Lejonet och musen - ett språkutvecklande arbete

Jag och några av våra nyanlända elever i åk 1-3 har arbetat med en fabel som heter Lejonet och musen. Vi har först och främst arbetat muntligt med fabeln men sedan gått från det muntliga till det skriftliga via ett skriftlikt muntligt språk.

Vi började med att jag berättade fabeln med hjälp av leksaksfigurer och sedan fick eleverna göra likadant för varandra. Alla ville prova och man märkte tydligt att eleverna hade betydligt lättare att prata och berätta och aktivt använda sitt svenska språk när de fick låtsas vara ett lejon eller en mus.

Under vårt muntliga berättande samlade vi in "expertord", dvs ord, uttryck och kunskap man behöver för att bli expert på att berätta fabler men även för att berätta just Lejonet och musen. Vi pratade en del om vilket syfte en fabel har, vilken struktur den har och vilka språkliga drag som finns i fabeln. 

När vi lekt och återberättat fabeln många gånger fotade vi av leksaksfigurerna, målade några bakgrunder och  lade in allt i appen Puppet pals. Eleverna fick återberätta fabeln i par eller tre och tre så de kunde stötta varandra under processen.

Som stöttning under arbetet med återberättandet hade eleverna vår expertordbank där det fanns många intressanta och användbara ord, alltifrån "en mus - flera möss" till "lejonet röt" och "sensmoral". Vi hade även många tidsord uppsatta på väggen till vår hjälp eftersom eleverna redan känner till att man behöver variera tidsorden för att det ska bli en bra berättelse:

Eleverna fick även återberätta fabeln genom att de fick rita varsin "scen" och skriva något litet till. Efteråt lade vi alla bilder i ordning och försökte lägga ut våra tidsord på rätt plats.

Vi tittade även på en bildserie av Lejonet och musen och eleverna fick lägga de bilderna i ordning och motivera varför de tyckte att bilderna skulle ligga i just den ordningen. 

Till bilderna skrev vi en gemensam text som vi sedan använde som lästräning på olika sätt. Vi läste fabeln tillsammans många gånger på många olika sätt. Vi körläste och stafettläste. Vi klippte i sär texten och eleverna fick bygga ihop den igen.

Eleverna fick även pussla ihop text och bild och läsa varandras "textpussel" för att kontrollera om kompisen gjort rätt.

Att återberätta i skrift är inte lätt men när eleverna fick dela upp fabeln i fyra delar och även rita bilder till gick det lättare. Man märkte att den muntliga träningen, vårt gemensamma skrivande och att vi haft många läsaktiviteter kring texten gjorde skillnad. Eleverna blev väldigt nöjda med sina texter.

Som avslutning ville jag att eleverna skulle återberätta fabeln muntligt igen (i Puppet pals) för att de skulle få höra sin egen utveckling men innan dess gjorde vi en läsaktivitet som vi kallar "ord som försvinner" (beskrivs i Pauline Gibbons bok). Man tar en del av en känd text och läser tillsammans som körläsning (alla tillsammans). För varje genomläsning låter man fler och fler ord försvinna (sudda ut på tavlan eller ta bort ur dokumentet) och till slut kan eleverna "läsa" texten utan text.

Vad man vinner på denna typ av "memorering" är att eleverna tränas in i att använda ett svenskt uttal och en svensk prosodi. De får även träning i att använda t ex omvänd ordföljd och annat som kan vara svårt i svenskan. Upprepning är viktigt och att låta eleverna få använda sitt nya språk i många olika sammanhang är högst nödvändigt och därför är lägger jag alltid stor vikt vid att hitta på många olika språkliga aktiviteter (inom samma ämnesområde) så eleverna får maximal träning. Både i att använda språket muntligt och skriftligt.

Så, kunde eleverna höra skillnad på sitt eget återberättande före och efter vårt arbete? Jadå, de tyckte att de hade lärt sig massor. Och det håller jag verkligen med om.

Vem vill tvätta tjejer?

Stunderna när eleverna upptäcker knasiga och roliga saker i svenska språket är oftast helt underbara. Det finns inte mycket som slår upplevelsen att få ta del av när eleverna hittar mönster i språket och efter mycket funderande hittar sätt att hänga upp sina nyvunna kunskaper.

Jag ska ta ett exempel.

Idag pratade vi om olika verb och vi kom bl a in på en del reflexiva verb. Vi tittade på en bild av en flicka som blaskade av sitt ansikte och jag frågade eleverna vad hon gjorde. "Hon tvättar ögonen" var ett exempel. "Nej, hon tvättar ansiktet" svarade någon annan. Efter ett tag sa jag: "Hon tvättar sig" och så pratade vi lite om ordet "sig" och hur man använder det och skillnaden mellan mig, dig och sig.

Efter ett tag, när alla provat på att säga meningen "Hon tvättar sig" säger en pojke 7 år med glimten i ögat:

"Okej, jag förstår. Men jag vill inte tvätta någon tjej!"

Förstår du inte vad han menar? Inte alls så självklart att man förstår vad kopplingen till tjej är, men om du provar att säga meningen "Hon tvättar sig" högt så förstår du, kanske.

Det handlar alltså om sje-ljudet som blir när vi kombinerar ett r-ljud i slutet av ordet "tvättar" och ett s-ljud i början av ordet "sig". "Tvätta tjej", alltså.

Till saken hör att just den här pojken mycket väl vet att det inte alls var ordet "tjej" som menades, detta var ett sätt för honom att leka med språket. Och klarar man av denna, faktiskt ganska svåra, språklek, ja, då har man nog ganska stora möjligheter att klara av undervisningen i sin ordinarie klass. Det är nog snart dags för oss att släppa i väg honom på nya äventyr.

Måste man vara ful för att kunna säga Y?

Ibland, eller ganska ofta, förvandlas en planerad och påbörjad lektion till en lektion som handlar om något helt annat.

I stället för att få panikkänslor över att det "blir fel" och att eleverna "missar något" så brukar jag helt enkelt spinna vidare på det spår vi kommer in på och antingen improvisera fram en bra lektion eller på något sätt försöka vända tillbaka till det ursprungliga spåret.

Idag var tanken att vi skulle fortsätta jobba med ordklasser och eleverna skulle kongruensböja adjektiv. För att underlätta inlärningen och förståelsen utvalda adjektiv talade vi om dem som motsatsord, stor/liten, tjock/smal etc. När vi kom till adjektivet billig var det ingen som kunde motsatsordet dyr. Och som vanligt var det inte heller speciellt många som kunde uttala ordet dyr utan det blev antingen dur eller dir.

Självklart blev det en liten uttalslektion där alla fick försöka få fram det svenska y-ljudet, vilket inte är det lättaste. Efter att ha tittat på varandra och mig (som såklart överdriver munrörelserna så jag har en gigantisk halvöppen pussmun med en tillhörande rynkad uppnäsa) börjar de flesta klara av att få fram ett godkänt y-ljud. De elever som fortfarande inte kan, får ta händerna till hjälp genom att lägga händerna på kinderna och pressa fram samtidigt som de säger i. Då blir det ett y och det brukar de allra flesta eleverna tycka är rätt kul.

Det blev många spontana skratt och även de mest försiktiga eleverna vågade bjuda på sig själva och överdriva sina munrörelser för att få fram ett riktigt y-ljud.

Mitt i allt detta skratt säger en elev med ett leende:

"Man måste ju vara ful för att säga Y!"

Och det kanske stämmer. Ta en titt i spegeln samtidigt som du säger y så får du se att man ser rätt rolig ut.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om nyanlända elever, planering som spricker, språksamtal, uttalsträning