Flerspråkig studiehandledning - efterlängtad forskning

Studiehandledning på modersmålet är både en rättighet för (framförallt nyanlända) elever som är i behov av det och en skyldighet för skolan att anordna. Det finns studier som visar på studiehandledningens positiva effekter, t ex lärares röster om studiehandledningens roll inom ämnesundervisningen (Juvonen 2015), elevers positiva upplevelser av studiehandledning (Nilsson Folke 2015) samt studiehandledarnas roll i interaktionell stöttning och explicit språklig stöttning vid exempelvis textsamtal (Uddling 2013). Däremot har det saknats studier som visar hur studiehandledning på modersmålet kan hjälpa nyanlända elever att uppnå utbildningens mål och därför är Anne Reath Warrens studie om detta väldigt välkommen.

Anne Reath Warren, som är doktorand på Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, har sitt forskningsfokus på modersmålsundervisning i Sverige och Australien i syfte att göra en djupbeskrivning av hur modersmålsundervisning bedrivs i en skolmiljö där det finns många flerspråkiga elever (Sverige) och i After Hours Ethnic Schooling Programmes (Australien). Även studiehandledning på modersmålet intresserar Anne Reath Warren (2016) och hon har nyligen publicerat en artikel i Nordand 2-2016 med titeln "Multilingual study guidance in the Swedish compulsory school and the development of multilingual literacies". Artikeln finns tillgänglig via Academia.edu. I artikeln beskrivs hur flerspråkig studiehandledning skapar ett tillfälligt "space for translanguaging" genom att studiehandledare och elev tillsammans omformulerar, förklarar och diskuterar på alla deras gemensamma språk, inklusive svenska. Fokus är självklart på ämnesinnehållet men samtalen har även ett fokus på att höja elevens språkliga och sociokulturella medvetenhet där studiehandledaren på olika sätt drar nytta av elevens alla språk och elevens kulturella erfarenheter som resurs i lärandet. I hennes studie är de deltagande studiehandledarna även modersmålslärare vilket jag menar belyser vikten av kompetens och att det troligtvis är en enorm fördel med att ha utbildade lärare som studiehandledare.

Att Anne Reath Warren kallar studiehandledning på modersmålet för flerspråkig studiehandledning är ingen slump utan något som går i linje med de teoretiska perspektiv som genomsyrar hennes studie. Flerspråkig studiehandledning bidrar till att eleven utvecklar flerspråkiga litteraciteter och studien handlar om att beskriva de flerspråkiga praktiker som pågår i den kontexten för att kunna dra slutsatser om hur dessa praktiker gynnar elevernas lärande. Anne Reath Warren menar att studiehandledning på modersmålet blir ett något missvisande begrepp eftersom det alltid är fler språk än modersmålet som används under studiehandledningen. Ibland är det modersmålet och svenska, ibland är det dessutom andra språk som studiehandledaren och eleven har gemensamt.

Genom att flerspråkig studiehandledning bidrar till att skapa "space for translanguaging" gynnas inte enbart den individuella eleven utan det bidrar även till att utmana den enspråkiga norm som trots allt är rådande i vårt skolsystem. Att enspråksnormen trots allt förblir stark handlar dels om språklig maktobalans, majoritetsspråket svenska har en särställning och elevernas andra språk kan förpassas till att bli resurser att utveckla svenskan, dels om att studiehandledningen är temporär. Anne Reath Warren menar att vi borde se på studiehandledningen ur ett större och längre perspektiv i syfte att utveckla elevernas flerspråkiga litteraciteter och inte enbart för att nyanlända elever ska utveckla svenska språket och ämneskunskaper på svenska. Som systemet fungerar idag upphör nämligen studiehandledningen när eleven kan tillgodogöra sig undervisningen på svenska trots att eleven mycket väl skulle gynnas ännu mer av att få fortsätta sin flerspråkiga litteracitetsutveckling med hjälp av flerspråkig studiehandledning. Om eleverna dessutom inte väljer, eller får tillgång till, modersmålsundervisning begränsas deras möjligheter till flerspråkig utveckling ännu mer. Anne Reath Warren föreslår att de flerspråkiga praktikerna som studiehandledning består av sprids till andra undervisningskontexter vilket jag verkligen håller med henne om:

By extending translanguaging practices into other spaces in school, recently arrived pupils may have access to another, more dynamic model of multilingual education and fuller, on-going development of their multilingual literacies.

Olika translanguaging-praktiker, att dra nytta av elevernas alla språk i undervisningen och som resurs i lärandet, är något vi i svensk skola behöver lära oss betydligt mer om. Studiehandledning på modersmålet är självklart en enormt viktig resurs i detta men vi får inte glömma bort att vi lärare kan låta eleverna använda alla sina språk i undervisningen även om vi inte behärskar alla dessa olika språk, vilket jag har skrivit mer om i detta inlägg: Flerspråkighet som resurs i undervisningen

• Läs mer om Annes forskning i denna artikel i tidningen Alfa
• Läs mer om translanguaging via NC

Referenser

Juvonen, P. (2015). Lärarröster om direktplacering av nyanlända elever. I Bunar, N. (red) (2015). Nyanlända och lärande – mottagande och inkludering. Stockholm: Natur och Kultur.
Nilsson Folke, J. (2015). Från inkluderande exkludering till exkluderande inkludering?. I Bunar, N. (red) (2015). Nyanlända och lärande - mottagande och inkludering. Stockholm: Natur och Kultur.
Reath Warren, A. (2016). Multilingual study guidance in the Swedish compulsory school and the development of multilingual literacies. Nordand: nordisk tidsskrift for andrespråksforskning. 2 - 2016, s. 115-142. Bergen: Fagbokforlaget.
Uddling, J. (2013). Direktintegrerade elevers möjligheter till lärande i ämnesundervisningen. (Masteruppsats). Stockholms universitet.

Modersmålsundervisning och IKT

Anna Anu Viik, prisbelönt modersmålslärare, berättar för oss om hennes lärarresa i Sverige. Från svenska som andraspråkslärare i Sollentuna till modersmålslärare i finska på Gotland.

Anna har startat en facebook-grupp som heter Modersmål i Sverige där man kan prata mer om frågor som rör modersmålsundervisning.

Anna har allt sitt material i sin bil. Bilen och mobiltelefonen blir oerhört viktiga arbetsverktyg när man har elever i väldigt många olika skolor.

Livet som modersmålslärare kan vara ensamt. Att kunna reflektera över undervisningen tillsammans med kollegor är väldigt svårt när man arbetar som modersmålslärare på Gotland. Anna har hittat sina kollegor via sociala medier, det utvidgade kollegiet, och där kan hon inspireras och lära tillsammans med andra.

Annas elever är i alla åldrar och de kan olika mycket finska. De allra flesta har ett välutvecklat svenskt språk.  

När Anna Anu Viik funderade över de förmågor som eleverna ska utveckla i ämnet modersmål och när hon utgick ifrån de elever hon undervisar förstod hon att hon var tvungen att tänka nytt. Hon började med olika slags projekt, t ex fick eleverna producera en tidning som hade verkliga mottagare. Anna insåg att IKT, sociala medier och olika digitala verktyg blev väldigt viktiga för att skapa relevans och meningsfullhet för eleverna. Hon började kommunicera med elever och föräldrar med hjälp av facebook-grupper. Kontakten med föräldrarna ökade markant och blev väldigt mycket bättre med hjälp av facebook.

Eleverna lade ut sina arbeten, de ville visa upp för sina egna och andras föräldrar och för varandra. Anna Anu Viik kommenterade elevernas material på nätet och eftersom eleverna mer än gärna ville ta del av varandras kommentarer var det lycksamt.

Anna Anu Viik pratar om nya metoders sätt att utveckla en nationell identitet och som exempel nämner hon att i facebook-gruppen delas även material som har med Finland och den finska kulturen att göra. De har bytt språk i facebook från svenska till finska för att se hur facebook ser ut i Finland och på så sätt lära sig att använda begreppen "Gilla" och "Dela" på finska.

Klassbloggar fyller en viktig funktion. De har inga klassrumsväggar att sätta upp alster på och då är klassbloggen deras substitut. Via bloggen har de fått kontakt med elever i Finland och de har olika slags utbyten.

De har även arbetat med att skapa filmer, som ett exempel har högstadieeleverna har skapat filmer till de yngre eleverna. Eleverna får skriva manus, agera regissörer, filma, vara skådespelare och lära sig hur man skapar film. En process som stärker självkänslan.

Variation i undervisningen är viktigt, säger Anna Anu Viik. Utepedagogik är ett bra sätt och Anna är ofta utomhus med sina elever. De sitter kanske runt en eld och pratar om ordspråk och talesätt om eld och annat som tränar den muntliga förmågan. Utomhus kan man på ett enkelt sätt leta efter saker och beskriva dem, kanske för någon som inte får titta på föremålet. Man kan även fotografera och skapa en berättelse av bilderna. Lekar är ett fantastiskt sätt att utveckla språket på. "Låt eleverna använda alla sina sinnen!, säger Anna Anu Viik.

Geocaching är uppskattat av eleverna och något som Anna väver in i sin undervisning eller under Elevens val-tid. "Tänk, då får jag samarbeta med en annan lärare", säger Anna. "Det uppskattar jag!"

Anna Anu Viiks elever guidar på Gotland och i år ska de ha en Pippi-guidning som de förbereder nu. Guidningen dokumenteras med foto och film och blir tillgänglig för väldigt många som vill ta del av den.

Det finns ingen modersmålslärarutbildning och undervisningen är inte alltid prioriterad i skolan och då blir undervisningsmaterial och övriga resurser oerhört viktiga. "Användningen av IT kan öppna nya möjligheter till information och kommunikation på modersmålet. Det gör datorn till ett viktigt redskap för både lärare och elever", står det i kommentarmaterialet till kursplanen i modersmål. Är det några som verkligen behöver ha tillgång till datorer och lärplattor så är det modersmålslärare, säger Anna Anu Viik angående resurser.

Väl fungerande skolor är allas ansvar

 På SVD Brännpunkt skriver Skolinspektionen idag att de är beredda att straffa de huvudmän som inte ser till att det satsas för att de skolor med hög andel flerspråkiga elever ska nå goda resultat. Skolinspektionen skriver att dåliga skolresultat ofta skylls på yttre faktorer som att skolorna har hög andel elever med flerspråkig bakgrund, eleverna har kortutbildade föräldrar (ok, de skriver lågutbildade men jag använder kortutbildade) och andra förklaringar som inte skolan kan påverka.

Såklart kan en del av orsakerna handla om detta, men att skylla ifrån sig är samma sak som att inte ta ansvar. För huvudmännen, skolorna och de enskilda lärarna har ett stort ansvar att ta. Samt föräldrar och elever. Och rikspolitiker. Faktum är att om vi vill ha väl fungerande skolor i ett väl fungerande samhälle är det allas vårt ansvar.

Så. Vad kan huvudmän, som har många skolor med låga resultat och hög andel elever med flerspråkig bakgrund, göra för att höja resultaten? Jag skriver som jag brukar göra. Satsa från början och låt det kosta. Satsa på mindre barngrupper i förskolan, satsa på att kompetensutveckla förskolepersonal, förskollärare och övriga lärare i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Låt det finnas plats för alla barn i förskolan för det är i förskolan vi språksocialiserar in barnen i skolspråket, det språk som är nyckeln till skolframgång, precis som jag skrev i ett inlägg om hur man kan vända resultaten i Rosengård.

Arbetet i förskolan är av yttersta vikt för att barnen ska lyckas i sitt framtida skolarbete. Det finns forskning som visar att barn som gått i en pedagogiskt stark förskola lyckas bättre i skolan än andra (Jag kan inte länka just nu men vet du vilken undersökning jag pratar om får du gärna länka) och när det gäller flerspråkiga elevers skolframgång tror jag det är ännu viktigare.

När barnen väl börjar skolan måste vi lärare ha kompetens i hur man lär på sitt andraspråk, vi måste veta vad som är modersmålspåverkan och vad som är annat. Vi måste veta vad det är i skolspråket som vållar svårigheter och vi måste kunna dokumentera våra elevers framsteg. Många av elevernas "fel" är i själva verket tecken på utveckling men utan kompetens i andraspråksutveckling går dessa tecken lärarna förbi. När jag funderar över detta blir jag riktigt, riktigt irriterad över att det inte krävs kompetens i svenska som andraspråk för 1-3-lärare för att bli behörig att undervisa i ämnet svenska som andraspråk. Behörighet i svenska räcker enligt förordningen. Och tro mig, det räcker inte. Det ultimata vore om man kunde arbeta två lärare i varje klass. En andraspråksexpert och en ämnesexpert. Eller liknande kombinationer. En annan bra lösning vore att det fanns möjlighet att arbeta i mindre grupper. Inte för små men inte alls så stora som klasserna ofta är nu.

Vi måste även låta de elever som har ett starkt modersmål får fortsätta att utveckla detta samtidigt som de får kunskapsutveckling i form av studiestöd. Detta har eleverna rätt till men det är långt ifrån alla som får det.

Det finns skolor som lyckas bättre än andra och jag tror att det som kännetecknar dessa skolor är att de tar ansvar. De förändrar och utvecklar. De inser att det inte går att använda samma arbetssätt och material med flerspråkiga elever som med helsvenska. De inser att det inte går att se på svenska som andraspråk som ett "stödämne", ett ämne man går ifrån och läser i en skrubb någonstans utan de lyfter in språkutvecklingen i skolans alla ämnen. Dessa skolor ser möjligheter i stället för problem och de lyfter sina elever i stället för att placera dem i fack som de har svårt att ta sig ur.

På ett sätt blir jag tacksam över att Skolinspektionen så starkt påpekar att detta faktiskt är huvudmännens och skolornas ansvar. På ett annat sätt blir jag oerhört beklämd över att detta över huvudtaget ska behöva bestraffas. Något så självklart.

Väl fungerande skolor är allas ansvar. Vi måste lära av varandra. Vi måste inse att skolframgång kostar mer i vissa områden än andra och att det enda sätt vi kan bryta upp vårt segregerade samhälle är att bygga upp en likvärdig förskola och skola där alla barn ges möjlighet att lyckas.

Det är allas vårt ansvar. Var vi än bor och var vi än arbetar.

Tillägg: Ser nu att även GP skriver om Skolinspektionens eventuella sanktioner.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, skoldebatt, svenska som andraspråk, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling, kunskapsutveckling, förskola, modersmålsundervisning

Språk på sparlåga - inte bara moderna språk

Låt inte språken gå på sparlåga skriver Metta Fjelkner och Larz Blomqvist i GP. De menar att det saknas många lärare i moderna språk som har rätt utbildning och rätt kompetens. De menar även att villkoren för språkundervisningen har försämrats trots att vikten av språkkunskaper poängteras och att språkens roll, enligt regeringen, ska stärkas.

Jag håller fullkomligt med. Språk är viktigt. Kanske till och med viktigast. Språk är vårt tankeverktyg. Vårt kommunikationsverktyg. Språket är nyckeln till allt.

Vi ska självklart inte låta undervisningen i moderna språk gå på sparlåga. Men vi får inte heller glömma att vi faktiskt har en mängd barn och ungdomar i vårt land som vi faktiskt låter svenska språket gå på sparlåga för. Det är långt ifrån ok.

Barn och ungdomar med ett annat modersmål än svenska ska, om rektor så beslutar, läsa svenska som andraspråk. Hur många av landets flerspråkiga barn och ungdomar får den möjligheten? Hur har vi det med lärarnas utbildning och kompetens inom detta område? Hur många svensklärare är det inte som bedömer och undervisar flerspråkiga elever utifrån kursplanen i svenska, hur blir det med den frågan nu när vi får lärarlegitimation? Hur många lärare, föräldrar, elever och övriga människor i samhället som fortfarande inte har förstått vad svenska som andraspråk är och varför det är så viktigt? Som fortfarande tror att det är ett "stödämne" eller en andra klassens svenska (svenska2). När ska vi gemensamt förändra det synsättet?

När ska vi satsa på kompetensutveckling för alla lärare i alla ämnen så fler lärare förstår vikten av ett språk- och kunskapsytvecklande arbetssätt? Det är trots allt ett vinnande koncept för att fler elever ska lyckas i skolan. Det är inte så svårt. Börja med dessa 7 tips så är du på god väg.

Nä, låt inte våra moderna språk gå på sparlåga. Låt inte heller modersmålen, svenska eller andra, gå på sparlåga. Men låt framförallt inte våra elever i svenska skolan idag gå miste om möjligheterna att skaffa sig ett språk att tänka på, kommunicera med och utveckla sina kunskaper på. Ett skolspråk och ett akademiskt språk som vi alla måste ha gemensamt för att bli lyckade svenska samhällsmedborgare. Nämligen svenska.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, modersmålsundervisning, skoldebatt, språkutveckling

Internationella Modersmålsdagen

Snart är det Internationella Modersmålsdagen. Närmare bestämt 21 februari. Den dagen brukar uppmärksammas av kommuner, skolor, lärare och modersmålslärare på många håll i vårt land och i andra.

På Tema modersmåls sida kan man se exempel på hur Internationella modersmålsdagen uppmärksammades förra året. Ska din kommun eller din skola fira i år? Hur gör ni? Vad gör ni?

Vi planerar en träff för kommunens alla nyanlända elever där de tillsammans med modersmålslärarna och oss ska få dela med sig av något som har med deras språk, kultur och land att göra.

Flerspråkiga barns erfarenheter osynliggörs

Skolinspektionen har gjort en ny granskning av olika förskolor och skolor i Sverige som som mynnat ut i den övergripande rapporten Språk- och kunskapsutveckling hos barn och elever med annat modersmål än svenska. I den kommer de fram till ungefär samma slutsatser som vi som jobbar med detta redan känner till.

Man har en alltför svag koppling mellan förskolans och skolans verksamhet och barnets eller elevens erfarenheter och kulturella bakgrund. Man vet alldeles för lite om barnet och barnets eller elevens bakgrund, det räcker inte med att veta vilket modersmål barnet har.

Trygghetstänkandet har en alltför stor roll i förskolan. Man anser att de flerspråkiga barnen behöver trygghet och fokuserar för mycket på det i stället för att stimulera och utmana barnen i deras lärande.

Skolan och förskolan har ett svagt flerspråkigt och interkulturellt perspektiv vilket leder till att det är svårt att skapa meningsfulla sammanhang och ökad förståelse.

Modersmålsundervisningen och studiehandledningen behandlas styvmoderligt och är inte kopplat till förskolan/skolan. Modersmålsundervisningens mål tas sällan upp i elevernas IUP:er och man glömmer bort att nämna modersmålsundervisningen på utvecklingsamtalen. Modersmålsundervisningens resultatredovisningar kan även glömmas bort.

Skolinspektionen kommer med en del rekommendationer på sådant varje skola kan göra för att varje elev/barn med annat modersmål ska nå målen. Jag kan inte låta bli att småle när jag läser rekommendationerna. Alla dessa rekommendationer har jag på ett eller annat sätt nämnt i min blogg under årens gång:

•Ta reda på varje barns erfarenheter, kunskaper, språkliga förmågor och livsmiljö. Anpassa sedan verksamheten och undervisningen och knyt an till barnets erfarenheter.
•Se lärandet som en viktig del i verksamheten redan i förskolan, ha höga förväntningar och utmana barnen i deras lärande.
•Låt arbetet med språkutveckling ingå i alla ämnen i syfte att skapa mening och
förståelse hos eleven.
•Se till att förskolan medverkar till att barnen utvecklar sitt modersmål på det sätt som det är tänkt.
•Utveckla samverkan mellan modersmålslärare och övriga lärare så att modersmålsundervisningen får ett samband med övriga ämnen och blir en likvärdig del.
•Se till att de elever i grundskolan som behöver det, får studiehandledning på modersmålet.
•Utveckla undervisningen i svenska som andraspråk.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, andraspråksutveckling, språkutveckling, modersmålsundervisning, kvalitetsgranskning, kunskapsutveckling, svenska som andraspråk,

Får svensklärare verkligen sätta betyg på alla sina elever?

Jag var på en nätverksträff i veckan där vi började diskutera svenska som andraspråksämnet och lärares behörigheter. Vi pratade om hur vanligt det är att svensklärare i högstadieskolor har elever i sina klasser som inte har svenska som sitt modersmål och således borde läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk i stället men som ändå får undervisning efter, och bedöms utifrån, kursplanen i svenska.

Hur blir det för dessa svensklärares behörighet när nya skollagen träder i kraft och när vi eventuellt får vår lärarlegitimation? Kan man anses vara behörig i att undervisa i ämnet svenska i en klass där kanske hälften av eleverna egentligen borde läsa efter kursplanen i svenska som andraspråk? Jag tycker inte det.

En lite kontroversiell fråga, självklart, men ska vi ha två svenskämnen borde vi någon gång inse att svenska som andraspråk inte är ett stödämne eller ett ämne man läser "ett tag" eller ett ämne man läser tills man kan följa kursplanen i svenska. Elever behöver inte "gå ifrån" för att läsa svenska som andraspråk, man behöver inte heller "parallellägga svenskämnena" för en kompetent och utbildad lärare kan undervisa i svenska och svenska som andraspråk i samma grupp/klass. Det handlar om att alla lärare måste ha kunskap i hur andraspråksutveckling går till och hur man arbetar språkutvecklande. Det handlar om att man som lärare måste vara medveten om att kunskaps- och språkutveckling går hand i hand och det handlar framförallt om bedömning.

Jag kan inte se hur man som lärare i svenska skolan idag klarar sig utan kunskap om hur andraspråksutveckling går till. Visst, det finns många delar av landet där man inte har andraspråkselever, men jag tror ändå majoriteten av alla lärare träffar på andraspråkselever till och från.

När det gäller nyanlända elever finns självklart ett behov av förberedelseklasser och mindre grupper men den viktiga frågan är hur vi löser undervisningen (och bedömningen!) för de elever som kommit en bra bit i sin andraspråksutveckling. Är det rättvist att de ska undervisas i och bedömas efter kursplanen i modersmålssvenska bara för att läraren inte har kompetens i svenska som andraspråk? Kanske hade fler elever lyckats bättre med sin skolgång och sin kunskapsutveckling om de dels fått ämnesundervisning på sitt modersmål (eller utökad studiehandledning), dels fått läsa svenska som andraspråk i stället för svenska? Och kanske hade eleven nått ännu bättre resultat om alla elevens lärare, oavsett ämne, hade kunskap i hur man arbetar språkutvecklande och hur andraspråksutveckling går till.

Så, vad tycker du? Är svensklärare verkligen behöriga att undervisa elever med annat modersmål än svenska?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om behörighet, lärarlegitimation, bedömning, språkutveckling, svenska som andraspråk, skoldebatt, modersmålsundervisning, kursplaner,

Flerspråkiga elever och dyslexi

Jag har tidigare skrivit om vad jag behöver kompetensutveckla mig inom. Det finns några kurser inom lärarlyftet som handlar om flerspråkighet och läs- och skrivsvårigheter men jag har pluggat klart för stunden. Det höll på att knäcka mig att plugga på halvfart, jobba heltid och ha småbarn hemma. Nu pluggar jag för mig själv. Utan poäng.

Jag hittade en intressant kurs på Specialpedagogiska skolmyndighetens hemsida, den handlar om att flerspråkiga elever med dyslexi numera kan upptäckas tidigare. Det är en kurs för modersmålslärare och klass- eller speciallärare där man går igenom ett nytt kartläggningsmaterial som finns på 14 olika språk och är för elever i årskurs 1-4.

Låter onekligen intressant!

Höga krav, samma krav?

"Den svenska skolan har för låga förväntningar på elever med utländsk bakgrund. - Att inte ställa högre krav är att svika dem, säger integrationsminister Nyamko Sabuni" (DN 27/4-2010)

Som Magda precis har gjort måste även jag kommentera det Nyamko Sabuni sa i DN igår (som inte går att länka till).

Visst ska vi ställa höga krav och visst ska vi ha höga förväntningar. Självklart. Men någonstans måste vi vara realistiska.

I dagens kursplaner i svenska som andraspråk har vi strävansmål och uppnåendemål, dvs: Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen

I de förslag till nya kursplaner är detta med strävansmål och uppnåendemål borta och i stället får vi syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. En viktig aspekt är borta, medvetet borta, och det är den formulering som tidigare lät:

eller efter en första del i undervisningen

Vi ska ställa samma kunskapskrav på alla elever i den svenska skolan. Utgångspunkten kanske ska vara att alla ska nå mvg, mycket väl godkänt, som Nyamko Sabuni säger, men är det realistiskt?

Det tar oftast 9 år för en elev att nå målen i år 9. Det är inget konstigt att det tar 9 år. Det är inget vi "ojar oss" över eller tycker att "det borde de väl klara på 7 år?" Men nyanlända elever, de ska minsann nå målen i svenska som andraspråk i år 9 efter kanske 4 år. Eller 6 år? Klarar de inte att nå målen har vi misslyckats.

Självklart ska vi ställa höga krav. Och självklart ska vi ha höga förväntningar. Men vill vi verkligen ha en skola där man kan klara av att nå godkänt i svenska som andraspråk på ett par år eller tre? När det tar minst 9 år för alla andra elever? Är det att ställa samma krav?

Många, många gymnasieskolor är oroade över att för många elever får glädjebetyg, att de får högre betyg än de egentligen förtjänar. Inom gymnasieskolan är det många som inte klarar av att delta i de nationella programmen trots att de är godkända i kärnämnena.

Hur står det till med bedömningen? Likheten? Kraven?

Är lösningen att ställa högre krav och ta bort formuleringar som

eller efter en första del i undervisningen

ur kursplanerna? Vad händer med alla dessa elever som inte kommer att klara kunskapskraven? Vad händer med alla de elever som inte kommer att få godkänt i 9 resp 12 ämnen (som kommer att krävas för att få läsa på ett nationellt program framöver)? Vad händer när IVIK inte längre kommer att existera? Ska de nyanlända elever som inte är behöriga att läsa på ett nationellt program i gymnaieskolan, bara för att de inte kan tillräckligt med svenska, gå i samma IV-program som elever som av andra anledningar (skoltrötthet, olika diagnoser etc) inte har klarar kunskapskraven?

Vad signalerar vi då?

Eller ska vi låta eleverna gå kvar i grundskolan tills de klarar kunskapskraven? Hur många år det än tar?

Att ställa höga krav är en sak. Att ställa samma krav är en annan.

Vill vi få fler elever att klara kunskapskraven ska vi börja från början. In med fler utbildade pedagoger i förskolorna. Förminska barngrupperna och låt barnen med hjälp av förskolepedagogiken närma sig "skolspråket" och "skolpedagogiken". Fånga upp alla de "hemmabarn" som finns i invandrartäta förorter. Erbjud gratis språkförskolor för alla barn från 3 år, språkförskolor där det arbetetar flerspråkiga förskollärare med svensk lärarexamen.

Utöka flerspråkig ämnesundervisning i skolorna. Låt alla pedagoger som arbetar i det svenska utbildningsväsendet, från förskola till universitet, få kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och hur man lär sig i och på ett andraspråk.

Satsa på att utbilda modersmålslärare och höj deras status. Utöka elevers studiehandledning och ge alla elever möjlighet att utveckla sina kunskaper på det språk de bäst behärskar samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk.

Bara på detta sätt kan vi få fler elever med "invandrabakgrund" att klara kunskapskraven. Att höja våra förväntningar räcker tyvärr inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nyamko Sabuni, andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, kunskapsutveckling, kursplaner, modersmålsundervisning, reflektion, skoldebatt, språkutveckling, svenska som andraspråk,

kvalitetsgranskning

Skolinspektionen har gjort en kvalitetsgranskning av undervisningen för de nyanlända eleverna. En sådan kvalitetsgranskning tar vi gärna emot med öppna armar och alla vi som arbetar med nyanlända elever tycker att det är bra att frågan äntligen lyfts.

Men resultatet blir man mörkrädd av.

På ingen av skolorna får de nyanlända den utbildning de har rätt till.

Oj.

Dags att sätta på sig de självkritiska glasögonen. Finns fog för kritiken? Är de 34 granskade skolorna representativa?

Jag önskar att jag kunde skriva att Skolinspektionen har begått ett stort misstag, att de bara har granskat de skolor som inte klarar undervisningen, men tyvärr. Mycket av det som Skolinspektionen kommer fram till stämmer överens med verkligheten.

Undervisning för de nyanlända bedrivs alltsom oftast separat från den övriga undervisningen i skolan. Vilket har goda avsikter men kan bli fel. De nyanlända får svårt att "passa in" och känner sig utanför och annorlunda.

Undervisningen sker ofta i förberedelseklasser eller indtroduktionsklasser och undervisningen är ofta alltför enhetlig och utgår inte alltid från elevernas förutsättningar, erfarenheter och tidigare kunskaper.

Skolorna/pedagogerna kartlägger inte elevernas tidigare kunskaper på ett tillfredsställande sätt.

Kunskap om undervisning av nyanlända saknas ofta på skolorna och man kan inte erbjuda modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet i den utsträckning man borde.

Undervisningen av de nyanlända och verksamheten kring densamma saknas ofta i skolornas kvalitetsredovisningar.

Bland skolpersonalen saknas det kunskap och kännedom kring vilka lagar och regler som gäller för undervisningen av nyanlända elever vilket leder till att lagarna inte tillämpas.

Och det värsta av allt. I intervjuer målar de nyanlända elever upp en icke-smickrande bild av den svenska skolan. En skola där de nyanlända inte känner sig delaktiga, där de känner sig kränkta och diskriminerade och inte känner att de respekteras.

Vi som ville så väl och så blev det så fel?

Så. Vad är min lösning?

Jag anser att man måste öka kompetensen bland alla lärare i den svenska skolan. Alla lärare måste ha kunskaper i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och veta hur man lär på ett andraspråk.

När de nyanlända eleverna kommer till den svenska skolan anser jag att man bör ha en "introduktionskurs" i en förberedelseklass/mottagningsgrupp eller liknande. Och den klassen/gruppen bör, om möjlighet finns, vara inkluderad i en vanlig skola där eleven direkt klassplaceras.

Introduktionskursen ska ge en trygg start i den svenska skolan, en plats där man i lugn och ro kan "landa" och börja närma sig det svenska språket. Så snabbt det bara går, redan efter några veckor, ska eleven ut i den ordinarie klassen och ha ett fåtal lektioner/vecka. För en del elever kanske det passar att vara med på matematik. För andra kanske idrott fungerar. Eller bild. Eller vad det än nu må vara. Det finns alltid något ämne eller någon lektion som passar.

Det är här det svåra nu infinner sig. Många mottagande lärare anser att det är oerhört svårt att ta emot nyanlända elever. "De kan ju ingenting..." är en vanlig kommentar. Det är fel. Vi måste sluta se på vad dessa elever inte kan, vi måste fokusera på vad de kan, vad de har med sig för kunskaper och erfarenheter.

Vi måste se eleverna som tillgångar och vi måste släppa det gamla synsättet att de har "missat" så mycket. Att de ska "komma ikapp" och lära sig allt som de andra eleverna redan har lärt sig. Med det synsättet har de nyanlända eleverna redan misslyckats innan de ens har försökt.

De nyanlända eleverna kan aldrig nå målen genom att få all sin undervisning i en förberedelseklass. De kan få grunden där, vardagssvenskan och kännedom om Sverige och den svenska skolan, strategier om hur man kan söka kunskap etc. De elever som inte kan läsa måste även få den kunskapen i en förberedelseklass. Men sedan måste de ut i den riktiga skolan och undervisas av ämneslärare, kanske även få ämnesundervisning på modersmålet. Eleverna måste få studiehandledning på modersmålet och de måste få känna att de är en del av den svenska skolan och att skolan ställer samma krav på dem som på alla andra elever.

Vi ska inte tillåta att de nyanlända eleverna stannar kvar i små trygga förberedelseklasser år efter år. De behöver större utmaningar än så.

Men för att detta ska lyckas behövs en kompetensutveckling av stora mått. Inte för oss som redan arbetar med de nyanlända, utan för alla andra lärare. För de nyanlända eleverna angår oss alla.

Skolinspektionen hittade ett fåtal kommuner som de anser är föredömen. Södertälje är en av de kommunerna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, kvalitetsgranskning,kunskapsutveckling, modersmålsundervisning, nyanlända elever, svenska som andraspråk,

Nyanlända får inte den utbildning de har rätt till

På Skolinspektionens hemsida kan man läsa att "Nyanlända elever får inte den utbildning som de har rätt till".

Det krävs "kraftfulla insatser insatser för att nyanlända elever med annat modersmål än svenska ska få möjlighet att nå de nationella målen för skolan" och det är ju inget nytt. Men jag tycker om att man numera lyfter denna, för mig, viktiga fråga.

På ett övergripande plan framstår det i många fall som om skolorna, tvärtemot
sitt uppdrag, utgör starten på och befäster särskiljande och segregering, säger
Iréne Sehlin.

Det är ett uttalande som det tar ett tag att smälta. Min första tanke är att skriva: "Nej! Det är inte sant!" Men, handen på hjärtat, kanske det ligger lite sanning i det.

Jag har ju haft många diskussioner med andra lärare för nyanlända och det finns stora skillnader i hur vi ser på detta. En del tycker att det är viktigt att eleverna går i en egen "förberedelseklass" länge, upp till 2 år. Andra tycker att nyanlända kan gå i en ordinarie klass redan från början. Jag har valt att vandra en gyllene medelväg. Eleverna får börja i en förberedelseklass men de får snabbt tillhöra sin ordinarie klass. De ska inte fastna hos oss men de ska inte heller kastas ut i en klass där de varken förstår något eller kanske inte ens vet vad som förväntas av dem.

Vi som undervisar de nyanlända ska ha stor kompetens om hur en parallell språk- och kunskapsutveckling går till och hur en andraspråksutveckling sker. Det är inte alla "förberedelseklasslärare" som har formell kompetens men jag skulle vilja säga att det är ännu färre klasslärare som har den kompetensen.

Eldsjälar – inte rektor ansvarar Det saknas ofta gemensamma riktlinjer,
kompetensutveckling och diskussioner i kommunerna om hur undervisningen ska
organiseras och bedrivas vilket gör att enskilda rektorer och lärare bär hela
ansvaret såväl för att ta emot eleverna och som för att ge dem en ändamålsenlig
undervisning.

Det finns riktlinjer. Nationella riktlinjer. Det finns Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever.

Enligt mig finns det många kommuner som har egna gemensamma riktlinjer men tydligen räcker det inte. Eller så skiljer sig synen åt. Jag hade möjligheten att för ett år sedan delta i en nätverksträff för lärare som arbetar med nyanlända elever. Vi hade många intressanta diskussioner och jag skrev en artikel till LiSetten om vår träff. För den som är intresserad har jag kopierat in en del av artikeln i ett eget inlägg.

Vi som jobbar ute i den svenska skolan med dessa nyanlända elever brottas dageligen med att individualisera undervisningen. Att läsa detta citat blir lite som ett slag i magen:

Eftersom nyanlända elever utgör en extremt heterogen grupp är det av
avgörande betydelse för den enskilde eleven att undervisningen individualiseras
i samtliga ämnen. Men granskningen visar att kommunerna och skolorna ofta
rutinmässigt placerar eleverna i introduktionsklasser där undervisningen är lika
för alla oavsett elevernas olika bakgrunder, förutsättningar och behov.

Det är en omöjlighet att undervisningen kan vara lika för alla när man har elever i olika åldrar, med olika skolbakgrund och extrema skillnader på läskunnighet och studievana. Det går inte. Jag tror inte ens det finns lärare som försöker göra undervisningen lika för alla i en sådan grupp? Vår stora utmaning är ju att alla elever har sin egen undervisning på sin egen nivå. Visst, man kan ha ett gemensamt tema men jag kan omöjligt ställa samma krav på alla elever, då skulle de kraven bli orimligt låga.

Är jag så hemmablind att jag tror att alla individualiserar undervisningen så som jag gör? Nej. Jag tror att vi som individualiserar är i majoritet. Eller jag har alltid trott det. Men nu när jag läser Skolinspektionens kvalitetsgranskning börjar man ju undra.

Sedan har vi den eviga frågan som gäller studihandledning på modersmålet. Skolinspektionen skriver:

Nyanlända elever får inte studiehandledning på sitt modersmål i den utsträckning
de behöver och det råder ofta förvirring bland personalen kring vad handledning
innebär och hur den ska ges.

Och jag undrar stilla. Hur ska alla dessa elever kunna få studiehandledning på sitt modersmål när vi saknar kompetenta modersmålslärare. I de stora språken finns lärare, ja. I storstäderna kan man också hitta en del lärare i de mindre språken. Men tillräckligt många? Och tillräckligt kompetenta?

Jag kan ärligt säga att jag, i sambeslut med elever, föräldrar och skolledning, aktivt valt bort studiehandledning i vissa fall. Det känns inte kostnadseffektivt att, t ex, låta en elev gå iväg och få studiehandledning som består i att modersmålsläraren själv gör det arbete som eleven skulle göra... Den dagen vi har modersmålslärarna anställda på skolan och den dagen de har samma status som alla andra lärare kan vi locka de riktigt komptenta modersmålslärarna till skolans värld. Vi måste satsa på modersmålsslärarna, de måste få fortbildning och de måste få anständiga arbetsförhållanden. Dessutom måste modersmålsämnets status ökas. Vilket barn yucker det är "roligt" att gpå på modersmålsundervisning kl 15.15 efter en hel dagi skolan? De vill ju ut och leka/gå på sina andra fritidsaktiviteter som alla andra...

Ett tips när det gäller modersmålsundervisning är att kolla in Tema Modersmål.

Skolinspektionen skriver också följande:

Kunskap om nyanlända elevers rätt till utbildning finns ibland på kommunal nivå
men saknas i hög utsträckning bland personalen i skolorna, vilket leder till att
gällande författningar inte alltid tillämpas.

Där är jag helt enig. Fast inte när det gäller just vi som jobbar med dessa elever. Men alla andra. Speciellt är okunskapen stor bland de mottagnade lärarna. De som ska ta emot en nyanländ elev tycker ofta att "eleven inte kan något" och många lärares svar på problemet är att "de kan väl inte börja i klass ännu?" Men detta går att förändra. Med hjälp av information. På min skola har vi skrivit et tlitet brev där vi beskriver hur vi arbetar med dessa elever och vad vi förväntar oss av mottagande lärare etc. Det har underlättat massor!

Ett annat stort utvecklingsområde är detta med omdömen och bedömning.

Uppföljning och utvärdering av nyanlända elevers kunskapsresultat och
skolsituation sker inte i tillräcklig utsträckning i de granskade kommunerna och
skolorna

På min skola har vi sex övergripande mål för verksamheten som rör de nyanlända eleverna. Dessa sex mål är sedan stora delar av elevernas individuella utvecklingsplaner. Tydliga mål som lätt går att utvärdera. Dessutom utvärderar vi varje läsår och drar slutsater om vad vi behöver utveckla och vad vi ska förändra.

Kanske är det ovanligt. Det vet jag inget om, men jag tror inte det.

Men å andra sidan verkar det ju som om verkligheten är en annan än den jag lever och arbetar i. Annars skulle ju kvalitetsgranskningen av nyanlända elevers situation inte ha kommit fram till det de kom fram till.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jobb, lärarrollen, modersmålsundervisning, nyanlända elever, reflektion, sent anlända elever, Skolinspektionen

utan fullgott modersmål

Det finns en ganska stor grupp svenska elever som det inte talas så mycket om. Denna ganska stora grupp består av elever utan ett fullgott modersmål. För några år sedan talade man om "halvspråkiga barn". Numera vet man att ingen kan vara "halvspråkig" men det går ju inte att komma ifrån att en hel del barn växer upp utan ett fullgott modersmål.

Hur är det möjligt, tänker kanske ni?

Många orsaker är möjliga men en stor, och svår orsak att komma till bukt med, är alla dessa barn som växer upp som "tredje-generations-invandrare" med föräldrar som inte är skolade på sitt modersmål men inte heller har ett fullgott svenskt språk. Ofta bor dessa familjer i segregerade områden där de inte kommer i kontakt med majoritetssamhället eller majoritetsspråket på andra platser än just i skolan.


Hur ska dessa barn kunna nå kunskapsmålen i den svenska skolan? Vårt språk är ett kognitivt verktyg. En väl utvecklad tankeförmåga är beroende av ett väl utvecklat språk. Har man ett språk kan man skaffa flera. Hur många som helst. Men hur klarar man av att utveckla kunskap om man saknar krokar att hänga upp kunskapen på?


Barnen har sitt modersmål som ett "umgängesspråk" och de behärskar det som forskarna kallar "basen" i språket. Dvs det allra mest grundläggande i språket, de ord och begrepp som barn lär sig i familjen innan skolstart. När barn sedan börjar skolan påbörjas det som kallas "utbyggnad" av språket och den delen pågår hela livet. Eftersom föräldrarna till dessa barn själva har stora kunskapsluckor i sitt modersmål kan de inte ge sina barn ett rikt modersmål och många av dessa barn ser därför svenskan som deras modersmål. Fast i skolans värld är det inte alltid så, för dessa barn saknar saknar alltför mycket i "basen" i svenska.

Det är svårt. Barnen ramlar lätt mellan stolarna... Ska de läsa svenska som andraspråk fastän de har svenska som modersmål? Eller har de ett annat modersmål fastän det egentligen är svenska som är deras starkaste språk och svenska som de använder hemma?

Och VARFÖR är det så oroväckande många som misslyckas och inte når målen?

Jag tror det beror på just det jag skrev först i inlägget. Dessa barn har inget fullgott modersmål.

Vad är lösningen?

• Satsa mer på modersmålsstöd i förskolan och ämnesintegrerad undervisning (ämne/modersmål/svenska som andraspråk) i skolan.
• Satsa på gratis "språkförskolor" i segregerade områden så fler barn får möjlighet att inhämta "basen" i svenska språket innan skolstart. Det finns många föräldrar som inte är i behov av barnomsorg och många av deras barn möter i sotrt sett aldrig det svenska språket. Att gå tre tim/dag i en "språkförskola" kan betyda mycket för att underlätta skolgången.
• Satsa på att öka kompetensen hos alla som möter flerspråkiga barn och elever.

Det är ett steg på rätt väg.

Det gäller att börja från början. Inte komma med halvdana hjälpinsatser när barnen redan har misslyckats!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, förskola, modersmålsstöd, modersmålsundervisning, reflektion, språkutveckling, svenska som andraspråk, språkförskola,

Svenska språket genomsyrar ALLA ämnen

I DN idag kan man läsa att pojkar hämtar in flickornas försprång när det gäller betygen. Det är ju en intressant, och viktig, nyhet men det som intresserar mig är att de valt att besöka Bredbyskolan i Rinkeby för att ta reda på hur de har arbetat för att höja pojkarnas resultat.

Det visar sig att skolan har kunnat höja elevernas resultat genom att bl a satsa på små undervisningsgrupper med högst 15 elever. En lärare konstaterar att mer tid för varje elev gör att det är lättare att märka om någon halkar efter.

Det är ju såklart en oerhört viktig aspekt att ge eleverna tid och möjlighet att få undervisning i en mindre grupp. Men det är inte den enda aspekten. Det finns många andra viktiga aspekter och därför gladde det mig att läsa att de på Bredbyskolan låter det svenska språket genomsyra den mesta undervisningen. Det låter ju som en självklarhet och jag tror att DN egentligen menade att skriva att Bredbyskolans lärare låter ett andraspråksperspektiv på det svenska språket genomsyra den mesta undervisningen.

För det är ju precis det som behövs. Att alla lärare inser och förstår att det är annorlunda att lära sig saker på sitt andraspråk. Man behöver andra verktyg. Ett annat synsätt. ALLA lärare måste få kompetens i att undervisa flerspråkiga elever. Oavsett vilket ämne man undervisar i. Om inte annat så måste ALLA lärare ha läst boken "Stärk språket, stärk lärandet" av Pauline Gibbons. Mer om det har jag skrivit i ett tidigare inlägg.

Det finns en annan aspekt som också är viktig. Kanske viktigast? Och det är ju att man måste ha ett modersmål för att kunna lära på ett andraspråk. Det vet alla. Forskarna är eniga. Vi som arbetar med flerspråkiga elever är eniga. De allra flesta föräldrar håller med. Modersmålsundervisningen är viktig!

Politikerna håller inte med. Speciellt inte Björklund. I DN idag kunde man läsa att elever som får undervisning i sitt modersmål får högre betyg men Björklund hävdar att de säkert är så studiemotiverade att de skulle ha fått höga betyg ändå. "Jan Björklund säger till DN att det inte finns några planer på att ändra uppläggningen med modersmålsundervisning men att han själv anser att det är viktigare att lära sig svenska än att studera sitt modersmål. Framför allt för integrationens skull."

Det är ju sorgligt. Vår egen utbildningsminister väljer att tycka och tro i stället för att lyssna på de som faktiskt vet.

Modersmålsundervisningen har lägst status av alla ämnen. Lärarna är oftast anställda i ett "Språkcentrum" och får flänga runt på en mängd olika skolor och ha lektioner på eftermiddagarna när eleverna är trötta och hungriga. Efter skoltid såklart. Modersmålsundervisningen konkurrerar med fritidsaktiviteter och annat som lockar. Och en timme i veckan. Hur långt räcker det? Har eleven tur, och skolan/kommunen anser sig ha råd och möjlighet kanske eleven får en timme studiehandledning i veckan också. EN timme. Det är sorgligt.

Studier har visat att ämnesundervisning på modersmålet gynnar både kunskapsutvecklingen och utvecklingen i det svenska språket. Men det blundar Björklund för.

Ämnet svenska som andraspråk har också låg status och det ses ofta som ett stödämne trots att det har en egen kursplan. Varför är det så att Skolverket ser ämnet som ett sorgebarn? Skolverket ställer frågan "om svenska som andraspråk egentligen är berättigat som ämne, alternativt, vad som egentligen ska till för att svenska som andraspråk ska fungera som självständigt ämne, i enlighet med grundskoleförordningens reglering och ämnets kursplan."

Ett bra sätt att börja är väl att Skolverket själva börjar se på ämnet som ett eget ämne. Som jag, och tydligen Björklund, har förstått det så ligger ämnet svenska som andraspråk under "specialundervisning" i Skolverkets egen organisation. Inte så konstigt att Björklund så ofta ropar efter fler "speciallärare". Synd att han inte har förstått att speciallärare och svenska som andraspråkslärare har olika kompetenser. Och arbetar med olika sorters elever. Eller "problem" som andra kanske skulle uttrycka det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, modersmålsundervisning, Skolverket, svenska som andraspråk, språkutveckling, meritvärden,