29 april 2010

Lämnar grundskolan med sämre betyg

I Skolvärlden kan man läsa en artikel om att invandrarelever Lämnar grundskolan med sämre betyg. "Det är upprörande", säger Skolverkets undervisningsråd Lena M Olsson, "och visar att skolan inte klarar sitt kompensatoriska uppdrag."

Hela artikeln kan ni ju läsa själva. Jag tänker inte debattera innehållet för jag håller med. Allt fler barn idag misslyckas i den svenska skolan trots att de borde lyckas. Någonstans går det fel.

Lena M Olsson svarar på frågan vad vi kan göra åt det att det är en politisk fråga. Att det behövs förändringar i vårt numera väldigt segregerade samhälle. Det kan man ju hålla med om men att lägga hela ansvaret på politikerna kommer inte leda till några större förbättringar. Att lägga skulden på politikerna hjälper inte heller.

Vi måste här och nu stanna upp och fundera över vad vi kan göra. Du och jag och alla andra som möter dessa elever som misslyckas. Vi kan alla göra skillnad.

Låt oss titta tillbaka hur det var innan 90-talets stora nedskärningar. Då var modersmålsstöd i förskolan snarare regel än undantag. Det tog man snabbt bort när det skulle sparas in på pengar. Barngrupperna blev större och större och deltidsförskolor och språkförskolor lades ned på löpande band. Allt fler "invandrarbarn" stannade i hemmet fram till den dag då de började i förskoleklassen. Eller i år 1.

Vad spelar detta för roll, tänker ni. Är förskolan så viktig?

Ja, vill jag hävda. Förskolan är otroligt viktig. I förskolan språksocialiseras barn in i vårt svenska språk. De får möta vårt svenska sätt att kommunicera på och då menar jag inte bara språk med ord. I förskolan läggs även grunden till det språk vi kallar för skolspråk, det språk man måste kunna behärska för att kunna lyckas i den svenska skolan. Ett språk som inte heller bara handlar om ord och det som sägs utan lika mycket om det som inte sägs. Som man förväntas känna till.

Jag vill nu lyfta två viktiga forskningsprojekt som inte alls är nya men ändå oerhört viktiga. Det handlar dels om Kerstin Nauclérs och Sally Boyds "Crosscultural Perspectives on Interaction with Minority and Majority Children at Home and in Pre-school" samt Margaret Obondos och Christina Rodell Olgaçs ”Broar mellan hemmet och skolans kulturer – en studie av språksocialisation hos somaliska barn i hemmet och i förskolan.”

I båda dessa projekt vill man ta reda på hur den språkliga socialisationen går till och vad som skiljer denna socialisering åt i olika kulturer. Så här beskrivs projekten i en artikel publicerad på Lärarförbundets hemsida:

Båda undersöker hur barnens språkliga socialisation går till – alltså hur de lär sig språk, attityder, beteende och identitet – genom umgänge med vuxna och andra barn. Inspirerade av engelska studier använder de termen ”skriftspråkande”. Ett begrepp som myntats av Caroline Liberg, och som avser skriftspråkutveckling i vidare bemärkelse än den rent tekniska läs- och skrivinlärningen.

Skriftspråkande i förskoleåldern sker tillsammans med vuxna i samtal kring böcker och texter. Hur skriftspråkandet ter sig skiljer sig mellan olika kulturer. Det blir tydligt i projekten, som bland annat koncentrerar sig kring bokläsning, hemma och i förskolan. I både svenska och turkiska familjer är det
mammor, inte pappor, som läser sagor, i de flesta på fall sitt modersmål. Men de gör det på olika sätt.

De turkiska mammorna berättar sagan, och barnets roll är att lyssna. De svenska mammorna förväntar sig att barnen ska delta i sagoberättandet. De får i större utsträckning hjälpa till att berätta, och svara på frågor. Ett sätt att interagera som dominerar också i förskolan.

–De flesta majoritetsbarn, alltså barn från medelklass och arbetarklass, får lära sig det här sättet att förhålla sig till text. De lär sig att läsa mellan raderna, och använda sig av texten, som man gör i det typiska skolsamtalet, säger Kerstin Nauclér. Däremot får de inte lära sig ett mönster för att berätta en saga.

I de turkiska familjerna sker den språkliga socialisationen delvis på ett annat sätt. Barnen får lyssna till en sammanhängande berättelse, och blir duktiga på berättargrammatik. De kan skilja ut huvudhandlingen, och är mycket snitsigare än sina svenska jämnåriga på att hålla en röd tråd i en berättelse. En kunskap som, trots att den är viktig, inte efterfrågas i förskolan. Där förväntas de visa upp vad de kan, genom att svara på frågor om texten.

–Deras ovana tolkas som oförmåga. Men det handlar också om att de har
andra förväntningar på vuxna, säger Kerstin Nauclér.

Det som vi som arbetar i grundskolan måste ta till oss av, och som pedagoger i förskolan måste fortsätta att utveckla, är ju att vi måste synliggöra dessa kulturella skillnader utan att på något sätt värdera dem. Som det är nu vet vi inte tillräckligt mycket om hur vi ska möta dessa elever, som vi tycker inte "kan" något men som troligtvis har enorma kunskaper som vi inte värdesätter.

Artikeln fortsätter så här:

Inte alla familjer följer medelklassmönstret. Till exempel har få afrikanska familjer vanan att läsa godnattsagor för barnen. En ritual som är grundmurad hos de flesta svenskar.

–Man måste förstå att barnen kommer till förskolan med helt annorlunda erfarenheter. De måste socialiseras in i ett annat förhållningssätt till språk och skrift, betonar Margaret Obondo.

Bland minoritetsbarn är det många som inte får samma träning i skriftspråkande hemma som svenska barn. Också i förskolan får de öva mindre än sina svenska kamrater på att berätta och förklara; de svenska förskollärarna berättar inte sagor på samma sätt för de turkiska barnen. De läser sagan rätt och slätt, och ställer inte de vanliga frågorna.

–De har låga förväntningar på vad barnen kan klara, säger Kerstin Nauclér. Det är lätt att få uppfattningen att barnets kognitiva nivå är låg, eftersom de bara talar lite svenska.

–Men för de tvåspråkiga barnen ligger språknivån lägre än den intellektuella, infogar Margaret Obondo. De kan, men språket räcker inte.

Förskollärarna har den svåra uppgiften att göra läsningen och samtalandet intressant, trots barnens
knappa ordförråd. Att fokusera på vad de kan i stället för att uppehålla sig vid deras brister.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är för de barn som inte får chans att språksocialiseras i förskolan. De som kommer direkt till den svenska skolan som är anpassad efter svenska barns förmodade förkunskaper och erfarenheter. Barn är inte som oskrivna papper när de är 6 år. De har redan skaffat sig stor kunskap. Vad vet vi om den? Och bryr vi oss om att fråga? Och hur ställer vi egentligen frågor? Och vad förväntar vi oss för svar?

Men frågan är då om det sedvanliga sättet att testa barnens kunskap genom enkla frågor är rätt metod? Det står inte högt i kurs hos någon av de två forskarna.

Kerstin Nauclér har ett exempel: En förskollärare läser saga tillsammans med en femåring. ”Hur ser man att det är natt?” undrar pedagogen. ”För att pojken sover”, svarar flickan. Men förskolläraren har siktat in sig på att beviset för att det är natt är att månen lyser, och ger sig inte förrän barnet svarar ”måne”.

–Man hamnar lätt i en sorts idiotfrågande. Det går mest ut på att lära sig benämna. Vad som behövs är att komma på ett sätt att utveckla samtalet utöver texten. Annars lär sig barnen att det bara finns ett riktigt svar. Det är inte alls utvecklande, vare sig för språket eller lärandet. För minoritetsbarnen som ska lära sig ett nytt språk blir ”testingmetoden” förödande, säger Margaret Obondo.

–De får alldeles för lite utrymme att själva ställa frågor och lära sig nya ord. De får heller ingen uppmuntran att utveckla sina tankar.

I projektet i den somalisktalande förskoleavdelningen är målet att barnen ska kunna klara sig bra i skolan när de blir större.

–De behöver lära sig ett skolrelaterat sätt. Att använda språk för att kunna förklara, värdera och berätta. Det är svårare för dem, för de måste klara två saker samtidigt: att lära sig språket, samtidigt som de lär sig genom språket.

Margaret Obondo tar ett exempel från sitt projekt på en utvecklande typ av interaktion mellan barn och vuxen: Ett av de somaliska barnen sitter tillsammans med en svensktalande förskollärare och tittar på en serie bilder. Förskolläraren öppnar med att be barnet berätta vad det är han ser. Ett samtal utspinner sig, där pojken associerar från bilderna till händelser i hans familj. Pedagogen följer med och frågar på ett sätt som kräver svar som går lite ovan barnets nuvarande utvecklingsnivå. Hon tar också tillfället att lära pojken nya svenska ord.

–Förskolläraren assisterar i stället för att testa. Det viktiga är att prata kring texten på ett sätt som ger möjlighet att relatera den till egna erfarenheter, så att det inte bara handlar om här och nu, förklarar Margaret Obondo.

–Det är också viktigt att kunskapsnivån i samtalet är lite högre än den barnet befinner sig på redan. Annars lär man sig ingenting.


Så. Hur ska vi få fler elever att lyckas? Jo, genom kunskap. Och då pratar jag i första hand om att vi pedagoger måste lära oss mer om de barn vi möter. Vi måste veta var vi ska börja. Var vi ska utgå ifrån. Vi kan inte längre utgå ifrån att vi vet vad barnen har med sig och att vi kan göra som vi alltid har gjort. För det fungerar ju onekligen inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

6 kommentarer:

  1. Jag håller med dig om att vi behöver kunskap om de barn vi möter. Det gäller alla lärare. Man måste hitta sina elever där de befinner sig. Men när det gäller invandrarelever måste vi också bli bättre på att samla framgångsfaktorer. Vad är det som gör att vissa elever kan gå in in en svensk klass väldigt kort tid efter att de kom till Sverige, medan andra tar en farlig massa år på sig? Hur mycket betyder vad som händer hemma? Håller hela familjen på att lära sig svenska i snabb takt eller är det hemspråket som gäller så fort man lämnar skolan?

    Jag tycker att vi borde sikta mycket högre än vad vi gör. Vårt jobb är att se till att varje elev kan bli statsminister eller kärnfysiker om de så önskar.
    Ska det vara möjligt måste vi få eleverna att sätta upp tydliga och höga mål för sig själva. Både kortsiktigt och långsiktigt. Efter det behövs en diskussion om vad som krävs för att nå målen.

    SvaraRadera
  2. Vilket bra uttryck, att samla framgångsfaktorer. Det ska jag lägga på minnet.

    Och självklart har du rätt i att vi ska sikta högt och att vi ska ha höga förväntningar. Många gånger kan det nog vara att vi tror att vi siktar högre än vad vi egentligen gör.

    Jag tror att det blir oerhört svårt att tillgodogöra sig kunskap om man inte har ett fullgott modersmål (mer om det i ett gammalt inlägg: http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2008/12/utan-fullgott-modersml.html) och det är många gånger lättare för helt nyanlända, med skolbakgrund, att överföra kunskap på ett språk till ett annat. Och således forstätta att utveckla sina ämneskunskaper.

    Att nyanlända inte når målen kan man någonstans förstå. Att tredje generationens "invandrare" (när får man bli svensk?) fortfarande talar en bristfällig svenska är mycket svårare att förstå. Det ska inte behöva vara så.

    SvaraRadera
  3. Tänk dig att du har en nyanländ som precis har fått asyl som knappt kan någon svenska och har dålig skolunderbyggnad. Tänk dig vidare att du frågar efter mål och framtidsplaner. Tänk dig därnäst att svaret blir; "Jag vill bli läkare och jobba för médécins sans frontières. Vad är ditt svar?

    att det är oerhört svårt, omöjligt eller att då får vi kavla upp ärmarna och jobba som blådårar både du och jag?

    SvaraRadera
  4. Mitt svar är:

    "Spännande att du ska bli läkare! Du kan bli vad du vill om du är beredd att jobba hårt. Är du beredd på det så ska jag kämpa hårt för att hjälpa dig nå ditt mål!"

    SvaraRadera
  5. Jag kanske ska kommentera mitt svar lite... Du Helena skrev ju om framgångsfaktorer och det finns väl inga tydligare framgångsfaktorer än drömmar, motivation, målmedvetenhet och en inre drivkraft. Vill man så kan man. Tro kan försätta berg. Etc.

    Att arbeta med elever som ska bli läkare för att de vill det, och för att de har bestämt sig för att lyckas, det är inte på långa vägar lika "tufft" som att arbeta med elever som man först måste motivera till att ens komma till skolan.

    Frågan, som vi egentligen måste ställa, är väl i stället:

    "Hur får du en elev med dålig självkänsla och ett uruselt självförtroende att växa såpass mycket att han eller hon kommer till dig och säger: - Jag ska bli läkare!"

    SvaraRadera
  6. Bra svar och bra komplettering Anna! Jag håller helt med om att tron kan försätta berg och ser väckandet av drömmar och stärkandet av självförtroenden som en av de viktigaste läraruppgifterna.

    Jag reagerar mot att det finns så mycket tycka synd om och så mycket fokus på att det skall vara trevligt här och nu. Allt det är bra så länge det inte kostar en unge i framtiden. Tyvärr gör det ofta det.

    SvaraRadera