28 april 2010

Höga krav, samma krav?

"Den svenska skolan har för låga förväntningar på elever med utländsk bakgrund. - Att inte ställa högre krav är att svika dem, säger integrationsminister Nyamko Sabuni" (DN 27/4-2010)

Som Magda precis har gjort måste även jag kommentera det Nyamko Sabuni sa i DN igår (som inte går att länka till).

Visst ska vi ställa höga krav och visst ska vi ha höga förväntningar. Självklart. Men någonstans måste vi vara realistiska.

I dagens kursplaner i svenska som andraspråk har vi strävansmål och uppnåendemål, dvs: Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen

I de förslag till nya kursplaner är detta med strävansmål och uppnåendemål borta och i stället får vi syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. En viktig aspekt är borta, medvetet borta, och det är den formulering som tidigare lät:

eller efter en första del i undervisningen

Vi ska ställa samma kunskapskrav på alla elever i den svenska skolan. Utgångspunkten kanske ska vara att alla ska nå mvg, mycket väl godkänt, som Nyamko Sabuni säger, men är det realistiskt?

Det tar oftast 9 år för en elev att nå målen i år 9. Det är inget konstigt att det tar 9 år. Det är inget vi "ojar oss" över eller tycker att "det borde de väl klara på 7 år?" Men nyanlända elever, de ska minsann nå målen i svenska som andraspråk i år 9 efter kanske 4 år. Eller 6 år? Klarar de inte att nå målen har vi misslyckats.

Självklart ska vi ställa höga krav. Och självklart ska vi ha höga förväntningar. Men vill vi verkligen ha en skola där man kan klara av att nå godkänt i svenska som andraspråk på ett par år eller tre? När det tar minst 9 år för alla andra elever? Är det att ställa samma krav?

Många, många gymnasieskolor är oroade över att för många elever får glädjebetyg, att de får högre betyg än de egentligen förtjänar. Inom gymnasieskolan är det många som inte klarar av att delta i de nationella programmen trots att de är godkända i kärnämnena.

Hur står det till med bedömningen? Likheten? Kraven?

Är lösningen att ställa högre krav och ta bort formuleringar som

eller efter en första del i undervisningen

ur kursplanerna? Vad händer med alla dessa elever som inte kommer att klara kunskapskraven? Vad händer med alla de elever som inte kommer att få godkänt i 9 resp 12 ämnen (som kommer att krävas för att få läsa på ett nationellt program framöver)? Vad händer när IVIK inte längre kommer att existera? Ska de nyanlända elever som inte är behöriga att läsa på ett nationellt program i gymnaieskolan, bara för att de inte kan tillräckligt med svenska, gå i samma IV-program som elever som av andra anledningar (skoltrötthet, olika diagnoser etc) inte har klarar kunskapskraven?

Vad signalerar vi då?

Eller ska vi låta eleverna gå kvar i grundskolan tills de klarar kunskapskraven? Hur många år det än tar?

Att ställa höga krav är en sak. Att ställa samma krav är en annan.

Vill vi få fler elever att klara kunskapskraven ska vi börja från början. In med fler utbildade pedagoger i förskolorna. Förminska barngrupperna och låt barnen med hjälp av förskolepedagogiken närma sig "skolspråket" och "skolpedagogiken". Fånga upp alla de "hemmabarn" som finns i invandrartäta förorter. Erbjud gratis språkförskolor för alla barn från 3 år, språkförskolor där det arbetetar flerspråkiga förskollärare med svensk lärarexamen.

Utöka flerspråkig ämnesundervisning i skolorna. Låt alla pedagoger som arbetar i det svenska utbildningsväsendet, från förskola till universitet, få kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och hur man lär sig i och på ett andraspråk.

Satsa på att utbilda modersmålslärare och höj deras status. Utöka elevers studiehandledning och ge alla elever möjlighet att utveckla sina kunskaper på det språk de bäst behärskar samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk.

Bara på detta sätt kan vi få fler elever med "invandrabakgrund" att klara kunskapskraven. Att höja våra förväntningar räcker tyvärr inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

  1. Å, så klokt tänkt och skrivet!

    SvaraRadera
  2. Ibland blir jag så trött på att politiker sällan ser "the big picture". Vilka elever är det som går ut skolan idag utan att nå målen? Jo, de barn som började sin skolgång i nedskärningarnas 90-tal.

    Tragiskt men sant.

    SvaraRadera