Måste man vara ful för att kunna säga Y?

Ibland, eller ganska ofta, förvandlas en planerad och påbörjad lektion till en lektion som handlar om något helt annat.

I stället för att få panikkänslor över att det "blir fel" och att eleverna "missar något" så brukar jag helt enkelt spinna vidare på det spår vi kommer in på och antingen improvisera fram en bra lektion eller på något sätt försöka vända tillbaka till det ursprungliga spåret.

Idag var tanken att vi skulle fortsätta jobba med ordklasser och eleverna skulle kongruensböja adjektiv. För att underlätta inlärningen och förståelsen utvalda adjektiv talade vi om dem som motsatsord, stor/liten, tjock/smal etc. När vi kom till adjektivet billig var det ingen som kunde motsatsordet dyr. Och som vanligt var det inte heller speciellt många som kunde uttala ordet dyr utan det blev antingen dur eller dir.

Självklart blev det en liten uttalslektion där alla fick försöka få fram det svenska y-ljudet, vilket inte är det lättaste. Efter att ha tittat på varandra och mig (som såklart överdriver munrörelserna så jag har en gigantisk halvöppen pussmun med en tillhörande rynkad uppnäsa) börjar de flesta klara av att få fram ett godkänt y-ljud. De elever som fortfarande inte kan, får ta händerna till hjälp genom att lägga händerna på kinderna och pressa fram samtidigt som de säger i. Då blir det ett y och det brukar de allra flesta eleverna tycka är rätt kul.

Det blev många spontana skratt och även de mest försiktiga eleverna vågade bjuda på sig själva och överdriva sina munrörelser för att få fram ett riktigt y-ljud.

Mitt i allt detta skratt säger en elev med ett leende:

"Man måste ju vara ful för att säga Y!"

Och det kanske stämmer. Ta en titt i spegeln samtidigt som du säger y så får du se att man ser rätt rolig ut.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om nyanlända elever, planering som spricker, språksamtal, uttalsträning

Att räcka till

Hur räcker man till?

Hur ser man till att alla elever får undervisning på just sin nivå? Hur låter man alla komma till tals? Hur hinner man se alla? Att prata med alla. På riktigt?

Jag börjar varje dag med en liten "Godmorgon-hur-mår-du-idag-runda". Då ser jag alla elever och alla får komma till tals. Alla får svara på genuina frågor och de får berätta om något som är viktigt för dem just då. Och vi andra lyssnar.

Ibland kommer något viktigt upp så hela min dagsplanering blir ändrad. Om man spinner vidare på något som väcker elevernas intresse kan man vinna mycket. Kan man väcka ett genuint intresse går resten som på räls. Men att vara spontan och impulsiv i sin lärarroll är inte alltid lätt. Man behöver ha många äss i skjortärmen. Men man behöver även gedigen kunskap och erfarenhet.

Ju längre jag arbetar som lärare, ju mer förstår jag att jag egentligen inte kan så mycket. Jag lär mig fortfarande så otroligt mycket varenda dag. Jag utvecklas. Ständigt.

Det var 14 år sedan jag tog lärarexamen men jag har bara jobbat som lärare i 10 år. Det har varit 10 glada år. Tuffa år. Otroliga år.

Fantastiska elever och kollegor som kommit och gått. Jag har lärt mig så mycket, växt och utvecklats tillsammans med människor som förhoppningvis även har utvecklats lite pga mig.

Det är stort att vara lärare. Viktigt.

Men ändå. Hur räcker man till?

Tillbaka i skolan

Det är en härlig känsla att vara lärare. Att komma till skolan efter ett jullov och mötas av nyfikna ögon som spänt väntar på att få lära nytt och lära mer.

Min första arbetsdag stod jag utanför klassrummet och pratade med min kollega och tänkte inte speciellt mycket på vad eleverna (några av dem för mig helt nya) hade för sig i klassrummet. När jag klev in i rummet möttes jag av ett gäng småkillar i åldrarna 7-8 år som satt med näsan i sina matteböcker. Hårt arbetandes. Väldigt koncentrerade. Upptagna.

Jag lät dem hållas en liten stund men sedan var jag tvungen att avbryta. Det kändes inte helt lätt. Och inte helt rätt heller. Men jag ville ju ändå få en chans att presentera mig och hälsa alla välkomna tillbaka till skolan.

Men ändå. Det är härligt att mötas av iver och kunskapstörst.

Det man planerar att göra...

... blir så väldigt ofta något helt annat.

Jag upplever att mina lektionsplaneringar ofta spricker. Totalt. Det kan till och med bli så att jag inte ens hinner påbörja lektionen innan den redan har kommit in på ett annat spår och blivit en annan lektion.

Jag måste vara flexibel. Jag måste vara lyhörd. Planering är bra men det är inte allt. Ibland måste jag spinna vidare på det som intresserar eleverna just för tillfället och göra något bra av det.

Som i måndags, första dagen efter höstlovet. Såklart pratade vi en del om vad vi hade gjort under lovet och det visade sig att flera hade köpt nya kläder. Varma kläder. Det ena ledde till det andra och måndag förmiddag resulterade i en lite längre dikt som handlade om höst, nakna träd, regn, kyla, ett behov av varma kläder och att vinterna snart är här.

Dikten pryddes med färgglada mössor, stickade vantar, långa halsdukar, fluffiga dunjackor och blad som flög i vinden.

Det blev ett bra lektionspass. Alla hade roligt. Alla var motiverade. Alla jobbade.

Och ingen tänkte på att fröken egentligen hade tänkt göra något helt annat.

Intressant: Läs även andra bloggares åsikter om planering som spricker, dikt,