Ibland, eller ganska ofta, förvandlas en planerad och påbörjad lektion till en lektion som handlar om något helt annat.
I stället för att få panikkänslor över att det "blir fel" och att eleverna "missar något" så brukar jag helt enkelt spinna vidare på det spår vi kommer in på och antingen improvisera fram en bra lektion eller på något sätt försöka vända tillbaka till det ursprungliga spåret.
Idag var tanken att vi skulle fortsätta jobba med ordklasser och eleverna skulle kongruensböja adjektiv. För att underlätta inlärningen och förståelsen utvalda adjektiv talade vi om dem som motsatsord, stor/liten, tjock/smal etc. När vi kom till adjektivet billig var det ingen som kunde motsatsordet dyr. Och som vanligt var det inte heller speciellt många som kunde uttala ordet dyr utan det blev antingen dur eller dir.
Självklart blev det en liten uttalslektion där alla fick försöka få fram det svenska y-ljudet, vilket inte är det lättaste. Efter att ha tittat på varandra och mig (som såklart överdriver munrörelserna så jag har en gigantisk halvöppen pussmun med en tillhörande rynkad uppnäsa) börjar de flesta klara av att få fram ett godkänt y-ljud. De elever som fortfarande inte kan, får ta händerna till hjälp genom att lägga händerna på kinderna och pressa fram samtidigt som de säger i. Då blir det ett y och det brukar de allra flesta eleverna tycka är rätt kul.
Det blev många spontana skratt och även de mest försiktiga eleverna vågade bjuda på sig själva och överdriva sina munrörelser för att få fram ett riktigt y-ljud.
Mitt i allt detta skratt säger en elev med ett leende:
"Man måste ju vara ful för att säga Y!"
Och det kanske stämmer. Ta en titt i spegeln samtidigt som du säger y så får du se att man ser rätt rolig ut.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om nyanlända elever, planering som spricker, språksamtal, uttalsträning
