Hur dokumentera i stunden?

Ett av mina största utvecklingsområden är att få ett bättre system på hur jag ska dokumentera elevernas kunskapsutveckling och deras utvecklingssteg i stunden. Alla dessa små, små detaljer som i slutändan ger den stora bilden.

Jag tror att jag kommer ihåg att skriva ner den lilla iakttagelsen efter lektionen. Det gör jag sällan.

Jag tror jag kommer minnas exakt vilken uttalsavvikelse en viss elev har. Det gör jag inte.

Jag tänker att jag ska kopiera en elevs alster men hinner inte förrän det är omarbetat. Jag vill ju dokumentera processen.

Hur gör ni? Hur dokumenterar ni i stunden?

Jag skulle behöva låta spela in eleverna så de och jag kan höra deras svenska språk utvecklas. Jag har varken diktafon, kamera eller mikrofon till datorn.

Jag skulle behöva dokumentera i ett och samma dokument/mapp i stället för att skriva i kalendern och på lösa papper som förvinner innan jag hinner lägga det på rätt plats.

Jag förlitar mig alltför mycket på mitt minne. Det har fungerat bra men jag vill utvecklas. Jag vill mer.

Jag använder mig av våra IUP:er, Nya språket lyfter och andra diagnosmaterial men jag tycker inte att det räcker. Jag vill få in nya rutiner kring dokumentation och därför vill jag veta hur ni gör?

I min skolvärld är det av yttersta vikt att dokumentera både språkutvecklingen och kunskapsutvecklingen. Våra elever går hos oss en begränsad tid och när vi lämnar över eleverna till deras ordinarie lärare är det viktigt att vi har ett gemensamt språk. Historiskt har vi varit duktiga på att berätta vad vi har gått igenom ("Jodå, vi har pratat om hösten, rymden och varför vi firar jul!") men sämre på att dokumentera vad eleverna egentligen har lärt sig.

Språkutvecklingsanalyser (performansanalyser) i alla ära men det säger inte så mycket om man inte är insatt. Vilket man inte riktigt kan kräva av en helt vanlig klasslärare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om dokumentation, kartläggning, andraspråksutveckling, bedömning, svenska som andraspråk, nyanlända elever, utslussning,

Vår, avslut och stolthet

Som alltid i skolans värld är det kaotiskt mot vårterminens slut. Allt ska hinnas klart samtidigt som det dåliga samvetet, över allt man inte hann med, ska tryckas undan.

För vissa går det ju i höst att fortsätta där man slutade. För andra, bl a för mig, är det svårt eftersom hösten ofta bjuder på en helt ny elevgrupp.

Eller, vi får ju nya elever kontinuerligt men till höstterminsstart brukar det vara allra flest nya. Vilket leder till nya grupperingar, nya roller och nya uppgifter.

Alltså måste mycket avslutas innan sommarlovet börjar. De elever som är på väg ut i sina klasser på heltid måste peppas till att ta det allra sista steget. Och likaså måste de mottagande lärarna peppas för att helhjärtat kunna ta emot eleverna.

Som lärare i förberedelseklass får man aldrig skörda frukterna. Vi sår och planterar men så fort eleverna börjar blomma så lämnar vi dem ifrån oss. För min egen, personliga, skull är jag glad att eleverna går kvar i samma skola när de slutat hos oss. Jag får höra talas om deras framsteg, jag får träffa dem på skolgården och i matsalen.

I början kommer de ofta tillbaka till våra klassrum för att hälsa på. Sedan blir besöken mer och mer sporadiska. Till slut ser man eleverna, stolta och glada, på avslutningen i år 6. Vissa av dem har gjort så stora framsteg att man aldrig kan tro att de bara några år innan inte kunde ett ord svenska.

Det är stort. Det är ett viktigt jobb. Som gör skillnad.

När jag på avslutningsdagen står där, tårögd, och tittar på alla de elever som gått igenom vår förberedelseklassverksamhet under åren är jag stolt över mitt jobb. Stolt över mig själv, över mina insatser. Men framförallt är jag stolt över mina elever.

Att komma till ett nytt land och klara kunskapisnhämtandet på ett nytt språk. Det är stort.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om jobb, lärarrollen, nyanlända elever, reflektion, sommarlov, utslussning,

kvalitetsgranskning

Skolinspektionen har gjort en kvalitetsgranskning av undervisningen för de nyanlända eleverna. En sådan kvalitetsgranskning tar vi gärna emot med öppna armar och alla vi som arbetar med nyanlända elever tycker att det är bra att frågan äntligen lyfts.

Men resultatet blir man mörkrädd av.

På ingen av skolorna får de nyanlända den utbildning de har rätt till.

Oj.

Dags att sätta på sig de självkritiska glasögonen. Finns fog för kritiken? Är de 34 granskade skolorna representativa?

Jag önskar att jag kunde skriva att Skolinspektionen har begått ett stort misstag, att de bara har granskat de skolor som inte klarar undervisningen, men tyvärr. Mycket av det som Skolinspektionen kommer fram till stämmer överens med verkligheten.

Undervisning för de nyanlända bedrivs alltsom oftast separat från den övriga undervisningen i skolan. Vilket har goda avsikter men kan bli fel. De nyanlända får svårt att "passa in" och känner sig utanför och annorlunda.

Undervisningen sker ofta i förberedelseklasser eller indtroduktionsklasser och undervisningen är ofta alltför enhetlig och utgår inte alltid från elevernas förutsättningar, erfarenheter och tidigare kunskaper.

Skolorna/pedagogerna kartlägger inte elevernas tidigare kunskaper på ett tillfredsställande sätt.

Kunskap om undervisning av nyanlända saknas ofta på skolorna och man kan inte erbjuda modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet i den utsträckning man borde.

Undervisningen av de nyanlända och verksamheten kring densamma saknas ofta i skolornas kvalitetsredovisningar.

Bland skolpersonalen saknas det kunskap och kännedom kring vilka lagar och regler som gäller för undervisningen av nyanlända elever vilket leder till att lagarna inte tillämpas.

Och det värsta av allt. I intervjuer målar de nyanlända elever upp en icke-smickrande bild av den svenska skolan. En skola där de nyanlända inte känner sig delaktiga, där de känner sig kränkta och diskriminerade och inte känner att de respekteras.

Vi som ville så väl och så blev det så fel?

Så. Vad är min lösning?

Jag anser att man måste öka kompetensen bland alla lärare i den svenska skolan. Alla lärare måste ha kunskaper i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och veta hur man lär på ett andraspråk.

När de nyanlända eleverna kommer till den svenska skolan anser jag att man bör ha en "introduktionskurs" i en förberedelseklass/mottagningsgrupp eller liknande. Och den klassen/gruppen bör, om möjlighet finns, vara inkluderad i en vanlig skola där eleven direkt klassplaceras.

Introduktionskursen ska ge en trygg start i den svenska skolan, en plats där man i lugn och ro kan "landa" och börja närma sig det svenska språket. Så snabbt det bara går, redan efter några veckor, ska eleven ut i den ordinarie klassen och ha ett fåtal lektioner/vecka. För en del elever kanske det passar att vara med på matematik. För andra kanske idrott fungerar. Eller bild. Eller vad det än nu må vara. Det finns alltid något ämne eller någon lektion som passar.

Det är här det svåra nu infinner sig. Många mottagande lärare anser att det är oerhört svårt att ta emot nyanlända elever. "De kan ju ingenting..." är en vanlig kommentar. Det är fel. Vi måste sluta se på vad dessa elever inte kan, vi måste fokusera på vad de kan, vad de har med sig för kunskaper och erfarenheter.

Vi måste se eleverna som tillgångar och vi måste släppa det gamla synsättet att de har "missat" så mycket. Att de ska "komma ikapp" och lära sig allt som de andra eleverna redan har lärt sig. Med det synsättet har de nyanlända eleverna redan misslyckats innan de ens har försökt.

De nyanlända eleverna kan aldrig nå målen genom att få all sin undervisning i en förberedelseklass. De kan få grunden där, vardagssvenskan och kännedom om Sverige och den svenska skolan, strategier om hur man kan söka kunskap etc. De elever som inte kan läsa måste även få den kunskapen i en förberedelseklass. Men sedan måste de ut i den riktiga skolan och undervisas av ämneslärare, kanske även få ämnesundervisning på modersmålet. Eleverna måste få studiehandledning på modersmålet och de måste få känna att de är en del av den svenska skolan och att skolan ställer samma krav på dem som på alla andra elever.

Vi ska inte tillåta att de nyanlända eleverna stannar kvar i små trygga förberedelseklasser år efter år. De behöver större utmaningar än så.

Men för att detta ska lyckas behövs en kompetensutveckling av stora mått. Inte för oss som redan arbetar med de nyanlända, utan för alla andra lärare. För de nyanlända eleverna angår oss alla.

Skolinspektionen hittade ett fåtal kommuner som de anser är föredömen. Södertälje är en av de kommunerna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, kvalitetsgranskning,kunskapsutveckling, modersmålsundervisning, nyanlända elever, svenska som andraspråk,

utslussning

När man träffar andra lärare som arbetar i förberedelseklass kommer vi ofta in på frågan hur vi gör när vi slussar ut våra elever i de ordinarie klasserna. Alla gör olika.

På vissa skolor går förberedelseklasseleverna i en egen skola för att sedan byta skola när "de kan tillräckligt mycket". På andra skolor finns inga förberedelseklasser alls utan nybörjareleverna får börja direkt i vanlig klass. Bland de skolor som har förberedelseklasser brukar det vara ganska vanligt att eleverna går en längre period i förberedelseklass för att sedan slussas ut under en kortare period.

På min skola gör vi inte så. Jag, personligen, tycker att det är bäst om eleverna redan från första stund vet att de hör till en ordinarie klass, att de har en plats där, en låda och att de vet vilka som är deras lärare och klasskamrater. Redan efter några veckor får våra förberedelseklasselever börja ha någon eller några lektioner i sin ordinarie klass. En del börjar med bild, andra med matte eller kanske idrott? Det är individuellt.

Jag tycker det är viktigt att utslussningen börjar ganska direkt för ju längre eleverna stannar i förberedelseklassen, ju svårare blir det att sluta. När eleverna självmant vill sluta hos oss, när de längtar ut till sin andra klass och sina andra klasskompisar, då har vi gjort vårt jobb bra.

Vi får tyvärr aldrig skörda frukterna av vårt arbete, vi odlar och odlar och så fort någon börjar blomma så är det snabbt iväg. Och nya elever kommer. Och grunden byggs på nytt igen. Och igen. Fast på olika sätt.

Jag har mina elever i en termin eller två. Möjligtvis kanske tre. Det är inte det ultimata. För mig. Men det är det ultimata för eleverna. När eleverna väl lärt sig grunden i svenska språket och känner sig relativt trygga i skolan och med livet i Sverige så har vi gjort vårt jobb. Kunskapsinhämtningen i förberedelseklassen kan inte på långa vägar mäta sig med det som eleverna kan lära i en ordinarie klass. Eleverna stimuleras oftast på ett helt annat sätt i ett klassrum med svensktalande elever och med en undervisning som ligger på rätt nivå när det gäller deras kognitiva utveckling. Grunden är lagd, nu ska bygget växa på höjden!

Det är tufft att ha eleverna så kort tid som knappt ett år. Men som tur var går de allra flesta kvar på vår skola i några år efter att de slutar hos oss, och då kan man ju få ta del av frukten på håll.