Anna Kaya - leg. lärare

Så. Nu har även jag fått min lärarlegitimation och eftersom frågorna har varit många gällande oss som läst in behörighet i svenska som andraspråk efter vår lärarexamen så tänkte jag berätta hur min behörighet ser ut.

För er som inte följt den här diskussionen och är intresserade kan ni läsa inlägget Jag är inte behörig där jag konstaterar att behörighetsförordningen inte riktigt var genomtänkt. Efter några månader hade det tydligen skett en förändring i förordningstexten och då kunde jag skriva inlägget Är jag kanske behörig trots allt? och sedan dess har spänningen varit olidlig. Hur ska det bli?

Jodå. Jag är behörig i svenska som andraspråk. Genom min grundexamen, sv/so 1-7, är jag behörig i svenska som andraspråk för årskurs 1-3 precis som alla andra svensklärare för åk 1-3 (säga vad man vill om det) och mina gamla 50 poäng i svenska som andraspråk, som är omvandlade till 75 hp, ger mig behörighet att undervisa i sva i åk 4-9. Det känns befriande, minst sagt!

Är jag kanske behörig trots allt?

Jag fick en kommentar med ett tips om att Skolverket numera låter meddela att jag (och många fler) troligtvis blir behöriga att undervisa i ämnet svenska som andraspråk i årskurs 4-6 trots allt.

För dig som inte vet vad jag pratar om rekommenderar jag dig att läsa mitt inlägg Jag är inte behörig så får du lite bakgrund att utgå ifrån.

Nu kan man läsa så här på Skolverkets hemsida:

Vilka behörighetskrav gäller för svenska som andraspråk i grundskolan?

Behörighet i svenska som andraspråk ges om lärarexamen är avsedd för undervisning i ämnet. Behörighet i svenska som andraspråk ges också till den som har behörighet att undervisa i svenska i någon av årskurserna 1-3. Till exempel får en lärare med behörighet att undervisa i svenska i årskurs 1-7 behörighet i svenska som andraspråk i 1-3.
Den som önskar komplettera sin behörighet utöver examen för att få undervisa i svenska som andraspråk i årskurs 1-3 måste antingen läsa 15 högskolepoäng i svenska som andraspråk eller 30 högskolepoäng i svenska för att bli behörig i ämnet.

Den som önskar komplettera sin behörighet utöver examen för att få undervisa i svenska som andraspråk i årskurs 4-6 måste läsa 30 högskolepoäng i svenska som andraspråk för att bli behörig i ämnet. En lärare som har en behörighetsgivande examen som endast är avsedd för undervisning i årskurs 1-3, t.ex. lågstadielärare, måste också uppfylla kraven i behörighetsförordningens 2 kap. 7 § som anger att det krävs 30 högskolepoäng vardera i ämnena svenska, engelska och matematik för att bli behörig att undervisa i årskurs 4-6

Den som önskar komplettera sin behörighet utöver examen för att få undervisa i svenska som andraspråk i årskurs 7-9 måste läsa 45 högskolepoäng i svenska som andraspråk för att bli behörig i ämnet.

Det verkar onekligen som att förordningen är förändrad eftersom denna, för mig väldigt betydelsefulla mening, numera saknas:

I dagsläget är det endast lärare med ämnesbehörighet i åk 7-9 som kan komplettera sin behörighet med svenska som andraspråk och bli behöriga att undervisa i åk 4-6.

Hoppfullt måste jag säga men än så länge lyser min lärarlegitimation med sin frånvaro.

Sänkta krav för svenska som andraspråkslärare

Som ni kanske minns är jag rätt upprörd över de sänkta kraven för svenska som andraspråkslärare vilket även har drabbat mig personligen. En liten tröst i allt detta är att jag inte är den enda som har reagerat.

I våras skickade Nätverket Samspråk en skrivelse till Utbildningsdepartementet och Björklund med en mängd viktiga frågor och tankar. Nätverket Samspråk fick svar av Utbildningsdepartementet, ett svar som konstaterar mer än förklarar. Läs själv så förstår du vad jag menar.

Jag ser även att Lärarnas Nyheter lyfter denna fråga och där citerar de Inga-Lena Rydén, föreståndare för Nationellt centrum för svenska som andraspråk vid Stockholms universitet.

Vi blev helt tagna på sängen när vi såg de nya behörighetsreglerna för svenska som andraspråk, säger Inga-Lena Rydén.

Det förstår jag helt klart. Jag också.

Så, hur går vi vidare? Ska vi lärare också författa en skrivelse? Vad har du för förslag?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om behörighet, lärarlegitimation, svenska som andraspråk, Björklund,

Jag är inte behörig

Jag fick en smärre chock idag. Jag är inte behörig att undervisa i svenska som andraspråk i år 4-6. Jag har läst 50 gamla hp i sva efter avslutad lärarexamen (jag är sv/so 1-7-lärare i grunden) och det får mig att bli behörig i 7-9 men inte i 4-6. Hur är detta möjligt, tänker ni nu. Tro mig, det har jag ägnat lång tid åt att fundera över och inte har jag kommit på något bra svar.

Låt oss ta allt från början. I våras reagerade jag först och främst på att alla svensklärare som är behöriga att undervisa i svenska i årskurs 1-3 även är behöriga att undervisa i svenska som andraspråk. Sedan läste jag Skolverkets poänggränser vid komplettering för utökad behörighet och slogs av tanken att man bara behöver komplettera med 45 nya hp i sva för att bli behörig att undervisa i 7-9 medan man måste ha 90 hp för att bli behörig i svenska. Det kändes konstigt. När vi har två jämlika svenskämnen med samma status borde väl lärarnas kompetens väga lika tungt? Varför behöver svensklärarnas kompletteringsutbildning vara dubbelt så lång som sva-lärarnas. Inget svar fanns att finna.

Efter ett tag började jag fundera över varför det inte stod hur många poäng man behövde komplettera med för att få behörighet i sva för årskurs 4-6. Det var bara några streck där. Jag ställde då följande fråga till Skolverket på twitter:

Skolverket svarade att jag skulle läsa på deras hemsida, där de svarar på många olika frågor om lärarlegitimation. Jag klipper in hela frågan och svaret i sin helhet:

Vilka behörighetskrav gäller för svenska som andraspråk i grundskolan?

Om man har svenska i sin behörighet är man behörig att undervisa i svenska som andraspråk t.o.m. åk 3. Lärare i åk 4-6 får också undervisa i svenska som andraspråk i åk 3 om de har behörighet i svenska. Har man svenska som andraspråk i sin examen avsedd för undervisning i åk 4-6, t.ex. om man är mellanstadielärare eller 1-7 lärare, får man också undervisa i svenska som andraspråk.

Vid komplettering för utökad behörighet utöver examen får lärare i åk 1-3 som har 30 hp i svenska behörighet att undervisa i svenska och svenska som andraspråk i åk 1-3. I dagsläget är det endast lärare med ämnesbehörighet i åk 7-9 som kan komplettera sin behörighet med svenska som andraspråk och bli behöriga att undervisa i åk 4-6. För lärare med en utbildning avsedd för undervisning i åk 7-9 krävs studier omfattande 45 hp i svenska som andraspråk, vilket också ger dem behörighet att undervisa i svenska som andraspråk i åk 4-6.

Jag läste detta svar många gånger. Jag bad andra läsa och tolka. Hur jag än vände och vred på det så förstod jag inte: I dagsläget är ett endast lärare med ämnesbehörighet i åk 7-9 som kan komplettera sin behörighet med svenska som andraspråk och bli behöriga att undervisa i åk 4-6.

Ofattbart. Hur tänkte de då detta beslutades? Eller var det någon som inte tänkte alls? Vi är många 1-7-lärare som har kompletterat och läst sva efter vår examen. Vi får alltså bara undervisa i sva i åkv1-3, vilket vi hade haft behörighet att göra ändå om vi är svensklärare, eller så får vi undervisa i 7-9 om vi har läst tillräckligt mycket. Jag undrar hur de ska hitta betygssättande sva-lärare i år 6 framöver...

Nåja, när jag smält detta ofattbara skickar jag en kontrollfråga till Skolverket:

Svaret jag fick var väldigt tydligt:

Så som behörighetsförordningen ser ut i dagsläget går det inte för en 1-7 lärare, som inte har SVA i examen, att komplettera med studier i SVA och få utökad behörighet. Mvh Skolverket

Det går inte. Omöjligt. Hör ni hur orimligt det låter? Punkt, slut, det går inte. Alla andra kan komplettera, plugga, läsa in, tenta av men råkade du välja just att vilja undervisa i sva i åk 4-6 och du inte kunde få in det i din grundexamen eller är 4-9-lärare, nä, då går det inte.

Behöver jag säga att det vid detta tillfälle fullkomligen rök ur mina öron?

Eftersom jag inte kunde förstå hur det kunde bli så här ställde jag flera följdfrågor och det enda Skolverket kunde säga var följande:

Regeringen. Skolverket förstår mig men kan inget göra för det är regeringens fel.

Suck.

Edit: Jag läser att Lärarnas Nyheter tar upp denna fråga nu, läs mer i den här artikeln.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om behörighet, lärarlegitimation, Skolverket, svenska som andraspråk,

Är svensklärare kompetenta nog?

Ända sedan lärarlegitimationen började planeras har jag oroat mig för hur det ska bli med mitt hjärteämne, svenska som andraspråk. Ämnet utan status. Ämnet som aldrig verkar bli av med stödämnes-stämpeln. Med enkel matematik kan man räkna ut att andelen elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk är bra mycket större än andelen behöriga svenska som andraspråkslärare. I Sverige idag är det drygt 20% av alla barn och ungdomar som har en flerspråkig bakgrund. Hur många av dem som läser, eller borde läsa, efter kursplanen i svenska som andraspråk vet jag inte, men jag vet att alltför många elever går miste om möjligheter att få utveckla sitt svenska språk och sina kunskaper på grund av att lärare inte har kompetens i hur elever lär i och på sitt andraspråk.

Jag har haft mina farhågor i hur behörighetskraven skulle komma att se ut. Jag misstänkte att man skulle "se mellan fingrarna" när det gällde just svenska som andraspråkslärarna. För vi räcker inte till. Vi är inte tillräckligt många. Det hade blivit en omöjlighet, i praktiken, att hitta så många behöriga svenska som andraspråkslärare som svenska skolan behöver. Precis som det kan vara en omöjlighet att hitta behöriga modersmålslärare i många av våra flerspråkiga elevers modersmål.

Men ändå. Jag tycker inte det är ok att man som svensklärare i år 1-3 per automatik är behörig i svenska som andraspråk. Vad signalerar samhället till skolan och lärarna nu? "Äsch, svenska som andraspråk är inte så viktigt när barnen är små, det kan svensklärarna fixa ändå!"

Får man vara lite fräck och be beslutsfattare läsa in sig på Skolinspektionens rapport om bristande språk- och kunskapsutveckling i förskolor och skolor och kanske även läsa igenom den alarmerande rapporten från Rosengård? Det finns en uppenbar anledning till dessa alarmerande resultat och att strunta i behörighet för svenska som andraspråklärare i år 1-3 bidrar inte i rätt riktning.

Eftersom jag är övertygad om att ämnet är viktigt och att arbets- och synsättet man har när man arbetar språk- och kunskapsutvecklande är något som verkligen fungerar så hoppas jag innerligt att jag tolkar förordningen fel. Hur tolkar ni den?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, kvalitetsgranskning, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, Rosengård, Skolinspektionen, språkutveckling, svenska som andraspråk

Behörigheten för svenska som andraspråkslärare

Nu kan man läsa förordningen (2011:326) om behörighet och legitimation för lärare och förskollärare och utnämning till lektor, på riksdagens hemsida. Den är inte helt lätt att läsa och förstå men det finns ett stycke som i mina ögon hoppar ur texten och det gäller grundskolans år 1-3 §3:

En lärare som avses i första stycket är endast behörig att undervisa i den eller de årskurser och i det eller de ämnen som omfattas av lärarens utbildning. En lärare som är behörig att undervisa i svenska är dock även behörig att undervisa i svenska som andraspråk.

För år 1-3 är alltså en svensklärare behörig att undervisa i svenska som andraspråk. Den formuleringen återfinns inte under beskrivningen över grundskolans år 4-6 eller 7-9. Det tolkar jag som att svensklärare som undervisar i år 4-9 inte är behöriga att undervisa i svenska som andraspråk.

Vilket raskt leder oss tillbaka till den här debatten.

Mer om hur detta påverkar skolan och eleverna har jag skrivit om i ett eget inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om behörighet, svenska som andraspråk, lärarlegitimation

Lärarlegitimation i all ära, men behörigheten då?

Idag debatteras lärarlegitimationens vara eller icke vara i riksdagen och om det har jag inte så mycket att tillägga. Däremot tycker jag att man missar att lyfta en viktig del i debatten när det gäller lärarbehörigheten, nämligen hur man ska hålla sig till alla våra andraspråkselever i den svenska skolan.

I Skolinspektionens rapport Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska kan man tydligt läsa att det finns stora brister i hur förskolor och skolor arbetar med språk- och kunskapsutveckling:

Bristerna gäller i de flesta fall generella svagheter i förskolornas och skolornas arbete med språk- och kunskaps-utveckling. Även om vi i granskningen har utgått från de flerspråkiga barnens behov kan vi se att samma arbetssätt som gagnar dessa barn också skulle gagna alla barn i förskola och skola, oavsett vilka modersmål barnen har. Att utveckla språk och kunskaper är något som barn gör kontinuerligt, men den språkutveckling som, exempelvis, sker under svenskämnet är ofta isolerad från övriga ämnen. Innehållet i ämnesundervisningen, som ofta följer den svenska skoltraditionen, används också sällan för att göra utblickar eller ta upp diskussioner med eleverna utifrån deras erfarenheter. För att kunna bygga verksamheten på det som barnen har med sig i form av språkliga och ämnesrelaterade kunskaper måste också barnen göras mera delaktiga i utformningen både när det gäller form och innehåll.


Granskningen vill dock poängtera, att brister i det språk- och kunskapsutvecklande arbetet har väsentlig betydelse framför allt för de flerspråkiga barnen som samtidigt ska utveckla det svenska språket och ämneskunskaper. De får sämre förutsättningar att nå de nationella målen.

Varför lyfter inga politiker denna viktiga fråga? Jag menar att det är av största vikt att vi redan nu diskuterar frågan hur man ska lösa detta med lärarbehörighet när det gäller svenska som andraspråk eftersom vi har mängder av elever i den svenska skolan idag som både undervisas i, och bedöms utifrån, fel kursplan i svenska.


Hur ska man t ex ställa sig till behörighetsfrågan när en svensklärare, utan svenska som andraspråkskompetens, har ett flertal andraspråkselever i sin klass. Är den läraren verkligen behörig att undervisa i svenska i den klassen då? Eller hur ska man ställa sig till att MA, NO eller SO-lärare misslyckas med att ge sina andraspråkselever undervisning på rätt nivå för att läraren inte har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt eller hur andraspråksutveckling går till? Är man behörig då? Detta är viktiga frågor som i stort sett aldrig lyfts!

Vi har i 17 år kämpat för att lyfta statusen för ämnet svenska som andraspråk, som är ett ämne likställt och likvärdigt med ämnet svenska, men fortfarande än idag talas det om ämnet svenska som andraspråk som ett stödämne, ett ämne man läser tills man kan "riktig" svenska. Inget kan vara mer fel som jag skriver mer om i inlägget Ska vi lägga ner svenska som andraspråk. Vi kan inte vänta i 17 år till. Förändring måste ske nu!

Jag har ett förslag till lösning och nu när vi får en ny läroplan, en ny skollag, en ny lärarutbildning och troligtvis även lärarlegitimation har vi även ett bra tillfälle för förändring.

Alla lärare och pedagoger som arbetar med barn och ungdomar i den svenska förskolan och skolan idag har ett ansvar för barnens och elevernas språk- och kunskapsutveckling. Som verkligeheten ser ut idag är det ett fåtal svenska som andraspråkslärare som besitter kunskap och kompetens om hur man undervisar språk- och kunskapsutvecklande. Denna kompetens måste alla lärare ha eftersom alla lärare är språklärare.

Varför blir vi förvånade över att så många elever inte klarar målen i matematik och NO-ämnen när vi samtidigt vet att samma elever ofta har bristande läsförståelsestrategier? Varför blir vi förvånade över att elever inte kan förstå, och tillägna sig kunskap från, akademiska texter på högre nivåer när vi aldrig gett eleverna redskap och strategier att närma sig dessa texter? Vi behöver lärare och pedagoger som vet vad det innebär att lära på ett andraspråk och hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande och i mina ögon kan man inte anses vara behörig att undervisa i t ex kemi i en klass där man även har en stor mängd andraspråkselever om man inte också har kompetens i andraspråksutveckling samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Hur kommer man lösa denna behörighetsfråga undrar jag? Det ligger nära till hands att tänka sig ett undantag från lärarlegitimationskravet, liksom man tänker sig undantag för andra lärargrupper där man inte kan garantera rätt utbildning. Eller så fortsätter man att tänka i samma banor som man alltid gjort, att svenska som andraspråk bara angår (den oftast ensamma) svenska som andraspråksläraren, vilket kommer att leda till ett fortsatt ras för svenska elevers kunskapsutveckling.

Vi måste göra något nu. Kompetens måste ges till alla lärare inom lärarutbildningen och kompetensutveckling måste erbjudas till alla nu verksamma lärare. Först när vi alla inser att vi har ett gemensamt ansvar för andraspråkselevernas språk- och kunskapsutveckling kan förändring ske. Och först då kommer ännu fler elever nå skolframgång och våra resultat i internationella undersökningar kommer att öka.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, genrepedagogik, individualisering, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, skolutveckling, språkutveckling, svenska som andraspråk

Får svensklärare verkligen sätta betyg på alla sina elever?

Jag var på en nätverksträff i veckan där vi började diskutera svenska som andraspråksämnet och lärares behörigheter. Vi pratade om hur vanligt det är att svensklärare i högstadieskolor har elever i sina klasser som inte har svenska som sitt modersmål och således borde läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk i stället men som ändå får undervisning efter, och bedöms utifrån, kursplanen i svenska.

Hur blir det för dessa svensklärares behörighet när nya skollagen träder i kraft och när vi eventuellt får vår lärarlegitimation? Kan man anses vara behörig i att undervisa i ämnet svenska i en klass där kanske hälften av eleverna egentligen borde läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk? Jag tycker inte det.

En lite kontroversiell fråga, självklart, men ska vi ha två svenskämnen borde vi någon gång inse att svenska som andraspråk inte är ett stödämne eller ett ämne man läser "ett tag" eller ett ämne man läser tills man kan följa kursplanen i svenska. Elever behöver inte "gå ifrån" för att läsa svenska som andraspråk, man behöver inte heller "parallellägga svenskämnena" för en kompetent och utbildad lärare kan undervisa i svenska och svenska som andraspråk i samma grupp/klass. Det handlar om att alla lärare måste ha kunskap i hur andraspråksutveckling går till och hur man arbetar språkutvecklande. Det handlar om att man som lärare måste vara medveten om att kunskaps- och språkutveckling går hand i hand och det handlar framförallt om bedömning.

Jag kan inte se hur man som lärare i svenska skolan idag klarar sig utan kunskap om hur andraspråksutveckling går till. Visst, det finns många delar av landet där man inte har andraspråkselever, men jag tror ändå majoriteten av alla lärare träffar på andraspråkselever till och från.

När det gäller nyanlända elever finns självklart ett behov av förberedelseklasser och mindre grupper men den viktiga frågan är hur vi löser undervisningen (och bedömningen!) för de elever som kommit en bra bit i sin andraspråksutveckling. Är det rättvist att de ska undervisas i och bedömas efter kursplanen i modersmålssvenska bara för att läraren inte har kompetens i svenska som andraspråk? Kanske hade fler elever lyckats bättre med sin skolgång och sin kunskapsutveckling om de dels fått ämnesundervisning på sitt modersmål (eller utökad studiehandledning), dels fått läsa svenska som andraspråk i stället för svenska? Och kanske hade eleven nått ännu bättre resultat om alla elevens lärare, oavsett ämne, hade kunskap i hur man arbetar språkutvecklande och hur andraspråksutveckling går till.

Så, vad tycker du? Är svensklärare verkligen behöriga att undervisa elever med annat modersmål än svenska?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om behörighet, lärarlegitimation, bedömning, språkutveckling, svenska som andraspråk, skoldebatt, modersmålsundervisning, kursplaner,