Lärarlegitimation i all ära, men behörigheten då?

Idag debatteras lärarlegitimationens vara eller icke vara i riksdagen och om det har jag inte så mycket att tillägga. Däremot tycker jag att man missar att lyfta en viktig del i debatten när det gäller lärarbehörigheten, nämligen hur man ska hålla sig till alla våra andraspråkselever i den svenska skolan.

I Skolinspektionens rapport Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska kan man tydligt läsa att det finns stora brister i hur förskolor och skolor arbetar med språk- och kunskapsutveckling:

Bristerna gäller i de flesta fall generella svagheter i förskolornas och skolornas arbete med språk- och kunskaps-utveckling. Även om vi i granskningen har utgått från de flerspråkiga barnens behov kan vi se att samma arbetssätt som gagnar dessa barn också skulle gagna alla barn i förskola och skola, oavsett vilka modersmål barnen har. Att utveckla språk och kunskaper är något som barn gör kontinuerligt, men den språkutveckling som, exempelvis, sker under svenskämnet är ofta isolerad från övriga ämnen. Innehållet i ämnesundervisningen, som ofta följer den svenska skoltraditionen, används också sällan för att göra utblickar eller ta upp diskussioner med eleverna utifrån deras erfarenheter. För att kunna bygga verksamheten på det som barnen har med sig i form av språkliga och ämnesrelaterade kunskaper måste också barnen göras mera delaktiga i utformningen både när det gäller form och innehåll.


Granskningen vill dock poängtera, att brister i det språk- och kunskapsutvecklande arbetet har väsentlig betydelse framför allt för de flerspråkiga barnen som samtidigt ska utveckla det svenska språket och ämneskunskaper. De får sämre förutsättningar att nå de nationella målen.

Varför lyfter inga politiker denna viktiga fråga? Jag menar att det är av största vikt att vi redan nu diskuterar frågan hur man ska lösa detta med lärarbehörighet när det gäller svenska som andraspråk eftersom vi har mängder av elever i den svenska skolan idag som både undervisas i, och bedöms utifrån, fel kursplan i svenska.


Hur ska man t ex ställa sig till behörighetsfrågan när en svensklärare, utan svenska som andraspråkskompetens, har ett flertal andraspråkselever i sin klass. Är den läraren verkligen behörig att undervisa i svenska i den klassen då? Eller hur ska man ställa sig till att MA, NO eller SO-lärare misslyckas med att ge sina andraspråkselever undervisning på rätt nivå för att läraren inte har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt eller hur andraspråksutveckling går till? Är man behörig då? Detta är viktiga frågor som i stort sett aldrig lyfts!

Vi har i 17 år kämpat för att lyfta statusen för ämnet svenska som andraspråk, som är ett ämne likställt och likvärdigt med ämnet svenska, men fortfarande än idag talas det om ämnet svenska som andraspråk som ett stödämne, ett ämne man läser tills man kan "riktig" svenska. Inget kan vara mer fel som jag skriver mer om i inlägget Ska vi lägga ner svenska som andraspråk. Vi kan inte vänta i 17 år till. Förändring måste ske nu!

Jag har ett förslag till lösning och nu när vi får en ny läroplan, en ny skollag, en ny lärarutbildning och troligtvis även lärarlegitimation har vi även ett bra tillfälle för förändring.

Alla lärare och pedagoger som arbetar med barn och ungdomar i den svenska förskolan och skolan idag har ett ansvar för barnens och elevernas språk- och kunskapsutveckling. Som verkligeheten ser ut idag är det ett fåtal svenska som andraspråkslärare som besitter kunskap och kompetens om hur man undervisar språk- och kunskapsutvecklande. Denna kompetens måste alla lärare ha eftersom alla lärare är språklärare.

Varför blir vi förvånade över att så många elever inte klarar målen i matematik och NO-ämnen när vi samtidigt vet att samma elever ofta har bristande läsförståelsestrategier? Varför blir vi förvånade över att elever inte kan förstå, och tillägna sig kunskap från, akademiska texter på högre nivåer när vi aldrig gett eleverna redskap och strategier att närma sig dessa texter? Vi behöver lärare och pedagoger som vet vad det innebär att lära på ett andraspråk och hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande och i mina ögon kan man inte anses vara behörig att undervisa i t ex kemi i en klass där man även har en stor mängd andraspråkselever om man inte också har kompetens i andraspråksutveckling samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Hur kommer man lösa denna behörighetsfråga undrar jag? Det ligger nära till hands att tänka sig ett undantag från lärarlegitimationskravet, liksom man tänker sig undantag för andra lärargrupper där man inte kan garantera rätt utbildning. Eller så fortsätter man att tänka i samma banor som man alltid gjort, att svenska som andraspråk bara angår (den oftast ensamma) svenska som andraspråksläraren, vilket kommer att leda till ett fortsatt ras för svenska elevers kunskapsutveckling.

Vi måste göra något nu. Kompetens måste ges till alla lärare inom lärarutbildningen och kompetensutveckling måste erbjudas till alla nu verksamma lärare. Först när vi alla inser att vi har ett gemensamt ansvar för andraspråkselevernas språk- och kunskapsutveckling kan förändring ske. Och först då kommer ännu fler elever nå skolframgång och våra resultat i internationella undersökningar kommer att öka.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, genrepedagogik, individualisering, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, skolutveckling, språkutveckling, svenska som andraspråk