Som andra pass på torsdagens SETT-mässa valde jag att gå och lyssna på Sandra Wissting, Patrik Glad och Lena Agda Ringström som kallar sig förändringsagenter och processledare på Atea Skola som har följande vision: "Vi vill vara med och skapa en skola där alla pedagoger har tillgång till effektiva digitala verktyg och där alla pedagoger kan använda modern teknik som verktyg som fördjupar lärandet."
Det är viktigt att skolledare initierar samtal om vilken vision man har. Man måste lyfta blicken, sikta mot stjärnorna så man kommer över trädtopparna och först då kan man flyga fritt. Man ska ha en långsiktig vision men även kortsiktiga tydliga mål på vägen.
Att ha pedagogiska samtal under tiden är en framgångsfaktor. Var befinner vi oss nu? Vad har vi för kompetens idag? Hur kan vi gå vidare? Ska skolutveckling vara som en rak motorväg eller finns det vinster med att man tar lite småvägar och får spännande erfarenheter under vägens gång?
Teknisk problematik på skolorna kan vålla svårigheter och kommunikationen mellan skolpersonal och IT-avdelningen fungerar inte alltid optimalt. Att skapa plattformar där lärare, skolledare, IKT-pedagoger kan mötas och samtala tillsammans med personal från IT-avdelningen underlättar mycket.
En-till-en-satsningar och digital teknik bidrar dels till att synliggöra lärandet för eleverna men det underlättar även för att kunna bjuda in föräldrar och andra till skolans värld.
Lokalerna är inte alltid anpassade till de arbetssätt man vill använda sig av men man kan alltid förändra något. Att se på sina lokaler med kreativa ögon, och med nya ögon, kan leda till att man hittar nya lösningar. Sandra tar exemplet på att man faktiskt inte behöver ha en projektorduk framför tavlan för hur ska man då kunna anteckna samtidigt?
Att titta på schemaläggning och klass/gruppindelning tillsammans och med nya ögon kan öppna upp för nya sätt att organisera så man kan få till en mer flexibel organisation utifrån de elever man har och de pedagogiska tankar man har.
Som rektor måste man våga fatta beslut och man måste våga satsa även om andra tvekar. Det kanske inte blir rätt första gången men man lär sig på vägen och det blir bättre på vägen. Som lärare behöver man våga tänja lite och lära av varandra och våga lära tillsammans med eleverna. Att våga använda tekniken trots att man inte har fått lära sig hur. Att våga öppna upp och dela med sig av sådant som fungerar bra och sådant som vi har misslyckats med.
Det utvidgade kollegiet via sociala medier fyller en viktig funktion för skolutveckling i form av att man delar med sig av information, tips och idéer och genom att man för lärande samtal tillsammans. Att anordna t ex Teachmeet och Edcamp i sin egen skola eller i sin kommun är ett bra sätt att främja pedagogiska samtal.
Visar inlägg med etikett skolutveckling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skolutveckling. Visa alla inlägg
18 april 2013
17 april 2013
Vi kan bli bäst i världen
Kan vi bli bäst i världen på skola? Det tycker Ante Runnquist och att lyssna på honom blir mitt andra pass på SETT-mässan idag.
Vi ska bli bäst genom att göra det vi är bäst på. Inte på att göra det andra är bäst på. Men vad är vi bäst på? Vilka är utmärkande svenska drag? Vi är lojala, individuella, kreativa. Vi är inte rädda för auktoriteter. Vi har en trygg skolkultur.
Om man tittar på vad skolforskningen säger om vad som kännetecknar en riktigt bra skola där eleverna kan utveckla sitt lärande maximalt, har svensk skola ett bra kapital att arbeta med:
Vi börjar inte på noll, vi har kommit en bra bit på väg och därifrån kan vi kan fortsätta utvecklas.
Ante Runnquist pratar om The big five, ett otroligt bra sätt att synliggöra förmågorna i ämnena. Men kapitel 1 och 2 i Lgr 11 då, frågar sig Ante. The big five är inte allt. Det är en del. Vi måste bli bättre på "både och" i skoldebatten i stället för "antingen eller".
Hur ska skolan bli relevant? Så länge vi har ett relevans-gap så kommer inte eleverna att lyckas lika bra.
Det skolan och lärarna tycker är viktigt och det eleverna tycker är viktigt måste närma sig varandra. Ante Runnquist pratar om det formativa kretsloppet som han tror kan vara "vår grej". Ett formativt arbetssätt, demokratiska arbetsformer, ett innehåll med en yta och ett djup. Som exempel skulle yta kunna vara vad en artikel handlar om. Djupet kan då betyda är hur artikeln är strukturerad. En undervisning som inte tränar eleverna i förmågor är en undervisning som ligger på ytan.
Det pedagogiska innehållet blir en förnybar energikälla där elever och lärare bidrar och utvecklar tillsammans.
Vi ska bli bäst genom att göra det vi är bäst på. Inte på att göra det andra är bäst på. Men vad är vi bäst på? Vilka är utmärkande svenska drag? Vi är lojala, individuella, kreativa. Vi är inte rädda för auktoriteter. Vi har en trygg skolkultur.
Om man tittar på vad skolforskningen säger om vad som kännetecknar en riktigt bra skola där eleverna kan utveckla sitt lärande maximalt, har svensk skola ett bra kapital att arbeta med:
Ante Runnquist pratar om The big five, ett otroligt bra sätt att synliggöra förmågorna i ämnena. Men kapitel 1 och 2 i Lgr 11 då, frågar sig Ante. The big five är inte allt. Det är en del. Vi måste bli bättre på "både och" i skoldebatten i stället för "antingen eller".
Hur ska skolan bli relevant? Så länge vi har ett relevans-gap så kommer inte eleverna att lyckas lika bra.
Det skolan och lärarna tycker är viktigt och det eleverna tycker är viktigt måste närma sig varandra. Ante Runnquist pratar om det formativa kretsloppet som han tror kan vara "vår grej". Ett formativt arbetssätt, demokratiska arbetsformer, ett innehåll med en yta och ett djup. Som exempel skulle yta kunna vara vad en artikel handlar om. Djupet kan då betyda är hur artikeln är strukturerad. En undervisning som inte tränar eleverna i förmågor är en undervisning som ligger på ytan.
Det pedagogiska innehållet blir en förnybar energikälla där elever och lärare bidrar och utvecklar tillsammans.
Att inte fortsätta göra fel saker riktigt bra
Dagens första talare på SETT-mässans styrnings- och ledningsspår är @Abdulchohan och Showk Badat från Essa Academy och de pratar om att förändra en skola och förändra den på riktigt.
Både Abdul Chohan och Showk Badat växte upp i området där Essa Acadamy ligger och båda deras föräldrar valde att inte låta sina barn gå i den skolan. Brydde man sig om sina barn satta man barnen i andra skolor än just denna, var ryktet på den tiden.
Gamla skolan revs och en ny skola byggdes upp. En ny skolbyggnad med annorlunda inredning och nya pedagogisk tankar. (Läs gärna deras vision.)
Showk Badat ville lyfta lärarna från att bara vara vandrade läroböcker till att bli magiker och utföra stordåd tillsammans med eleverna. "You have the power to learn!" blev ett mantra för både lärare och elever. De valde att slå på stort och började förändringen för alla 100 i personalen och alla 900 elever. Deras ledord var Faith Access Community.
2009 bestämde sig Essa Academy att ge alla elever varsin iPod touch. De ville att alla elever skulle ha tillgång till tekniken och de kunde inte förlita sig på att eleverna och familjerna kunde skaffa egna. Långt ifrån alla hade den möjligheten och det blev skolans ansvar att förse eleverna med den teknik som skolan ansåg att eleverna behövde för sitt lärande.
Showk Badat pratade med personalen om att man måste känna efter och gå på sin magkänsla. Känns det fel så är det troligtvis fel. Man kan då börja fundera över varför det känns fel för att sedan förändra det. Hörnstenar i utvecklingsarbetet har varit "socialt kapital", "personligt lärande" och "professionellt kapital".
Uttryck som "kan inte lära sig" är direkt felaktiga och viktigt att man inte använder, säger S Badat. "Alla kan lära sig och alla kan, och ska, lyckas!"
Effektiv pedagogik enligt Abdul Chohan och Showk Badat innehåller följande delar:
Vi får titta på bilder på Google-sökningar på 1900-tals kirurgiska operationer och nutida operationer. Att tekniken har utvecklat kirurgin enormt är påtagligt på bilderna. Sedan får vi se ett 1900-tals klassrum och ett från idag. Inte stor skillnad. Bra exempel på hur vi är riktigt duktiga på att göra fel saker.
Vi måste ställa oss fler Varför-frågor. Varför gör vi det här? Varför ser det ut som det gör i våra klassrum? Först då kan vi förändra och utveckla skolan. Varför-frågan har följt med under hela uppbyggnadsfasen av Essa Academy.
"Varför ska vi ha whiteboards?" De ställde frågan och upptäckte att de lika väl kunde ha väggarna som stora whiteboard och skriva lite överallt.
"Varför ska vi ha bestämda mötestider?" frågade rektorn S Badat. "Ni kommer äta tillsammans, fika tillsammans och ni kommer utbyta idéer och tankar då."
Varför ser schemat ut som det gör? Varför isolerade lektioner i olika rum under korta lektionspass? Ser verkligheten ut så?" På Essa Academy består schemat av nio långa pass. Två pass om dagen utom på fredagen då eftermiddagen består av olika aktiviteter som olika idrotter, kulturarrangemang etc som all personal och alla elever deltar i. Senare på fredagen deltar all personal i ett planerings- och utvecklingsmöte. Varje fredag får alla ta del av professionell utveckling och kollegialt lärande.
Att utveckla en skola handlar mycket om att bygga broar och flytta fokus från att ligger lärarna lär ut till att eleverna ska lära in. Och i förlängningen ska det leda till "outstanding learning". Lärarna lägger ut sina planeringar och sitt material i ITunes U. Bokhyllan i iTunes U blir som en trolleribok som alla magiker (lärare) kan använda sig av. iTunes U bidrar till en ökad transperens vilket har varit svårt förut. De kurser som Essa Academy har lagt ut öppet på iTunes U laddas ner av personer över hela världen.
Kurserna bygger på moduler där eleverna kan lära och träna på samma saker men på olika sätt på olika nivåer. De bygger in ett bedömningssystem. De använder chilifrukten som en metafor för hur starkt de jobbar och hur mycket de svettas av detta.
Kostnaderna för högre betyg har gått ner och skolan kan nu även satsa pengar på andra saker som de inte kunnat tidigare, t ex personalfest för personalen.
Teknologi fördjupar lärandet är Abdul Chohan och Showk Badat övertygade om. Och de ser resultat. Alla elever på Essa Academy fick betyg på A - C-nivån 2011. 97% elever lyckades med samma sak under 2012.
"Vi räddar liv!", säger S Badat. "Våra elever går vidare till högre studier och de får arbete i mycket högre grad nu än förut."
Det var otroligt inspirerande att lyssna på hur man kan förändra en skola och på så sätt förändra ett helt samhälle. En skola som Essa Academy lyfter inte bara eleverna som går i deras skola utan de påverkar hela området genom att fler barn och ungdomar genom utbildningen ges chanser och möjligheter som de inte kunnat få annars. På sätt och vis så förändrar Essa Academy inte bara deras eget närområde utan de påverkar även oss och många andra när vi får ta del av och inspireras av deras utvecklingsresa. Kan de så kan vi, för visst var det så de sa? Alla kan, och ska, lyckas!
Både Abdul Chohan och Showk Badat växte upp i området där Essa Acadamy ligger och båda deras föräldrar valde att inte låta sina barn gå i den skolan. Brydde man sig om sina barn satta man barnen i andra skolor än just denna, var ryktet på den tiden.
Gamla skolan revs och en ny skola byggdes upp. En ny skolbyggnad med annorlunda inredning och nya pedagogisk tankar. (Läs gärna deras vision.)
Showk Badat ville lyfta lärarna från att bara vara vandrade läroböcker till att bli magiker och utföra stordåd tillsammans med eleverna. "You have the power to learn!" blev ett mantra för både lärare och elever. De valde att slå på stort och började förändringen för alla 100 i personalen och alla 900 elever. Deras ledord var Faith Access Community.
2009 bestämde sig Essa Academy att ge alla elever varsin iPod touch. De ville att alla elever skulle ha tillgång till tekniken och de kunde inte förlita sig på att eleverna och familjerna kunde skaffa egna. Långt ifrån alla hade den möjligheten och det blev skolans ansvar att förse eleverna med den teknik som skolan ansåg att eleverna behövde för sitt lärande.
Showk Badat pratade med personalen om att man måste känna efter och gå på sin magkänsla. Känns det fel så är det troligtvis fel. Man kan då börja fundera över varför det känns fel för att sedan förändra det. Hörnstenar i utvecklingsarbetet har varit "socialt kapital", "personligt lärande" och "professionellt kapital".
Uttryck som "kan inte lära sig" är direkt felaktiga och viktigt att man inte använder, säger S Badat. "Alla kan lära sig och alla kan, och ska, lyckas!"
Effektiv pedagogik enligt Abdul Chohan och Showk Badat innehåller följande delar:
Vi får titta på bilder på Google-sökningar på 1900-tals kirurgiska operationer och nutida operationer. Att tekniken har utvecklat kirurgin enormt är påtagligt på bilderna. Sedan får vi se ett 1900-tals klassrum och ett från idag. Inte stor skillnad. Bra exempel på hur vi är riktigt duktiga på att göra fel saker.
Vi måste ställa oss fler Varför-frågor. Varför gör vi det här? Varför ser det ut som det gör i våra klassrum? Först då kan vi förändra och utveckla skolan. Varför-frågan har följt med under hela uppbyggnadsfasen av Essa Academy.
"Varför ska vi ha whiteboards?" De ställde frågan och upptäckte att de lika väl kunde ha väggarna som stora whiteboard och skriva lite överallt.
"Varför ska vi ha bestämda mötestider?" frågade rektorn S Badat. "Ni kommer äta tillsammans, fika tillsammans och ni kommer utbyta idéer och tankar då."
Varför ser schemat ut som det gör? Varför isolerade lektioner i olika rum under korta lektionspass? Ser verkligheten ut så?" På Essa Academy består schemat av nio långa pass. Två pass om dagen utom på fredagen då eftermiddagen består av olika aktiviteter som olika idrotter, kulturarrangemang etc som all personal och alla elever deltar i. Senare på fredagen deltar all personal i ett planerings- och utvecklingsmöte. Varje fredag får alla ta del av professionell utveckling och kollegialt lärande.
Att utveckla en skola handlar mycket om att bygga broar och flytta fokus från att ligger lärarna lär ut till att eleverna ska lära in. Och i förlängningen ska det leda till "outstanding learning". Lärarna lägger ut sina planeringar och sitt material i ITunes U. Bokhyllan i iTunes U blir som en trolleribok som alla magiker (lärare) kan använda sig av. iTunes U bidrar till en ökad transperens vilket har varit svårt förut. De kurser som Essa Academy har lagt ut öppet på iTunes U laddas ner av personer över hela världen.
Kurserna bygger på moduler där eleverna kan lära och träna på samma saker men på olika sätt på olika nivåer. De bygger in ett bedömningssystem. De använder chilifrukten som en metafor för hur starkt de jobbar och hur mycket de svettas av detta.
Kostnaderna för högre betyg har gått ner och skolan kan nu även satsa pengar på andra saker som de inte kunnat tidigare, t ex personalfest för personalen.
Teknologi fördjupar lärandet är Abdul Chohan och Showk Badat övertygade om. Och de ser resultat. Alla elever på Essa Academy fick betyg på A - C-nivån 2011. 97% elever lyckades med samma sak under 2012.
"Vi räddar liv!", säger S Badat. "Våra elever går vidare till högre studier och de får arbete i mycket högre grad nu än förut."
Det var otroligt inspirerande att lyssna på hur man kan förändra en skola och på så sätt förändra ett helt samhälle. En skola som Essa Academy lyfter inte bara eleverna som går i deras skola utan de påverkar hela området genom att fler barn och ungdomar genom utbildningen ges chanser och möjligheter som de inte kunnat få annars. På sätt och vis så förändrar Essa Academy inte bara deras eget närområde utan de påverkar även oss och många andra när vi får ta del av och inspireras av deras utvecklingsresa. Kan de så kan vi, för visst var det så de sa? Alla kan, och ska, lyckas!
30 januari 2013
Sigtunaboxen - skolutveckling i Sigtuna
Jag får många frågor om Sigtunaboxen eftersom jag i måndags 28/1-13 twittrade väldigt mycket under taggen #Sigbox. Många blev inspirerade och intresserade: "Vad är det där Sigtunaboxen egentligen för något? Var kan vi läsa mer? Berätta!"
Eftersom Sigtuna kommun inte har skrivit något om Sigtunaboxen på webbplatsen ännu (det är på gång) tänkte jag försöka samla mina tankar och intryck om detta intressanta skolutvecklingsprojekt på min egen blogg. Jag börjar med att försöka förklara vad tanken med Sigtunaboxen är så återkommer jag med mina egna reflektioner under resans gång.
Sigtunaboxen har vuxit fram utifrån det skolutvecklingsprogram för framtidens skola som Sigtuna kommun har tagit fram. Förväntningarna och målen är högt ställda:
Sigtunaboxen tar sitt avstamp i tanken att "lärarnas pedagogiska skicklighet och deras återkoppling till eleverna är centralt för elevernas skolresultat" (för att citera SKL och indirekt även Hattie) och att lärande bara kan ske om eleverna förstår vad de lärt sig. Men det handlar även om att fundera över vad kunskapande för framtiden innebär och vilka krav det ställer på skolan och lärarna.
Sigtunaboxen innehåller tre väldigt viktiga beståndsdelar, bedömning för lärande (BFL), informations- och kommunikationsteknik (IKT) och språkutvecklande arbetssätt. Fokus ligger på att utveckla lärarnas kompetens så att de kan hjälpa eleverna att träna upp sin förmåga i att se sin egen kunskapsutveckling, sin lärandeprocess och förmågan "att utveckla en näsa för kvalitet", som Anders Holmgren från Borås sa på vår uppstartsdag 28/1-13. IKT och användningen av olika digitala verktyg och digitala medier underlättar för ett synliggörande av kunskap och elevens egen lärandeprocess på samma gång som det underlättar för ett meningsfullt lärande och är därför en viktig beståndsdel i Sigtunaboxen.
På vår uppstartsdag visade Patricia Diaz upp en mängd olika verktyg och deras användningsområden och hennes presentation kan du bläddra i här:
Jag är en av de lärare som kommer bli utbildad till samtalsledare och vår första träff är redan nästa vecka. Jag ser verkligen fram emot att få delta i denna väldigt intressanta skolutvecklingsresa med
hjälp av Sigtunaboxen. En resa där jag får chans att lära av och med mina
kollegor och där vi kommer att få möjlighet att utveckla framtidens skola i
Sigtuna tillsammans.
Ni som känner mig vet ju att jag verkligen förordar kollegialt lärande där man lär av och med varandra och att mitt utvidgade kollegium betyder otroligt mycket för mig. Det är nog därför jag så starkt känner att Sigtunaboxen är helt rätt väg att gå. Jag hoppas och tror att jag har rätt.
På återhörande!
ps. Läs gärna vad Gunilla Ordell, rektor på en av kommunens skolor, Råbergsskolan, skriver om sjösättningen av Sigtunaboxen.
Eftersom Sigtuna kommun inte har skrivit något om Sigtunaboxen på webbplatsen ännu (det är på gång) tänkte jag försöka samla mina tankar och intryck om detta intressanta skolutvecklingsprojekt på min egen blogg. Jag börjar med att försöka förklara vad tanken med Sigtunaboxen är så återkommer jag med mina egna reflektioner under resans gång.
Sigtunaboxen har vuxit fram utifrån det skolutvecklingsprogram för framtidens skola som Sigtuna kommun har tagit fram. Förväntningarna och målen är högt ställda:
Detta är ett program som anger vad som är viktigt för utvecklingen av grundskolan och gymnasieskolan i Sigtuna kommun. En tydlig och hållbar satsning på kunskap, delaktighet, trygghet och organisation ska senast 2015 ge Sigtuna kommun en plats bland de bästa skolkommunerna i Sverige.I Lärarförbundets senaste rankning gällande Sveriges bästa skolkommun hamnade Sigtuna på plats 236. Vi har alltså en rejäl resa framför oss och för att lyckas bli en av de bästa skolkommunerna 2015 måste det satsas rejält. På alla nivåer. I skolutvecklingsprogrammet står det även att
Alla elever ska stimuleras att nå eller överträffa sina kunskapsmål i alla ämnen, utifrån höga förväntningar och egna individuella möjligheter.och det är här vårt treåriga skolutvecklingsprojekt Sigtunaboxen kommer in i bilden.
Sigtunaboxen tar sitt avstamp i tanken att "lärarnas pedagogiska skicklighet och deras återkoppling till eleverna är centralt för elevernas skolresultat" (för att citera SKL och indirekt även Hattie) och att lärande bara kan ske om eleverna förstår vad de lärt sig. Men det handlar även om att fundera över vad kunskapande för framtiden innebär och vilka krav det ställer på skolan och lärarna.
Sigtunaboxen = BFL + IKT + språk
Sigtunaboxen innehåller tre väldigt viktiga beståndsdelar, bedömning för lärande (BFL), informations- och kommunikationsteknik (IKT) och språkutvecklande arbetssätt. Fokus ligger på att utveckla lärarnas kompetens så att de kan hjälpa eleverna att träna upp sin förmåga i att se sin egen kunskapsutveckling, sin lärandeprocess och förmågan "att utveckla en näsa för kvalitet", som Anders Holmgren från Borås sa på vår uppstartsdag 28/1-13. IKT och användningen av olika digitala verktyg och digitala medier underlättar för ett synliggörande av kunskap och elevens egen lärandeprocess på samma gång som det underlättar för ett meningsfullt lärande och är därför en viktig beståndsdel i Sigtunaboxen.
På vår uppstartsdag visade Patricia Diaz upp en mängd olika verktyg och deras användningsområden och hennes presentation kan du bläddra i här:
Hur fungerar det?
Rent praktiskt innebär Sigtunaboxen att varje skola utser
ett antal lärare som får delta i en samtalsledarutbildning, en form av kollegialt lärande som leder till utveckling av undervisningen. Dessa lärare
kommer sedan vara samtalsledare på sin egen skola och leda varsin samtalsgrupp vilket leder till att alla lärare deltar i denna satsning.
Lärarna kommer att träffas i dessa samtalsgrupper var fjärde vecka och på så
sett utveckla sin egen praktik med gruppens stöd.
Samtliga skolors utsedda
samtalsledare påbörjar utbildning under februari 2013 och utbildningen
innehåller en BFL-del och en IKT-del. BFL-delen leds av kursledare från Borås,
som har genomfört ett liknande utvecklingsprojekt (Robert Walldén är en lärare i Borås som skrivit lite om hans tankar om detta projekt på Skollyftet), och IKT-delen av utbildare inom IKT. Utbildningen kommer även kryddas med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.
Sigtunaboxens projektledare Lars Sundberg och Pi Högdahl presenterar Sigtunaboxens kollegiala lärande på följande sätt.
Ni som känner mig vet ju att jag verkligen förordar kollegialt lärande där man lär av och med varandra och att mitt utvidgade kollegium betyder otroligt mycket för mig. Det är nog därför jag så starkt känner att Sigtunaboxen är helt rätt väg att gå. Jag hoppas och tror att jag har rätt.
På återhörande!
ps. Läs gärna vad Gunilla Ordell, rektor på en av kommunens skolor, Råbergsskolan, skriver om sjösättningen av Sigtunaboxen.
23 september 2012
Passionen lever i den svenska skolan
En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt.
Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.
Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.
I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.
Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.
Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.
Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.
Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen
Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.
Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.
I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.
Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.
Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.
Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.
Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen
23 juni 2011
Nyanlända och betyg
Jag läser i SvD att Dan Gaversjö, chef för Ung och Trygg, brottsförebyggande samverkan i Göteborg skriver att nyanlända elevers skolresultat drar ner hela snittet för skolan och "I en sådan skola måste man vara varsam med att släppa in nyanlända elever i det vanliga betygssystemet innan deras kunskaper och självkänsla klarar av att bli bedömda i det."
Det är en riktig och viktig iakttagelse. Men inte helt lätt att genomföra. För några år sedan skrev jag ett inlägg om att jämföra skolresultat och min tanke är att man, när man redovisar skolans resultat i form av elevers betyg/meritpoäng och resultat på nationella prov, räknar bort de elevresultat som kommer från elever som varit i Sverige mindre än t ex 5 år. Just för att kunna göra en rättvisare jämförelse.
För att få en likvärdig skola där alla elever har rätt att nå samma mål, utveckla samma förmågor och där man har höga förväntningar på alla elever är inte lösningen att vissa elever ska stå utanför betygssystemet. Problemet handlar inte om elevernas bristande måluppfyllelse utan, som artikelförfattaren även skriver, ett bristande systemfel. Om vi ska jämföra olika skolors resultat måste vi först och främst skapa goda mätinstrument och det vi jämför måste vara av en jämförbar karaktär. Så är det inte nu och jag tror det dröjer innan vi når dit.
I och med Lgr 11 kommer vi troligtvis se ännu mer sjunkande resultat när det gäller nyanlända elevers skolresultat eftersom kunskapskraven i svenska som andraspråk har höjts rejält. Det är numera i stort sett samma förmågor och samma kunskapskrav för de båda svenskämnena men framförallt är det borttagandet av Lpo94-formuleringen "Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen" som kommer höja kraven rejält.
Det spelar alltså ingen roll om man kommer till den svenska skolan i år 1 eller år 8. Alla elever i den svenska skolan ska utveckla de förmågor och nå de mål som våra styrdokument anger. Alla. Och alla elever ska få betyg. Det handlar inte bara om krav. Det handlar lika mycket om elevens rättigheter och skolans skyldigheter. Skolans skyldighet är att alla elever når målen. Alla elever. Oavsett om de kommer till den svenska skolan i år 1 eller år 8.
Har det varit svårt hittills att få alla elever att nå målen kommer det bli ännu svårare nu. Har det varit svårt att jämföra skolresultat hittills kommer det inte bli lättare nu. Därför undrar jag om vi inte borde lägga ner mer tid och resurser på att utveckla undervisningen för dessa elever i stället för att ägna tid åt att hitta nya kontrollstationer som bara påvisar att det vi lärare gör inte räcker?
Det krävs ett nytt synsätt för att de nyanlända eleverna ska nå skolframgång och det krävs att alla lärare inser att vi alla är språklärare. Och det krävs att alla lärare har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om jämföra skolresultat, Lgr11, SvD, språkutvecklande arbetssätt, skolutveckling,
Det är en riktig och viktig iakttagelse. Men inte helt lätt att genomföra. För några år sedan skrev jag ett inlägg om att jämföra skolresultat och min tanke är att man, när man redovisar skolans resultat i form av elevers betyg/meritpoäng och resultat på nationella prov, räknar bort de elevresultat som kommer från elever som varit i Sverige mindre än t ex 5 år. Just för att kunna göra en rättvisare jämförelse.
För att få en likvärdig skola där alla elever har rätt att nå samma mål, utveckla samma förmågor och där man har höga förväntningar på alla elever är inte lösningen att vissa elever ska stå utanför betygssystemet. Problemet handlar inte om elevernas bristande måluppfyllelse utan, som artikelförfattaren även skriver, ett bristande systemfel. Om vi ska jämföra olika skolors resultat måste vi först och främst skapa goda mätinstrument och det vi jämför måste vara av en jämförbar karaktär. Så är det inte nu och jag tror det dröjer innan vi når dit.
I och med Lgr 11 kommer vi troligtvis se ännu mer sjunkande resultat när det gäller nyanlända elevers skolresultat eftersom kunskapskraven i svenska som andraspråk har höjts rejält. Det är numera i stort sett samma förmågor och samma kunskapskrav för de båda svenskämnena men framförallt är det borttagandet av Lpo94-formuleringen "Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen" som kommer höja kraven rejält.
Det spelar alltså ingen roll om man kommer till den svenska skolan i år 1 eller år 8. Alla elever i den svenska skolan ska utveckla de förmågor och nå de mål som våra styrdokument anger. Alla. Och alla elever ska få betyg. Det handlar inte bara om krav. Det handlar lika mycket om elevens rättigheter och skolans skyldigheter. Skolans skyldighet är att alla elever når målen. Alla elever. Oavsett om de kommer till den svenska skolan i år 1 eller år 8.
Har det varit svårt hittills att få alla elever att nå målen kommer det bli ännu svårare nu. Har det varit svårt att jämföra skolresultat hittills kommer det inte bli lättare nu. Därför undrar jag om vi inte borde lägga ner mer tid och resurser på att utveckla undervisningen för dessa elever i stället för att ägna tid åt att hitta nya kontrollstationer som bara påvisar att det vi lärare gör inte räcker?
Det krävs ett nytt synsätt för att de nyanlända eleverna ska nå skolframgång och det krävs att alla lärare inser att vi alla är språklärare. Och det krävs att alla lärare har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om jämföra skolresultat, Lgr11, SvD, språkutvecklande arbetssätt, skolutveckling,
03 april 2011
Svenska skolan och framtiden
Imponerande att pappersmedia lyckas få in så många sidor av den svenska skolan på en och samma helg.
Elevernas skolframgång grundläggs i förskolan och kring det skriver Sven Persson i Sydsvenskan. Han skriver att om man satsar på kvalitet i förskolan så lönar det sig i framtiden. Så enkelt. Och ändå så omöjligt? Han funderar över hur man i förskolan ska lyckas med att leva upp till läroplanens krav på kunskap och lärande när man samtidigt brottas med stora barngrupper och mindre personaltäthet.
Om detta har jag skrivit förr. Vi måste satsa från början. Vi måste inse att barnen är vår framtid. Vi måste satsa nu för att vinna i framtiden.
I DN skriver Maciej Zaremba om en kommunal skola i kris. Att kommunen har vandaliserat skolan. Det är en mörk bild av kommunaliseringens baksida. En bild av en kommun som satsar lite och förlorar allt. En bild av politiker som lägger sig i hur undervisning ska bedrivas. En bild av hur rektorer blir sprakade på från alla håll och får omöjliga uppdrag som de varken kan säga nej till eller genomföra. Skolan i artikeln, Tolvåkerskolan i Kävlinge, hade många resursstarka föräldrar som ställde krav. Som flyttade sina barn till andra skolor. som skrev protestbrev och kämpade. Som till och med anmälde skolan. Hur hade situationen sett ut om Tolvåkerskolans föräldrar inte hade varit medvetna om vilka rättigheter de och deras barn hade? Om de inte varit insatta i hur svensk skola ska se ut? Om de inte hade talat tillräckligt bra svenska för att kunna göra sina röster hörda? Hade då Tolvåkerskolan och Kävlinge kommun fått driva sin skola i botten i tysthet? Risken är stor. Hur många "Tolvåkerskolor" har vi i Sverige? Vem vet? Att det i Sverige är stor skillnad mellan olika skolor vet vi. Frågan är vad vi gör åt det?
Fler standardiserade tester och kontroller säger en del. Så vi kan bli lika bra som Finland. Eller? Nej. För idag kan vi också läsa om skolorna i Finland och om varför de är bäst. De har väl världens mest likvärdiga skola. Men de har inga nationella mätinstrument i form av tester och prov. Skolan i Finland kännetecknas av ordning och reda och traditionell undervisning i helklass. Många svenska lärare, rektorer och skolministrar som besöker finska skolor känner igen sig från när de själva gick i skolan. Den svenska skolan har gått igenom ett antal reformer, på gott och ont, jämfört med den finska skolan (om jag uppfattar saken rätt) och de finska lärarna och rektorerna har fått arbeta mer i lugn och ro. Med rätt stöd och höga förväntningar.
Frågan är om det är bakåt vi vill gå? Det tycker inte Juholt som spinner vidare på det infekterade begreppet "katederundervisning" i svd idag. Han vänder sig emot "sorteringsskolan" och "katederundervisningen" men berättar inte vilken betydelse han lägger in i begreppen. Han lyfter dock en intressant fråga och det är att vi måste ta reda på om det var friskolorna som orsakade ökad segregation och sjunkande resultat.
Allt går runt. Alla skyller på alla. Lärare kan inte undervisa för att de inte ges rätt förutsättningar i form av arbetstid och arbetsuppgifter. Rektorer kan inte leda det pedagogiska arbetet tillfredsställande. Politiker letar efter kortsiktiga lösningar som ger snabba pengar i kassan och blandar sig i didaktik och pedagogik som om de vore lärare hela bunten. Vi skyller sjunkande elevresultat på kommunerna och friskolor poppar upp som tussilago på våren. Sedan skyller vi på friskolorna för den segregerande skolan och det segregerade samhället.
För att inte tala om den tiden då vi skyllde på eleverna.
Det räcker nu. Dags att agera. Dags att fundera över vad som kan få våra barn och ungdomar att utveckla framtidskompetenser och sedan skapa en förskola och skola som leder eleverna dit. Inte tillbaka. Och vi måste göra det nu.
Björn Wiman skriver i DN att svaret på skolfrågorna ligger hos lärarna. Jag tror det ligger en hel del i det.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mediebild, skolutveckling, skoldebatt
Elevernas skolframgång grundläggs i förskolan och kring det skriver Sven Persson i Sydsvenskan. Han skriver att om man satsar på kvalitet i förskolan så lönar det sig i framtiden. Så enkelt. Och ändå så omöjligt? Han funderar över hur man i förskolan ska lyckas med att leva upp till läroplanens krav på kunskap och lärande när man samtidigt brottas med stora barngrupper och mindre personaltäthet.
Om detta har jag skrivit förr. Vi måste satsa från början. Vi måste inse att barnen är vår framtid. Vi måste satsa nu för att vinna i framtiden.
I DN skriver Maciej Zaremba om en kommunal skola i kris. Att kommunen har vandaliserat skolan. Det är en mörk bild av kommunaliseringens baksida. En bild av en kommun som satsar lite och förlorar allt. En bild av politiker som lägger sig i hur undervisning ska bedrivas. En bild av hur rektorer blir sprakade på från alla håll och får omöjliga uppdrag som de varken kan säga nej till eller genomföra. Skolan i artikeln, Tolvåkerskolan i Kävlinge, hade många resursstarka föräldrar som ställde krav. Som flyttade sina barn till andra skolor. som skrev protestbrev och kämpade. Som till och med anmälde skolan. Hur hade situationen sett ut om Tolvåkerskolans föräldrar inte hade varit medvetna om vilka rättigheter de och deras barn hade? Om de inte varit insatta i hur svensk skola ska se ut? Om de inte hade talat tillräckligt bra svenska för att kunna göra sina röster hörda? Hade då Tolvåkerskolan och Kävlinge kommun fått driva sin skola i botten i tysthet? Risken är stor. Hur många "Tolvåkerskolor" har vi i Sverige? Vem vet? Att det i Sverige är stor skillnad mellan olika skolor vet vi. Frågan är vad vi gör åt det?
Fler standardiserade tester och kontroller säger en del. Så vi kan bli lika bra som Finland. Eller? Nej. För idag kan vi också läsa om skolorna i Finland och om varför de är bäst. De har väl världens mest likvärdiga skola. Men de har inga nationella mätinstrument i form av tester och prov. Skolan i Finland kännetecknas av ordning och reda och traditionell undervisning i helklass. Många svenska lärare, rektorer och skolministrar som besöker finska skolor känner igen sig från när de själva gick i skolan. Den svenska skolan har gått igenom ett antal reformer, på gott och ont, jämfört med den finska skolan (om jag uppfattar saken rätt) och de finska lärarna och rektorerna har fått arbeta mer i lugn och ro. Med rätt stöd och höga förväntningar.
Frågan är om det är bakåt vi vill gå? Det tycker inte Juholt som spinner vidare på det infekterade begreppet "katederundervisning" i svd idag. Han vänder sig emot "sorteringsskolan" och "katederundervisningen" men berättar inte vilken betydelse han lägger in i begreppen. Han lyfter dock en intressant fråga och det är att vi måste ta reda på om det var friskolorna som orsakade ökad segregation och sjunkande resultat.
Allt går runt. Alla skyller på alla. Lärare kan inte undervisa för att de inte ges rätt förutsättningar i form av arbetstid och arbetsuppgifter. Rektorer kan inte leda det pedagogiska arbetet tillfredsställande. Politiker letar efter kortsiktiga lösningar som ger snabba pengar i kassan och blandar sig i didaktik och pedagogik som om de vore lärare hela bunten. Vi skyller sjunkande elevresultat på kommunerna och friskolor poppar upp som tussilago på våren. Sedan skyller vi på friskolorna för den segregerande skolan och det segregerade samhället.
För att inte tala om den tiden då vi skyllde på eleverna.
Det räcker nu. Dags att agera. Dags att fundera över vad som kan få våra barn och ungdomar att utveckla framtidskompetenser och sedan skapa en förskola och skola som leder eleverna dit. Inte tillbaka. Och vi måste göra det nu.
Björn Wiman skriver i DN att svaret på skolfrågorna ligger hos lärarna. Jag tror det ligger en hel del i det.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mediebild, skolutveckling, skoldebatt
31 mars 2011
Vikten av lärarens kompetens
Jag läste ett intressant inlägg skrivet av Jan Lenander som väcker frågor om vad vi bör fokusera på inför vår framtida skola. Jan ställer bl a följande frågor:
Jag tror också att lärare behöver fördjupade ämneskunskaper och att man måste se till att lärare fortsätter att lära och utveckla sina ämneskunskaper under hela sitt yrkesliv. Men jag tror också, som Monika, att fördjupade kunskaper i pedagogik är minst lika viktigt.
Sedan har ju jag, såklart, ytterligare en aspekt. Och det är vikten av att alla lärare är medvetna om sitt ämnes unika "språk" och vad det är i detta "språk" som kan skapa svårigheter för eleverna. Jag tror att det är många lärare som misslyckas med att ge adekvat undervisning till sina elever för att lärarna antingen inte har tagit reda på vad eleverna har med sig i form av kunskap och erfarenheter, eller att lärarna tar för givet att deras elever har gemensamma referensramar.
När det gäller naturvetenskapliga ämnen och matematik används oftast ett, för många elever, alldeles för abstrakt språkbruk vilket leder till att eleverna varken förstår "de svåra orden" eller vad de förväntas lära sig. Nu menar jag självklart inte att vi ska förenkla vårt språk, snarare tvärtom. Vi lärare måste bli mycket tydligare med att undervisa explicit om hur olika slags texter (utifrån det vidgade textbegreppet) är uppbyggda och ge eleverna strategier att närma sig, och förstå, abstrakta och "svåra" texter. Förståelse är ju av yttersta vikt när kunskap ska befästas och om inte jag som lärare vet vad det är i mitt ämne/min undervisning som skapar svårigheter för mina elevers förståelse har många elever förlorat på förhand. Jag som lärare måste fundera över språket i texterna mina elever möter (och då pratar jag om så mycket mer än ords betydelser), över mitt eget språkbruk och om jag låter eleverna ta till sig det akademiska/matematiska språket, använda sig av det, och göra det till sitt.
Detta handlar inte bara om att språkförmågan påverkar hur eleverna tillägnar sig kunskap, det handlar lika mycket om att eleverna ska kunna förmedla vad de har lärt sig. Man kan fundera en stund över hur många elever som fått dåliga skolresultat pga att de inte kunnat producera tillräckligt bra. Vad vet vi om vad de kan egentligen? Tänk om dessa elever hade kunnat producera bättre redovisningar, prov, arbeten och "alster" om de haft tillgång till ämneslärare som även vet hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande?
Mer om hur Skolinspektionen ser på (bristen av) språk- och kunskapsutveckling går att läsa i denna rapport. (.pdf-fil)
Jag menar att språket är grunden till all kunskap och att alla lärare måste vara språklärare. För hur ska eleverna kunna ta till sig, och lära sig, om vi inte ger dem rätt språkliga redskap att lyckas? Nu vet jag inte vad GY11 säger om språkets betydelse men när det gäller Lgr11 så kan jag säga att det inte är en dag försent att man lyfter fram vikten av att språket ska stimuleras i alla skolans ämnen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolutveckling, språkutveckling, kunskapsutveckling, skoldebatt
I vilken mån ska lärare vara specialiserade eller generalister?Jan Lenander tycker att fördjupade ämneskunskaper är oerhört viktigt. Monika Ringborg svarar i kommentarerna att kunskaper inom pedagogik är minst lika viktigt. Jag började att skriva en kommentar till inlägget men sedan så insåg jag att det min långa kommentar likaväl kunde bli ett eget inlägg.
Är skolans största brist pedagogiken, didaktiken eller ämneskompetensen?
Jag tror också att lärare behöver fördjupade ämneskunskaper och att man måste se till att lärare fortsätter att lära och utveckla sina ämneskunskaper under hela sitt yrkesliv. Men jag tror också, som Monika, att fördjupade kunskaper i pedagogik är minst lika viktigt.
Sedan har ju jag, såklart, ytterligare en aspekt. Och det är vikten av att alla lärare är medvetna om sitt ämnes unika "språk" och vad det är i detta "språk" som kan skapa svårigheter för eleverna. Jag tror att det är många lärare som misslyckas med att ge adekvat undervisning till sina elever för att lärarna antingen inte har tagit reda på vad eleverna har med sig i form av kunskap och erfarenheter, eller att lärarna tar för givet att deras elever har gemensamma referensramar.
När det gäller naturvetenskapliga ämnen och matematik används oftast ett, för många elever, alldeles för abstrakt språkbruk vilket leder till att eleverna varken förstår "de svåra orden" eller vad de förväntas lära sig. Nu menar jag självklart inte att vi ska förenkla vårt språk, snarare tvärtom. Vi lärare måste bli mycket tydligare med att undervisa explicit om hur olika slags texter (utifrån det vidgade textbegreppet) är uppbyggda och ge eleverna strategier att närma sig, och förstå, abstrakta och "svåra" texter. Förståelse är ju av yttersta vikt när kunskap ska befästas och om inte jag som lärare vet vad det är i mitt ämne/min undervisning som skapar svårigheter för mina elevers förståelse har många elever förlorat på förhand. Jag som lärare måste fundera över språket i texterna mina elever möter (och då pratar jag om så mycket mer än ords betydelser), över mitt eget språkbruk och om jag låter eleverna ta till sig det akademiska/matematiska språket, använda sig av det, och göra det till sitt.
Detta handlar inte bara om att språkförmågan påverkar hur eleverna tillägnar sig kunskap, det handlar lika mycket om att eleverna ska kunna förmedla vad de har lärt sig. Man kan fundera en stund över hur många elever som fått dåliga skolresultat pga att de inte kunnat producera tillräckligt bra. Vad vet vi om vad de kan egentligen? Tänk om dessa elever hade kunnat producera bättre redovisningar, prov, arbeten och "alster" om de haft tillgång till ämneslärare som även vet hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande?
Mer om hur Skolinspektionen ser på (bristen av) språk- och kunskapsutveckling går att läsa i denna rapport. (.pdf-fil)
Jag menar att språket är grunden till all kunskap och att alla lärare måste vara språklärare. För hur ska eleverna kunna ta till sig, och lära sig, om vi inte ger dem rätt språkliga redskap att lyckas? Nu vet jag inte vad GY11 säger om språkets betydelse men när det gäller Lgr11 så kan jag säga att det inte är en dag försent att man lyfter fram vikten av att språket ska stimuleras i alla skolans ämnen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolutveckling, språkutveckling, kunskapsutveckling, skoldebatt
26 mars 2011
Språkets betydelse i Lgr11
Jag är av den övertygelsen att en stor del av de svenska elevernas sjunkande skolresultat har med bristande språkförmåga att göra. Nu pratar jag inte bara om flerspråkiga elevers bristande kunskap i svenska språket utan om det faktum att vår svenska skola i dag ställer högre krav på språk- och läsförmåga än skolan gjorde förr.
Nu krävs att elever klarar av att förstå, källkritiskt granska, analysera och resonera kring väldigt många olika slags texter (här pratar jag om det vidgade textbegreppet, skriven och talad text men även bilder, film etc. Läs mer om det vidgade textbegreppet i Kristina Alexandersons blogg. ) och inte bara den, av läraren, valda lärobokstexten. För många elever, svensk- och flerspråkiga, är det alldeles för svårt att på egen hand, eller tillsammans med klasskamrater, inhämta kunskap från texter som de troligtvis inte förstår. Det räcker inte att att arbeta med förförståelse och att man som lärare hjälper till med att förklara "svåra ord" (förresten, varför inte i stället kalla dem "nya ord" och på så sätt ta bort den negativa laddningen?) Läraren måste också aktivt lära ut läsförståelsestrategier och andra sätt som kan få eleverna att kunna närma sig, och förstå, hur olika texter är uppbyggda. Alltför många elever läser texter (lyssnar/tittar på bilder, film etc) utan att förstå att de inte förstår och dessa elever skulle bli väldigt mycket hjälpta av ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt där läraren undervisar explicit om textens uppbyggnad och där läraren kanske "modelläser" och ställer "tankefrågor" till texten under uppläsning, eller där eleverna själva får producera förtydligande texter kring det textavsnitt de tyckte var otydligt. Extra viktigt är detta i ämnen där man vanligtvis inte arbetar med språket och textuppbyggnad.
De elever som är goda läsare och som är vana att resonera kring texter, att läsa mellan raderna och dra egna slutsatser kommer alltid att klara av att nå målen, oavsett undervisningssätt, men de elever som är svaga läsare eller som inte har fått lära sig olika strategier att närma sig texter kommer nå oerhört mycket bättre resultat om alla vi lärare arbetar språk- och kunskapsutvecklande i alla ämnen.
Detta har forskare länge sagt och nu äntligen får vi ett rejält förtydligande i våra nya styrdokument. Språket får en betydande roll i både övergripande mål i läroplanen och i alla olika kursplaner i Lgr11 och Skolverket ställer frågan: "Hur stimulerar vi användningen av språket i skolans alla ämnen?"
Jag vet vad jag vill svara. Jag vill att alla lärare ska få kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag vill att lärare ska få tillgång till metoder som fungerar och som , t ex genrepedagogik. Jag vill att alla lärare funderar kring språkets betydelse och användning varje gång de planerar upp ett arbetsområde och inför varje lektion. Vilka ord och begrepp kan skapa svårigheter? Kommer jag ge eleverna möjligheter att närma sig texter på olika sätt? Kommer undervisningen utgå ifrån mina elevers tidigare erfarenheter och kunskaper? Kommer eleverna få lika stora möjligheter att läsa, skriva, lyssna och samtala under lektionen? Är jag medveten om vilka lärstilar mina elever har? Är jag medveten om hur jag kan ge eleverna olika strategier för inlärning och läsförståelse?
I ett annat inlägg berättade jag om ESOL Online, en kunskapsbank för lärare i Nya Zeeland, och deras checklista för hur man som lärare kan få (framförallt flerspråkiga) elever att i högre grad nå skolframgång och den listan är så bra att jag väljer att kopiera in den igen för jag tror på fullt allvar att det är här den svenska skolans framgångssaga startar.
7 sätt att effektivisera undervisningen och inlärningen för andraspråkselever
Genom att integrera följande sju principer i planeringen och genomförandet av din undervisning, oavsett ämne, kommer det att leda till att eleverna i högre grad utvecklar ämneskunskaper parallellt med att de utvecklar sin språkförmåga:
1. Lär känna dina elever, deras språkliga och kulturella bakgrund, deras tidigare erfarenheter och kunskaper.
Vad vet jag om mina elevers språkkunskaper? Känner jag till på vilken kunskapsnivå de befinner sig? Hur tar jag reda på detta och hur påverkar det planeringen av min undervisning?
2. Formulera målen för undervisningen, och kunskapskraven för eleverna, både utifrån ämneskunskaper och utifrån språkbehärskning.
Vilka språkkunskaper behöver eleverna tillägna sig för att kunna nå målen och tillägna sig kunskap? Är eleverna insatta i vad de ska lära sig och vilka språkkunskaper de behöver för att kunna nå målen?
3. Se till att målen och undervisningen är uttrycklig och tydlig.
Hur ser jag till att alla elever förstår målen och förstår vilken kunskap ska tillägna sig? Hur planerar jag undervisningen så att alla elever deltar aktivt? Hur kan jag göra min undervisning så begriplig att jag når alla elever?
4. Börja med konkreta, kontextbundna uppgifter för att göra det abstrakta enklare att förstå.
Hur kan jag få med mig eleverna från det kända, konkreta, kontextbundna till det mer abstrakta, kontextobundna? Hur kan jag sätta olika begrepp i ett konkret sammanhang?
5. Skapa möjligheter för autentisk språkanvändning med fokus på ämnesspecifikt och akademiskt språk.
Hur fokuserar jag på språkanvändningen i min undervisning? Ger jag eleverna möjligheter att upptäcka, tillägna sig och använda sig av det ämnesspecifika språk och de språkliga strukturer som kännetecknar ämnesområdet?
6. Säkerställ att det finns en balans mellan receptiv och produktiv språkanvändning vid varje undervisningstillfälle.
Ger jag eleverna möjligheter att lyssna, tala, läsa och skriva vid varje undervisningstillfälle? Ser jag till att det skapas en balans?
7. Ge eleverna redskap och strategier för inlärning, uppföljning, utvärdering och självbedömning.
Vilka möjligheter ger jag mina elever att reflektera över sin egen inlärning? Ger jag elever inlärningsstrategier genom att t ex ”tänka högt” och ge modeller på hur man kan närma sig en text? Hur ger jag eleverna redskap så att de ska klara av att göra egna utvärderingar och bedömningar av vad de har lärt sig?
Källa: Principles of effective teaching and learning for English language learners
En annan sida att insprieras av är R2L, den australienska Reading to learn-programmet. Eller varför inte läsa om hur man i Stockholm arbetar med genrepedagogik och matematik. Pedagogstockholm har även en intressant artikel om Maaike Hajer och hur man kan arbeta språkinriktat i SO-ämnen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, skolutveckling, Skolverket, språkutveckling, genrepedagogik, kunskapsutveckling
Nu krävs att elever klarar av att förstå, källkritiskt granska, analysera och resonera kring väldigt många olika slags texter (här pratar jag om det vidgade textbegreppet, skriven och talad text men även bilder, film etc. Läs mer om det vidgade textbegreppet i Kristina Alexandersons blogg. ) och inte bara den, av läraren, valda lärobokstexten. För många elever, svensk- och flerspråkiga, är det alldeles för svårt att på egen hand, eller tillsammans med klasskamrater, inhämta kunskap från texter som de troligtvis inte förstår. Det räcker inte att att arbeta med förförståelse och att man som lärare hjälper till med att förklara "svåra ord" (förresten, varför inte i stället kalla dem "nya ord" och på så sätt ta bort den negativa laddningen?) Läraren måste också aktivt lära ut läsförståelsestrategier och andra sätt som kan få eleverna att kunna närma sig, och förstå, hur olika texter är uppbyggda. Alltför många elever läser texter (lyssnar/tittar på bilder, film etc) utan att förstå att de inte förstår och dessa elever skulle bli väldigt mycket hjälpta av ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt där läraren undervisar explicit om textens uppbyggnad och där läraren kanske "modelläser" och ställer "tankefrågor" till texten under uppläsning, eller där eleverna själva får producera förtydligande texter kring det textavsnitt de tyckte var otydligt. Extra viktigt är detta i ämnen där man vanligtvis inte arbetar med språket och textuppbyggnad.
De elever som är goda läsare och som är vana att resonera kring texter, att läsa mellan raderna och dra egna slutsatser kommer alltid att klara av att nå målen, oavsett undervisningssätt, men de elever som är svaga läsare eller som inte har fått lära sig olika strategier att närma sig texter kommer nå oerhört mycket bättre resultat om alla vi lärare arbetar språk- och kunskapsutvecklande i alla ämnen.
Detta har forskare länge sagt och nu äntligen får vi ett rejält förtydligande i våra nya styrdokument. Språket får en betydande roll i både övergripande mål i läroplanen och i alla olika kursplaner i Lgr11 och Skolverket ställer frågan: "Hur stimulerar vi användningen av språket i skolans alla ämnen?"
Jag vet vad jag vill svara. Jag vill att alla lärare ska få kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag vill att lärare ska få tillgång till metoder som fungerar och som , t ex genrepedagogik. Jag vill att alla lärare funderar kring språkets betydelse och användning varje gång de planerar upp ett arbetsområde och inför varje lektion. Vilka ord och begrepp kan skapa svårigheter? Kommer jag ge eleverna möjligheter att närma sig texter på olika sätt? Kommer undervisningen utgå ifrån mina elevers tidigare erfarenheter och kunskaper? Kommer eleverna få lika stora möjligheter att läsa, skriva, lyssna och samtala under lektionen? Är jag medveten om vilka lärstilar mina elever har? Är jag medveten om hur jag kan ge eleverna olika strategier för inlärning och läsförståelse?
I ett annat inlägg berättade jag om ESOL Online, en kunskapsbank för lärare i Nya Zeeland, och deras checklista för hur man som lärare kan få (framförallt flerspråkiga) elever att i högre grad nå skolframgång och den listan är så bra att jag väljer att kopiera in den igen för jag tror på fullt allvar att det är här den svenska skolans framgångssaga startar.
7 sätt att effektivisera undervisningen och inlärningen för andraspråkselever
Genom att integrera följande sju principer i planeringen och genomförandet av din undervisning, oavsett ämne, kommer det att leda till att eleverna i högre grad utvecklar ämneskunskaper parallellt med att de utvecklar sin språkförmåga:
1. Lär känna dina elever, deras språkliga och kulturella bakgrund, deras tidigare erfarenheter och kunskaper.
Vad vet jag om mina elevers språkkunskaper? Känner jag till på vilken kunskapsnivå de befinner sig? Hur tar jag reda på detta och hur påverkar det planeringen av min undervisning?
2. Formulera målen för undervisningen, och kunskapskraven för eleverna, både utifrån ämneskunskaper och utifrån språkbehärskning.
Vilka språkkunskaper behöver eleverna tillägna sig för att kunna nå målen och tillägna sig kunskap? Är eleverna insatta i vad de ska lära sig och vilka språkkunskaper de behöver för att kunna nå målen?
3. Se till att målen och undervisningen är uttrycklig och tydlig.
Hur ser jag till att alla elever förstår målen och förstår vilken kunskap ska tillägna sig? Hur planerar jag undervisningen så att alla elever deltar aktivt? Hur kan jag göra min undervisning så begriplig att jag når alla elever?
4. Börja med konkreta, kontextbundna uppgifter för att göra det abstrakta enklare att förstå.
Hur kan jag få med mig eleverna från det kända, konkreta, kontextbundna till det mer abstrakta, kontextobundna? Hur kan jag sätta olika begrepp i ett konkret sammanhang?
5. Skapa möjligheter för autentisk språkanvändning med fokus på ämnesspecifikt och akademiskt språk.
Hur fokuserar jag på språkanvändningen i min undervisning? Ger jag eleverna möjligheter att upptäcka, tillägna sig och använda sig av det ämnesspecifika språk och de språkliga strukturer som kännetecknar ämnesområdet?
6. Säkerställ att det finns en balans mellan receptiv och produktiv språkanvändning vid varje undervisningstillfälle.
Ger jag eleverna möjligheter att lyssna, tala, läsa och skriva vid varje undervisningstillfälle? Ser jag till att det skapas en balans?
7. Ge eleverna redskap och strategier för inlärning, uppföljning, utvärdering och självbedömning.
Vilka möjligheter ger jag mina elever att reflektera över sin egen inlärning? Ger jag elever inlärningsstrategier genom att t ex ”tänka högt” och ge modeller på hur man kan närma sig en text? Hur ger jag eleverna redskap så att de ska klara av att göra egna utvärderingar och bedömningar av vad de har lärt sig?
Källa: Principles of effective teaching and learning for English language learners
En annan sida att insprieras av är R2L, den australienska Reading to learn-programmet. Eller varför inte läsa om hur man i Stockholm arbetar med genrepedagogik och matematik. Pedagogstockholm har även en intressant artikel om Maaike Hajer och hur man kan arbeta språkinriktat i SO-ämnen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, skolutveckling, Skolverket, språkutveckling, genrepedagogik, kunskapsutveckling
24 mars 2011
Min Lgr11-process är igång
Jag var på Skolverkets kursplanekonferens för ett tag sedan och det är startskottet på vårt arbete med att implementera de nya läro- och kursplanerna på vår skola och i vår kommun.
Vi arbetar dels i ämnesgrupper, lärare från fyra olika skolor, dels i blandade grupper i vårt eget lärarkollegium. Som tur var är vi flera nyckelpersoner så vi kan bolla idéer och tankar med varandra. För det behövs verkligen.
Ju mer jag läser om, och sätter mig in i, Lgr11, ju snurrigare blir jag. Frågor väcker nya frågor. Nya infallsvinklar leder in på nya spår.
När jag först satte mig in i Lgr11 var min första tanke: "Jösses! Det här fixar vi aldrig!" Stoffet kändes oändligt stort och kraven ofantligt höga.
Sedan började jag läsa ordentligt. Och fundera. Då förvandlades mina negativa tankar till förhoppningar. Det är bra. Det blir bra. Det är åtminstone rätt väg.
Tills tankarna återigen började gå åt det negativa hållet. Hur blir det bedömningen? Hur ska vi få till en likvärdig bedömning när vi ska bedöma utifrån formuleringar som "relativt tydligt" och "i huvudsak fungerande sätt"? Det kändes omöjligt.
Men sedan tänkte jag ett varv till. Med hjälp av bedömarstöd och många och långa diskussioner och jämförande av elevmaterial borde vi fixa det. Vi måste fixa det.
Så. Där är jag nu. I min egen högst privata Lgr11-process.
Jag ser möjligheter. Jag ser samverkan mellan lärare och ämnen som en förutsättning för framgång. Men framförallt så ser jag att mitt absoluta hjärteämne äntligen får en framträdande plats i våra styrdokument. Språkets betydelse i alla ämnen som en nyckel till skolframgång.
Men mer om det i kommande Lgr11-inlägg.
Och varför inte läsa andras blogginlägg om Lgr11:
Höörs kommun har en blogg som heter: Skola 2011 Mycket information och intressanta inlägg!
Stockholms stad har ju pedagogstockholm.se och där finns bloggen Lärande bedömning som tar upp mycket kring Lgr11.
Johan Kant är mer kritisk till Lgr11 och hans långa inlägg väcker många viktiga tankar även om man kanske inte håller med.
Magister Björn har skrivit ett inlägg med många frågor till sig själv om LPP och även om han svarar på sina egna frågor så är jag tacksam över att han delar med sig av sina intressanta funderingar så vi andra kan fundera vidare.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, skolutveckling, kursplaner, läroplaner
Vi arbetar dels i ämnesgrupper, lärare från fyra olika skolor, dels i blandade grupper i vårt eget lärarkollegium. Som tur var är vi flera nyckelpersoner så vi kan bolla idéer och tankar med varandra. För det behövs verkligen.
Ju mer jag läser om, och sätter mig in i, Lgr11, ju snurrigare blir jag. Frågor väcker nya frågor. Nya infallsvinklar leder in på nya spår.
När jag först satte mig in i Lgr11 var min första tanke: "Jösses! Det här fixar vi aldrig!" Stoffet kändes oändligt stort och kraven ofantligt höga.
Sedan började jag läsa ordentligt. Och fundera. Då förvandlades mina negativa tankar till förhoppningar. Det är bra. Det blir bra. Det är åtminstone rätt väg.
Tills tankarna återigen började gå åt det negativa hållet. Hur blir det bedömningen? Hur ska vi få till en likvärdig bedömning när vi ska bedöma utifrån formuleringar som "relativt tydligt" och "i huvudsak fungerande sätt"? Det kändes omöjligt.
Men sedan tänkte jag ett varv till. Med hjälp av bedömarstöd och många och långa diskussioner och jämförande av elevmaterial borde vi fixa det. Vi måste fixa det.
Så. Där är jag nu. I min egen högst privata Lgr11-process.
Jag ser möjligheter. Jag ser samverkan mellan lärare och ämnen som en förutsättning för framgång. Men framförallt så ser jag att mitt absoluta hjärteämne äntligen får en framträdande plats i våra styrdokument. Språkets betydelse i alla ämnen som en nyckel till skolframgång.
Men mer om det i kommande Lgr11-inlägg.
Och varför inte läsa andras blogginlägg om Lgr11:
Höörs kommun har en blogg som heter: Skola 2011 Mycket information och intressanta inlägg!
Stockholms stad har ju pedagogstockholm.se och där finns bloggen Lärande bedömning som tar upp mycket kring Lgr11.
Johan Kant är mer kritisk till Lgr11 och hans långa inlägg väcker många viktiga tankar även om man kanske inte håller med.
Magister Björn har skrivit ett inlägg med många frågor till sig själv om LPP och även om han svarar på sina egna frågor så är jag tacksam över att han delar med sig av sina intressanta funderingar så vi andra kan fundera vidare.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, skolutveckling, kursplaner, läroplaner
17 mars 2011
Twitter-kraften lyfter oss
Under de senaste dagarnas #merkateder-debatt på twitter, bloggar och i nättidningar har jag vid ett flertal tillfällen imponerats över vilken kraft våra sociala medier ger åt helt vanliga människors åsikter och tankar. Om vi går ihop blir vi starka.
Fundera en stund över hur starka vi kan bli?
Vi upprörs över en debattartikel och det som kunde stannat med irriterade och ironiska röster i lärarrummen får i stället uppföljningar i radio. Tack vare oss. Vi. Du och jag.
Jag har ett förslag. Låt oss lämna katederns vara eller icke-vara bakom oss. Vi är överens. Alla vill att läraren (i grund- och gymnasieskolan) ska undervisa. Låt debatten #merkateder i stället sammanföra oss så vi gemensamt kan sätta fokus på vad vi tycker behöver förändras i skolsverige i dag.
Det finns säkert mängder av punkter som vi kan enas om. Som vi kan arbeta för. Som vi kan höja våra sociala medie-röster för. Tillsammans.
Jag tycker att lärarnas arbetsbelastning är en viktig fråga. Ska arbetsuppgift efter arbetsuppgift läggas till utan att något tas bort? Ska arbetet gå ut på att prioritera vilken uppgift, eller elev, som är viktigast?
En annan viktig fråga är hur vi lärare kan medverka till att höja läraryrkets status. Om vi som brinner för våra jobb, och som inte håller med Björklund om bilden av den svenska skolan där läraren har abdikerat och lämnat eleverna åt ensamarbetets öde, om vi låter våra röster höras kan vi påverka Sverige och svenskarna i en positiv riktning. Svenska skolan och svenska lärare behöver samma sak som eleverna för att utvecklas. Höga förväntningar, höga krav och uppskattning. Svenska skolan har svartmålats nog nu. Det räcker.
Vi ska lyfta goda exempel. Vi ska lyfta varandra. Vi ska nätverka. Vi ska enas. Och vi ska tillsammans utveckla den svenska skolan genom att tillsammans påverka politiker och andra beslutsfattare och skapa opinion. Är du med?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Björklund, skolutveckling,
Fundera en stund över hur starka vi kan bli?
Vi upprörs över en debattartikel och det som kunde stannat med irriterade och ironiska röster i lärarrummen får i stället uppföljningar i radio. Tack vare oss. Vi. Du och jag.
Jag har ett förslag. Låt oss lämna katederns vara eller icke-vara bakom oss. Vi är överens. Alla vill att läraren (i grund- och gymnasieskolan) ska undervisa. Låt debatten #merkateder i stället sammanföra oss så vi gemensamt kan sätta fokus på vad vi tycker behöver förändras i skolsverige i dag.
Det finns säkert mängder av punkter som vi kan enas om. Som vi kan arbeta för. Som vi kan höja våra sociala medie-röster för. Tillsammans.
Jag tycker att lärarnas arbetsbelastning är en viktig fråga. Ska arbetsuppgift efter arbetsuppgift läggas till utan att något tas bort? Ska arbetet gå ut på att prioritera vilken uppgift, eller elev, som är viktigast?
En annan viktig fråga är hur vi lärare kan medverka till att höja läraryrkets status. Om vi som brinner för våra jobb, och som inte håller med Björklund om bilden av den svenska skolan där läraren har abdikerat och lämnat eleverna åt ensamarbetets öde, om vi låter våra röster höras kan vi påverka Sverige och svenskarna i en positiv riktning. Svenska skolan och svenska lärare behöver samma sak som eleverna för att utvecklas. Höga förväntningar, höga krav och uppskattning. Svenska skolan har svartmålats nog nu. Det räcker.
Vi ska lyfta goda exempel. Vi ska lyfta varandra. Vi ska nätverka. Vi ska enas. Och vi ska tillsammans utveckla den svenska skolan genom att tillsammans påverka politiker och andra beslutsfattare och skapa opinion. Är du med?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Björklund, skolutveckling,
16 mars 2011
Detta vill lärare! Ge oss förutsättningarna!
Jaha, alla är rörande överens. Lärare ska vara lärare och undervisa sin elever. Med eller utan kateder. Nu har Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén skrivit en replik till Björklunds debattartikel där hon är överens med Björklund om att lärare måste få ägna sig åt sitt huvuduppdrag. Lärare tvingas i dag att göra mer av allt och ständiga besparingar och brister i skolans arbetsorganisation sätter upp hinder för att kunna fokusera på det som vi vet ger resultat i klassrummet.
Bra! Mycket bra! Alla är rörande överens. Låt oss då göra något åt saken!
Eva-Lis Sirén ska imorgon (17/3) debattera med Björklund i Sveriges Radio P1-morgon kl 8.15. Där har hon oändliga möjligheter att se till att lyfta lärarnas arbetssituation.
Jag ser det så här: (och vill Eva-Lis Sirén plocka godbitar härifrån så är hon varmt välkommen)
Lärare vill undervisa. Vi vill ha tid för förarbete, efterarbete, utvärdering och reflektion. Vi vill kompetensutveckla oss och hålla oss á jour med vad som händer i våra ämnen. Vi vill utveckla oss så vi kan underlätta utveckling hos våra elever.
Vi vill ta del av forskningsresultat och vi vill kunna nätverka, arbeta i arbetslag och dela erfarenheter med andra. Vi vill ha tillgång till funktionella undervisningslokaler där det finns utrymme för alternativa undervisningsmetoder. Vi vill arbeta i fungerande lärplattformar och kunna använda oss av teknisk utrustning, datorer som är uppgraderade och i funktion.
Vi vill ägna tid och energi åt våra elever, deras kunskaputveckling och deras individuella förutsättningar. Vi vill ägna tid och energi för att få ett gott samarbete med elevernas vårdnadshavare. Vi vill ägna tid åt att utföra reliabla bedömningar som beskriver elevens kunskapsutveckling.
Allt detta vill vi. Allt detta brinner vi för att göra. Men var är våra förutsättningar? När ska Björklund och co, lokalpolitiker och andra inse att man inte kan satsa på utbildning och lärande om man inte också satsar på lärarna.
Alla är överens. Elever har rätt till lärarstyrd och elevanpassad undervisning. Ge oss då möjligheter att visa vad vi kan! Med rätt förutsättningar kan vi utföra storverk. Det vet jag.
Sedan är det väl helt onödigt att påpeka att vi lärare faktiskt inte tycker att fönstertvätt, måleri av klassrum, montering av möbler, möten för mötets skull, vissa administrativa uppgifter, tvätt av gardiner, inköp av småsaker för egna pengar, ringa från egna mobiler etc egentligen ingår i våra arbetsupppgifter. För det vet väl alla redan. Eller?
Debatten fortsätter på twitter, #merkateder
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, skolutveckling, skoldebatt, lärarrollen
Bra! Mycket bra! Alla är rörande överens. Låt oss då göra något åt saken!
Eva-Lis Sirén ska imorgon (17/3) debattera med Björklund i Sveriges Radio P1-morgon kl 8.15. Där har hon oändliga möjligheter att se till att lyfta lärarnas arbetssituation.
Jag ser det så här: (och vill Eva-Lis Sirén plocka godbitar härifrån så är hon varmt välkommen)
Lärare vill undervisa. Vi vill ha tid för förarbete, efterarbete, utvärdering och reflektion. Vi vill kompetensutveckla oss och hålla oss á jour med vad som händer i våra ämnen. Vi vill utveckla oss så vi kan underlätta utveckling hos våra elever.
Vi vill ta del av forskningsresultat och vi vill kunna nätverka, arbeta i arbetslag och dela erfarenheter med andra. Vi vill ha tillgång till funktionella undervisningslokaler där det finns utrymme för alternativa undervisningsmetoder. Vi vill arbeta i fungerande lärplattformar och kunna använda oss av teknisk utrustning, datorer som är uppgraderade och i funktion.
Vi vill ägna tid och energi åt våra elever, deras kunskaputveckling och deras individuella förutsättningar. Vi vill ägna tid och energi för att få ett gott samarbete med elevernas vårdnadshavare. Vi vill ägna tid åt att utföra reliabla bedömningar som beskriver elevens kunskapsutveckling.
Allt detta vill vi. Allt detta brinner vi för att göra. Men var är våra förutsättningar? När ska Björklund och co, lokalpolitiker och andra inse att man inte kan satsa på utbildning och lärande om man inte också satsar på lärarna.
Alla är överens. Elever har rätt till lärarstyrd och elevanpassad undervisning. Ge oss då möjligheter att visa vad vi kan! Med rätt förutsättningar kan vi utföra storverk. Det vet jag.
Sedan är det väl helt onödigt att påpeka att vi lärare faktiskt inte tycker att fönstertvätt, måleri av klassrum, montering av möbler, möten för mötets skull, vissa administrativa uppgifter, tvätt av gardiner, inköp av småsaker för egna pengar, ringa från egna mobiler etc egentligen ingår i våra arbetsupppgifter. För det vet väl alla redan. Eller?
Debatten fortsätter på twitter, #merkateder
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, skolutveckling, skoldebatt, lärarrollen
02 mars 2011
Lärarlegitimation i all ära, men behörigheten då?
Idag debatteras lärarlegitimationens vara eller icke vara i riksdagen och om det har jag inte så mycket att tillägga. Däremot tycker jag att man missar att lyfta en viktig del i debatten när det gäller lärarbehörigheten, nämligen hur man ska hålla sig till alla våra andraspråkselever i den svenska skolan.
I Skolinspektionens rapport Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska kan man tydligt läsa att det finns stora brister i hur förskolor och skolor arbetar med språk- och kunskapsutveckling:
Hur ska man t ex ställa sig till behörighetsfrågan när en svensklärare, utan svenska som andraspråkskompetens, har ett flertal andraspråkselever i sin klass. Är den läraren verkligen behörig att undervisa i svenska i den klassen då? Eller hur ska man ställa sig till att MA, NO eller SO-lärare misslyckas med att ge sina andraspråkselever undervisning på rätt nivå för att läraren inte har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt eller hur andraspråksutveckling går till? Är man behörig då? Detta är viktiga frågor som i stort sett aldrig lyfts!
Vi har i 17 år kämpat för att lyfta statusen för ämnet svenska som andraspråk, som är ett ämne likställt och likvärdigt med ämnet svenska, men fortfarande än idag talas det om ämnet svenska som andraspråk som ett stödämne, ett ämne man läser tills man kan "riktig" svenska. Inget kan vara mer fel som jag skriver mer om i inlägget Ska vi lägga ner svenska som andraspråk. Vi kan inte vänta i 17 år till. Förändring måste ske nu!
Jag har ett förslag till lösning och nu när vi får en ny läroplan, en ny skollag, en ny lärarutbildning och troligtvis även lärarlegitimation har vi även ett bra tillfälle för förändring.
Alla lärare och pedagoger som arbetar med barn och ungdomar i den svenska förskolan och skolan idag har ett ansvar för barnens och elevernas språk- och kunskapsutveckling. Som verkligeheten ser ut idag är det ett fåtal svenska som andraspråkslärare som besitter kunskap och kompetens om hur man undervisar språk- och kunskapsutvecklande. Denna kompetens måste alla lärare ha eftersom alla lärare är språklärare.
Varför blir vi förvånade över att så många elever inte klarar målen i matematik och NO-ämnen när vi samtidigt vet att samma elever ofta har bristande läsförståelsestrategier? Varför blir vi förvånade över att elever inte kan förstå, och tillägna sig kunskap från, akademiska texter på högre nivåer när vi aldrig gett eleverna redskap och strategier att närma sig dessa texter? Vi behöver lärare och pedagoger som vet vad det innebär att lära på ett andraspråk och hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande och i mina ögon kan man inte anses vara behörig att undervisa i t ex kemi i en klass där man även har en stor mängd andraspråkselever om man inte också har kompetens i andraspråksutveckling samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.
Hur kommer man lösa denna behörighetsfråga undrar jag? Det ligger nära till hands att tänka sig ett undantag från lärarlegitimationskravet, liksom man tänker sig undantag för andra lärargrupper där man inte kan garantera rätt utbildning. Eller så fortsätter man att tänka i samma banor som man alltid gjort, att svenska som andraspråk bara angår (den oftast ensamma) svenska som andraspråksläraren, vilket kommer att leda till ett fortsatt ras för svenska elevers kunskapsutveckling.
Vi måste göra något nu. Kompetens måste ges till alla lärare inom lärarutbildningen och kompetensutveckling måste erbjudas till alla nu verksamma lärare. Först när vi alla inser att vi har ett gemensamt ansvar för andraspråkselevernas språk- och kunskapsutveckling kan förändring ske. Och först då kommer ännu fler elever nå skolframgång och våra resultat i internationella undersökningar kommer att öka.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, genrepedagogik, individualisering, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, skolutveckling, språkutveckling, svenska som andraspråk
I Skolinspektionens rapport Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska kan man tydligt läsa att det finns stora brister i hur förskolor och skolor arbetar med språk- och kunskapsutveckling:
Bristerna gäller i de flesta fall generella svagheter i förskolornas och skolornas arbete med språk- och kunskaps-utveckling. Även om vi i granskningen har utgått från de flerspråkiga barnens behov kan vi se att samma arbetssätt som gagnar dessa barn också skulle gagna alla barn i förskola och skola, oavsett vilka modersmål barnen har. Att utveckla språk och kunskaper är något som barn gör kontinuerligt, men den språkutveckling som, exempelvis, sker under svenskämnet är ofta isolerad från övriga ämnen. Innehållet i ämnesundervisningen, som ofta följer den svenska skoltraditionen, används också sällan för att göra utblickar eller ta upp diskussioner med eleverna utifrån deras erfarenheter. För att kunna bygga verksamheten på det som barnen har med sig i form av språkliga och ämnesrelaterade kunskaper måste också barnen göras mera delaktiga i utformningen både när det gäller form och innehåll.Varför lyfter inga politiker denna viktiga fråga? Jag menar att det är av största vikt att vi redan nu diskuterar frågan hur man ska lösa detta med lärarbehörighet när det gäller svenska som andraspråk eftersom vi har mängder av elever i den svenska skolan idag som både undervisas i, och bedöms utifrån, fel kursplan i svenska.
Granskningen vill dock poängtera, att brister i det språk- och kunskapsutvecklande arbetet har väsentlig betydelse framför allt för de flerspråkiga barnen som samtidigt ska utveckla det svenska språket och ämneskunskaper. De får sämre förutsättningar att nå de nationella målen.
Hur ska man t ex ställa sig till behörighetsfrågan när en svensklärare, utan svenska som andraspråkskompetens, har ett flertal andraspråkselever i sin klass. Är den läraren verkligen behörig att undervisa i svenska i den klassen då? Eller hur ska man ställa sig till att MA, NO eller SO-lärare misslyckas med att ge sina andraspråkselever undervisning på rätt nivå för att läraren inte har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt eller hur andraspråksutveckling går till? Är man behörig då? Detta är viktiga frågor som i stort sett aldrig lyfts!
Vi har i 17 år kämpat för att lyfta statusen för ämnet svenska som andraspråk, som är ett ämne likställt och likvärdigt med ämnet svenska, men fortfarande än idag talas det om ämnet svenska som andraspråk som ett stödämne, ett ämne man läser tills man kan "riktig" svenska. Inget kan vara mer fel som jag skriver mer om i inlägget Ska vi lägga ner svenska som andraspråk. Vi kan inte vänta i 17 år till. Förändring måste ske nu!
Jag har ett förslag till lösning och nu när vi får en ny läroplan, en ny skollag, en ny lärarutbildning och troligtvis även lärarlegitimation har vi även ett bra tillfälle för förändring.
Alla lärare och pedagoger som arbetar med barn och ungdomar i den svenska förskolan och skolan idag har ett ansvar för barnens och elevernas språk- och kunskapsutveckling. Som verkligeheten ser ut idag är det ett fåtal svenska som andraspråkslärare som besitter kunskap och kompetens om hur man undervisar språk- och kunskapsutvecklande. Denna kompetens måste alla lärare ha eftersom alla lärare är språklärare.
Varför blir vi förvånade över att så många elever inte klarar målen i matematik och NO-ämnen när vi samtidigt vet att samma elever ofta har bristande läsförståelsestrategier? Varför blir vi förvånade över att elever inte kan förstå, och tillägna sig kunskap från, akademiska texter på högre nivåer när vi aldrig gett eleverna redskap och strategier att närma sig dessa texter? Vi behöver lärare och pedagoger som vet vad det innebär att lära på ett andraspråk och hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande och i mina ögon kan man inte anses vara behörig att undervisa i t ex kemi i en klass där man även har en stor mängd andraspråkselever om man inte också har kompetens i andraspråksutveckling samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.
Hur kommer man lösa denna behörighetsfråga undrar jag? Det ligger nära till hands att tänka sig ett undantag från lärarlegitimationskravet, liksom man tänker sig undantag för andra lärargrupper där man inte kan garantera rätt utbildning. Eller så fortsätter man att tänka i samma banor som man alltid gjort, att svenska som andraspråk bara angår (den oftast ensamma) svenska som andraspråksläraren, vilket kommer att leda till ett fortsatt ras för svenska elevers kunskapsutveckling.
Vi måste göra något nu. Kompetens måste ges till alla lärare inom lärarutbildningen och kompetensutveckling måste erbjudas till alla nu verksamma lärare. Först när vi alla inser att vi har ett gemensamt ansvar för andraspråkselevernas språk- och kunskapsutveckling kan förändring ske. Och först då kommer ännu fler elever nå skolframgång och våra resultat i internationella undersökningar kommer att öka.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, genrepedagogik, individualisering, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, skolutveckling, språkutveckling, svenska som andraspråk
27 februari 2011
LiSA - nu på facebook
Jag tror att en del av er redan är medlemmar i LiSA - Riksförbundet lärare i svenska som andraspråk och då kan jag passa på att man numera även hittar LiSA på facebook: http://www.facebook.com/RiksLiSA
Om du inte känner till LiSA kan jag citera lite från hemsidan:
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Riks-LiSA, skolutveckling, skoldebatt, svenska som andraspråk, länktips,
Om du inte känner till LiSA kan jag citera lite från hemsidan:
Förbundets medlemmar finns och behövs i förskola, grundskola,Är du inte redan medlem så tycker jag att du ska bli det. LiSA tillhandahåller kompetensutveckling och nätverkande, dessutom är tidningen LiSetten ofta väldigt läsvärd. Om inte annat tycker jag att man ska bli medlem för att stödja det viktiga arbetet som LiSA utför.
gymnasieskola, inom vuxenutbildning och på högskola/universitet.
Förbundets tidning LiSetten är ett språkrör för forskning och pedagogik.
Den ger en inblick i det dagliga arbetet med svenska som andraspråk, modersmålet
och flerspråkiga elevers kunskapsutveckling.
Förbundet vänder sig till dig som
•arbetar med språkutveckling hos barn, ungdomar och vuxna
•är lärare i svenska som andraspråk eller är intresserad av ämnet svenska
som andraspråk och flerspråkiga elevers lärande.
•är med och fattar beslut i
skol- och undervisningsfrågor
•är intresserad av studiesituationen för
elever med utländsk bakgrund, från förskola till vuxenundervisning
Förbundets uppgifter är
•att arbeta för ämnet svenska som andraspråk, dess ställning och utveckling
i svenskt utbildningsväsende.
•att verka för att all undervisning av flerspråkiga elever ska
utvecklas.
•att främja ämnesteoretisk och ämnesmetodisk utveckling i svenska som
andraspråk.
•att verka för en adekvat lärarutbildning, kompletteringsutbildning,
fortbildning i ämnet svenska som andraspråk och språkutvecklande
arbetssätt.
•att verka för att andraspråkselevers tvåspråkighet ska främjas i
undervisningen.
•att vara ett forum för samtliga lärare som undervisar flerspråkiga elever
inom hela utbildningsväsendet.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Riks-LiSA, skolutveckling, skoldebatt, svenska som andraspråk, länktips,
07 februari 2011
Ska vi lägga ner svenska som andraspråk?
Jag har under en period gått omkring och funderat över hur vi ska kunna höja svenska som andraspråksämnets status. Jag har funderat och tänkt och kanske t o m hoppats att vi svenska som andraspråkslärare faktiskt börjar nå ut med vårt budskap om vad ämnet innebär och vem det är till för.
Jag hade hopp om att vi i alla fall har kommit en bra bit på väg.
Tills jag såg kvällens avsnitt av Klass 9A.
Inte ens i en skoldokumentär som visas i SVT kan man anstränga sig tillräckligt mycket för att ta reda på vad som egentligen gäller för ämnet svenska som andraspråk.
Jag har några exempel:
I rutan, när svenska som andraspråksläraren visas första gången, står det Svenska 2 som ämnesbeskrivning. Det var länge sedan vi svenska som andraspråkslärare aktivt valde att sluta använda den benämningen. Svenska 2 signalerar att ämnet är en andraklassens svenska. En sämre svenska. Som bara läses av andraklassens medborgare. Det vill vi absolut inte signalera. Detta borde en granskare av programmet känna till. Vi förkortar ämnet SVA.
En annan sak: Berättarrösten i programmet pratar om att en av eleverna bedömdes behöva extra stöd i svenska när han började i 7:an och att man då beslutade att han skulle läsa svenska som andraspråk. Hur tänkte de där? Är man i behov av extra stöd ska man ha hjälp av en specialpedagog, inte en svenska som andraspråkslärare. Och om en elev, helt plötsligt i år 7, bedöms behöva läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk så ska det backas upp med performansanalyser eller andra språkutvecklingsverktyg. Inte bara för att man behöver "extra stöd".
En annan, lite underliggande tanke, är att man i programmet signalerar att svenska som andraspråk, det läser man bara tills man klarar av att läsa "vanlig" svenska. Och där har vi kärnan till ämnets låga status. Där har vi totalt misslyckats med att föra ut vårt budskap. Vi har två svenskämnen i Sverige. Två ämnen som är likvärdiga, som innehåller i stort sett samma saker, men där eleverna bedöms på olika sätt och där man arbetar på andra sätt för att eleverna ska nå målen. Det har aldrig någonsin handlat om en "sämre" svenska och en "bättre" svenska så som det var med "allmän"och "särskild" matematik när jag gick i skolan.
Bedömer man att en elev ska läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk, då läser man efter den kursplanen under hela sin skoltid. Man kan inte "hoppa över till" vanlig svenska när man blivit "tillräckligt bra". Har man däremot gjort en felaktig bedömning, och att eleven kanske inte alls behöver läsa svenska som andraspråk, ja, då är ju frågan en annan.
Det som kanske gjorde mig allra mest upprörd var att eleven i fråga inte hade någon aning om varför han läste svenska som andraspråk. Hur är det möjligt att motivera en elev att tillgodogöra sig kunskap och utvecklas när eleven inte ens förstår varför han läser det som han läser? Hur tänkte de där?
Ytterligare en sak som jag retade upp mig på var att programmet cementerade den vanliga (van-)föreställningen om att svenska som andraspråk har man i en liten skrubb någonstans med en lärare som tar upp helt andra saker än vad de tar upp i klassen. Inget ont om svenska som andraspråksläraren i programmet nu, hur hon arbetar har jag ingen aning om, jag talar om vad programmet signalerade till mig som tittare.
Vi har alltså inte kommit längre. Vi kämpar med samma frågor nu som på 80-talet. Hur kan vi ha misslyckats så fundamentalt?
Så, vad göra? Ska vi helt enkelt lägga ner allt detta med svenska som andraspråk som eget ämne? Hoppas att eleverna når målen med hjälp av fler specialpedagoger i stället? (Mycket snack om det i Stockholm för några år sedan och jag vet att Björklund har uttryckt detta många gånger...)
Nej, säger jag. Det är inte den vägen vi ska gå. Vi ska i stället se till att alla lärare som utbildas inom den svenska lärarutbildningen idag får kunskap i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, kunskaper i att undervisa i och på svenska i det mångkulturella Sverige och grundläggande kunskaper i interkulturell pedagogik, så som man nu undervisar på Södertörns högskola.
Alla lärare!
Det finns inte en chans att ensamma svenska som andraspråkslärare på skolorna kan dra hela lasset och se till att de flerspråkiga eleverna lyckas nå målen. Vi måste hjälpas åt. Alla lärare är språklärare. Och alla lärare kan arbeta språk- och kunskapsutvecklande om de bara vill. Och kan.
Vill du?
Jag hade hopp om att vi i alla fall har kommit en bra bit på väg.
Tills jag såg kvällens avsnitt av Klass 9A.
Inte ens i en skoldokumentär som visas i SVT kan man anstränga sig tillräckligt mycket för att ta reda på vad som egentligen gäller för ämnet svenska som andraspråk.
Jag har några exempel:
I rutan, när svenska som andraspråksläraren visas första gången, står det Svenska 2 som ämnesbeskrivning. Det var länge sedan vi svenska som andraspråkslärare aktivt valde att sluta använda den benämningen. Svenska 2 signalerar att ämnet är en andraklassens svenska. En sämre svenska. Som bara läses av andraklassens medborgare. Det vill vi absolut inte signalera. Detta borde en granskare av programmet känna till. Vi förkortar ämnet SVA.
En annan sak: Berättarrösten i programmet pratar om att en av eleverna bedömdes behöva extra stöd i svenska när han började i 7:an och att man då beslutade att han skulle läsa svenska som andraspråk. Hur tänkte de där? Är man i behov av extra stöd ska man ha hjälp av en specialpedagog, inte en svenska som andraspråkslärare. Och om en elev, helt plötsligt i år 7, bedöms behöva läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk så ska det backas upp med performansanalyser eller andra språkutvecklingsverktyg. Inte bara för att man behöver "extra stöd".
En annan, lite underliggande tanke, är att man i programmet signalerar att svenska som andraspråk, det läser man bara tills man klarar av att läsa "vanlig" svenska. Och där har vi kärnan till ämnets låga status. Där har vi totalt misslyckats med att föra ut vårt budskap. Vi har två svenskämnen i Sverige. Två ämnen som är likvärdiga, som innehåller i stort sett samma saker, men där eleverna bedöms på olika sätt och där man arbetar på andra sätt för att eleverna ska nå målen. Det har aldrig någonsin handlat om en "sämre" svenska och en "bättre" svenska så som det var med "allmän"och "särskild" matematik när jag gick i skolan.
Bedömer man att en elev ska läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk, då läser man efter den kursplanen under hela sin skoltid. Man kan inte "hoppa över till" vanlig svenska när man blivit "tillräckligt bra". Har man däremot gjort en felaktig bedömning, och att eleven kanske inte alls behöver läsa svenska som andraspråk, ja, då är ju frågan en annan.
Det som kanske gjorde mig allra mest upprörd var att eleven i fråga inte hade någon aning om varför han läste svenska som andraspråk. Hur är det möjligt att motivera en elev att tillgodogöra sig kunskap och utvecklas när eleven inte ens förstår varför han läser det som han läser? Hur tänkte de där?
Ytterligare en sak som jag retade upp mig på var att programmet cementerade den vanliga (van-)föreställningen om att svenska som andraspråk har man i en liten skrubb någonstans med en lärare som tar upp helt andra saker än vad de tar upp i klassen. Inget ont om svenska som andraspråksläraren i programmet nu, hur hon arbetar har jag ingen aning om, jag talar om vad programmet signalerade till mig som tittare.
Vi har alltså inte kommit längre. Vi kämpar med samma frågor nu som på 80-talet. Hur kan vi ha misslyckats så fundamentalt?
Så, vad göra? Ska vi helt enkelt lägga ner allt detta med svenska som andraspråk som eget ämne? Hoppas att eleverna når målen med hjälp av fler specialpedagoger i stället? (Mycket snack om det i Stockholm för några år sedan och jag vet att Björklund har uttryckt detta många gånger...)
Nej, säger jag. Det är inte den vägen vi ska gå. Vi ska i stället se till att alla lärare som utbildas inom den svenska lärarutbildningen idag får kunskap i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, kunskaper i att undervisa i och på svenska i det mångkulturella Sverige och grundläggande kunskaper i interkulturell pedagogik, så som man nu undervisar på Södertörns högskola.
Alla lärare!
Det finns inte en chans att ensamma svenska som andraspråkslärare på skolorna kan dra hela lasset och se till att de flerspråkiga eleverna lyckas nå målen. Vi måste hjälpas åt. Alla lärare är språklärare. Och alla lärare kan arbeta språk- och kunskapsutvecklande om de bara vill. Och kan.
Vill du?
08 januari 2011
Förändra Skolsverige
Jag är medlem i en facebook-grupp som heter Förändra Skolsverige. Där finns skolintresserade människor som diskuterar hur vi kan förändra skolan, alltifrån utopier och drömmar till mer enkla, vardagsnära förändringar.
Kom och diskutera du med! Tillsammans kan vi utveckla både skolan och oss själva!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, skolutveckling, lärarrollen, länktips,
Kom och diskutera du med! Tillsammans kan vi utveckla både skolan och oss själva!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, skolutveckling, lärarrollen, länktips,
07 januari 2011
skoldiskurs, del 2
Ni kanske minns min Twitter-höjdpunkt häromdagen? När många skolintresserade twittrande människor deltog i #skoldiskurs och tillsammans samlade nästa 800 olika sätt att samtala om skolan på.
Nu har våra bidrag både samlats i Wordle-bilder
och även i en fin parad:
Jag tror att vi tillsammans kan göra så mycket mer. Väcka ännu fler tankar och gå vidare mot nya mål. Att tillsammans reflektera och dela betyder utveckling för mig. Och för oss alla?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolutveckling, reflektion, lärarrollen,
Nu har våra bidrag både samlats i Wordle-bilder
och även i en fin parad:
Jag tror att vi tillsammans kan göra så mycket mer. Väcka ännu fler tankar och gå vidare mot nya mål. Att tillsammans reflektera och dela betyder utveckling för mig. Och för oss alla?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolutveckling, reflektion, lärarrollen,
05 januari 2011
skoldiskurs
Jag är ingen van Twitter-användare. Inte alls. Jag skaffade mig ett Twitter-konto då när Twitter var nytt men hittade aldrig mitt användningsområde. Vad skulle jag med det till? Hur skulle jag hitta andra likasinnade?
Idag har jag förstått tjusningen på riktigt.
Just nu sitter mängder av skolintresserade och twittrar under #skoldiskurs om sådant som rör skolrelaterade saker. Hur samtalar vi om skolan? Och varför samtalar vi inte oftare?
Idag gillar jag Twitter.
Idag har jag förstått tjusningen på riktigt.
Just nu sitter mängder av skolintresserade och twittrar under #skoldiskurs om sådant som rör skolrelaterade saker. Hur samtalar vi om skolan? Och varför samtalar vi inte oftare?
Idag gillar jag Twitter.
07 december 2010
PISA - förväntade vi oss något annat?
Svenska skolans försämrade resultat i PISA-undersökningen verkar inte förvåna någon. Inte heller mig. Men ändå gör resultatet ont.
Sedan senaste PISA-undersökningen 2006 har det satsats rejält i de allra flesta kommuner på läsförståelseprojekt, ökade matematikkunskaper och utveckling av undervisningen i naturvetenskap. Är det för tidigt att se resultat? Eller är det kanske för sent insatta resurser?
Vi får inte glömma bort vilka det är som går ut grundskolan nu. Det är barnen som det skars ner på. Barnen som gick i de stora barngrupperna i förskolan. Barnen som fick gå i stora klasser. Barnen som inte fick egna läromedel. Barnen som fick outbildade lärare. Barnen som fick minskat särskilt stöd och mindre modersmålsstöd i förskolan och minskat modersmål i skolan. Barnen som "forskade" sig fram i skolan. Barnen som kunde ha turen att hamna i en bra skola. Eller oturen att hamna i en mindre bra. Barnen som kunde ha tur att växa upp med föräldrar med studiebakgrund och bo i ett område med invånare med god socioekonomisk bakgrund. Eller så kunde de ha otur.
Är vi förvånade? Som man bäddar får man ligga. Eller som man sår får man skörda. Skär man ner finns mindre kvar att skörda, så enkelt är det.
Jag är självkritisk. Jag är kritisk mot min egen lärarutbildning. Jag var inte kompetent nog efter den. Jag och mina kursare var färdigutbildade några år innan dessa barn började skolan. Många av oss saknade viktiga kunskaper i läsinlärning och grundläggande matematik. Hade vi tur lärde vi oss senare. Många kanske aldrig fick lära sig det men är behöriga lärare ändå. Sorgligt.
Såklart spelar detta roll. 90-talets nedskärningar tillsammans med kommunaliseringen, kvinnofieringen av läraryrket och en läroplan där varenda skola fick göra egna lokala kursplaner har lett till minskad likvärdighet mellan skolor och försämrade resultat.
Inte har vi väl trott något annat? Detta kunde vi väl räkna ut? Det var en prioritering politikerna gjorde för att rädda Sverige i stunden. Då. Priset betalar vi nu. Eller inte vi. Barnen som går ut skolan nu. (Betänk också att det är dessa barn som ska in i en ny gymnasieskola framöver... Vilken sorts gymnasieutbildning för de?) Barnen som politikerna glömde. Eller prioriterade bort.
En del vill få dessa försämrade resultat till att handla om invandring och invandrare. Så enkelt är det inte. På presskonferensen idag berättade Anita Wester, projektledare för PISA, att även om man räknar bort de 12% som har invandrarbakgrund (både de som är födda i Sverige med två föräldrar som är utlandsfödda eller själva födda i utlandet) så är skillnaden marginell. Det blir fortfarande samma låga resultat. Det handlar alltså mer om skolan och samhället i stort än det handlar om invandrare och invandring.
Såklart hör allt ihop. Men att ändra invandringslagarna hjälper inte. Den nya läroplanen Lgr11 kommer att förbättra situationen i svensk skola när det gäller likvärdighet, men det räcker inte. Klarar kommunerna att sköta skolan? Är uppgiften för betungande?
Vad ska göras åt de segregerade förorterna där inte ens alla pengar i världen kan rädda skolresultaten i dessa skolor? Hur ska vi lyckas? Var ska vi börja?
Min lösning är enkel:
Satsa pengar från början.
Som exempel: Ge föräldrar stöd i sin föräldraroll genom BVC, Öppna förskolan etc. Se till att fånga upp de barn/familjer som man ser redan från början behöver extra stöd. Inte vänta och tänka att det nog blir bättre sedan.
Allmän förskola från 3 år för alla barn. Frivilligt såklart, men alla ska erbjudas plats oavsett om föräldrarna är arbetslösa, föräldralediga eller så.
Mindre barngrupper i förskolan och ännu fler som arbetar inom förskolan ska vara förskollärare. Lyft det yrket, ge förskollärarna mer planeringstid och låt barnskötarna ta hand om "omsorgsbiten" med öppningar och stängningar medan förskollärarna tar den pedagogiskt tunga biten. Förskollärarna lägger grunden för att våra barn ska lyckas i skolan!
Satsa på modersmålsstöd och modersmålsundervisning i både förskolor och skolor. Utbilda modersmålslärare och höj deras status genom att erbjuda dem bättre anställningsvillkor. Fler timmar/skola betyder färre resor och större tillhörighet.
Satsa på flexibel skolstart mellan förskoleklass och år 1. Låt de barn som har intresse för att gå vidare i sin läsutveckling gå i år 1 medan de som behöver leka in språket mer gå kvar i förskoleklassen. Det handlar sällan om vilket år man är född. För de barn som är omotiverade inför att börja läsa kan några extra månader i förskoleklassen betyda massor. Än en gång, förskollärarna är guld värda och kan ge barnen så mycket som vi lärare inte kan ge. Vi behöver varandras kompetens.
Låt inget barn sluta år 1 utan att vara på god väg i sin läsutveckling. Sätt in resurser i tid. Möjliggör för små läsgrupper och små matematikgrupper för att eleverna ska kunna få undervisning på sin nivå. Se till att det finns "läs-experter" på varje skola som dels kan handleda andra lärare men även ta hand om de elever som behöver det största stödet för att knäcka läskoden.
Att lära sig läsa (vilket också såklart innefattar läsförståelse) är det i särklass viktigaste vi ska lära våra elever. Där får vi aldrig svika.
Därför måste vi börja från början. Satsa från början. Vi måste anlägga en stabil grund att bygga vidare på. Inget annat kommer att fungera.
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Skolverket, läsinlärning, skolutveckling, läsning,
Sedan senaste PISA-undersökningen 2006 har det satsats rejält i de allra flesta kommuner på läsförståelseprojekt, ökade matematikkunskaper och utveckling av undervisningen i naturvetenskap. Är det för tidigt att se resultat? Eller är det kanske för sent insatta resurser?
Vi får inte glömma bort vilka det är som går ut grundskolan nu. Det är barnen som det skars ner på. Barnen som gick i de stora barngrupperna i förskolan. Barnen som fick gå i stora klasser. Barnen som inte fick egna läromedel. Barnen som fick outbildade lärare. Barnen som fick minskat särskilt stöd och mindre modersmålsstöd i förskolan och minskat modersmål i skolan. Barnen som "forskade" sig fram i skolan. Barnen som kunde ha turen att hamna i en bra skola. Eller oturen att hamna i en mindre bra. Barnen som kunde ha tur att växa upp med föräldrar med studiebakgrund och bo i ett område med invånare med god socioekonomisk bakgrund. Eller så kunde de ha otur.
Är vi förvånade? Som man bäddar får man ligga. Eller som man sår får man skörda. Skär man ner finns mindre kvar att skörda, så enkelt är det.
Jag är självkritisk. Jag är kritisk mot min egen lärarutbildning. Jag var inte kompetent nog efter den. Jag och mina kursare var färdigutbildade några år innan dessa barn började skolan. Många av oss saknade viktiga kunskaper i läsinlärning och grundläggande matematik. Hade vi tur lärde vi oss senare. Många kanske aldrig fick lära sig det men är behöriga lärare ändå. Sorgligt.
Såklart spelar detta roll. 90-talets nedskärningar tillsammans med kommunaliseringen, kvinnofieringen av läraryrket och en läroplan där varenda skola fick göra egna lokala kursplaner har lett till minskad likvärdighet mellan skolor och försämrade resultat.
Inte har vi väl trott något annat? Detta kunde vi väl räkna ut? Det var en prioritering politikerna gjorde för att rädda Sverige i stunden. Då. Priset betalar vi nu. Eller inte vi. Barnen som går ut skolan nu. (Betänk också att det är dessa barn som ska in i en ny gymnasieskola framöver... Vilken sorts gymnasieutbildning för de?) Barnen som politikerna glömde. Eller prioriterade bort.
En del vill få dessa försämrade resultat till att handla om invandring och invandrare. Så enkelt är det inte. På presskonferensen idag berättade Anita Wester, projektledare för PISA, att även om man räknar bort de 12% som har invandrarbakgrund (både de som är födda i Sverige med två föräldrar som är utlandsfödda eller själva födda i utlandet) så är skillnaden marginell. Det blir fortfarande samma låga resultat. Det handlar alltså mer om skolan och samhället i stort än det handlar om invandrare och invandring.
Såklart hör allt ihop. Men att ändra invandringslagarna hjälper inte. Den nya läroplanen Lgr11 kommer att förbättra situationen i svensk skola när det gäller likvärdighet, men det räcker inte. Klarar kommunerna att sköta skolan? Är uppgiften för betungande?
Vad ska göras åt de segregerade förorterna där inte ens alla pengar i världen kan rädda skolresultaten i dessa skolor? Hur ska vi lyckas? Var ska vi börja?
Min lösning är enkel:
Satsa pengar från början.
Som exempel: Ge föräldrar stöd i sin föräldraroll genom BVC, Öppna förskolan etc. Se till att fånga upp de barn/familjer som man ser redan från början behöver extra stöd. Inte vänta och tänka att det nog blir bättre sedan.
Allmän förskola från 3 år för alla barn. Frivilligt såklart, men alla ska erbjudas plats oavsett om föräldrarna är arbetslösa, föräldralediga eller så.
Mindre barngrupper i förskolan och ännu fler som arbetar inom förskolan ska vara förskollärare. Lyft det yrket, ge förskollärarna mer planeringstid och låt barnskötarna ta hand om "omsorgsbiten" med öppningar och stängningar medan förskollärarna tar den pedagogiskt tunga biten. Förskollärarna lägger grunden för att våra barn ska lyckas i skolan!
Satsa på modersmålsstöd och modersmålsundervisning i både förskolor och skolor. Utbilda modersmålslärare och höj deras status genom att erbjuda dem bättre anställningsvillkor. Fler timmar/skola betyder färre resor och större tillhörighet.
Satsa på flexibel skolstart mellan förskoleklass och år 1. Låt de barn som har intresse för att gå vidare i sin läsutveckling gå i år 1 medan de som behöver leka in språket mer gå kvar i förskoleklassen. Det handlar sällan om vilket år man är född. För de barn som är omotiverade inför att börja läsa kan några extra månader i förskoleklassen betyda massor. Än en gång, förskollärarna är guld värda och kan ge barnen så mycket som vi lärare inte kan ge. Vi behöver varandras kompetens.
Låt inget barn sluta år 1 utan att vara på god väg i sin läsutveckling. Sätt in resurser i tid. Möjliggör för små läsgrupper och små matematikgrupper för att eleverna ska kunna få undervisning på sin nivå. Se till att det finns "läs-experter" på varje skola som dels kan handleda andra lärare men även ta hand om de elever som behöver det största stödet för att knäcka läskoden.
Att lära sig läsa (vilket också såklart innefattar läsförståelse) är det i särklass viktigaste vi ska lära våra elever. Där får vi aldrig svika.
Därför måste vi börja från början. Satsa från början. Vi måste anlägga en stabil grund att bygga vidare på. Inget annat kommer att fungera.
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Skolverket, läsinlärning, skolutveckling, läsning,
07 november 2010
Valfrihet, symboliskt kapital och den mångkulturella skolan
På torsdag 11 november kl 15.00 är det en Öppen föreläsning på Stockholms universitet med Fil Dr Nihad Bunar som jag tror kan vara väldigt intressant. Föreläsningen heter Valfrihet, symboliskt kapital och den mångkulturella skolan och handlar om vilka faktorer som väger tyngst när föräldrar väljer skola och hur det går för skolor som har en mångkulturell elevsammansättning.