Flerspråkiga elevers skolgång. Nu händer det grejer!

Häromdagen hade regeringen en presskonferens där de, i budgetpropositionen för 2013, presenterade insatser på totalt 409 miljoner kronor 2013-2016 för att förbättra utbildningen för utrikesfödda elever.

Det första jag tänkte på när jag hörde rubriken på satsningen var att regeringen nu har skiftat fokus från nyanlända elever till utrikesfödda elever. Ni kanske minns regeringens reformpaket i våras? Där var det fokus på nyanlända elevers möjligheter till skolframgång. Nu är det inte längre endast de nyanlända eleverna som är i fokus utan de utrikesfödda. Det kan tyckas vara en marginell skillnad men i själva verket är den ganska stor. Det handlar till exempel om betydligt fler elever. Och det rör betydligt fler lärare. Det rör oss alla.

(Sedan en liten parantes så här mitt i. Att använda mig av begreppet "utrikesfödda elever" är inget jag gjort hittills och inget jag kommer att göra. Det begreppet säger ingenting om vilka behov dessa elever har i skolan. Vi har mängder av utrikesfödda elever i Sverige som når maximal skolframgång och mängder av "Sverigefödda" elever som inte når lika långt så det är ett ganska olyckligt begreppsanvändande som egentligen inte säger något. Men jag förstår. Det blir en för stor integrations/segregationsfråga som rör alltifrån bostadspolitik till arbetsmarknadspolitik om man formulerar sig på ett annat sätt så jag släpper den diskussionen här och nu.)

(Okej. En parantes till. I vilken kategori hamnar de elever, födda i Sverige, som växer upp i segregerade bostadsområden och kanske inte ens har gått i förskola innan de kommer till skolan. Det är inte säkert de kommit speciellt långt i sin andraspråksutveckling när de börjar skolan. De finns. Och de är många. Flerspråkiga elever/andraspråkselever eller något liknande säger mer än "utrikesfödda" elever och därför väljer jag hellre att uttrycka mig så.)

Insatser

Så. Nu till ämnet. Regeringens insatser består av många efterfrågade och efterlängtade insatser och i det stora hela är jag väldigt positiv till att regeringen till slut verkar förstå att det egentligen inte handlar om de nyanlända elevernas resultat och förberedelseklassens vara eller icke vara. Det handlar om, precis som jag alltid brukar säga, att alla lärare som möter flerspråkiga elever behöver ha kompetens i hur andraspråksutveckling går till och hur man lär i och på sitt andraspråk.

Gissa då hur varm man blir om hjärtat när man läser detta från regeringen:

Rektorer och lärare ska bli bättre på att stödja utvecklingen i svenska för elever med annat modersmål.

En satsning om totalt 55 miljoner kronor föreslås under 2013-2016 för kompetensutveckling för lärare och rektorer när det gäller att stödja kunskapsutvecklingen i svenska för nyanlända elever och elever med annat modersmål. Satsningen innebär dels kompetensutveckling i svenska som andraspråk för svensklärare och dels kurser för lärare som undervisar elever med annat modersmål i andra ämnen. För rektorer ska utbildningen vara inriktad mot hur man organiserar för ett språkutvecklande arbete.

Någonstans har någon lyssnat och någonstans har någon förstått att det inte bara handlar om ämnet svenska, eller svenska som andraspråk. Det handlar om alla ämnen i skolan. Det handlar om att alla lärare måste vara insatta i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande i all sin undervisning.

Kartläggningsmaterial

En annan efterlängtad insats är stödmaterialet för att kartlägga nyanlända elevers kunskaper och erfarenheter som Skolverket ska ta fram. En annan efterlängtad utredning som initierats av regeringen är hur man på bästa sätt kan kartlägga nyanlända elevers erfarenheter, språk och kunskaper. Skolverket har fått i uppdrag att först sondera terrängen kring pågående kartläggningsarbete i kommunerna och därefter har Skolverket i uppdrag att arbeta fram ett kartläggningsmaterial som ska stödja rektorer och lärare i kommunerna. Detta har vi som arbetar med nyanlända elever väntat på under många år.

Sedan är det ändå en liten sak som ligger och gnager. Det handlar om hur Nyamko Sabuni formulerade sig på presskonferensen när hon pratade om vikten av ett kartläggningsmaterial. Först säger hon att det är viktigt att kunna kartlägga vilka kunskaper eleverna har med sig men sedan kommer det ack så vanliga "bristtänkandet" in igen: "... kartlägga deras kunskaper för att till exempel veta vad de inte kan och saknar men också om man bör placera dem i en årskurs lägre."

Jag pratade med min kollega Anniqa Sandell Ring på Nationellt centrum för svenska som andraspråk (NC) om regeringens förslag och uttalande om kartläggning och hon säger så här:

Vilka signaler sänder regeringen ut? Tänk om Nyamko Sabuni istället kunde säga att vi genom kartläggning kan ta reda på vad eleverna kan/har med sig i form av erfarenheter och förmågor än att säga att kartläggningen är till för att se vad eleverna INTE kan och för att vi ska kunna placera eleven i en lägre årskurs vid behov.

Nu lyfts verkligen bilden av att alla nyanlända som nu anländer från utomeuropeiska länder med kraschade skolsystem inte har med sig skolkunskaper och att det därför är bristerna vi behöver söka efter genom kartläggning. Det tycker jag är synd för de här eleverna kan ju ha mycket med sig som man som lärare missar beroende på lågt ställda förväntningar. Det finns ju en gedigen forskning som visar att en av de viktigaste faktorerna för skolframgång är lärares högt ställda förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. 

Hur vi frågar får vi svar, eller hur är det man brukar säga? Det är ju så viktigt att vi frågar på rätt sätt och observerar eleven i olika situationer, med vissa glasögon på, för att vi ska få syn på elevens starka sidor och förmågor oavsett skolbakgrund eller inte.

Vikten av höga förväntningar, ja. Ständigt lika viktigt.

Ökad undervisningstid

En annan insats som regeringen nu vill satsa på är ökad undervisningstid för nyanlända elever. På presskonferensen pratades det om att pengarna skulle räcka till 3 timmar mer svenska i veckan. En fördubbling.

Tiden är oerhört viktig och ju senare en elev kommer till den svenska skolan ju mindre tid har eleven på sig att nå målen. Utökad undervisningstid är en mycket bra insats men det känns lite snävt att tänka att "3 timmar svenska" i sig ska leda till att eleverna når skolframgång. Anniqa Sandell Ring formulerar sig så här:

Väldigt bra att de lyfter detta men mer fokus på alla lärares ansvar hade kunnat ge mer balans till förslagen om fler svensktimmar och förlängd obligatorisk skolgång. Kanske övriga ågärder inte krävs i samma utsträckning om regeringen fokuserar mer på just kompetensutvecklingen och stödet till skolorna (rektorer och lärare) så att de klarar av att följa författningarna, bl a gällande studiehandledning. Kanske det är viktigare med stöd på modersmålet i ämnesundervisningen och att den flerspråkiga personalen får kompetens att arbeta framgångsrikt med studiehandledning, än fler svensktimmar?

Det är ingen lätt nöt att knäcka. Men vi är på god väg och jag tycker mig se sprickor i skalet!

På NCs webbplats kan ni läsa mer om övriga insatser som ingår i regeringens förslag och då även få NCs kommentarer till insatserna. Det handlar t ex om höjd kvalitet på sfi-utbildningen och en samlad bedömningsverksamhet när det gäller validering. 

Svenska som andraspråksämnet

Men, säger någon av er nu. Frågan om våra dubbla svenskämnen, då? Vad händer med ämnet svenska som andraspråk? Det vet vi inte ännu. Allt kan hända. Och med tanke på de insatser regeringen vill göra för att höja kompetensen hos alla lärare så kanske inte svenska som andraspråksämnet behövs längre. I alla fall inte i sin nuvarande form. Kanske bara som en form av nybörjarsvenska?

Hur som helst är det oerhört glädjande att regeringen har lyssnat och insett att detta är ett oerhört komplext problem som kräver resurser i form av kompetens, tid och pengar för att lösas.

Äntligen!

Läs mer om regeringens förslag: Lärarnas Nyheter, Skolvärlden, SVT, SvD.

Central mottagning av nyanlända elever eller inte?

För några dagar sedan skrev jag om det reformpaket mot segregation i skolan som regeringen nyligen presenterade och under presskonferensen framgick det tydligt att undervisning för nyanlända elever i svensk skola inte fungerar som den borde. Men frågan är hur man ska organisera detta på allra bästa sätt? När det gäller undervisning av nyanlända finns det en mängd olika sätt att organisera detta på. För det första kan man välja att låta eleverna integreras i sin ordinarie klass redan från början och har man rätt resurser och rätt stöd kan detta vara en lyckad väg att gå vilket vi kan läsa om i Skollyftet-inlägget om Nibbleskolan.

Det är dock inte alla skolor och huvudmän som anser att det är den bästa vägen för att nyanlända elever ska lyckas på allra bästa sätt, och det är inte heller alla lärare som anser att de kompetensmässigt klarar av att få in nyanlända i sina klasser. Många kommuner, likt min egen, har valt att ha förberedelseklasser för nyanlända elever i alla årskurser och på så sätt kunna samla resurserna och ge eleverna det stöd de behöver. Just förberedelseklasser får ofta stark kritik för att det lätt blir att eleverna stannar kvar för länge i dessa klasser där språkstimulansen är minimal eftersom ingen av eleverna talar svenska. Man menar också att förberedelseklasser är segregerande och att eleverna inte integreras i den ordinarie skolan. Det riktas också stark kritik för att eleverna inte får undervisning i alla ämnen och för att eleverna ofta stannar upp i sin kunskapsutveckling eftersom fokus ligger på att tillägna sig svenska. Det riktas också kritik mot att huvudmän placerar nyanlända elever slentrianmässigt i förberedelseklasser utan att först kartlägga elevens kunskaper för att kunna göra en individuell bedömning av vilken typ av undervisning som skulle passa just den eleven bäst. Nihad Bunar har undersökt detta med förberedelseklasser och undervisning av nyanlända och är kritisk till förberedelseklasser, vilket även biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni är. Om Nihad Bunar och hans arbete med Nyanlända och lärande har jag även skrivit tidigare.

Så. Om man som huvudman inte tycker att förberedelseklasser är ett alternativ och man trots det inte anser att direktplacering i klass är det optimala, vad gör man då? Man kanske gör så som Malmö stad, Botkyrka kommun och Stockholms stad planerar att göra. Införa centrala mottagningsenheter för nyanlända elever där elevernas kunskaper ska kartläggas och elevernas behov identifieras så det blir lättare att göra en korrekt placering av eleverna.

Vad säger Nihad Bunar om detta med centrala mottagningsenheter kan  man då fråga sig. Är det en framkomlig väg att gå för ökad skolfram gång för nyanlända elever? När det gäller den planerade mottagningsskolan i Malmö säger Nihad Bunar så här:

Detta handlar om tjänstemän som har suttit och brainstormat kring de här förslagen och inte byggt det här på vetenskaplig grund. Det står i skollagen att verksamheten ska byggas ut­ifrån forskning och det gör inte den här mottagningsskolan. Det finns ingen forskning som säger att det är bra att ha mottagningsskola, säger Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap.

Inte heller mottagningsskolor är alltså den perfekta vägen att vandra. Vad återstår då? Kanske att bussa de nyanlända eleverna till en skola i kommunen där det pratas mer svenska som de pratar om i Botkyrka är ett alternativ? Ett alternativ som kanske låter bra men som kan vara svårare än man tror eftersom det krävs en enorm kompetenshöjning hos skolledare och lärare i de skolor som inte har erfarenhet av att undervisa flerspråkiga och/eller nyanlända elever. Det ska bli intressant att få följa utvecklingen i Botkyrka kommun och de andra kommuner som väljer att titta över sin organisation av undervisning för nyanlända. Och det ska bli väldigt intressant att ta del av deras utvärderingar efteråt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om nyanlända elever, Nyamko Sabuni, Nihad Bunar, central mottagningsenhet, mottagningsskola

Regeringen lyfter viktiga frågor för att fler elever ska nå skolframgång

Den som följt min blogg sedan jag började blogga vet att det finns en fråga som fick mig att börja blogga från första början. Nämligen den om att jämföra skolresultat och hur orättvis en sådan jämförelse ofta kan vara.

Jag har länge sagt att det mest rättvisa vore att helt enkelt räkna bort prov- och betygsresultaten för sent anlända elever och i ett inlägg om nyanlända och betyg länkar jag till en debattartikel i SvD skriven av Dan Gaversjö där han tar upp samma fråga. Att det är ett systemfel bakom betygsstatistiken. Det är inte ofta man lyfter dessa viktiga frågor men nu verkar det bli ändring på detta. Idag meddelade regeringen att Skolverket ska få i uppdrag att redovisa prov- och betygsstatistik där resultat från elever som gått fyra år eller mindre i svensk skola ska exkluderas. Äntligen, kan jag tycka. Varför tog det så många år att genomföra något så, i mina ögon, enkelt?

När jag häromdagen fick höra att regeringen kallade till presskonferens om ett reformpaket mot segregation i skolan blev jag väldigt nyfiken. Jag vågade inte bli hoppfull men redan under presskonferensens första minutrar började jag förstå att regeringen faktiskt börjar inse hur det ligger till. "Vi lyckas helt enkelt för dåligt med utlandsfödda elever", säger Erik Ullenhag när han visar upp en graf där man synliggör denna elevgrupps sjunkande resultat. "Vi har ungefär 70 000 elever i den svenska skolan som är födda utomlands, vilket motsvarar 1o % av eleverna i skolan. Endast 63 % av dem nådde gymnasiebehörighet 2010."

Erik Ullenhag säger att "vi behöver grunna noga på hur vi möter nyanlända elever i skolan" och Jan Björklund fortsätter med att tydliggöra att "den svenska skolan och den svenska läroplanen är i grunden uppbyggd på att de som går i svensk skola går i nio år i grundskolan, man går från början till slut. Dessutom bygger den på att man har svenska som sitt modersmål."

Detta är självklarheter men det är långt ifrån självklart för alla oss som undervisar elever som har ett annat modersmål och/eller är födda i ett annat land än Sverige. Vi funderar ofta över om det alltid är så att eleverna ska anpassa sig till styrdokumenten och den svenska skolan eller om det kanske kan vara så att styrdokumenten och skolan också behöver anpassas utifrån de elever man har. Den svenska skolan är inte anpassad till nyanlända eller sent anlända elever och Jan Björklund menar att den stora förändring som skett de senaste 10-15 åren handlar om att invandrare förut hade "hyfsad utbildningsbakgrund" vilket inte längre är fallet och "den förändring vi nu ser i invandringens karaktär utmanar det svenska skolsystemet och det är därför vi ser de resultat som redovisas i olika rapporter".

När regeringen säger att vi måste vidta åtgärder för att dessa elever ska få en chans att nå skolframgång blir jag hoppfull. Det behövs en rejäl utredning av hur svenska som andraspråksundervisningen organiseras och fungerar. Det behövs en utredning som en gång för alla tar ställning i frågan om svenska som andraspråk ska vara ett eget ämne likställt med svenska eller om det ska vara ett ämne för nybörjare i svenska språket. Det behövs en rejäl utredning som talar om för oss hur organisationen av undervisning för nyanlända fungerar allra bäst. Att utreda behörighetsfrågan för lärare i svenska som andraspråk är även det väldigt viktigt. Ni som följer min blogg vet hur jag blivit "obehörig" trots att jag borde vara tillräckligt behörig.

Jag blir hoppfull när Jan Björklund säger att de sent anlända eleverna behöver mer undervisningstid, många gånger har dessa elever anpassad skolgång med mindre undervisningstid än andra och det är kontraproduktivt. Om förlängd skolplikt till 18 år för nyanlända elever är ett bra sätt att ge fler elever chans att nå skolframgång kan jag inte uttala mig om men tycker det är bra att saken utreds. Dessutom kan jag tänka mig att en förlängd grundskola för nyanlända elever kan avlasta för språkintroduktion i gymnasieskolan.

Jag blir också hoppfull när Nyamko Sabuni talar om vikten av ett bra och tydligt kartläggningsmaterial för att ta reda på vilka kunskaper de nyanlända eleverna har med sig när de börjar i den svenska skolan. Vi som har erfarenhet av kartläggningsmaterial vet att ett bra och tydligt kartläggningsmaterial tar oerhört lång tid att ta fram och utföra. Dessutom kräver det för det mesta en väldigt kompetent modersmålslärare som har tid och resurser att samarbeta med läraren för att genomföra denna kartläggning. För varje elev. Detta undrar jag om Nyamko Sabuni är insatt i. Finns denna tid? Finns dessa resurser? Ska regeringen se till att dessa resurser ges?

Jag kan ställa mig något frågande till att nyanlända elever som bedöms vara på en betydligt lägre nivå än sin åldersgrupp ska placeras i de lägre årskurserna, vilket Nyamko Sabuni pratar om i presskonferensen. Jag kan tänka mig att det finns en mängd sociala aspekter på detta som jag hoppas att utredaren kommer ta hänsyn till. Så länge vi har en svensk skola där eleverna placeras i en årskurs utifrån ålder kommer det vara svårt att placera betydligt äldre elever i lägre årskurser.

Nyamko Sabuni säger också att vi behöver ett "LUS-system" för att kunna mäta elevernas kunskapsutveckling i svenska. LUS står för läsutvecklingsschema och är ett verktyg för att kartlägga och följa upp elevers läsutveckling. Jag ställer mig lite frågande till Nyamko Sabunis uttalande om LUS, mig veterligen är det inget som jämförs på nationell nivå, men jag välkomnar ett system för att mäta och kartlägga nyanlända elevers kunskapsutveckling i svenska språket. De diagnos- och bedömningsmaterial vi har, t ex Nya språket lyfter eller bedömningsanvisningar till nationella proven i svenska som andraspråk är inte anpassade till nyanlända elever. Det är inte heller kursplanen i svenska som andraspråk. Jag har tidigare skrivit om Europeisk språkportfolio som jag använder som kartläggningsmaterial när eleverna befinner sig på nybörjarstadiet i svenska språket. Jag vet att många lärare brottas med dessa frågor, Linda O skriver bland annat om detta i inlägget "Vägen till ett språk är lång" och jag ser verkligen fram emot ett system som underlättar både för eleverna och för oss lärare.

Att Skolverket får i uppdrag att se till att sprida kunskap om språkutveckling i förskolan ser jag som väldigt positivt och jag vet att det är en efterlängtad reform och något som kommer gynna barnen när de sedan börjar skolan. Förskolans roll att språksocialisera barnen in i skolspråket är oerhört viktig för framtida skolframgång.

Att Nyamko Sabuni säger "svenska 2" i presskonferensen och att Jan Björklund säger "specialundervisning" när han pratar om undervisning för nyanlända väljer jag att bortse från idag. Men jag har stor lust att maila över mitt inlägg Svenska 2 ska i graven gå till dem båda. Så kanske de väljer att formulera sig annorlunda nästa gång.

Det händer mycket inom vårt ämnesområde nu och om ni vill hålla er uppdaterade tycker jag att ni ska hålla koll på Nationellt centrum för svenska som andraspråk som ni även kan följa på facebook och twitter.

På NCs webbplats hittar du också länkar till regeringens presskonferens och pressmeddelande gällande reformpaketet mot segregation i skolan.

Fler artiklar i ämnet: Lärarnas Nyheter, Rapport om reformpaketet, Rapport om Fridolins kommentar, SvD, DN.se, Ekot

Läs också Linda från Ordklyverier när hon leker expert, Hülyas tankar om reformpaketet och Rektor T:s inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nyamko Sabuni, Björklund, Erik Ullenhag, regeringen, reformpaket mot segregation, svenska som andraspråk, kartläggning, bedömning,

De nyanlända eleverna angår oss alla

Regeringen avser att tillsätta en utredning för ett förbättrat och likvärdigt mottagande av nyanlända elever och det är inte en dag försent. Hur mottagningen av nyanlända elever fungerar varierar stort över vårt avlånga land men vad man måste komma ihåg är att det som fungerar i en skola eller i en kommun inte nödvändigtvis fungerar i en annan.

Nyamko Sabuni konstaterar i en debattartikel i Sydsvenskan att vi överlag har för låga förväntningar på nyanlända elever, att vi inte kartlägger deras kunskaper och att undervisningen inte utgår ifrån deras individuella förutsättningar och behov.

Tyvärr håller jag med.

Sabuni skriver vidare att modersmålsundervisningen lever sitt eget liv och att inte tillräckligt många elever får rätt till den studiehandledning på modersmålet de har rätt till.

Här finns det nog inte en enda som säger emot.

Men det finns en liten del i artikeln som jag tror att flera, kanske till och med många, vänder sig emot.

Att nyanlända elever ibland tillbringar ett år i introduktionsklasser där ingen talar svenska är självklart kontraproduktivt.

Detta hade jag också haft synpunkter på för några år sedan. Men inte nu längre. Nu håller jag med. Det är, i de allra flesta fall, kontraproduktivt. Jag ska förtydliga.

Det tar ca 2-4 år för en nyanländ elev att lära sig vardagssvenska medan det tar ca 4-7 år att lära sig så pass mycket svenska att man kan kalla det för att eleven behärskar skolspråket. Med detta i bakhuvudet förstår vi alla att ingen elev i skolan idag har tid att vänta med att utveckla sina ämneskunskaper tills dess att eleven har lärt sig så mycket svenska som behövs för att klara av kunskapsinhämtandet. Så många år har inte eleven på sig.

Alltså måste elevens språk- och kunskapsutveckling ske parallellt. Det fungerar inte att lära sig svenska först och utveckla kunskaperna sedan. Man kan inte skilja på språk och innehåll för hur lär man sig språk bäst? Jo, i ett meningsfullt sammanhang. Hur meningsfullt är det med isolerad språkträning i en miljö där ingen annan än läraren är svensktalande? Vilken input får eleverna och vilken output motiveras de till att själva producera?

Så. Är förberedelseklasser/introduktionsklasser/internationella klasser endast av ondo? Nej. De fyller en väldigt viktig funktion för elever som av olika anledningar har behov av en lugn och trygg start eller för elever som har kort eller ingen skolbakgrund. Det som passar en elev behöver inte nödvändigtvis passa en annan och en elevs behov behöver inte överensstämma med en annans. Det är här någonstans vi slutar att fundera. Av rutin placerar vi nyanlända elever där vi bestämt att de ska vara. Oavsett vilken elev det är eller vilket behov den eleven har. I många kommuner/skolor handlar det om placering i förberedelseklass utan att man ens funderar över om det finns någon annan möjlighet som passar eleven bättre.

Gör vi detta utifrån elevens bästa? Ja, det vill jag påstå. Gör vi detta för att vi inte är tillräckligt insatta i vad som är optimalt för elevers språk- och kunskapsutveckling? Kan så vara. Eller kan det kanske vara så att vi placerar de nyanlända eleverna i egna klasser för att vi helt enkelt inte har någon annan, bättre, lösning? Även om vi vill, finns det nästan aldrig resurser eller kompetens ute i de ordinarie klasserna för att ta emot nyanlända elever så tidigt som forskningen förordar.

Regeringen ska nästa år avsätta 60 miljoner kronor i en särskild satsning på grundskolor i utsatta områden. Det ska bli intressant att få ta del av vad dessa pengar kommer leda till och vad man kommer att satsa på. Om det är någon på Utbildningsdepartementet som är intresserad så har jag här ett förslag på hur vi ska komma en bra bit på vägen.

Så här ser jag på saken.

Vi har nästan 20% elever i den svenska skolan idag som har ett annat modersmål än svenska. Av dessa finns självklart många som kommer lämna skolan med höga betyg på samma sätt som det i den 80%-iga gruppen av elever med svenska som modersmål finns många elever som inte kommer bli behöriga till gymnasieskolan. Det är inte modersmålet i sig som styr över en elevs skolframgång. Det är så mycket mer.

Detta vet vi. Eller hur? Vi vet att föräldrars utbildningsbakgrund spelar roll t ex. Vi vet, vi har hört det förr, vi hör det igen. Men gör vi något åt det? Är vi medvetna om att vi genom att förändra vårt sätt att undervisa kan få fler elever att nå bättre resultat? Eller gör vi som vi brukar, tar för givet att eleverna har de bakgrundskunskaper de brukar/borde ha och undervisar på samma sätt som vi brukar göra?

När det gäller nyanlända elever så brukar de allra flesta lärare känna stor maktlöshet inför att få in en nyanländ elev i klassen. Tankar som "Men hjälp, hon kan ju ingenting!", "Stackars barn som ska kastas in här!" eller "Vad kan han göra, han förstår ju ingenting?" är mer än vanliga. Och förståeliga. Men också förrädiska. Det är kompetenta barn och ungdomar vi får in i våra klassrum, barn och ungdomar med erfarenheter och kunskaper som de kanske inte delar med våra gamla elever men som de kan dela med sig av.

Vad vi ofta gör när vi får in nyanlända elever i våra klasser är att vi förenklar. Vi förenklar vårt språk och våra texter, vi tar bort svåra ord etc vilket leder till att vi mer eller mindre omedvetet sänker kraven för eleverna. Vi tror att vi gör eleverna en tjänst när vi i själva verket berövar eleverna möjligheten att tillägna sig ett mer avancerat språk och en mer avancerad tankeutveckling. Vad vi i stället ska göra är att anpassa vår undervisning så vi förtydligar och förklarar så eleverna kan ta till sig innehållet samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk. Lätt att säga. Svårare att genomföra. Men inte omöjligt.

Den enda lösning, som jag ser det, för att få fler elever i den svenska skolan att nå skolframgång, nyanlända eller inte, är att alla lärare i den svenska skolan är insatta i vad som kännetecknar en språkutvecklande ämnesundervisning. Elevernas språk utvecklas på alla lektioner och under hela skoldagen, alltså har alla lärare lika stort ansvar i elevernas språkutveckling. Vet vi detta? Tänker vi på det? Eller tänker vi att det är någon annans ansvar?

Språkutvecklande ämnesundervisning kännetecknas av att undervisningen är planerad utifrån både ämnes- och språkmål, vi har alltså även uttalade mål med vad vi vill att eleverna ska utveckla rent språkligt. Det finns en balans mellan tala, lyssna, läsa och skriva eftersom eleverna behöver träna sitt nya ordförråd och sitt nya språk i många olika sammanhang. Samtalet som sådant ges stort utrymme och en språkutvecklande ämnesundervisning kännetecknas av en rik klassrumsinteraktion både mellan lärare - elev och elev - elev. Ämnesinnehåll kopplas till elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter och det är en kontextrik undervisning där eleverna ges stöttning, eller scaffolding som det även kallas.

Det handlar om att individualisera men inte genom att anpassa uppgifterna utan genom att anpassa den stöttning vi (lärare och andra elever) ger eleven för att han eller hon ska klara av att lösa uppgiften och i framtiden klara av att lösa en liknande uppgift på egen hand. Det handlar om att modellera, att ge mallar och modeller, att synliggöra lärandet och strukturera. Det handlar även om att ge eleverna ett metaspråk så vi har ett gemensamt språk att tala om språket på.

Egentligen handlar det om så lite som kan göra en markant skillnad. Bara vi alla är medvetna om att det sätt vi undervisar på gör skillnad.

Vill du ha tips på hur man kan fundera när man vill fokusera på elevernas språkutveckling i sin undervisning rekommenderar jag inlägget 7 sätt att få andraspråkselever att nå målen.

Vill du lära dig mer om hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande så rekommenderar jag Pauline Gibbons böcker Stärk språket stärk lärandet och Lyft språket lyft tänkandet. Dessa böcker borde ligga sida vid sida bredvid Lgr 11 på varje lärares arbetsbord. De passar varandra som handen i handsken och är oerhört tydliga redskap för alla lärare. Arbetssättet som beskrivs av Pauline Gibbons passar precis lika bra i en språkhomogen klass som i en klass där alla har olika modersmål. Det handlar om att ge alla elever en rättvis chans, att ge alla elever just de verktyg han eller hon behöver för att nå skolframgång. Det handlar om att stötta där det behövs och låta eleven stå på egna ben exakt den tidpunkt då eleven klarar av det. En annan mycket läsvärd handbok är Språkinriktad undervisning av Maaike Hajer och Theun Meestringa.

Så. Vad är min lösning? Satsa på att kompetensutveckla alla lärare i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt så når inte bara de nyanlända eleverna skolframgång utan även många av de andra elever som idag, av andra anledningar, har svårt att ta till sig undervisningen. Men mer om det har jag skrivit i inläggen Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan? och Vikten av lärares kompetens.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om språkutvecklande arbetssätt, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Pauline Gibbons, Hajer, litteraturtips,

Sommar - ledighet och läsning

Min blogg har fått vila igen. Det blir så ibland. Sommaren tar tid. Ledighet tar tid. Och Skollyftet har fått den del av min tid som har handlat om skolutveckling och bloggande.

Hade jag haft lite mer energi hade jag skrivit ett inlägg om Nyamko Sabunis debattartikel i DN, som handlar att lärare måste bli bättre på att undervisa om sex och arbeta förbebyggande för att motverka hedersförtryck, men det har Helena von Schantz redan gjort bra, både på Newsmill och i sin egen blogg. Läs vad hon skriver.

Jag skulle även vilja skriva om Sydsvenskans följetong om skuldbeläggandet i Rosengård. "Varför ska vi fortsätta kämpa?" frågar sig lärarna i Rosengård. Mats - tysta tankar lyfter upp Rosengårdsfrågan i ett eget inlägg och där kan vi fortsätta diskutera detta. Själv skrev jag om min syn på hur man kan vända resultaten i Rosengård i ett inlägg för ett bra tag sedan, kanske fortfarande läsvärt?

Så, även om min blogg inte uppdateras kontinuerligt nu under sommaren så lever den ändå i allra högsta grad. Vill ni få tag i mig hittar ni mig på twitter och numera även på Google+.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skollyftet, länktips, Nyamko Sabuni, Rosengård,

Sabuni och andraspråksutvecklingen

Igår skrev jag om Björklund och hans uttalanden om hur flerspråkiga elever ska nå skolframgång. Att man ska fokusera på svenska de första åren och lämna de andra ämnena åt sidan. Sedan läser jag i SvD vad hans partikollega Nyamko Sabuni tycker i samma fråga:

Jag kritiserar starkt förberedelseklasser där eleverna är isolerade med andra nyanlända och skilda från elever som pratar svenska. Det försenar integrationen, säger Sabuni.

Det var väl ungefär tvärtemot det som Björklund menade. Det känns inte som att Folkpartiet har en enad åsikt i frågan, direkt.

Men. Båda har rätt. Och fel. För lång tid i förberedelseklass är inte bra. Det visar forskning likaväl som forskning visar att elever utvecklas bäst om de får lära sig språket i ett större sammanhang. Men att direkt kastas in i den ordinarie undervisningen utan att få det stöd eleven har rätt till, är inte heller bra. En gyllene medelväg är för mig det ultimata.

Inte heller verkar partikollegorna vara överens om vad som krävs för att skolorna ska lyckas bättre med de flerspråkiga eleverna. Björklund menade att kommunerna behöver se över sin resursfördelning för att klara av att ge mer resurser till de områden som har många flerspråkiga elever. Sabuni menar att det inte behöver handla om att tillföra mer pengar utan att det är en organisationsfråga och att man måste följa de riktlinjer som finns.

Sabuni har, utan tvekan, läst de allmänna råd som finns och hon har säkerligen tagit del av den forskningsöversikt Nihad Bunar skrivit, men hon missar en väldigt viktig del. De befintliga och kommande lärarna.

Utbildningen av de flerspråkiga eleverna, nyanlända eller inte, behöver självklart tydliga riktlinjer, en bra organisation och eleverna ska självklart erbjudas hjälp i form av studiestöd av modersmålslärare, men det räcker inte. Varje minut i skolan behöver vara språkutvecklande och för att de flerspråkiga eleverna (och många andra!) ska lyckas behöver vi kompetenta lärare så alla lärare är införstådda med vad det innebär att jobba språk- och kunskapsutvecklande. Och att de även börjar arbeta så med eleverna.

Ska det satsas på något så ska det satsas på fler lärare med kompetens i andraspråksutveckling och finns inte sådana ska det satsas på att fler utbildas. Låt andraspråksutveckling bli ett obligatoriskt inslag i de flesta kurser på lärarutbildningarna, inte bara inom ämnet svenska som andraspråk. Skicka ut boken Greppa språket till alla verksamma lärare så vi kan diskutera innehållet tillsammans i kollegiet.

Sabuni har på sätt och vis rätt. Det behöver inte handla om pengar. Det handlar framförallt om synsätt. Vill vi inkludera eleverna eller lägger vi ansvaret för deras språk- och kunskapsutveckling i någon annans knä? De flerspråkiga eleverna angår oss alla. Vi är alla språklärare oavsett vilket ämne vi undervisar i. Är vi redo att axla det ansvaret? Jag hoppas det!

Känns det som att jag upprepar mig själv? Ja. Det är troligen helt sant. Och inte kommer jag att sluta att tjata om det heller. Våra flerspråkiga elever har väntat tillräckligt länge.

Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, forskning, Greppa språket, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Björklund, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Höga krav, samma krav?

"Den svenska skolan har för låga förväntningar på elever med utländsk bakgrund. - Att inte ställa högre krav är att svika dem, säger integrationsminister Nyamko Sabuni" (DN 27/4-2010)

Som Magda precis har gjort måste även jag kommentera det Nyamko Sabuni sa i DN igår (som inte går att länka till).

Visst ska vi ställa höga krav och visst ska vi ha höga förväntningar. Självklart. Men någonstans måste vi vara realistiska.

I dagens kursplaner i svenska som andraspråk har vi strävansmål och uppnåendemål, dvs: Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen

I de förslag till nya kursplaner är detta med strävansmål och uppnåendemål borta och i stället får vi syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. En viktig aspekt är borta, medvetet borta, och det är den formulering som tidigare lät:

eller efter en första del i undervisningen

Vi ska ställa samma kunskapskrav på alla elever i den svenska skolan. Utgångspunkten kanske ska vara att alla ska nå mvg, mycket väl godkänt, som Nyamko Sabuni säger, men är det realistiskt?

Det tar oftast 9 år för en elev att nå målen i år 9. Det är inget konstigt att det tar 9 år. Det är inget vi "ojar oss" över eller tycker att "det borde de väl klara på 7 år?" Men nyanlända elever, de ska minsann nå målen i svenska som andraspråk i år 9 efter kanske 4 år. Eller 6 år? Klarar de inte att nå målen har vi misslyckats.

Självklart ska vi ställa höga krav. Och självklart ska vi ha höga förväntningar. Men vill vi verkligen ha en skola där man kan klara av att nå godkänt i svenska som andraspråk på ett par år eller tre? När det tar minst 9 år för alla andra elever? Är det att ställa samma krav?

Många, många gymnasieskolor är oroade över att för många elever får glädjebetyg, att de får högre betyg än de egentligen förtjänar. Inom gymnasieskolan är det många som inte klarar av att delta i de nationella programmen trots att de är godkända i kärnämnena.

Hur står det till med bedömningen? Likheten? Kraven?

Är lösningen att ställa högre krav och ta bort formuleringar som

eller efter en första del i undervisningen

ur kursplanerna? Vad händer med alla dessa elever som inte kommer att klara kunskapskraven? Vad händer med alla de elever som inte kommer att få godkänt i 9 resp 12 ämnen (som kommer att krävas för att få läsa på ett nationellt program framöver)? Vad händer när IVIK inte längre kommer att existera? Ska de nyanlända elever som inte är behöriga att läsa på ett nationellt program i gymnaieskolan, bara för att de inte kan tillräckligt med svenska, gå i samma IV-program som elever som av andra anledningar (skoltrötthet, olika diagnoser etc) inte har klarar kunskapskraven?

Vad signalerar vi då?

Eller ska vi låta eleverna gå kvar i grundskolan tills de klarar kunskapskraven? Hur många år det än tar?

Att ställa höga krav är en sak. Att ställa samma krav är en annan.

Vill vi få fler elever att klara kunskapskraven ska vi börja från början. In med fler utbildade pedagoger i förskolorna. Förminska barngrupperna och låt barnen med hjälp av förskolepedagogiken närma sig "skolspråket" och "skolpedagogiken". Fånga upp alla de "hemmabarn" som finns i invandrartäta förorter. Erbjud gratis språkförskolor för alla barn från 3 år, språkförskolor där det arbetetar flerspråkiga förskollärare med svensk lärarexamen.

Utöka flerspråkig ämnesundervisning i skolorna. Låt alla pedagoger som arbetar i det svenska utbildningsväsendet, från förskola till universitet, få kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och hur man lär sig i och på ett andraspråk.

Satsa på att utbilda modersmålslärare och höj deras status. Utöka elevers studiehandledning och ge alla elever möjlighet att utveckla sina kunskaper på det språk de bäst behärskar samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk.

Bara på detta sätt kan vi få fler elever med "invandrabakgrund" att klara kunskapskraven. Att höja våra förväntningar räcker tyvärr inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nyamko Sabuni, andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, kunskapsutveckling, kursplaner, modersmålsundervisning, reflektion, skoldebatt, språkutveckling, svenska som andraspråk,