Reviderade kursplaner påverkar organisation av sva-undervisning

Som ni säkert redan vet har Skolverket reviderat grundskolans kursplaner och dessa börjar gälla från hösten 2022. Har ni börjat prata något om implementering av de reviderade kursplanerna för grundskolan? I det här blogginlägget skriver jag en del om vad revideringen av kursplanerna i svenska och svenska som andraspråk (sva) kan innebära för grundskolor och vad som kan vara viktigt att lyfta och diskutera i implementeringsarbetet. Blogginlägget avslutas med några förslag på frågeställningar som ni gärna får använda er av.

Skolverket har påbörjat implementeringsarbetet med att t ex publicera en del material samt webbinarium för skolchefer och rektorer. Jag tänker dock att det finns en väldigt viktig aspekt angående revideringen, som inte riktigt tydliggörs i Skolverkets övergripande material, och det gäller de ökade skillnaderna på kursplanenivå mellan ämnet svenska och ämnet svenska som andraspråk. En förändring som jag tror kommer att påverka skolornas organisation av undervisningen i svenska och svenska som andraspråk i allra högsta grad. Skolverket skriver följande:

Det är bra att Skolverket tydliggör att svenska som andraspråk tydligare framställs som ett eget ämne men jag tänker att svaret inte riktigt tar hänsyn till att organisationen av undervisning i svenska och svenska som andraspråk behöver relateras till elevernas olika behov. Därför väljer jag att fokusera lite extra på just det i detta inlägg.

• Läs även NCs svar på frågan: Kan man inte längre undervisa i svenska och sva i samma klass efter kursplanerevideringen?

Nya kursplaner påverkar organisation av undervisning

Jag tänker att det finns en rätt stor risk att de organisatoriska delarna av ämnet svenska som andraspråk åsidosätts i implementeringsarbetet eftersom kursplaner till största del är lärarnas verktyg. Dock kommer den enskilda läraren aldrig kunna implementera sva-kursplanen i undervisning om hen samtidigt ska undervisa i svenska och ha en orimligt heterogen elevgrupp med nyanlända elever, sva-elever på olika nivåer i andraspråksutvecklingen och elever med svenska som modersmål. Vi har två svenskämnen av en anledning. Implementeringen av kursplanerna är ett gott tillfälle att påminna våra beslutsfattare om att elever som får undervisning i svenska och sva har olika behov, behov som långt ifrån alltid kan mötas i samma undervisningsgrupp av en enda lärare. Det kan också vara bra att påminna om att svenska som andraspråk är ett behovsprövat ämne och att det krävs en individuell bedömning av elevens behov innan rektor fattar beslut om sva.

Svårare med svenska och sva i samma klass

Det är viktigt att vi som undervisar i svenska som andraspråk, och vi som har kunskap om sva-ämnet, påpekar att det efter revideringen kommer vara betydligt svårare att undervisa i svenska och sva i samma undervisningsgrupp, med tanke på de betydande skillnaderna i syfte och innehåll. Vi behöver också påpeka att det i sva-kursplanen tydliggörs att elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk har andra behov än elever som har nått avancerad nivå i andraspråksutvecklingen. Här behöver man alltså kunna ha en flexibel organisation på skolorna. Nyanlända elever behöver t ex i stort sett alltid sva i en separat undervisningsgrupp, vissa elever som har nått avancerad nivå i andraspråksutvecklingen kan gynnas mest av att få sva i samma undervisningsgrupp som svenskundervisningen medan andra elever fortsatt kan behöva sva-undervisning i separat grupp. En viktig del av sva-ämnets syfte är att undervisningen ska ge eleverna rika möjligheter att kommunicera i tal och skrift på svenska, utan att det ställs för tidiga krav på språklig korrekthet samt att eleverna ska våga uttrycka sig i olika sammanhang. Vi vet att en del elever tystnar när de får sva-undervisning i samma klass som svenskundervisningen vilket innebär att de går miste om viktig undervisning och möjligheter att få öva på svenska språket. Här behöver vi alltså vara väldigt medvetna om att olika elever har olika behov och se till att skolan har en sådan flexibel organisation att man kan möta dessa olikheter. I en sådan organisation är det nästan nödvändigt med tvålärarsystem i svenska och sva samt att elever som ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk får sva i en separat undervisningsgrupp. Detta är dock långt ifrån hur det ser ut i många skolor idag, där det lite för ofta är en svensklärare som undervisar i svenska och sva i samma klass - utan sva-bildning. I min bok Svenska som andraspråk skriver jag mer om organisation av sva-undervisning och där finns följande exempel på organisationsmodeller:

Svårare för svensklärare att undervisa i sva

Ytterligare en viktig sak att poängtera är att sva-undervisningen efter revideringen ska utgå ifrån ett andraspråksperspektiv, utöver att undervisningen ska ha ett sva-specifikt innehåll. Även bedömning av elevernas kunskaper ska utgå ifrån ett andraspråksperspektiv eftersom lärarna, när det gäller den språkliga korrektheten, ta hänsyn till att elevernas muntliga eller skriftliga språk i olika grad kan "innehålla andraspråksdrag beroende på den innehållsliga och tankemässiga komplexiteten". Dessa förändringar kommer att ställa ökade krav på utbildade och behöriga sva-lärare.

En utbildad sva-lärare har kunskap om bedömning av andraspråksutveckling, olika steg i andraspråkutvecklingen och vet skillnaden mellan typiska andraspråksdrag och andra "språkfel", som vilken elev som helst kan göra. Andraspråksdrag betyder inte att en elev kan göra vilka språkliga fel som helst och ändå få godkänt betyg. Långt ifrån! En sva-lärare vet att det är komplexiteten i språk och tanke som behöver vara utgångspunkten när man bedömer den språkliga korrektheten - eftersom det är lika höga krav på den innehållsliga kvaliteten i sva som i svenska. Men hur är det för svensklärare utan utbildning i sva? Känner de sig trygga i att undervisa i sva och göra bedömningar där man behöver ta hänsyn till andraspråksdrag både i relation till elevens nivå i andraspråksutvecklingen och i relation till det innehåll som eleven försöker förmedla? 

Andraspråksutveckling, andraspråksinlärning och bedömning av ett andraspråk i utveckling är liksom andraspråksdidaktik inget som ingår i svensklärarutbildningen och det kommer således vara betydligt svårare att undervisa i sva som obehörig (svensk)lärare. Detta behöver våra olika skolhuvudmän vara medvetna om när implementeringsarbetet drar igång eftersom revideringarna definitivt kommer väcka frågor hos lärare och rektorer om hur man ska hantera det faktum att kompetens och resurser ofta saknas.

Vad behöver satsas på?

Det kommer vara oerhört svårt för varje enskild rektor att organisera för kvalitativ undervisning i svenska och sva eftersom det är dyrt med tvålärarsystem, förberedelseklasser och kompetenshöjande insatser. Här behöver vi alltså både påpeka och förklara för våra nationella och lokala beslutsfattare, politiker och tjänstemän, vad de reviderade kursplanerna i svenska och sva kommer innebära i praktiken och vad som behöver satsas på. Våra beslutsfattare behöver vara medvetna om att det kommer krävas resursförstärkning för att skolorna ska kunna implementera den reviderade kursplanen i svenska som andraspråk, annars kommer många elever i praktiken att få undervisning i svenska.

Här är några punkter som kan vara viktiga att satsa resurser på:

• Organisera sva-undervisning för nyanlända elever i separata undervisningsgrupper/förberedelseklass.
• Tvålärarsystem i sve och sva.
• Satsa på goda förutsättningar för svensklärare att läsa in sva-behörighet inom Lärarlyftet eller som lokal uppdragsutbildning (finns särskilda statsbidrag för detta).
• Förändrad lärarutbildning så lärarstudenter kan välja sva som ämne inom grundlärarprogrammet åk 1-3 och åk 4-6.

Förslag till frågor som kan behöva diskuteras inför implementeringsarbetet:

• Hur ser kompetensen ut gällande svenska som andraspråk?
• Hur många av lärarna har dubbel kompetens i svenska och sva?
• Hur många undervisar i sva utan sva-utbildning?
• Hur ser vi på kompetensförsörjningen i sva i ett längre perspektiv?
• Behöver vi satsa på poänggivande och behörighetsgivande vidareutbildning, i form av uppdragsutbildning, i sva för redan verksamma svensklärare?
• Hur ska vi tänka vid rekrytering?
• Hur organiseras undervisningen i svenska och sva på våra olika skolor?
• Är det skillnad mellan låg-, mellan- och högstadium?
• Varför organiserar vi på det sätt vi gör?
• Synliggörs det i tjänstefördelningen att undervisningen i svenska och sva är olika ämnen (eller förväntas det att en ensam lärare ska undervisa i två ämnen samtidigt)?
• Organiserar vi sva-undervisningen så den möter den heterogena elevgruppens olika behov (från nybörjarnivå till avancerad nivå i andraspråksutvecklingen)?
• Får nyanlända elever sva-undervisning som utgår ifrån att eleverna ska lära sig svenska som ett nybörjarspråk?
• Ges sva-elever, inom sva-undervisningen oavsett organisationsmodell, rika möjligheter att kommunicera i tal och skrift på svenska? Ges eleverna förutsättningar att utveckla sitt svenska tal- och skriftspråk så att de vågar uttrycka sig i olika sammanhang? 
• Vad behöver rektorer för att kunna organisera undervisningen i svenska och sva utifrån elevernas olika behov?
• Hur ser lärarna på organisation och genomförande av undervisning i svenska och sva?
• När och varför kan det vara en fördel att undervisa i svenska och sva i samma undervisningsgrupp? När och varför kan det vara ett problem?
• Hur ser lärarna på de ökade skillnaderna mellan kursplanerna i svenska och sva? Hur påverkar detta deras undervisning och elevernas möjlighet att nå målen?

Lgr 11 i ensamhet

Jag försöker läsa lite i våra nya styrdokument då och då under sommaren. Jag läser sakta. Funderar. Resonerar. Och läser lite till.

För mig, personligen, ger det inte så mycket att läsa ensam. Jag vill läsa och diskutera. Läsa och fundera tillsammans med andra. Jag lär bättre då. Jag lär mig mer om jag måste sätta ord på mina tankar. Genom att försöka förklara och resonera. Genom att argumentera. Och genom att ta del av andras tankar och erfarenheter när de gör samma sak. Jag lär mer tillsammans med andra. Vi lär av och mer varandra.

Precis som våra elever, eller hur?

Idag roade jag mig med att klistra in kursplanen i svenska som andraspråk i "en wordle".

Det är också ett sätt att läsa.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, svenska som andraspråk, kursplaner,

Min Lgr11-process är igång

Jag var på Skolverkets kursplanekonferens för ett tag sedan och det är startskottet på vårt arbete med att implementera de nya läro- och kursplanerna på vår skola och i vår kommun.

Vi arbetar dels i ämnesgrupper, lärare från fyra olika skolor, dels i blandade grupper i vårt eget lärarkollegium. Som tur var är vi flera nyckelpersoner så vi kan bolla idéer och tankar med varandra. För det behövs verkligen.

Ju mer jag läser om, och sätter mig in i, Lgr11, ju snurrigare blir jag. Frågor väcker nya frågor. Nya infallsvinklar leder in på nya spår.

När jag först satte mig in i Lgr11 var min första tanke: "Jösses! Det här fixar vi aldrig!" Stoffet kändes oändligt stort och kraven ofantligt höga.

Sedan började jag läsa ordentligt. Och fundera. Då förvandlades mina negativa tankar till förhoppningar. Det är bra. Det blir bra. Det är åtminstone rätt väg.

Tills tankarna återigen började gå åt det negativa hållet. Hur blir det bedömningen? Hur ska vi få till en likvärdig bedömning när vi ska bedöma utifrån formuleringar som "relativt tydligt" och "i huvudsak fungerande sätt"? Det kändes omöjligt.

Men sedan tänkte jag ett varv till. Med hjälp av bedömarstöd och många och långa diskussioner och jämförande av elevmaterial borde vi fixa det. Vi måste fixa det.

Så. Där är jag nu. I min egen högst privata Lgr11-process.

Jag ser möjligheter. Jag ser samverkan mellan lärare och ämnen som en förutsättning för framgång. Men framförallt så ser jag att mitt absoluta hjärteämne äntligen får en framträdande plats i våra styrdokument. Språkets betydelse i alla ämnen som en nyckel till skolframgång.

Men mer om det i kommande Lgr11-inlägg.

Och varför inte läsa andras blogginlägg om Lgr11:

Höörs kommun har en blogg som heter: Skola 2011 Mycket information och intressanta inlägg!

Stockholms stad har ju pedagogstockholm.se och där finns bloggen Lärande bedömning som tar upp mycket kring Lgr11.

Johan Kant är mer kritisk till Lgr11 och hans långa inlägg väcker många viktiga tankar även om man kanske inte håller med.

Magister Björn har skrivit ett inlägg med många frågor till sig själv om LPP och även om han svarar på sina egna frågor så är jag tacksam över att han delar med sig av sina intressanta funderingar så vi andra kan fundera vidare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, skolutveckling, kursplaner, läroplaner

Svenska 2 ska i graven gå!

Vi som är insatta i svenska som andraspråk, andraspråksutveckling, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och annat som rör undervisningen av våra flerspråkiga elever har varit länge varit överens om att begreppet, namnet och förkortningen svenska 2 måste bort. Sluta användas. Elimineras. Förintas?

Ämnet svenska som andraspråk förkortas inte svenska 2. Inte heller kallas det för svenska 2. Här måste vi bli ännu tydligare. Fastän det säkert var 10 år sedan vi aktivt slutade att använda begreppet svenska 2 lever det kvar i skolor, i dokument, på webbsidor, hos elever och föräldrar.

Varför envisas jag, och andra svenska som andraspråkslärare, med att påpeka att vi måste sluta använda svenska 2?

Av en enda anledning:

Svenska 2 signalerar att det är en andraklassens svenska för andraklassens medborgare. Det signalerar att det inte är lika bra att läsa svenska som andraspråk som svenska. Det signalerar att det är ett ämne som är underordnat svenska.

Vi har länge haft stora problem med att höja statusen på svenska som andraspråksämnet. Vi har haft svårt att förklara för föräldrar och elever att de båda ämnena har samma status och att betygen i de båda svenskämnena är lika mycket värda. Dels har problemet handlat om att kursplanerna faktiskt varit lite för olika men framförallt handlar problemet om att vi som arbetar i och omkring den svenska skolan inte signalerat att svenska som andraspråk är tillräckligt viktigt att satsa på.

I och med Lgr11 har vi stora möjligheter att ändra på detta för när den nya läroplanen träder i kraft kommer vi att ha två svenskämnen som är betydligt mer likvärdiga än någonsin förr. Har du inte ännu jämfört kursplanen i svenska med kursplanen i svenska som andraspråk tycker jag att det är dags att du gör det nu.

Men det första vi ska göra är att låta begreppet svenska 2 i graven gå. Nu.

Vill du använda en förkortning föredrar jag sva, kanske passar det dig med?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om svenska som andraspråk, skoldebatt, reflektion, kursplaner,

Får svensklärare verkligen sätta betyg på alla sina elever?

Jag var på en nätverksträff i veckan där vi började diskutera svenska som andraspråksämnet och lärares behörigheter. Vi pratade om hur vanligt det är att svensklärare i högstadieskolor har elever i sina klasser som inte har svenska som sitt modersmål och således borde läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk i stället men som ändå får undervisning efter, och bedöms utifrån, kursplanen i svenska.

Hur blir det för dessa svensklärares behörighet när nya skollagen träder i kraft och när vi eventuellt får vår lärarlegitimation? Kan man anses vara behörig i att undervisa i ämnet svenska i en klass där kanske hälften av eleverna egentligen borde läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk? Jag tycker inte det.

En lite kontroversiell fråga, självklart, men ska vi ha två svenskämnen borde vi någon gång inse att svenska som andraspråk inte är ett stödämne eller ett ämne man läser "ett tag" eller ett ämne man läser tills man kan följa kursplanen i svenska. Elever behöver inte "gå ifrån" för att läsa svenska som andraspråk, man behöver inte heller "parallellägga svenskämnena" för en kompetent och utbildad lärare kan undervisa i svenska och svenska som andraspråk i samma grupp/klass. Det handlar om att alla lärare måste ha kunskap i hur andraspråksutveckling går till och hur man arbetar språkutvecklande. Det handlar om att man som lärare måste vara medveten om att kunskaps- och språkutveckling går hand i hand och det handlar framförallt om bedömning.

Jag kan inte se hur man som lärare i svenska skolan idag klarar sig utan kunskap om hur andraspråksutveckling går till. Visst, det finns många delar av landet där man inte har andraspråkselever, men jag tror ändå majoriteten av alla lärare träffar på andraspråkselever till och från.

När det gäller nyanlända elever finns självklart ett behov av förberedelseklasser och mindre grupper men den viktiga frågan är hur vi löser undervisningen (och bedömningen!) för de elever som kommit en bra bit i sin andraspråksutveckling. Är det rättvist att de ska undervisas i och bedömas efter kursplanen i modersmålssvenska bara för att läraren inte har kompetens i svenska som andraspråk? Kanske hade fler elever lyckats bättre med sin skolgång och sin kunskapsutveckling om de dels fått ämnesundervisning på sitt modersmål (eller utökad studiehandledning), dels fått läsa svenska som andraspråk i stället för svenska? Och kanske hade eleven nått ännu bättre resultat om alla elevens lärare, oavsett ämne, hade kunskap i hur man arbetar språkutvecklande och hur andraspråksutveckling går till.

Så, vad tycker du? Är svensklärare verkligen behöriga att undervisa elever med annat modersmål än svenska?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om behörighet, lärarlegitimation, bedömning, språkutveckling, svenska som andraspråk, skoldebatt, modersmålsundervisning, kursplaner,

Vadå svenska som andraspråk? Varför då?

Alla ni LiSA-medlemmar som nyligen fått senaste numret av LiSetten i brevlådan: Missa inte att läsa Bosse Thoréns artikel: "Svenska som andraspråk, svenska två, svenska för invandrare - Vad är det? Duger det inte med vanlig svenska?" (Edit: 2010-11-23: Artikeln finns nu på LiSAs hemsida.)

Det är en artikel man vill sätta i händerna på alla de pedagoger ute i svenska skolan som tycker att våra andraspråkselever "inte kan något", det är en artikel som man vill sätta i händerna på politiker och beslutsfattare som bara ser siffror, procent och meritvärden, som aldrig inser vilka det är som gömmer sig bakom statistiken. Det är en artikel som verkligen belyser svårigheterna för våra elever att nå målen eftersom "de skjuter mot rörliga mål, eller springer mot ett målsnöre som hela tiden flyttas fram, eftersom kamraterna (med svenska som modersmål, mitt tillägg) hela tiden lär sig mer och behåller försprånget" som Bosse Thorén skriver.

Det är en artikel jag skulle velat skriva. Jag har bloggat om detta, vädigt komplexa, ämne vid ett flertal tillfällen:

Här skriver jag om att ställa krav och om de nya kursplanerna är realistiska eller inte.
Här skriver jag om att jämföra skolresultat och om att jag inte vill ha en skola där man kan nå målen i svenska som andraspråk efter några få år när det tar minst 9 år för alla andra.
Här skriver jag om en, ofta bortglömd, förklaring till andraspråkselevers sjunkande skolresultat.

Bosse Thorén avslutar sin långa och intressanta artikel så här:

"Det är tråkigt att det i statistiken ofta ser ut som att andraspråkselever
har sämre måluppfyllelse, och en stor mängd lärare och ett skolsystem känner sig
misslyckade. Det borde finnas alternativa sätt att beskriva måluppfyllelsen för
barn som kommit till Sverige som t ex 12-åring, lärt sig mer än dubbelt så många
ord per år som sina jännåriga, men ändå inte når målen i år 9. Det måste
betraktas som normalt - och inte som ett misslyckande - att en ungdom som inte
kunde svenska vid skolstart i år 6, inte är i kapp i slutet av år 9."

Jag tror att vi svenska som andraspråkslärare måste bli tydligare med att förklara vad man kan när man kan ett språk. Vi måste belysa vad en 6-7-åring faktiskt behärskar på sitt modersmål innan barnet börjar skolan. Det som vi brukar kalla för "språklig bas". Vi måste även bli tydligare med att förklara vad det som vi kallar "utbyggnad" (den del av språkutvecklingen som sker i skolan, läs- och skrivutvecklingen, det ökade ordförrådet etc) är. Varför? Jo, för att våra andraspråkselever kan inte börja bygga ut sitt språk om de inte har basen att bygga på. Basen i språket är ett fundament, en stabil grund att bygga på.

Allt för många lärare tror att andraspråkselever kan "komma ikapp", att de snart kan läsa "vanlig" svenska. Allt för många lärare (och politiker och beslutsfattare, ja till och med ministrar) ser fortfarande svenska som andraspråk som ett stödämne. Vi har alltså inte varit tydliga nog. Svenska som andraspråk är ett eget ämne med en egen kursplan. De båda svenskämnenas syfte, centrala innehåll och kravnivåer (i de nya kursplanerna) är väldigt lika. Precis som det ska vara. Det är hur vi får eleverna att nå dit som är skillnaden. Och vi måste vara oerhört tydliga med att det kanske inte är realistiskt att man når dit om man inte har gått 5-7 år i svensk skola.

Mer om detta med bas och utbyggnad har jag även skrivit i ett inlägg om elever utan fullgott modersmål.

Höga krav, samma krav?

"Den svenska skolan har för låga förväntningar på elever med utländsk bakgrund. - Att inte ställa högre krav är att svika dem, säger integrationsminister Nyamko Sabuni" (DN 27/4-2010)

Som Magda precis har gjort måste även jag kommentera det Nyamko Sabuni sa i DN igår (som inte går att länka till).

Visst ska vi ställa höga krav och visst ska vi ha höga förväntningar. Självklart. Men någonstans måste vi vara realistiska.

I dagens kursplaner i svenska som andraspråk har vi strävansmål och uppnåendemål, dvs: Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen

I de förslag till nya kursplaner är detta med strävansmål och uppnåendemål borta och i stället får vi syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. En viktig aspekt är borta, medvetet borta, och det är den formulering som tidigare lät:

eller efter en första del i undervisningen

Vi ska ställa samma kunskapskrav på alla elever i den svenska skolan. Utgångspunkten kanske ska vara att alla ska nå mvg, mycket väl godkänt, som Nyamko Sabuni säger, men är det realistiskt?

Det tar oftast 9 år för en elev att nå målen i år 9. Det är inget konstigt att det tar 9 år. Det är inget vi "ojar oss" över eller tycker att "det borde de väl klara på 7 år?" Men nyanlända elever, de ska minsann nå målen i svenska som andraspråk i år 9 efter kanske 4 år. Eller 6 år? Klarar de inte att nå målen har vi misslyckats.

Självklart ska vi ställa höga krav. Och självklart ska vi ha höga förväntningar. Men vill vi verkligen ha en skola där man kan klara av att nå godkänt i svenska som andraspråk på ett par år eller tre? När det tar minst 9 år för alla andra elever? Är det att ställa samma krav?

Många, många gymnasieskolor är oroade över att för många elever får glädjebetyg, att de får högre betyg än de egentligen förtjänar. Inom gymnasieskolan är det många som inte klarar av att delta i de nationella programmen trots att de är godkända i kärnämnena.

Hur står det till med bedömningen? Likheten? Kraven?

Är lösningen att ställa högre krav och ta bort formuleringar som

eller efter en första del i undervisningen

ur kursplanerna? Vad händer med alla dessa elever som inte kommer att klara kunskapskraven? Vad händer med alla de elever som inte kommer att få godkänt i 9 resp 12 ämnen (som kommer att krävas för att få läsa på ett nationellt program framöver)? Vad händer när IVIK inte längre kommer att existera? Ska de nyanlända elever som inte är behöriga att läsa på ett nationellt program i gymnaieskolan, bara för att de inte kan tillräckligt med svenska, gå i samma IV-program som elever som av andra anledningar (skoltrötthet, olika diagnoser etc) inte har klarar kunskapskraven?

Vad signalerar vi då?

Eller ska vi låta eleverna gå kvar i grundskolan tills de klarar kunskapskraven? Hur många år det än tar?

Att ställa höga krav är en sak. Att ställa samma krav är en annan.

Vill vi få fler elever att klara kunskapskraven ska vi börja från början. In med fler utbildade pedagoger i förskolorna. Förminska barngrupperna och låt barnen med hjälp av förskolepedagogiken närma sig "skolspråket" och "skolpedagogiken". Fånga upp alla de "hemmabarn" som finns i invandrartäta förorter. Erbjud gratis språkförskolor för alla barn från 3 år, språkförskolor där det arbetetar flerspråkiga förskollärare med svensk lärarexamen.

Utöka flerspråkig ämnesundervisning i skolorna. Låt alla pedagoger som arbetar i det svenska utbildningsväsendet, från förskola till universitet, få kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och hur man lär sig i och på ett andraspråk.

Satsa på att utbilda modersmålslärare och höj deras status. Utöka elevers studiehandledning och ge alla elever möjlighet att utveckla sina kunskaper på det språk de bäst behärskar samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk.

Bara på detta sätt kan vi få fler elever med "invandrabakgrund" att klara kunskapskraven. Att höja våra förväntningar räcker tyvärr inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nyamko Sabuni, andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, kunskapsutveckling, kursplaner, modersmålsundervisning, reflektion, skoldebatt, språkutveckling, svenska som andraspråk,

Kursplaneutkastet för svenska som andraspråk

Jag har läst kursplaneutkasten i svenska och svenska som andraspråk ett flertal gånger. Läst och tänkt. Läst och diskuterat. Och läst ännu mer.

Jag är inte helt nöjd. Jag ställer mig frågande till en mängd saker. I diskussionsforumet för svenska som andraspråk skrev jag följande:

Jag tycker att det ganska tydligt framgår att kraven är lägre ställda i
svenska som andraspråk än i svenska. I alla fall verkar det så även om tanken
inte är att det ska vara så.

Om kraven är lägre ställda är det ju förödande för ämnet svenska som
andraspråks status. Om vi ska ha två likvärdiga ämnen måste ju mål och krav vara
likvärdiga. När jag läser kursplaneutkastet i svenska ser jag ingenting som inte
också skulle passa i SVA. Men även i SVA finns sådant som passar in i kursplanen
för svenska.

Som ett exempel finns det ett krav i ämnet svenska på att eleverna ska
följa normer för stavning och språkriktighet, det är väl ett krav som borde
gälla även för SVA-elever?

Ett annat exempel är krav på IKT-presentationer med text, bild och ljud.
Ska SVA-eleverna inte behöva kunna detta?

I centrala innehållet i svenska åk 1-3 står bl a om ansvar, konsekvenser
och bemötande som är kopplade till kommunikativa handlingar i kamratgrupp och
närmaste omgivning. Det är ju något oerhört viktigt, kanske ännu viktigare för
SVA-elever, men det finns inte med i kursplaneutkastet för SVA.

Ett viktigt syfte som finns med i svenska är att eleverna ska anpassa och
utveckla sitt språk efter situation och syfte. Det är ju ett precis lika viktigt
syfte för SVA-elever men det finns inte med.

Ett exempel på ett mål i svenska som saknas i svenska som andraspråk är att
eleven ska utveckla förmågan att vilja och våga delta aktivt i olika språkliga
sammanhang. Det är väl ett oerhört viktigt mål även för SVA-elever?

Det finns mängder av exempel och ett exempel där SVA-kursplaneutkastet är
bättre formulerat är när det gäller förmågan att lyssna som på många ställen
glöms bort/är otydlig i kursplanen i svenska. Det lite luddiga "textbegreppet"
är också mer tydligt i SVA-kursplanen. Där beskriver man oftare "muntlig och
skriftlig text", i kursplaneutkastet i svenska framställs text mest som
skriftlig text.

Överlag tycker jag talandet och lyssnadet i båda kursplaneutkasten får en
underordnad betydelse jämfört med skrivandet och läsandet.

Sedan håller jag med LillaO när hon skriver att betygskriterierna måste vara överskådliga, gärna i punktform. Som det är nu är det lite för kompakt.

Jag ser fram emot nästa remissperiod.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kursplaner, svenska som andraspråk, Skolverket,

Påverka de nya kursplanerna

Skolverket har nu påbörjat remissperiod 1 när det gäller skapandet av de nya kursplanerna och här har vi som jobbar i skolan vår stora chans att påverka.

Läs läsanvisningarna först och läs kursplaneutkasten här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kursplaner, Skolverket, påverka