När undervisningen inte fungerar...

Kanske har ni, precis som jag, ett flertal olika exempel på tillfällen eller perioder då undervisningen inte har fungerat. När undervisningen inte gav den effekt man trodde och som man planerade för. Jag tänker att vi borde prata lite mer om just detta, så jag tänkte börja.

Något av det mest komplexa i läraryrket tycker jag är att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" och jag har gång på gång misslyckats med det. Så många gånger. Av olika anledningar men främst för att jag inte tagit reda på mina elevers förutsättningar och behov i tillräckligt hög grad. Inte heller har jag haft tillgång till rätt verktyg och strategier för att kunna anpassa undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och behov. Vilket är rätt deprimerande att tänka på även om jag är tämligen övertygad om att jag alltid gjort mitt bästa utifrån mina egna förutsättningar just då.

Att lämnas ensam i lärandet

Jag erkänner direkt, utan omsvep, att jag alldeles för många gånger har lämnat mina elever ensamma i sitt lärande av den enkla anledningen att jag inte visste hur jag skulle anpassa undervisningen. Låt mig förklara.

Jag har främst undervisat nyanlända elever. Elever som jag inte har något gemensamt språk med. Elever som jag således inte kan kommunicera med på ett sådant sätt som lärare brukar kunna använda när de kommunicerar med sina elever. Elever som sätts i samma undervisningsgrupp av en enda anledning, att de är nya i Sverige och nya i det svenska språket. Om spridningen i språk- och kunskapsutveckling är stor i en ordinarie undervisningsgrupp är den gigantisk i en grupp med nyanlända elever där det dessutom finns en enorm spridning i ålder och skolbakgrund. Att anpassa undervisningen utifrån alla dessa elevers förutsättningar och behov kändes många gånger helt omöjligt.

Utöver att undervisningen ska anpassas utifrån elevernas förutsättningar och behov ska undervisningen dessutom ta sin "utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper". Det kändes många gånger övermäktigt att försöka ta reda på detta när jag och mina elever inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på. Vilket ledde till att jag lite för många gånger lät bli. Vilket såklart ledde till att jag hade svårt att anpassa undervisningen. Mina elever lämnades ensamma i sitt lärande eftersom den enda form av anpassning jag kunde lyckas med var att ha tolv olika lektionsplaneringar i en grupp på tolv elever. Alla elever arbetade på med sitt eget arbete i sin egen takt och väldigt få elever blev utmanade i sitt lärande. Min livlina var alla de tillrättalagda läromedel för nyanlända elever där kopplingen till vår läroplan och våra kursplaner tyvärr var obefintlig. Vilket ledde till att undervisningen inte fick den effekt den borde fått.

Försvar. Och ansvar

När sådant händer är det lätt att lägga ansvaret på någon annan. De nyanlända eleverna kan ju inget. De har ju inte gått i skolan tidigare. Deras föräldrar har ju ingen skolbakgrund. Dessutom mår de ju så dåligt, de kan ju ha flytt från krig och elände. Eller så har de andra svårigheter och problem. Kanske adhd eller dyslexi? Och skolledningen ger mig ju inte tillräckligt med resurser. För att inte tala om att skolans styrdokument inte tar någon hänsyn alls till de nyanlända elevernas situation.

Jag erkänner. Jag har tänkt så. Alldeles för många gånger.

Men någonstans ringde en klocka. Jag såg ju att mina nyanlända elever inte utvecklades i den takt de borde. De förlorade värdefulla skolår av att först lära sig svenska innan de fick fortsätta att utveckla sina ämneskunskaper. Jag såg ju hur frustrerande det var för många av dem att de kunskaper och erfarenheter eleverna hade med sig inte värdesattes i den svenska skolan. För de kunde ju inte svenska. "Undervisningen ska bidra till...", står det i läroplanen. "Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att...", står det också. Det är så många viktiga förmågor som undervisningen ska träna eleverna i och undervisningen, det är ju mitt ansvar.

Om min undervisning inte fungerade, om den inte var tillräckligt effektiv, var det ju mitt ansvar att förändra och utveckla den. Mitt ansvar. Oavsett vilka elever jag undervisade var det mitt ansvar att anpassa undervisningen utifrån deras förutsättningar och behov. Hur komplext och utmanade det än var så var ansvaret ändå mitt. Det fanns ingen att skylla på.

Den insikten gjorde rätt ont men betydde ändå otroligt mycket för mig. För den ledde till utveckling. Och till lärande. För både mig och mina elever.

Att ta ansvar för sitt eget lärande

Mitt lärarutövande och mitt professionella lärande tog en annan väg efter den där insikten. Jag tog ett större ansvar för mitt eget lärande genom att på alla sätt jag kunde försöka hitta framkomliga vägar för att kunna anpassa undervisningen. För att "främja alla elevers utveckling och lärande" och för att kunna ge "stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt". Rent konkret har det betytt att att jag vidareutbildat mig och på så sätt vidgat min pedagogiska verktygslåda genom att jag fått tillgång till fler pedagogiska modeller (t ex genrepedagogik) och didaktiska verktyg och strategier (som olika former av språkutvecklande arbetssätt). Det har även inneburit att jag fått större förståelse för hur teorier kan omsättas i praktiken. Vilket har lett till att jag kunnat bygga min undervisning mer på teoretisk och vetenskaplig grund än på en "ateoretisk" känsla av vad som borde fungera. Det har även betytt att jag fått en ny syn på innebörden av "livslångt lärande" eftersom det är så tydligt att jag som lärare ständigt måste lära för att kunna främja livslångt lärande hos mina elever. Och när det gäller mitt livslånga lärande har dessutom sociala medier, min personliga lärmiljö och digitalt kollegialt lärande betytt oerhört mycket. Det vill säga ni.

Jag tycker fortfarande att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" är bland det svåraste i läraryrket. Det är fortfarande en gigantisk utmaning men det är inte längre en utmaning som skrämmer mig. Det är en utmaning som får mig att fortsätta vilja utvecklas och lära. För elevernas skull.

Så. Vågar vi prata mer om de tillfällen när undervisningen inte fungerar? Jag hoppas det. Vill du berätta så läser jag gärna. Det finns inga perfekta lärare. Det finns inga perfekta lärarutbildningar. Det finns inga perfekta skolor att arbeta på. Men det finns lärdomar vi kan dra av varandras erfarenheter och varför inte dela med sig även av sådant som inte fungerar?

Ps. När det gäller begreppen individualisering och individanpassad undervisning har jag ett helt blogginlägg om just det.

Vad innebär egentligen individualisering?

Idag bloggade jag kring ett Twitter-samtal om skillnaden, eller kanske likheterna, mellan begreppen individualisering och individanpassad undervisning. Eftersom jag utgick ifrån mina egna tweets hamnade min diskussion på Storify och indirekt här i min blogg:

Läs också Susanne Jönssons inlägg på samma tema.

Lärarlegitimation i all ära, men behörigheten då?

Idag debatteras lärarlegitimationens vara eller icke vara i riksdagen och om det har jag inte så mycket att tillägga. Däremot tycker jag att man missar att lyfta en viktig del i debatten när det gäller lärarbehörigheten, nämligen hur man ska hålla sig till alla våra andraspråkselever i den svenska skolan.

I Skolinspektionens rapport Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska kan man tydligt läsa att det finns stora brister i hur förskolor och skolor arbetar med språk- och kunskapsutveckling:

Bristerna gäller i de flesta fall generella svagheter i förskolornas och skolornas arbete med språk- och kunskaps-utveckling. Även om vi i granskningen har utgått från de flerspråkiga barnens behov kan vi se att samma arbetssätt som gagnar dessa barn också skulle gagna alla barn i förskola och skola, oavsett vilka modersmål barnen har. Att utveckla språk och kunskaper är något som barn gör kontinuerligt, men den språkutveckling som, exempelvis, sker under svenskämnet är ofta isolerad från övriga ämnen. Innehållet i ämnesundervisningen, som ofta följer den svenska skoltraditionen, används också sällan för att göra utblickar eller ta upp diskussioner med eleverna utifrån deras erfarenheter. För att kunna bygga verksamheten på det som barnen har med sig i form av språkliga och ämnesrelaterade kunskaper måste också barnen göras mera delaktiga i utformningen både när det gäller form och innehåll.


Granskningen vill dock poängtera, att brister i det språk- och kunskapsutvecklande arbetet har väsentlig betydelse framför allt för de flerspråkiga barnen som samtidigt ska utveckla det svenska språket och ämneskunskaper. De får sämre förutsättningar att nå de nationella målen.

Varför lyfter inga politiker denna viktiga fråga? Jag menar att det är av största vikt att vi redan nu diskuterar frågan hur man ska lösa detta med lärarbehörighet när det gäller svenska som andraspråk eftersom vi har mängder av elever i den svenska skolan idag som både undervisas i, och bedöms utifrån, fel kursplan i svenska.


Hur ska man t ex ställa sig till behörighetsfrågan när en svensklärare, utan svenska som andraspråkskompetens, har ett flertal andraspråkselever i sin klass. Är den läraren verkligen behörig att undervisa i svenska i den klassen då? Eller hur ska man ställa sig till att MA, NO eller SO-lärare misslyckas med att ge sina andraspråkselever undervisning på rätt nivå för att läraren inte har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt eller hur andraspråksutveckling går till? Är man behörig då? Detta är viktiga frågor som i stort sett aldrig lyfts!

Vi har i 17 år kämpat för att lyfta statusen för ämnet svenska som andraspråk, som är ett ämne likställt och likvärdigt med ämnet svenska, men fortfarande än idag talas det om ämnet svenska som andraspråk som ett stödämne, ett ämne man läser tills man kan "riktig" svenska. Inget kan vara mer fel som jag skriver mer om i inlägget Ska vi lägga ner svenska som andraspråk. Vi kan inte vänta i 17 år till. Förändring måste ske nu!

Jag har ett förslag till lösning och nu när vi får en ny läroplan, en ny skollag, en ny lärarutbildning och troligtvis även lärarlegitimation har vi även ett bra tillfälle för förändring.

Alla lärare och pedagoger som arbetar med barn och ungdomar i den svenska förskolan och skolan idag har ett ansvar för barnens och elevernas språk- och kunskapsutveckling. Som verkligeheten ser ut idag är det ett fåtal svenska som andraspråkslärare som besitter kunskap och kompetens om hur man undervisar språk- och kunskapsutvecklande. Denna kompetens måste alla lärare ha eftersom alla lärare är språklärare.

Varför blir vi förvånade över att så många elever inte klarar målen i matematik och NO-ämnen när vi samtidigt vet att samma elever ofta har bristande läsförståelsestrategier? Varför blir vi förvånade över att elever inte kan förstå, och tillägna sig kunskap från, akademiska texter på högre nivåer när vi aldrig gett eleverna redskap och strategier att närma sig dessa texter? Vi behöver lärare och pedagoger som vet vad det innebär att lära på ett andraspråk och hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande och i mina ögon kan man inte anses vara behörig att undervisa i t ex kemi i en klass där man även har en stor mängd andraspråkselever om man inte också har kompetens i andraspråksutveckling samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Hur kommer man lösa denna behörighetsfråga undrar jag? Det ligger nära till hands att tänka sig ett undantag från lärarlegitimationskravet, liksom man tänker sig undantag för andra lärargrupper där man inte kan garantera rätt utbildning. Eller så fortsätter man att tänka i samma banor som man alltid gjort, att svenska som andraspråk bara angår (den oftast ensamma) svenska som andraspråksläraren, vilket kommer att leda till ett fortsatt ras för svenska elevers kunskapsutveckling.

Vi måste göra något nu. Kompetens måste ges till alla lärare inom lärarutbildningen och kompetensutveckling måste erbjudas till alla nu verksamma lärare. Först när vi alla inser att vi har ett gemensamt ansvar för andraspråkselevernas språk- och kunskapsutveckling kan förändring ske. Och först då kommer ännu fler elever nå skolframgång och våra resultat i internationella undersökningar kommer att öka.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, genrepedagogik, individualisering, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, skolutveckling, språkutveckling, svenska som andraspråk

artikel i LiSetten

Artikel publicerad i LiSetten nr 1 2009 som relaterar lite till den kvalitetsgranskning som Skolinspektionen har gjort och det inlägg jag skrivit om samma granskning.

Äntligen får vi träffas

En fredag i november 2008 var det dags för Nationellt centrums nätverksträff för förberedelseklasslärare och intresset var väldigt stort. Det var några år sedan den senaste nätverksträffen och det var tydligt att behovet av ett nätverk fortfarande finns.

Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråks föreståndare Aina Bigestans inledde dagen med att hälsa oss välkomna och med att berätta om deras verksamhet och deras nya lokaler på Stockholms universitet. Hon berättade även om Stockholms universitets nya institution USOS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling, som har hand om lärarutbildningen.

Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever
Anniqa Sandell-Ring, som arbetar deltid på Nationellt centrum, fortsatte dagen med att berätta lite om bakgrunden till Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever och om de nationella direktiven till skriftliga omdömen.

Det har visat sig att det har fokuserats för mycket på vilka brister de nyanlända eleverna har i stället för att fokusera på de kunskaper eleverna redan besitter. Ett utvecklingsområde är att använda modersmålslärarna för att kartlägga elevernas tidigare kunskaper i alla ämnen. Det har även visat sig att många elever inte får studiehandledning på modersmålet och det är svårt att få till ett samarbete mellan modersmålslärare och klass-/ämneslärare.

Ett annat utvecklingsområde är att undervisningen för de nyanlända inte alltid kopplas till målen. Det krävs en kompetensutvecklingssatsning för de lärare som arbetar med att undervisa nyanlända elever, oavsett om eleverna går i en förberedelseklass eller inte.

Ett förslag är att nyanlända elever ska ut i klass snarast möjligt genom ett anpassat stöd. Undervisningen i de ordinarie klasserna, och de undervisande lärarna, måste utvecklas och organiseras för att kunna ta emot nyanlända elever. Dessa elever ska ses som en tillgång i skolan.

Skriftliga omdömen
När det gäller skriftliga omdömen är inte de nyanlända eleverna undantagna. Läraren ska följa, dokumentera och analysera eleven och under utvecklingssamtalet ska detta förmedlas till eleven och föräldrarna. Lärare och rektor bestämmer formen på de skriftliga omdömena som ska vara framåtsträvande och inte fokusera på brister.

En fråga för vårt nätverk är att diskutera vad vi behöver för kunskaper för att kunna skriva ännu bättre individuella utvecklingsplaner och göra bra bedömningar?

Asylsökande i Sverige
Anniqa berättade även lite om hur många flyktingar som kommer till Sverige och vilka de är. 2006 sökte 24 000 personer asyl i Sverige. Av dem kom 9 000 från Irak. Under 2007 var hälften av alla sökande från Irak, närmare bestämt 18 559 personer. Ansökningarna från Somalia ökar stadigt. Utöver de asylsökande kommer många till Sverige som anhöriga till någon med permanent uppehållstillstånd. Dessa personer syns inte i asylstatistiken.

Gruppdiskussioner
Senare under dagen var det dags för deltagarna i nätverket att dela upp sig i grupper. I grupperna diskuterade vi vad det fokuserades på just nu, när det gäller nyanlända elever, där vi jobbar men vi diskuterade även vad vi önskar att det skulle fokuseras på. Vad behöver utvecklas? Vad kan vi/behöver vi lyfta fram och vad ska vi arbeta vidare med?

Det diskuterades mycket i alla grupper och alla tyckte att det var intressant att ta del av hur andra jobbade. Att utbyta erfarenheter är något som vi som arbetar med nyanlända elever inte är bortskämda med.

Efter en god lunch var det dags för gruppredovisningar och det visade sig att det fokuserades på ganska olika saker runt omkring i landet men ändå var det mycket gemensamt.

Bedömning
En sak som diskuterades lite överallt var bedömning, både bedömning i olika ämneskunskaper och bedömning i språkutveckling. Många arbetade med europeisk språkportfolio och performansanalys men det fanns också andra, mer lokala, bedömningsverktyg som verkade intressant. En del grupper lyfte fram nya Språket lyfter och Språkjournalen som bra alternativ för bedömning. Många efterfrågade ett gemensamt bedömningsmaterial som också innehåller en kartläggning av elevens ämneskunskaper.

Organisation av undervisning för nyanlända
En annan viktig fråga som lyftes fram var organisationen av undervisningen av de nyanlända eleverna. Ska man ha förberedelseklass eller inte? Och vad ska då den verksamheten kallas? Ska eleverna i stället integreras i de ordinarie klasserna och hur ska då det organiseras?

De allra flesta verkade tycka att det bästa för de allra flesta nyanlända eleverna är att få gå i en förberedelseklass den första tiden. En del tyckte att man kunde påbörja utslussning ganska omgående och låta eleverna ha både lektioner i sin ordinarie klass och i förberedelseklassen under en längre period. Andra tyckte att man ska ge eleverna så mycket som möjligt i förberedelseklassen innan utslussningen påbörjas.

På en del håll i landet är undervisningen för nyanlända i en egen skola och då kan utslussningen i den ordinarie klassen vara mer problematisk är om de nyanlända eleverna redan går i den skola de ska slussas ut i. Många förberedelseklasslärare tycker att det är svårt att få igång ett bra samarbete med mottagande klasslärare/arbetslag. Många mottagande lärare tycker att de nyanlända eleverna har alltför stora brister vilket försvårar utslussningen.

Samarbete med modersmålslärare
Många i nätverket efterfrågar ett större samarbete med modersmålslärarna, dels för studiehandledning men även för att kartlägga språk- och ämneskunskaper, och många anser att modersmålämnet måste få en statushöjning för att vi ska få fler utbildade och kompetenta modersmålslärare. Det behövs också ett nära samarbete med elevvårdsteam för att fånga upp de elever som mår dåligt av olika skäl.

Kompetensutveckling
En viktig aspekt och en önskan hos många är att det sker en kompetensutveckling hos alla lärare som möter flerspråkiga elever. Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i språkutvecklande arbetssätt för att kunna undervisa elever med svenska som andraspråk.

Det finns en del kommuner som har börjat ”bussa” sina nyanlända elever till skolor med mestadels svensktalande elever för att bryta segregeringen och för att eleverna inte får plats i sina ”hemskolor”. Det finns både för- och nackdelar med detta och vid nästa nätverksträff hoppas vi att vi får veta mer om hur detta gått.

Denna artikel kan hjälpa till att ge en nyanserad bild av vad vi som jobbar med nyanlända möter för svårigheter i vardagen och vad vi tycker är de stora utvecklingsområdena.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, individualisering, lärarrollen, nyanlända elever, nätverksträff, sent anlända elever, språkutveckling, svenska som andraspråk, trygghet, nationellt centrum för svenska som andraspråk

Nyanlända får inte den utbildning de har rätt till

På Skolinspektionens hemsida kan man läsa att "Nyanlända elever får inte den utbildning som de har rätt till".

Det krävs "kraftfulla insatser insatser för att nyanlända elever med annat modersmål än svenska ska få möjlighet att nå de nationella målen för skolan" och det är ju inget nytt. Men jag tycker om att man numera lyfter denna, för mig, viktiga fråga.

På ett övergripande plan framstår det i många fall som om skolorna, tvärtemot
sitt uppdrag, utgör starten på och befäster särskiljande och segregering, säger
Iréne Sehlin.

Det är ett uttalande som det tar ett tag att smälta. Min första tanke är att skriva: "Nej! Det är inte sant!" Men, handen på hjärtat, kanske det ligger lite sanning i det.

Jag har ju haft många diskussioner med andra lärare för nyanlända och det finns stora skillnader i hur vi ser på detta. En del tycker att det är viktigt att eleverna går i en egen "förberedelseklass" länge, upp till 2 år. Andra tycker att nyanlända kan gå i en ordinarie klass redan från början. Jag har valt att vandra en gyllene medelväg. Eleverna får börja i en förberedelseklass men de får snabbt tillhöra sin ordinarie klass. De ska inte fastna hos oss men de ska inte heller kastas ut i en klass där de varken förstår något eller kanske inte ens vet vad som förväntas av dem.

Vi som undervisar de nyanlända ska ha stor kompetens om hur en parallell språk- och kunskapsutveckling går till och hur en andraspråksutveckling sker. Det är inte alla "förberedelseklasslärare" som har formell kompetens men jag skulle vilja säga att det är ännu färre klasslärare som har den kompetensen.

Eldsjälar – inte rektor ansvarar Det saknas ofta gemensamma riktlinjer,
kompetensutveckling och diskussioner i kommunerna om hur undervisningen ska
organiseras och bedrivas vilket gör att enskilda rektorer och lärare bär hela
ansvaret såväl för att ta emot eleverna och som för att ge dem en ändamålsenlig
undervisning.

Det finns riktlinjer. Nationella riktlinjer. Det finns Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever.

Enligt mig finns det många kommuner som har egna gemensamma riktlinjer men tydligen räcker det inte. Eller så skiljer sig synen åt. Jag hade möjligheten att för ett år sedan delta i en nätverksträff för lärare som arbetar med nyanlända elever. Vi hade många intressanta diskussioner och jag skrev en artikel till LiSetten om vår träff. För den som är intresserad har jag kopierat in en del av artikeln i ett eget inlägg.

Vi som jobbar ute i den svenska skolan med dessa nyanlända elever brottas dageligen med att individualisera undervisningen. Att läsa detta citat blir lite som ett slag i magen:

Eftersom nyanlända elever utgör en extremt heterogen grupp är det av
avgörande betydelse för den enskilde eleven att undervisningen individualiseras
i samtliga ämnen. Men granskningen visar att kommunerna och skolorna ofta
rutinmässigt placerar eleverna i introduktionsklasser där undervisningen är lika
för alla oavsett elevernas olika bakgrunder, förutsättningar och behov.

Det är en omöjlighet att undervisningen kan vara lika för alla när man har elever i olika åldrar, med olika skolbakgrund och extrema skillnader på läskunnighet och studievana. Det går inte. Jag tror inte ens det finns lärare som försöker göra undervisningen lika för alla i en sådan grupp? Vår stora utmaning är ju att alla elever har sin egen undervisning på sin egen nivå. Visst, man kan ha ett gemensamt tema men jag kan omöjligt ställa samma krav på alla elever, då skulle de kraven bli orimligt låga.

Är jag så hemmablind att jag tror att alla individualiserar undervisningen så som jag gör? Nej. Jag tror att vi som individualiserar är i majoritet. Eller jag har alltid trott det. Men nu när jag läser Skolinspektionens kvalitetsgranskning börjar man ju undra.

Sedan har vi den eviga frågan som gäller studihandledning på modersmålet. Skolinspektionen skriver:

Nyanlända elever får inte studiehandledning på sitt modersmål i den utsträckning
de behöver och det råder ofta förvirring bland personalen kring vad handledning
innebär och hur den ska ges.

Och jag undrar stilla. Hur ska alla dessa elever kunna få studiehandledning på sitt modersmål när vi saknar kompetenta modersmålslärare. I de stora språken finns lärare, ja. I storstäderna kan man också hitta en del lärare i de mindre språken. Men tillräckligt många? Och tillräckligt kompetenta?

Jag kan ärligt säga att jag, i sambeslut med elever, föräldrar och skolledning, aktivt valt bort studiehandledning i vissa fall. Det känns inte kostnadseffektivt att, t ex, låta en elev gå iväg och få studiehandledning som består i att modersmålsläraren själv gör det arbete som eleven skulle göra... Den dagen vi har modersmålslärarna anställda på skolan och den dagen de har samma status som alla andra lärare kan vi locka de riktigt komptenta modersmålslärarna till skolans värld. Vi måste satsa på modersmålsslärarna, de måste få fortbildning och de måste få anständiga arbetsförhållanden. Dessutom måste modersmålsämnets status ökas. Vilket barn yucker det är "roligt" att gpå på modersmålsundervisning kl 15.15 efter en hel dagi skolan? De vill ju ut och leka/gå på sina andra fritidsaktiviteter som alla andra...

Ett tips när det gäller modersmålsundervisning är att kolla in Tema Modersmål.

Skolinspektionen skriver också följande:

Kunskap om nyanlända elevers rätt till utbildning finns ibland på kommunal nivå
men saknas i hög utsträckning bland personalen i skolorna, vilket leder till att
gällande författningar inte alltid tillämpas.

Där är jag helt enig. Fast inte när det gäller just vi som jobbar med dessa elever. Men alla andra. Speciellt är okunskapen stor bland de mottagnade lärarna. De som ska ta emot en nyanländ elev tycker ofta att "eleven inte kan något" och många lärares svar på problemet är att "de kan väl inte börja i klass ännu?" Men detta går att förändra. Med hjälp av information. På min skola har vi skrivit et tlitet brev där vi beskriver hur vi arbetar med dessa elever och vad vi förväntar oss av mottagande lärare etc. Det har underlättat massor!

Ett annat stort utvecklingsområde är detta med omdömen och bedömning.

Uppföljning och utvärdering av nyanlända elevers kunskapsresultat och
skolsituation sker inte i tillräcklig utsträckning i de granskade kommunerna och
skolorna

På min skola har vi sex övergripande mål för verksamheten som rör de nyanlända eleverna. Dessa sex mål är sedan stora delar av elevernas individuella utvecklingsplaner. Tydliga mål som lätt går att utvärdera. Dessutom utvärderar vi varje läsår och drar slutsater om vad vi behöver utveckla och vad vi ska förändra.

Kanske är det ovanligt. Det vet jag inget om, men jag tror inte det.

Men å andra sidan verkar det ju som om verkligheten är en annan än den jag lever och arbetar i. Annars skulle ju kvalitetsgranskningen av nyanlända elevers situation inte ha kommit fram till det de kom fram till.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jobb, lärarrollen, modersmålsundervisning, nyanlända elever, reflektion, sent anlända elever, Skolinspektionen

Varför det blev som det blev

Nu kan man läsa om varför det blev som det blev. Skolverket skriver:

Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering - fyra
faktorer som tillsammans förklarar varför svenska elever presterar sämre i
skolan idag jämfört med tidigt 1990-tal. Den slutsatsen drar Skolverket i en
omfattande kartläggning.

Det är intressant läsning. Inte något nytt, kanske. Men ändå intressant.

En sak som jag grubblar på dock, är något jag hörde när jag var på en föreläsning om Sveriges resultat i PISA etc. Något man fokuserade på där var att Sveriges skolresultat på 90-talet inte var representativa. Just då var resultaten bättre än någonsin innan och de menade på att vi nu har sjunkit ner på vår "normalnivå" igen. Alltså inte en försämring utan en återgång. (Som såklart inte är bättre, men ändå är en annan förklaring till varför resultaten är sämre...)

Jag har försökt googla mig fram till något om detta men hittar inget. Någon annan som känner igen detta?

Jag, som jobbar i ett "segregerat område", har många gånger tänkt i banor som dessa:

I början av 1990-talet infördes det fria skolvalet, bland annat blev det möjligt
att starta fristående skolor. Samtidigt har boendesegregationen ökat.
Sammantaget har det lett till att det blivit vanligare att elever med likartad
bakgrund samlas på samma skola. Det har också inneburit att resultatskillnaderna
mellan skolor och elevgrupper har ökat och att föräldrarnas utbildningsnivå har
fått större betydelse. Den ökade segregeringen har varit negativ för
kunskapsutvecklingen. Kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet
lågpresterande elever förloras och lärarnas förväntningar på elevers
prestationer får större genomslag.

Det är så. Det har blivit så. Jag tänker ofta på att vi lärare kanske blir "hemmablinda". Att vi mer eller mindre omedvetet har sänkt förväntningarna. Kanske till och med sänkt målen? Eller i alla fall kanske gjort alltför "snälla" bedömningar?

Det gör lite ont att tänka så. Men tanken måste lyftas om vi ska kunna komma fram till vad vi ska göra för att höja resultaten.

Sedan det där med decentraliseringen. Det gick ju inte så bra, det kan man ju hålla med om. En likvärdig skola? Nej.

Sedan skriver Skolverket om alla "smågrupper".

Det har blivit allt vanligare med särskiljande lösningar som till exempel
särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas också in
i olika grupper efter kunskapsnivå. För de lågpresterande eleverna kan det vara
stigmatiserande och påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper
påverkas elevernas resultat även av kamrateffekter och lärarnas förväntningar.
Samma mekanismer som verkar segregerande på skolnivå framträder alltså här på
gruppnivå.

Jag har lite svårt för konstanta gruppindelningar. Jag tror på blandning. Jag tror på omväxling. Jag tror att Skolverket har helt rätt i att specialgrupper kan vara stigmatiserande och det är därför jag är så mån om att mina nyanlända elever ska komma ut i sina ordniarie klasser så fort som möjligt. De lektioner de kan ha i sina klasser ska de ha där. Men de behöver även vara hos oss, i vår "lilla grupp", för att få undervisning på just den nivå de befinner sig.

Inte antingen eller. Utan de behöver allt.

När det gäller den förändrade lärarrollen är det svårt för mig att relatera till de resultat som beskrivs:

Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på
egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den
bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet
hemifrån blivit allt viktigare.

Jag jobbade inte i skolans värld under det tidiga 90-talet men jag gick i skolan själv då. Jag tycker inte att det är så otroligt stor skillnad på mängden av "eget arbete" nu mot då. Skillnaden nu tycker jag snarare är att man inte bara "skriver av" någon annans text utan att eleverna numera kan analysera och dra slutsatser och skriva egna texter. För att ta ett exempel.

Jag minns med fasa mitt allra första historieprov i gymnasiet (1989). Det var "berättelsefrågor" och vi skulle dra slutsatser. Jag fattade inte vad som efterfrågades. På vilken sida i läroboken stod det? Vilken bildtext hade jag missat att läsa?

Det var en chockartad upplevelse att inse att det var min åsikt som efterfrågades. Jag skulle tycka och tänka själv. Inte bara återberätta vad någon annan tyckte. När chocken lade sig insåg jag vad en riktig lärare var. Min historielärare i gymnasiet var enastående.

När jag läste DN imorse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när Malin Siwe tyckte att vi skulle ställa in katedern i klassrummet igen. Men så läste jag hennes krönika igen. Och igen.

Och någonstans har hon ju rätt när hon skriver att många lärare har abdikerat från undervisningen.

Jag tänker på de kollegor man har och har haft som ofta ser lösningen på ett problem med att problemet ska "lyftas bort". Eller så ska problemet diagnostiseras. (För vems skull? En medicinsk diagnos ska inte behövas för att ett barn ska kunna få en skolgång utifrån sina egna möjligheter.) Många "problem" kan lösas i klassrummet, med rätt komptens och med rätt stöd för speciallärare/specialpedagoger.

När det gäller eget arbete och individualiserad undervisning skriver Siwe att vi har dragit ner på utlärandet. Det är ju inte helt sant. Vad vi lär ut och vad eleverna lär in är ju två helt olika saker. Jag har aldrig tänkt att epoken med "katederundervisning" tog med sig "utlärandet" i graven. Jag har alltid haft en bild av läraren som en förmedlare, en inspirationskälla, en berättare. En utlärare, kanske. Tänk om jag har haft fel. Tänk om Siwe har rätt.

Tänk om vi har slutat prata med våra elever. Tänk om eleverna inte längre kan lära av oss och av varandra. Inte är det väl så att elever i den svenska skolan sitter ensamma vid en dator eller ensam med en del av ett grupparbete?

Det är inte en beskrivning av den skolan jag jobbar på. Vi har ingen katederundervisning men vi är utlärare i alla fall.

Jag tänker som så att vi har de elever vi har. Och vi ska göra vad vi kan för att de ska lyckas. Jag är deras lärare. Ansvaret är mitt. Såklart ska vi samarbeta, vi i skolan, eleven och föräldrar men ansvaret är mitt.

Kanske är det så att det har börjat växa skygglappar på många av oss lärare? Har vi frånsagt oss ansvaret? Skyller vi på andra, människor och omständigheter? Skyller vi på decentralisering och segregation?

Borde vi kanske hellre rannsaka oss själva?

Vi är övertygade om att vi gör vårt bästa. Vi jobbar mycket och länge. Vi brinner för vårt jobb och våra elever. Vi kanske till och med bränner ut oss? Men hjälper det?

Tydligen inte eftersom resultaten försämras.

Det ska bli riktigt intressant att ta del av nästa steg. Vad vi ska göra annorlunda. Eller vad vi ska göra i stället.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jämföra skolresultat, lärarrollen, reflektion, Skolverket, specialpedagogik,

Att räcka till

Hur räcker man till?

Hur ser man till att alla elever får undervisning på just sin nivå? Hur låter man alla komma till tals? Hur hinner man se alla? Att prata med alla. På riktigt?

Jag börjar varje dag med en liten "Godmorgon-hur-mår-du-idag-runda". Då ser jag alla elever och alla får komma till tals. Alla får svara på genuina frågor och de får berätta om något som är viktigt för dem just då. Och vi andra lyssnar.

Ibland kommer något viktigt upp så hela min dagsplanering blir ändrad. Om man spinner vidare på något som väcker elevernas intresse kan man vinna mycket. Kan man väcka ett genuint intresse går resten som på räls. Men att vara spontan och impulsiv i sin lärarroll är inte alltid lätt. Man behöver ha många äss i skjortärmen. Men man behöver även gedigen kunskap och erfarenhet.

Ju längre jag arbetar som lärare, ju mer förstår jag att jag egentligen inte kan så mycket. Jag lär mig fortfarande så otroligt mycket varenda dag. Jag utvecklas. Ständigt.

Det var 14 år sedan jag tog lärarexamen men jag har bara jobbat som lärare i 10 år. Det har varit 10 glada år. Tuffa år. Otroliga år.

Fantastiska elever och kollegor som kommit och gått. Jag har lärt mig så mycket, växt och utvecklats tillsammans med människor som förhoppningvis även har utvecklats lite pga mig.

Det är stort att vara lärare. Viktigt.

Men ändå. Hur räcker man till?

utslussning

När man träffar andra lärare som arbetar i förberedelseklass kommer vi ofta in på frågan hur vi gör när vi slussar ut våra elever i de ordinarie klasserna. Alla gör olika.

På vissa skolor går förberedelseklasseleverna i en egen skola för att sedan byta skola när "de kan tillräckligt mycket". På andra skolor finns inga förberedelseklasser alls utan nybörjareleverna får börja direkt i vanlig klass. Bland de skolor som har förberedelseklasser brukar det vara ganska vanligt att eleverna går en längre period i förberedelseklass för att sedan slussas ut under en kortare period.

På min skola gör vi inte så. Jag, personligen, tycker att det är bäst om eleverna redan från första stund vet att de hör till en ordinarie klass, att de har en plats där, en låda och att de vet vilka som är deras lärare och klasskamrater. Redan efter några veckor får våra förberedelseklasselever börja ha någon eller några lektioner i sin ordinarie klass. En del börjar med bild, andra med matte eller kanske idrott? Det är individuellt.

Jag tycker det är viktigt att utslussningen börjar ganska direkt för ju längre eleverna stannar i förberedelseklassen, ju svårare blir det att sluta. När eleverna självmant vill sluta hos oss, när de längtar ut till sin andra klass och sina andra klasskompisar, då har vi gjort vårt jobb bra.

Vi får tyvärr aldrig skörda frukterna av vårt arbete, vi odlar och odlar och så fort någon börjar blomma så är det snabbt iväg. Och nya elever kommer. Och grunden byggs på nytt igen. Och igen. Fast på olika sätt.

Jag har mina elever i en termin eller två. Möjligtvis kanske tre. Det är inte det ultimata. För mig. Men det är det ultimata för eleverna. När eleverna väl lärt sig grunden i svenska språket och känner sig relativt trygga i skolan och med livet i Sverige så har vi gjort vårt jobb. Kunskapsinhämtningen i förberedelseklassen kan inte på långa vägar mäta sig med det som eleverna kan lära i en ordinarie klass. Eleverna stimuleras oftast på ett helt annat sätt i ett klassrum med svensktalande elever och med en undervisning som ligger på rätt nivå när det gäller deras kognitiva utveckling. Grunden är lagd, nu ska bygget växa på höjden!

Det är tufft att ha eleverna så kort tid som knappt ett år. Men som tur var går de allra flesta kvar på vår skola i några år efter att de slutar hos oss, och då kan man ju få ta del av frukten på håll.

svenska som andraspråkslärare

Jag undrar ibland hur många lärare det finns i Sverige som möter flerspråkiga elever. Och som följd på det undrar jag hur många av dessa lärare som har kompetens i ämnet svenska som andraspråk.

Jag vågar mig på att gissa att det är en minoritet.


En del lärare hävdar med bestämdhet att svenska som andraspråk bara angår svenska som andraspråksläraren. Jag hävdar med bestämdhet att svenska som andraspråk angår alla lärare som möter flerspråkiga elever.


Varför då? Jo, för att det krävs ett annat synsätt när man jobbar med elever som har ett annat modersmål än svenska. Det krävs en medvetenhet om vad som är specifikt svårt i svenska språket för elever med annat modersmål och det krävs kunskap om skillnader och likheter mellan olika språk. Men kanske framförallt så krävs det en lyhördhet och nyfikenhet inför olika kulturer och olika kulturella förhållningssätt samt kunskap om just detta för att kunna individualisera undervisningen och låta eleverna bygga vidare på den kunskap och de erfarenheter de redan har.

På min skola har de allra flesta lärarna poäng i svenska som andraspråk men så är det inte på alla skolor. Ett enkelt sätt att få igång "tänket" bland kollegorna i en skola är att köpa in boken "Stärk språket, stärk lärandet" av Pauline Gibbons. Så här står det om boken på Hallgren & Fallgrens hemsida:

Andraspråksinlärning är en tidskrävande process och eftersom begrepps-,
kunskaps- och språkutveckling är ömsesidigt beroende av varandra måste alla
lärare, oavsett ämne, stötta eleverna så att de parallellt kan utveckla såväl
sitt andraspråk som ämneskunskaperna. Gibbons framhåller här fördelarna och
möjligheterna med att arbeta ämnesövergripande med både första- och
andraspråkselever i klassrummet och visar på ett övertygande sätt, med många
praktiska exempel, att en sådan undervisning är språkutvecklande för alla
elever.

På Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk kan man läsa mer om boken och även ladda ner en studiehandledning för vidare diskussion i t ex arbetslaget.

Intressant: Läs även andra bloggares åsikter om Gibbons, språkutveckling, svenska som andraspråk, individualisering,

individualisering

Det pratas ganska ofta om individualisering i den svenska skolan och jag tycker att det är oerhört viktigt att alla elever får möjlighet att utveckla sina kunskaper på just den nivå de befinner sig.

Barn kommer inte till skolan som oskrivna blad, alla har kunskaper och erfarenheter att bygga vidare på och ett är en stor utmaning för oss lärare. Att individualisera undervisningen är inte lätt även man arbetar med åldershomogena grupper men när man, som jag, har elever med helt olika skolbakgrunder och i olika åldrar och med olika modersmål så är det snudd på omöjligt. Men inte riktigt. Det går att individualisera.

Att 12-årige Ahmed från en by i Somalia, en pojke som varken kan läsa eller skriva och inte har någon erfarenhet av skola över huvudtaget, inte kan tillgodogöra sig samma typ av undervisning som 9-årige Andrzej från Polen, som har en gedigen skolbakgrund för sin ålder, är rätt självklart. Mindre självklart är hur vi gör för att individualisera.