Jag har under en period gått omkring och funderat över hur vi ska kunna höja svenska som andraspråksämnets status. Jag har funderat och tänkt och kanske t o m hoppats att vi svenska som andraspråkslärare faktiskt börjar nå ut med vårt budskap om vad ämnet innebär och vem det är till för.
Jag hade hopp om att vi i alla fall har kommit en bra bit på väg.
Tills jag såg kvällens avsnitt av Klass 9A.
Inte ens i en skoldokumentär som visas i SVT kan man anstränga sig tillräckligt mycket för att ta reda på vad som egentligen gäller för ämnet svenska som andraspråk.
Jag har några exempel:
I rutan, när svenska som andraspråksläraren visas första gången, står det Svenska 2 som ämnesbeskrivning. Det var länge sedan vi svenska som andraspråkslärare aktivt valde att sluta använda den benämningen. Svenska 2 signalerar att ämnet är en andraklassens svenska. En sämre svenska. Som bara läses av andraklassens medborgare. Det vill vi absolut inte signalera. Detta borde en granskare av programmet känna till. Vi förkortar ämnet SVA.
En annan sak: Berättarrösten i programmet pratar om att en av eleverna bedömdes behöva extra stöd i svenska när han började i 7:an och att man då beslutade att han skulle läsa svenska som andraspråk. Hur tänkte de där? Är man i behov av extra stöd ska man ha hjälp av en specialpedagog, inte en svenska som andraspråkslärare. Och om en elev, helt plötsligt i år 7, bedöms behöva läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk så ska det backas upp med performansanalyser eller andra språkutvecklingsverktyg. Inte bara för att man behöver "extra stöd".
En annan, lite underliggande tanke, är att man i programmet signalerar att svenska som andraspråk, det läser man bara tills man klarar av att läsa "vanlig" svenska. Och där har vi kärnan till ämnets låga status. Där har vi totalt misslyckats med att föra ut vårt budskap. Vi har två svenskämnen i Sverige. Två ämnen som är likvärdiga, som innehåller i stort sett samma saker, men där eleverna bedöms på olika sätt och där man arbetar på andra sätt för att eleverna ska nå målen. Det har aldrig någonsin handlat om en "sämre" svenska och en "bättre" svenska så som det var med "allmän"och "särskild" matematik när jag gick i skolan.
Bedömer man att en elev ska läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk, då läser man efter den kursplanen under hela sin skoltid. Man kan inte "hoppa över till" vanlig svenska när man blivit "tillräckligt bra". Har man däremot gjort en felaktig bedömning, och att eleven kanske inte alls behöver läsa svenska som andraspråk, ja, då är ju frågan en annan.
Det som kanske gjorde mig allra mest upprörd var att eleven i fråga inte hade någon aning om varför han läste svenska som andraspråk. Hur är det möjligt att motivera en elev att tillgodogöra sig kunskap och utvecklas när eleven inte ens förstår varför han läser det som han läser? Hur tänkte de där?
Ytterligare en sak som jag retade upp mig på var att programmet cementerade den vanliga (van-)föreställningen om att svenska som andraspråk har man i en liten skrubb någonstans med en lärare som tar upp helt andra saker än vad de tar upp i klassen. Inget ont om svenska som andraspråksläraren i programmet nu, hur hon arbetar har jag ingen aning om, jag talar om vad programmet signalerade till mig som tittare.
Vi har alltså inte kommit längre. Vi kämpar med samma frågor nu som på 80-talet. Hur kan vi ha misslyckats så fundamentalt?
Så, vad göra? Ska vi helt enkelt lägga ner allt detta med svenska som andraspråk som eget ämne? Hoppas att eleverna når målen med hjälp av fler specialpedagoger i stället? (Mycket snack om det i Stockholm för några år sedan och jag vet att Björklund har uttryckt detta många gånger...)
Nej, säger jag. Det är inte den vägen vi ska gå. Vi ska i stället se till att alla lärare som utbildas inom den svenska lärarutbildningen idag får kunskap i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, kunskaper i att undervisa i och på svenska i det mångkulturella Sverige och grundläggande kunskaper i interkulturell pedagogik, så som man nu undervisar på Södertörns högskola.
Alla lärare!
Det finns inte en chans att ensamma svenska som andraspråkslärare på skolorna kan dra hela lasset och se till att de flerspråkiga eleverna lyckas nå målen. Vi måste hjälpas åt. Alla lärare är språklärare. Och alla lärare kan arbeta språk- och kunskapsutvecklande om de bara vill. Och kan.
Vill du?
