först lära sig svenska innan de fick fortsätta att utveckla sina ämneskunskaper. Jag såg ju hur frustrerande det var för många av dem att de kunskaper och erfarenheter eleverna hade med sig inte värdesattes i den svenska skolan. För de kunde ju inte svenska. "Undervisningen ska bidra till...", står det i läroplanen. "Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att...", står det också. Det är så många viktiga förmågor som undervisningen ska träna eleverna i och undervisningen, det är ju mitt ansvar.

Om min undervisning inte fungerade, om den inte var tillräckligt effektiv, var det ju mitt ansvar att förändra och utveckla den. Mitt ansvar. Oavsett vilka elever jag undervisade var det mitt ansvar att anpassa undervisningen utifrån deras förutsättningar och behov. Hur komplext och utmanade det än var så var ansvaret ändå mitt. Det fanns ingen att skylla på.

Den insikten gjorde rätt ont men betydde ändå otroligt mycket för mig. För den ledde till utveckling. Och till lärande. För både mig och mina elever.

Att ta ansvar för sitt eget lärande

Mitt lärarutövande och mitt professionella lärande tog en annan väg efter den där insikten. Jag tog ett större ansvar för mitt eget lärande genom att på alla sätt jag kunde försöka hitta framkomliga vägar för att kunna anpassa undervisningen. För att "främja alla elevers utveckling och lärande" och för att kunna ge "stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt". Rent konkret har det betytt att att jag vidareutbildat mig och på så sätt vidgat min pedagogiska verktygslåda genom att jag fått tillgång till fler pedagogiska modeller (t ex genrepedagogik) och didaktiska verktyg och strategier (som olika former av språkutvecklande arbetssätt). Det har även inneburit att jag fått större förståelse för hur teorier kan omsättas i praktiken. Vilket har lett till att jag kunnat bygga min undervisning mer på teoretisk och vetenskaplig grund än på en "ateoretisk" känsla av vad som borde fungera. Det har även betytt att jag fått en ny syn på innebörden av "livslångt lärande" eftersom det är så tydligt att jag som lärare ständigt måste lära för att kunna främja livslångt lärande hos mina elever. Och när det gäller mitt livslånga lärande har dessutom sociala medier, min personliga lärmiljö och digitalt kollegialt lärande betytt oerhört mycket. Det vill säga ni.

Jag tycker fortfarande att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" är bland det svåraste i läraryrket. Det är fortfarande en gigantisk utmaning men det är inte längre en utmaning som skrämmer mig. Det är en utmaning som får mig att fortsätta vilja utvecklas och lära. För elevernas skull.

Så. Vågar vi prata mer om de tillfällen när undervisningen inte fungerar? Jag hoppas det. Vill du berätta så läser jag gärna. Det finns inga perfekta lärare. Det finns inga perfekta lärarutbildningar. Det finns inga perfekta skolor att arbeta på. Men det finns lärdomar vi kan dra av varandras erfarenheter och varför inte dela med sig även av sådant som inte fungerar?

Ps. När det gäller begreppen individualisering och individanpassad undervisning har jag ett helt blogginlägg om just det.

10 hållpunkter för ett språkinriktat arbete

För ett litet tag sedan fick jag tips om en ny skrift som heter Skolspråk och lärande, ett resultat av forsknings- och utvecklingsprojektet Skolspråk som i sin tur är en del av Utbildningsstyrelsens projekt "Att möta flerspråkiga elever i skolan".

Utbildningsstyrelsen, tänker ni nu. Vad är det? Det har vi väl inte i Sverige? Nej, men det finns i Finland. Och ovan nämnda projekt har genomförts i samarbete med fyra svenskspråkiga 7-9-skolor i Finland. Skriften beskriver hur "språkinriktat och språkoptimistiskt arbete kan se ut inom ramen för skolans dagliga verksamhet - i alla ämnen".

I slutet av skriften finns 10 hållpunkter för språkinriktat arbete som jag tycker passar bra att ha som en checklista för alla oss som vill utveckla vår undervisning att bli ännu mer språkutvecklande.

Läs mer om skriften och ladda ner den på Utbildningsstyrelsens webbplats.

Datorn som pedagogisk resurs

Jag har äntligen fått tillgång till en projektor, en projektorduk och ett par ordentliga högtalare i klassrummet. Vilka möjligheter det skapar!

Just nu har jag en grupp unga elever, de är mellan 6 och 8 år och det blir mycket bokstavsinlärning och lästräning. Idag arbetade vi med bokstaven P och i stället för att samla ord på tavlan eller på ett blädderblock skrev vi direkt i datorn. Vi skrev orden, vi läste orden, vi lyssnade på orden och vi lade till bilder. Eftersom många av eleverna aldrig hade provat på att leta efter bilder i clipart gjorde vi det. Vi fick förminska och beskära. Svåra ord, kan man tro, men ord man förstår i sitt sammanhang när man ser vad som händer.

För de elever som inte förstod vad orden betydde använde vi Google Translate för att översätta. Det var extra roligt att lyssna på översättningarna och alla ville såklart höra hur orden lät på just sitt språk. Synd bara att det inte fungerar på alla språk.

Vi har ViTal talsyntes och talande tangentbord på våra skoldatorer och det är bra för många elever. Att på en gång höra att det blir rätt eller fel när man skriver kan underlätta. Att höra bokstavsljuden när någon annan skriver, som det blir när vi skriver gemensamma texter med hjälp av projektorn och datorn, kan också vara stor hjälp.

Våra elever behöver oftast mycket visuellt stöd när vi arbetar med texter och när man har tillgång till en dator med projektor blir det så enkelt att visa och förklara. Och man kan lägga till bilder under arbetets gång. Bilder på sådant som jag kanske inte trodde behövdes. Bilder på sådant som vi spinner vidare på.

Det bästa av allt är att vårt gemensamma arbete som vi gör går att spara. Och ta fram igen. Och vidareutveckla. Och sprida.

Jag vet att det här är gammal skåpmat för lärare som haft interaktiva skrivtavlor och projektorer i många års tid men för mig, som faktiskt haft en gammal svart tavla med kritor ända fram tills i år då jag haft en whiteboard, är det en dröm som går i uppfyllelse att kunna arbeta mer med datorn som hjälp i "helklassundervisningen".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lärarrollen, lärande, läsinlärning, reflektion

Flerspråkiga böcker

Jag vill lyfta något som är en otroligt viktig tillgång för mig som lärare. Nämligen barnböcker. Jag har skrivit om det förut, dels om hur viktigt det är att använda böcker för att gynna läsinlärningen, dels hur viktigt det är att få hjälp att hitta rätt böcker.

Det finns en aspekt till. Vikten av de flerspråkiga böckerna. Både de böcker som finns översatta till många andra språk och de böcker som har två språk i en och samma bok. Det kommer fler och fler sådana barnböcker och barnen älskar att de kan läsa sagan både på sitt modersmål och på svenska på samma gång. På Tema Modersmål finns det en lista där man kan hitta många spännande böcker översatta till många olika språk.

Vill man arbeta med sagor med hjälp av datorn kan jag rekommendera Barnens polarbibliotek där man bl a kan läsa och lyssna på boken om Nora på en mängd olika språk. Sedan är ju fortfarande UR:s Sagor i världen väldigt bra.


Översatta böcker till våra stora "invandrarspråk" blir som sagt vanligare och vanligare och nya förlag dyker upp hela tiden. Ett exempel på ett förlag som specialiserat sig på att översätta svenska böcker till arabiska (även några böcker till persiska och somaliska) är Dar al-Muna. Där finns många av våra storsäljare översatta.

Samtidigt som jag vill förmedla det svenska kulturarvet, i form av svenska barnböcker, till mina elever vill jag ju på samma gång få eleverna att känna sig hemma i litteraturen. Därför brukar jag ganska ofta komplettera mina bokval med litteratur som har ursprung i barnens kulturer. Det är ingen lätt uppgift men det finns hjälp att få. På Macondo - vägvisare till världslitteraturen, finns både tips på böcker att läsa med eleverna och studiehandledningar att få inspiration av. Det finns även en gedigen lista på "interkulturella barnböcker" på Tema Modermål.

Men, tänker ni nu, på vår skola finns inga pengar att köpa flerspråkiga eller översatta böcker för. Och vårt bibliotek har inte alls så många böcker på andra språk. Då är det tur att Internationella Biblioteket finns. Därifrån kan ni beställa hem böcker till ert lokala bibliotek. Tänk vilken service! Och glöm för all del inte att tipsa elevernas föräldrar om att det finns ett bibliotek som förmedlar böcker, tidningar, musik, CD-rom-skivor och mycket mer på 100 olika språk! Visst är det imponerande?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, litteraturtips, länktips, lärande, läsinlärning, läsning, skönlitteratur

Språkutvecklande arbetssätt

Jag har ju tidigare skrivit en hel del om språkutveckling och språkutvecklande arbetssätt, kanske mest i form av genrepedagogik. Men det finns ju ett UR-program som jag har glömt att nämna, ett program som tar upp alla mina hjärtefrågor och på ett positivt och intresseväckande sätt tar upp hur man arbetar med språk- och kunskapsutveckling enligt genremetodiken på Sollentuna International School. I tv-programmet får vi även höra Ulrika Dahl berätta om vad andraspråksutveckling och genrepedagogik är och hur viktigt det är att alla lärare arbetar språkutvecklande i alla ämnen.

Har du 30 minuter över så missa inte att se Barn av sitt språk - På väg mot ett andra språk. Passa på nu, om några månaderförsvinner programmet från UR Play.

Vill du bara höra intervjun med Ulrika Dahl så går det också bra fast tv-programmet är väl värt att ta del av. Om inte annat för att se hur ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt kan se ut i NO och SO i en år 5-klass med många elever med flesrspråkig bakgrund.

Att dela och reflektera

Som lärare tycker jag att det är svårt att hinna med mycket av det som jag anser vara viktigt.

Jag hinner inte läsa allt jag vill, och behöver, läsa.
Jag hinner inte dokumentera på det utförliga sätt jag skulle vilja.
Jag hinner inte prata med mina elever lika mycket som jag skulle vilja.
Jag hinner inte träffa mina kollegor och andra i mina nätverk för att prata om annat än det mest akuta.

Framförallt så hinner jag inte reflektera tillsammans med andra. Och knappt inte med mig själv, heller.

I skolans värld snurrar hjulen fort. Det händer en massa som man inte räknat med. Man får ändra om, planera om, tänka om. Det är jag bra på.

Man måste vara flexibel och ha ett öppet sinne. Men ändå vara oerhört strukturerad. Det är jag också bra på.

Hur delar vi med oss av det vi är bra på?

Att dela lektioner med varandra är en sak. Att dela idéer, tankar och åsikter en annan sak. Att dela och reflektera tillsammans med andra är oerhört viktigt för mig och det är en av anledningarna till att jag startade den här bloggen för några år sedan.

För jag hinner inte dela och reflektera tillräckligt mycket tillsammans med mina kollegor på jobbet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, lärarrollen, länktips, lärande,

Bolibompa - vägen till Sverige och svenskan

Jag brukar ta som vana att prata en del om Bolibompa med mina elever. Eller svtB. Mina nynlända elever, som ju är i de yngre åldrarna, kan få mycket svenska "på köpet" om man får in en vana att de ska titta på svenska tv-program i stället för att de bara ska titta på tv från deras hemländer.

Jag brukar också visa barnen att man kan titta på barnprogrammen på svt.se. De flesta vet att man kan spela spel, men inte alla vet att man kan titta på hela tv-program där.

Dessutom är det ju snart dags för SVT:s Julkalender. Det brukar vi titta på tillsammans de första dagarna, ibland köper jag även en julkalender så vi kan öppna luckorna också, men sedan brukar de allra flesta börja titta på avsnitten själva.

Det är viktigt att väcka ett läsintresse så eleverna kan utveckla sitt språk genom litteraturen men för våra nyanlända kan även tv och internet vara en väg in i sitt nya språk. Och det är inte helt ovanligt att det även är en väg in i litteraturen. Jag kan tänka mig att det är en hel del barn som efter årets julkalender kommer att börja läsa Hotell Gyllene knorren-böckerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, lärande, läsning, språkutveckling, nyanlända elever,

Klassuppsättningar - en utopi?

Vilken dröm! Tänk om man kunde få en halv klassuppsättning med digitalkameror. Vi har inte ens en enda.

Läs mer hos Öpedagogen: Klassuppsättningar - en utopi?

Liten kunskap om nyanländas lärande

Jag skrev om Nihad Bunars forskningsöversikt i ett tidigare inlägg och nu kan man i Skolverkets nyhetsbrev läsa om vad som sades på det diskussionsseminarium där bl a Nihad Bunar deltog.

Det finns få studier kring nyanlända elevers lärande.
- Vi behöver mer
forskning kring hur undervisningen för nyanlända organiseras, vilka modeller som
fungerar och vilka som inte gör det, sa docent Nihad Bunar vid ett seminarium
som Skolverket anordnade i april.

Hela artikeln kan du läsa här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nihad Bunar, Skolverket, kunskapsutveckling, lärande, nyanlända elever,