Genom boken in i språket

För ett bra tag sedan fick jag information om en ny  bilderbokserie av Sandra Jensen som heter Förskolan Regnbågen. Jag bad om att få recensionsexemplar för att se om dessa böcker även är användbara för elever i skolan. Bookis har bloggat om serien och böckerna beskrivs så här på Sanomas webbplats:

"Förskolan Regnbågen är en serie roliga och lärorika temaböcker. De handlar om vardagen i en svensk förskola, sedd ur en nysvensks perspektiv. Böckernas berättelser kombineras med roliga och kluriga övningar där olika föremål och händelser beskrivs, namnges och övas. Som ny i Sverige eller ny på en förskola kan det kännas tryggt att veta hur en dag på den svenska förskolan ser ut. Böckerna kan även vara en hjälp för nysvenska föräldrar, som saknar erfarenhet av svenska förskolor."

Jag hade intentionen att använda dessa böcker med mina nyanlända elever i åk 1-3 för att sedan skriva lite om det här på bloggen, men av olika anledningar gavs det inte riktigt möjlighet till detta denna termin. Jag har länge efterfrågat böcker som tar upp olika vardagsfenomen på ett språkligt enkelt sätt med mycket bildstöd, precis som dessa böcker gör. De fyra böckerna har olika inriktningar, "En dag på förskolan", "Anna och barnen", "Fyra årstider" och "Våra traditioner", och det är samma barn som vi får följa i de olika böckerna.

Att det är ett förskolefokus i böckerna gör att de inte är helt optimala att använda i skolans värld och därför skulle jag önska liknande böcker som är mer inriktade på "En dag i skolan" och där barnen i böckerna är något äldre så igenkänningsfaktorn blir större.

Böckerna är fyllda av detaljrika bilder och både text och bild inbjuder till samtal om olika saker och företeelser. Det finns många direkta frågor i texten som barnen får fundera kring och många bilder där man kan leta efter olika svar. Som det här uppslaget där de har samling och barnen får smaka på olika grönsaker. Frågorna som ställs i boken är "Vilka grönsaker känner du igen? Vilken grönsak tycker du mest om?"

Eller detta uppslag med bilder på barn som gör olika saker och boken ställer frågorna "Vad kan man göra på vintern?" och "Vad kan man göra på våren?"

Något som vi som arbetar med nyanlända elever lägger mycket tid och energi på är att förklara och beskriva våra svenska traditioner. Att ha en bok att utgå ifrån när man pratar om födelsedagskalas, midsommarfirande, julfirande och andra traditioner är guld värt. Boken "Våra traditioner" tar upp alla traditioner som barn möter i förskolan och denna bok skulle jag kunna använda mig av även med skolelever eftersom bilderna är så talande.

Tack Sandra Jensen för att jag fick möjligheten att få läsa dina nya bilderböcker. Jag skulle tro att dessa böcker fyller en viktig funktion i alla de förskolor som har barn som är nya i Sverige och nya i det svenska språket.

Sabuni och andraspråksutvecklingen

Igår skrev jag om Björklund och hans uttalanden om hur flerspråkiga elever ska nå skolframgång. Att man ska fokusera på svenska de första åren och lämna de andra ämnena åt sidan. Sedan läser jag i SvD vad hans partikollega Nyamko Sabuni tycker i samma fråga:

Jag kritiserar starkt förberedelseklasser där eleverna är isolerade med andra nyanlända och skilda från elever som pratar svenska. Det försenar integrationen, säger Sabuni.

Det var väl ungefär tvärtemot det som Björklund menade. Det känns inte som att Folkpartiet har en enad åsikt i frågan, direkt.

Men. Båda har rätt. Och fel. För lång tid i förberedelseklass är inte bra. Det visar forskning likaväl som forskning visar att elever utvecklas bäst om de får lära sig språket i ett större sammanhang. Men att direkt kastas in i den ordinarie undervisningen utan att få det stöd eleven har rätt till, är inte heller bra. En gyllene medelväg är för mig det ultimata.

Inte heller verkar partikollegorna vara överens om vad som krävs för att skolorna ska lyckas bättre med de flerspråkiga eleverna. Björklund menade att kommunerna behöver se över sin resursfördelning för att klara av att ge mer resurser till de områden som har många flerspråkiga elever. Sabuni menar att det inte behöver handla om att tillföra mer pengar utan att det är en organisationsfråga och att man måste följa de riktlinjer som finns.

Sabuni har, utan tvekan, läst de allmänna råd som finns och hon har säkerligen tagit del av den forskningsöversikt Nihad Bunar skrivit, men hon missar en väldigt viktig del. De befintliga och kommande lärarna.

Utbildningen av de flerspråkiga eleverna, nyanlända eller inte, behöver självklart tydliga riktlinjer, en bra organisation och eleverna ska självklart erbjudas hjälp i form av studiestöd av modersmålslärare, men det räcker inte. Varje minut i skolan behöver vara språkutvecklande och för att de flerspråkiga eleverna (och många andra!) ska lyckas behöver vi kompetenta lärare så alla lärare är införstådda med vad det innebär att jobba språk- och kunskapsutvecklande. Och att de även börjar arbeta så med eleverna.

Ska det satsas på något så ska det satsas på fler lärare med kompetens i andraspråksutveckling och finns inte sådana ska det satsas på att fler utbildas. Låt andraspråksutveckling bli ett obligatoriskt inslag i de flesta kurser på lärarutbildningarna, inte bara inom ämnet svenska som andraspråk. Skicka ut boken Greppa språket till alla verksamma lärare så vi kan diskutera innehållet tillsammans i kollegiet.

Sabuni har på sätt och vis rätt. Det behöver inte handla om pengar. Det handlar framförallt om synsätt. Vill vi inkludera eleverna eller lägger vi ansvaret för deras språk- och kunskapsutveckling i någon annans knä? De flerspråkiga eleverna angår oss alla. Vi är alla språklärare oavsett vilket ämne vi undervisar i. Är vi redo att axla det ansvaret? Jag hoppas det!

Känns det som att jag upprepar mig själv? Ja. Det är troligen helt sant. Och inte kommer jag att sluta att tjata om det heller. Våra flerspråkiga elever har väntat tillräckligt länge.

Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, forskning, Greppa språket, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Björklund, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Språkutvecklande arbetssätt

Jag har ju tidigare skrivit en hel del om språkutveckling och språkutvecklande arbetssätt, kanske mest i form av genrepedagogik. Men det finns ju ett UR-program som jag har glömt att nämna, ett program som tar upp alla mina hjärtefrågor och på ett positivt och intresseväckande sätt tar upp hur man arbetar med språk- och kunskapsutveckling enligt genremetodiken på Sollentuna International School. I tv-programmet får vi även höra Ulrika Dahl berätta om vad andraspråksutveckling och genrepedagogik är och hur viktigt det är att alla lärare arbetar språkutvecklande i alla ämnen.

Har du 30 minuter över så missa inte att se Barn av sitt språk - På väg mot ett andra språk. Passa på nu, om några månaderförsvinner programmet från UR Play.

Vill du bara höra intervjun med Ulrika Dahl så går det också bra fast tv-programmet är väl värt att ta del av. Om inte annat för att se hur ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt kan se ut i NO och SO i en år 5-klass med många elever med flesrspråkig bakgrund.

Bolibompa - vägen till Sverige och svenskan

Jag brukar ta som vana att prata en del om Bolibompa med mina elever. Eller svtB. Mina nynlända elever, som ju är i de yngre åldrarna, kan få mycket svenska "på köpet" om man får in en vana att de ska titta på svenska tv-program i stället för att de bara ska titta på tv från deras hemländer.

Jag brukar också visa barnen att man kan titta på barnprogrammen på svt.se. De flesta vet att man kan spela spel, men inte alla vet att man kan titta på hela tv-program där.

Dessutom är det ju snart dags för SVT:s Julkalender. Det brukar vi titta på tillsammans de första dagarna, ibland köper jag även en julkalender så vi kan öppna luckorna också, men sedan brukar de allra flesta börja titta på avsnitten själva.

Det är viktigt att väcka ett läsintresse så eleverna kan utveckla sitt språk genom litteraturen men för våra nyanlända kan även tv och internet vara en väg in i sitt nya språk. Och det är inte helt ovanligt att det även är en väg in i litteraturen. Jag kan tänka mig att det är en hel del barn som efter årets julkalender kommer att börja läsa Hotell Gyllene knorren-böckerna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, lärande, läsning, språkutveckling, nyanlända elever,

Flerspråkiga elever och dyslexi

Jag har tidigare skrivit om vad jag behöver kompetensutveckla mig inom. Det finns några kurser inom lärarlyftet som handlar om flerspråkighet och läs- och skrivsvårigheter men jag har pluggat klart för stunden. Det höll på att knäcka mig att plugga på halvfart, jobba heltid och ha småbarn hemma. Nu pluggar jag för mig själv. Utan poäng.

Jag hittade en intressant kurs på Specialpedagogiska skolmyndighetens hemsida, den handlar om att flerspråkiga elever med dyslexi numera kan upptäckas tidigare. Det är en kurs för modersmålslärare och klass- eller speciallärare där man går igenom ett nytt kartläggningsmaterial som finns på 14 olika språk och är för elever i årskurs 1-4.

Låter onekligen intressant!

Lämnar grundskolan med sämre betyg

I Skolvärlden kan man läsa en artikel om att invandrarelever Lämnar grundskolan med sämre betyg. "Det är upprörande", säger Skolverkets undervisningsråd Lena M Olsson, "och visar att skolan inte klarar sitt kompensatoriska uppdrag."

Hela artikeln kan ni ju läsa själva. Jag tänker inte debattera innehållet för jag håller med. Allt fler barn idag misslyckas i den svenska skolan trots att de borde lyckas. Någonstans går det fel.

Lena M Olsson svarar på frågan vad vi kan göra åt det att det är en politisk fråga. Att det behövs förändringar i vårt numera väldigt segregerade samhälle. Det kan man ju hålla med om men att lägga hela ansvaret på politikerna kommer inte leda till några större förbättringar. Att lägga skulden på politikerna hjälper inte heller.

Vi måste här och nu stanna upp och fundera över vad vi kan göra. Du och jag och alla andra som möter dessa elever som misslyckas. Vi kan alla göra skillnad.

Låt oss titta tillbaka hur det var innan 90-talets stora nedskärningar. Då var modersmålsstöd i förskolan snarare regel än undantag. Det tog man snabbt bort när det skulle sparas in på pengar. Barngrupperna blev större och större och deltidsförskolor och språkförskolor lades ned på löpande band. Allt fler "invandrarbarn" stannade i hemmet fram till den dag då de började i förskoleklassen. Eller i år 1.

Vad spelar detta för roll, tänker ni. Är förskolan så viktig?

Ja, vill jag hävda. Förskolan är otroligt viktig. I förskolan språksocialiseras barn in i vårt svenska språk. De får möta vårt svenska sätt att kommunicera på och då menar jag inte bara språk med ord. I förskolan läggs även grunden till det språk vi kallar för skolspråk, det språk man måste kunna behärska för att kunna lyckas i den svenska skolan. Ett språk som inte heller bara handlar om ord och det som sägs utan lika mycket om det som inte sägs. Som man förväntas känna till.

Jag vill nu lyfta två viktiga forskningsprojekt som inte alls är nya men ändå oerhört viktiga. Det handlar dels om Kerstin Nauclérs och Sally Boyds "Crosscultural Perspectives on Interaction with Minority and Majority Children at Home and in Pre-school" samt Margaret Obondos och Christina Rodell Olgaçs ”Broar mellan hemmet och skolans kulturer – en studie av språksocialisation hos somaliska barn i hemmet och i förskolan.”

I båda dessa projekt vill man ta reda på hur den språkliga socialisationen går till och vad som skiljer denna socialisering åt i olika kulturer. Så här beskrivs projekten i en artikel publicerad på Lärarförbundets hemsida:

Båda undersöker hur barnens språkliga socialisation går till – alltså hur de lär sig språk, attityder, beteende och identitet – genom umgänge med vuxna och andra barn. Inspirerade av engelska studier använder de termen ”skriftspråkande”. Ett begrepp som myntats av Caroline Liberg, och som avser skriftspråkutveckling i vidare bemärkelse än den rent tekniska läs- och skrivinlärningen.

Skriftspråkande i förskoleåldern sker tillsammans med vuxna i samtal kring böcker och texter. Hur skriftspråkandet ter sig skiljer sig mellan olika kulturer. Det blir tydligt i projekten, som bland annat koncentrerar sig kring bokläsning, hemma och i förskolan. I både svenska och turkiska familjer är det
mammor, inte pappor, som läser sagor, i de flesta på fall sitt modersmål. Men de gör det på olika sätt.

De turkiska mammorna berättar sagan, och barnets roll är att lyssna. De svenska mammorna förväntar sig att barnen ska delta i sagoberättandet. De får i större utsträckning hjälpa till att berätta, och svara på frågor. Ett sätt att interagera som dominerar också i förskolan.

–De flesta majoritetsbarn, alltså barn från medelklass och arbetarklass, får lära sig det här sättet att förhålla sig till text. De lär sig att läsa mellan raderna, och använda sig av texten, som man gör i det typiska skolsamtalet, säger Kerstin Nauclér. Däremot får de inte lära sig ett mönster för att berätta en saga.

I de turkiska familjerna sker den språkliga socialisationen delvis på ett annat sätt. Barnen får lyssna till en sammanhängande berättelse, och blir duktiga på berättargrammatik. De kan skilja ut huvudhandlingen, och är mycket snitsigare än sina svenska jämnåriga på att hålla en röd tråd i en berättelse. En kunskap som, trots att den är viktig, inte efterfrågas i förskolan. Där förväntas de visa upp vad de kan, genom att svara på frågor om texten.

–Deras ovana tolkas som oförmåga. Men det handlar också om att de har
andra förväntningar på vuxna, säger Kerstin Nauclér.

Det som vi som arbetar i grundskolan måste ta till oss av, och som pedagoger i förskolan måste fortsätta att utveckla, är ju att vi måste synliggöra dessa kulturella skillnader utan att på något sätt värdera dem. Som det är nu vet vi inte tillräckligt mycket om hur vi ska möta dessa elever, som vi tycker inte "kan" något men som troligtvis har enorma kunskaper som vi inte värdesätter.

Artikeln fortsätter så här:

Inte alla familjer följer medelklassmönstret. Till exempel har få afrikanska familjer vanan att läsa godnattsagor för barnen. En ritual som är grundmurad hos de flesta svenskar.

–Man måste förstå att barnen kommer till förskolan med helt annorlunda erfarenheter. De måste socialiseras in i ett annat förhållningssätt till språk och skrift, betonar Margaret Obondo.

Bland minoritetsbarn är det många som inte får samma träning i skriftspråkande hemma som svenska barn. Också i förskolan får de öva mindre än sina svenska kamrater på att berätta och förklara; de svenska förskollärarna berättar inte sagor på samma sätt för de turkiska barnen. De läser sagan rätt och slätt, och ställer inte de vanliga frågorna.

–De har låga förväntningar på vad barnen kan klara, säger Kerstin Nauclér. Det är lätt att få uppfattningen att barnets kognitiva nivå är låg, eftersom de bara talar lite svenska.

–Men för de tvåspråkiga barnen ligger språknivån lägre än den intellektuella, infogar Margaret Obondo. De kan, men språket räcker inte.

Förskollärarna har den svåra uppgiften att göra läsningen och samtalandet intressant, trots barnens
knappa ordförråd. Att fokusera på vad de kan i stället för att uppehålla sig vid deras brister.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är för de barn som inte får chans att språksocialiseras i förskolan. De som kommer direkt till den svenska skolan som är anpassad efter svenska barns förmodade förkunskaper och erfarenheter. Barn är inte som oskrivna papper när de är 6 år. De har redan skaffat sig stor kunskap. Vad vet vi om den? Och bryr vi oss om att fråga? Och hur ställer vi egentligen frågor? Och vad förväntar vi oss för svar?

Men frågan är då om det sedvanliga sättet att testa barnens kunskap genom enkla frågor är rätt metod? Det står inte högt i kurs hos någon av de två forskarna.

Kerstin Nauclér har ett exempel: En förskollärare läser saga tillsammans med en femåring. ”Hur ser man att det är natt?” undrar pedagogen. ”För att pojken sover”, svarar flickan. Men förskolläraren har siktat in sig på att beviset för att det är natt är att månen lyser, och ger sig inte förrän barnet svarar ”måne”.

–Man hamnar lätt i en sorts idiotfrågande. Det går mest ut på att lära sig benämna. Vad som behövs är att komma på ett sätt att utveckla samtalet utöver texten. Annars lär sig barnen att det bara finns ett riktigt svar. Det är inte alls utvecklande, vare sig för språket eller lärandet. För minoritetsbarnen som ska lära sig ett nytt språk blir ”testingmetoden” förödande, säger Margaret Obondo.

–De får alldeles för lite utrymme att själva ställa frågor och lära sig nya ord. De får heller ingen uppmuntran att utveckla sina tankar.

I projektet i den somalisktalande förskoleavdelningen är målet att barnen ska kunna klara sig bra i skolan när de blir större.

–De behöver lära sig ett skolrelaterat sätt. Att använda språk för att kunna förklara, värdera och berätta. Det är svårare för dem, för de måste klara två saker samtidigt: att lära sig språket, samtidigt som de lär sig genom språket.

Margaret Obondo tar ett exempel från sitt projekt på en utvecklande typ av interaktion mellan barn och vuxen: Ett av de somaliska barnen sitter tillsammans med en svensktalande förskollärare och tittar på en serie bilder. Förskolläraren öppnar med att be barnet berätta vad det är han ser. Ett samtal utspinner sig, där pojken associerar från bilderna till händelser i hans familj. Pedagogen följer med och frågar på ett sätt som kräver svar som går lite ovan barnets nuvarande utvecklingsnivå. Hon tar också tillfället att lära pojken nya svenska ord.

–Förskolläraren assisterar i stället för att testa. Det viktiga är att prata kring texten på ett sätt som ger möjlighet att relatera den till egna erfarenheter, så att det inte bara handlar om här och nu, förklarar Margaret Obondo.

–Det är också viktigt att kunskapsnivån i samtalet är lite högre än den barnet befinner sig på redan. Annars lär man sig ingenting.

Så. Hur ska vi få fler elever att lyckas? Jo, genom kunskap. Och då pratar jag i första hand om att vi pedagoger måste lära oss mer om de barn vi möter. Vi måste veta var vi ska börja. Var vi ska utgå ifrån. Vi kan inte längre utgå ifrån att vi vet vad barnen har med sig och att vi kan göra som vi alltid har gjort. För det fungerar ju onekligen inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, förskola, kunskapsutveckling, litteraturtips, läsning, läsinlärning, modersmålsstöd, Somalia, svenska som andraspråk, språkförskola,

Höga krav, samma krav?

"Den svenska skolan har för låga förväntningar på elever med utländsk bakgrund. - Att inte ställa högre krav är att svika dem, säger integrationsminister Nyamko Sabuni" (DN 27/4-2010)

Som Magda precis har gjort måste även jag kommentera det Nyamko Sabuni sa i DN igår (som inte går att länka till).

Visst ska vi ställa höga krav och visst ska vi ha höga förväntningar. Självklart. Men någonstans måste vi vara realistiska.

I dagens kursplaner i svenska som andraspråk har vi strävansmål och uppnåendemål, dvs: Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen

I de förslag till nya kursplaner är detta med strävansmål och uppnåendemål borta och i stället får vi syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. En viktig aspekt är borta, medvetet borta, och det är den formulering som tidigare lät:

eller efter en första del i undervisningen

Vi ska ställa samma kunskapskrav på alla elever i den svenska skolan. Utgångspunkten kanske ska vara att alla ska nå mvg, mycket väl godkänt, som Nyamko Sabuni säger, men är det realistiskt?

Det tar oftast 9 år för en elev att nå målen i år 9. Det är inget konstigt att det tar 9 år. Det är inget vi "ojar oss" över eller tycker att "det borde de väl klara på 7 år?" Men nyanlända elever, de ska minsann nå målen i svenska som andraspråk i år 9 efter kanske 4 år. Eller 6 år? Klarar de inte att nå målen har vi misslyckats.

Självklart ska vi ställa höga krav. Och självklart ska vi ha höga förväntningar. Men vill vi verkligen ha en skola där man kan klara av att nå godkänt i svenska som andraspråk på ett par år eller tre? När det tar minst 9 år för alla andra elever? Är det att ställa samma krav?

Många, många gymnasieskolor är oroade över att för många elever får glädjebetyg, att de får högre betyg än de egentligen förtjänar. Inom gymnasieskolan är det många som inte klarar av att delta i de nationella programmen trots att de är godkända i kärnämnena.

Hur står det till med bedömningen? Likheten? Kraven?

Är lösningen att ställa högre krav och ta bort formuleringar som

eller efter en första del i undervisningen

ur kursplanerna? Vad händer med alla dessa elever som inte kommer att klara kunskapskraven? Vad händer med alla de elever som inte kommer att få godkänt i 9 resp 12 ämnen (som kommer att krävas för att få läsa på ett nationellt program framöver)? Vad händer när IVIK inte längre kommer att existera? Ska de nyanlända elever som inte är behöriga att läsa på ett nationellt program i gymnaieskolan, bara för att de inte kan tillräckligt med svenska, gå i samma IV-program som elever som av andra anledningar (skoltrötthet, olika diagnoser etc) inte har klarar kunskapskraven?

Vad signalerar vi då?

Eller ska vi låta eleverna gå kvar i grundskolan tills de klarar kunskapskraven? Hur många år det än tar?

Att ställa höga krav är en sak. Att ställa samma krav är en annan.

Vill vi få fler elever att klara kunskapskraven ska vi börja från början. In med fler utbildade pedagoger i förskolorna. Förminska barngrupperna och låt barnen med hjälp av förskolepedagogiken närma sig "skolspråket" och "skolpedagogiken". Fånga upp alla de "hemmabarn" som finns i invandrartäta förorter. Erbjud gratis språkförskolor för alla barn från 3 år, språkförskolor där det arbetetar flerspråkiga förskollärare med svensk lärarexamen.

Utöka flerspråkig ämnesundervisning i skolorna. Låt alla pedagoger som arbetar i det svenska utbildningsväsendet, från förskola till universitet, få kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och hur man lär sig i och på ett andraspråk.

Satsa på att utbilda modersmålslärare och höj deras status. Utöka elevers studiehandledning och ge alla elever möjlighet att utveckla sina kunskaper på det språk de bäst behärskar samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk.

Bara på detta sätt kan vi få fler elever med "invandrabakgrund" att klara kunskapskraven. Att höja våra förväntningar räcker tyvärr inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nyamko Sabuni, andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, kunskapsutveckling, kursplaner, modersmålsundervisning, reflektion, skoldebatt, språkutveckling, svenska som andraspråk,

artikel i LiSetten

Artikel publicerad i LiSetten nr 1 2009 som relaterar lite till den kvalitetsgranskning som Skolinspektionen har gjort och det inlägg jag skrivit om samma granskning.

Äntligen får vi träffas

En fredag i november 2008 var det dags för Nationellt centrums nätverksträff för förberedelseklasslärare och intresset var väldigt stort. Det var några år sedan den senaste nätverksträffen och det var tydligt att behovet av ett nätverk fortfarande finns.

Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråks föreståndare Aina Bigestans inledde dagen med att hälsa oss välkomna och med att berätta om deras verksamhet och deras nya lokaler på Stockholms universitet. Hon berättade även om Stockholms universitets nya institution USOS, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling, som har hand om lärarutbildningen.

Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever
Anniqa Sandell-Ring, som arbetar deltid på Nationellt centrum, fortsatte dagen med att berätta lite om bakgrunden till Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever och om de nationella direktiven till skriftliga omdömen.

Det har visat sig att det har fokuserats för mycket på vilka brister de nyanlända eleverna har i stället för att fokusera på de kunskaper eleverna redan besitter. Ett utvecklingsområde är att använda modersmålslärarna för att kartlägga elevernas tidigare kunskaper i alla ämnen. Det har även visat sig att många elever inte får studiehandledning på modersmålet och det är svårt att få till ett samarbete mellan modersmålslärare och klass-/ämneslärare.

Ett annat utvecklingsområde är att undervisningen för de nyanlända inte alltid kopplas till målen. Det krävs en kompetensutvecklingssatsning för de lärare som arbetar med att undervisa nyanlända elever, oavsett om eleverna går i en förberedelseklass eller inte.

Ett förslag är att nyanlända elever ska ut i klass snarast möjligt genom ett anpassat stöd. Undervisningen i de ordinarie klasserna, och de undervisande lärarna, måste utvecklas och organiseras för att kunna ta emot nyanlända elever. Dessa elever ska ses som en tillgång i skolan.

Skriftliga omdömen
När det gäller skriftliga omdömen är inte de nyanlända eleverna undantagna. Läraren ska följa, dokumentera och analysera eleven och under utvecklingssamtalet ska detta förmedlas till eleven och föräldrarna. Lärare och rektor bestämmer formen på de skriftliga omdömena som ska vara framåtsträvande och inte fokusera på brister.

En fråga för vårt nätverk är att diskutera vad vi behöver för kunskaper för att kunna skriva ännu bättre individuella utvecklingsplaner och göra bra bedömningar?

Asylsökande i Sverige
Anniqa berättade även lite om hur många flyktingar som kommer till Sverige och vilka de är. 2006 sökte 24 000 personer asyl i Sverige. Av dem kom 9 000 från Irak. Under 2007 var hälften av alla sökande från Irak, närmare bestämt 18 559 personer. Ansökningarna från Somalia ökar stadigt. Utöver de asylsökande kommer många till Sverige som anhöriga till någon med permanent uppehållstillstånd. Dessa personer syns inte i asylstatistiken.

Gruppdiskussioner
Senare under dagen var det dags för deltagarna i nätverket att dela upp sig i grupper. I grupperna diskuterade vi vad det fokuserades på just nu, när det gäller nyanlända elever, där vi jobbar men vi diskuterade även vad vi önskar att det skulle fokuseras på. Vad behöver utvecklas? Vad kan vi/behöver vi lyfta fram och vad ska vi arbeta vidare med?

Det diskuterades mycket i alla grupper och alla tyckte att det var intressant att ta del av hur andra jobbade. Att utbyta erfarenheter är något som vi som arbetar med nyanlända elever inte är bortskämda med.

Efter en god lunch var det dags för gruppredovisningar och det visade sig att det fokuserades på ganska olika saker runt omkring i landet men ändå var det mycket gemensamt.

Bedömning
En sak som diskuterades lite överallt var bedömning, både bedömning i olika ämneskunskaper och bedömning i språkutveckling. Många arbetade med europeisk språkportfolio och performansanalys men det fanns också andra, mer lokala, bedömningsverktyg som verkade intressant. En del grupper lyfte fram nya Språket lyfter och Språkjournalen som bra alternativ för bedömning. Många efterfrågade ett gemensamt bedömningsmaterial som också innehåller en kartläggning av elevens ämneskunskaper.

Organisation av undervisning för nyanlända
En annan viktig fråga som lyftes fram var organisationen av undervisningen av de nyanlända eleverna. Ska man ha förberedelseklass eller inte? Och vad ska då den verksamheten kallas? Ska eleverna i stället integreras i de ordinarie klasserna och hur ska då det organiseras?

De allra flesta verkade tycka att det bästa för de allra flesta nyanlända eleverna är att få gå i en förberedelseklass den första tiden. En del tyckte att man kunde påbörja utslussning ganska omgående och låta eleverna ha både lektioner i sin ordinarie klass och i förberedelseklassen under en längre period. Andra tyckte att man ska ge eleverna så mycket som möjligt i förberedelseklassen innan utslussningen påbörjas.

På en del håll i landet är undervisningen för nyanlända i en egen skola och då kan utslussningen i den ordinarie klassen vara mer problematisk är om de nyanlända eleverna redan går i den skola de ska slussas ut i. Många förberedelseklasslärare tycker att det är svårt att få igång ett bra samarbete med mottagande klasslärare/arbetslag. Många mottagande lärare tycker att de nyanlända eleverna har alltför stora brister vilket försvårar utslussningen.

Samarbete med modersmålslärare
Många i nätverket efterfrågar ett större samarbete med modersmålslärarna, dels för studiehandledning men även för att kartlägga språk- och ämneskunskaper, och många anser att modersmålämnet måste få en statushöjning för att vi ska få fler utbildade och kompetenta modersmålslärare. Det behövs också ett nära samarbete med elevvårdsteam för att fånga upp de elever som mår dåligt av olika skäl.

Kompetensutveckling
En viktig aspekt och en önskan hos många är att det sker en kompetensutveckling hos alla lärare som möter flerspråkiga elever. Alla lärare bör ha grundläggande kunskaper i språkutvecklande arbetssätt för att kunna undervisa elever med svenska som andraspråk.

Det finns en del kommuner som har börjat ”bussa” sina nyanlända elever till skolor med mestadels svensktalande elever för att bryta segregeringen och för att eleverna inte får plats i sina ”hemskolor”. Det finns både för- och nackdelar med detta och vid nästa nätverksträff hoppas vi att vi får veta mer om hur detta gått.

Denna artikel kan hjälpa till att ge en nyanserad bild av vad vi som jobbar med nyanlända möter för svårigheter i vardagen och vad vi tycker är de stora utvecklingsområdena.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, individualisering, lärarrollen, nyanlända elever, nätverksträff, sent anlända elever, språkutveckling, svenska som andraspråk, trygghet, nationellt centrum för svenska som andraspråk

utan fullgott modersmål

Det finns en ganska stor grupp svenska elever som det inte talas så mycket om. Denna ganska stora grupp består av elever utan ett fullgott modersmål. För några år sedan talade man om "halvspråkiga barn". Numera vet man att ingen kan vara "halvspråkig" men det går ju inte att komma ifrån att en hel del barn växer upp utan ett fullgott modersmål.

Hur är det möjligt, tänker kanske ni?

Många orsaker är möjliga men en stor, och svår orsak att komma till bukt med, är alla dessa barn som växer upp som "tredje-generations-invandrare" med föräldrar som inte är skolade på sitt modersmål men inte heller har ett fullgott svenskt språk. Ofta bor dessa familjer i segregerade områden där de inte kommer i kontakt med majoritetssamhället eller majoritetsspråket på andra platser än just i skolan.


Hur ska dessa barn kunna nå kunskapsmålen i den svenska skolan? Vårt språk är ett kognitivt verktyg. En väl utvecklad tankeförmåga är beroende av ett väl utvecklat språk. Har man ett språk kan man skaffa flera. Hur många som helst. Men hur klarar man av att utveckla kunskap om man saknar krokar att hänga upp kunskapen på?


Barnen har sitt modersmål som ett "umgängesspråk" och de behärskar det som forskarna kallar "basen" i språket. Dvs det allra mest grundläggande i språket, de ord och begrepp som barn lär sig i familjen innan skolstart. När barn sedan börjar skolan påbörjas det som kallas "utbyggnad" av språket och den delen pågår hela livet. Eftersom föräldrarna till dessa barn själva har stora kunskapsluckor i sitt modersmål kan de inte ge sina barn ett rikt modersmål och många av dessa barn ser därför svenskan som deras modersmål. Fast i skolans värld är det inte alltid så, för dessa barn saknar saknar alltför mycket i "basen" i svenska.

Det är svårt. Barnen ramlar lätt mellan stolarna... Ska de läsa svenska som andraspråk fastän de har svenska som modersmål? Eller har de ett annat modersmål fastän det egentligen är svenska som är deras starkaste språk och svenska som de använder hemma?

Och VARFÖR är det så oroväckande många som misslyckas och inte når målen?

Jag tror det beror på just det jag skrev först i inlägget. Dessa barn har inget fullgott modersmål.

Vad är lösningen?

• Satsa mer på modersmålsstöd i förskolan och ämnesintegrerad undervisning (ämne/modersmål/svenska som andraspråk) i skolan.
• Satsa på gratis "språkförskolor" i segregerade områden så fler barn får möjlighet att inhämta "basen" i svenska språket innan skolstart. Det finns många föräldrar som inte är i behov av barnomsorg och många av deras barn möter i sotrt sett aldrig det svenska språket. Att gå tre tim/dag i en "språkförskola" kan betyda mycket för att underlätta skolgången.
• Satsa på att öka kompetensen hos alla som möter flerspråkiga barn och elever.

Det är ett steg på rätt väg.

Det gäller att börja från början. Inte komma med halvdana hjälpinsatser när barnen redan har misslyckats!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, förskola, modersmålsstöd, modersmålsundervisning, reflektion, språkutveckling, svenska som andraspråk, språkförskola,

Bristande modersmålsstöd

Tänk att man till slut fick läsa i tidningen om att många föräldrar är missnöjda för att deras kommun/stadsdel inte anordnar modersmålsstöd i förskolan i den grad man kan önska.

Jag har länge funderat över när någon ska publicera fakta om hur pass få barn som idag får stöd i modersmålet under sin förskoletid för jag har förstått att det har dragits in en hel del på den fronten.

Fram till någon gång på 80-talet fanns det ett statsbidrag för just detta ändamål men när det bidraget försvann, och eftersom modersmålsstöd inte heller är obligatoriskt, så har modersmålsstöd i förskolan inte prioriterats. I DN idag står följande:

Från att 64 procent av alla barn med annat modersmål erbjöds stöd 1980, erbjuds
bara 13 procent modersmålsstöd i dag, enligt Ulla Nordenstam, undervisningsråd
på Skolverket.

Det är en stor minskning. Väldigt stor.

I en skrift som heter "Komma till tals, flerspråkiga barn i förskolan" står dessa tänkvärda ord i inledningen:

Sverige är mångkulturellt. Vart fjärde barn som växer upp i Sverige har sina
rötter någon annanstans i världen. De har tillgång till flera språk och fler världar än de enspråkiga svenska barnen.

Förskolan blir för många av dessa barn och deras föräldrar den första kontakten med det svenska samhället. Förskolan blir en kulturell mötesplats och har en viktig uppgift att ta tillvara de kulturella mervärdena och utveckla flerspråkigheten. En chans att berika verksamheten och varandra.

Alla barn är lika sårbara, lika starka, lika kunskapstörstande och har samma behov av stöd och kärlek. Men de är också väldigt olika. De har olika kunskaper och livserfarenheter om de har vuxit upp i Kabul, i en liten by i Somalia, i en förort till Stockholm eller på en gård tio mil utanför Pajala.

De har samma behov att bli lyssnade på och förstådda. Men de har ofta olika språk. Språket är en oupplöslig del av identiteten. Det ger självkänsla och utvecklingsmöjligheter. Språket gör att vi kan tänka, drömma, lära och uttrycka oss. Att kunna ett språk är att fungera i den kultur man befinner sig. Att kunna två eller flera språk betyder tillgång till fler världar.

Människans språkförmåga är oändlig. Det är fullt möjligt att behärska både tre, fyra eller fler språk. Därför är det så viktigt att förskolan uppmuntrar alla barn att utveckla sitt modersmål, vare sig det är persiska, mandarin eller svenska.

Språk är viktigt. Ett starkt modersmål är oerhört viktigt. Det är på den grunden man sedan bygger allt annat. Alla vet att grunden är viktig. Ändå är det där man försöker bespara.

Det är skamligt.

Intressant: Läs även andra bloggares åsikter om modersmålsstöd, förskola, flerspråkiga barn, språkutveckling,