23 september 2012

Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt.

Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval.  I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en  plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat.  Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen


1 kommentar:

  1. Tack för en bra artikel!
    Jag instämmer i att Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika. Hon påstår att :"De som utbildar sig till lärare är varken passionerade eller övertygade. De är egentligen inte ens ­intresserade av yrket."
    Det var inte jag heller när kom in på seminariet för 50 år sedan, men man kan bli. Passionen finns inte från början. Den kommer nog till de flesta nya lärare när de får lite erfarenhet och märker att de jobbar med framtidens forskare, företagare, politiker och föräldrar. Dessutom lever vi i ett helt nytt samhälle där "en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum". Det är en fantastisk utveckling som kräver nytänkande,fantasi och resurser. Vi har bara en jord. Kulturell, etisk, språklig och social mångfald är en bra början till en bättre värld.
    I mitten av 60-talet satt jag på ett tåg och kom i samspråk med en parant amerikansk dam i övre medelåldern. Hon hade varit Sverige otaliga gånger och var övertygad om att här fanns världens bästa land att semestra i. Jag undrade om hon hade släktingar som hon besökte.
    - Nej, inte alls! Här sitter jag på ett tåg och behöver inte trängas med en massa negrer. Jag sitter på ett säte som bara har använts av vita och jag kan ta in på vilket hotell som helst utan att vara rädd för att det legat en neger i sängen natten innan.
    Jag började undra vad det skulle ha för betydelse. Vi använder ju lakan i Sverige. Då blev hon riktigt arg.
    - Du är så ung så det där begriper du inte. Du ska inte uttala dig för du har väl aldrig mött en neger och du vet ingenting om hur det är hos oss. Du ska bli lärare och Sverige tänker ge Nobelpriset till Matin Luther King. En hund luktar hund och en neger luktar neger.
    Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hon hade kunnat besöka Sverige idag?
    För att återgå till din blogg. Onyanserad kritik mot skolan är inte någon ny företeelse. Så länge som jag kan minnas så har larmrapporterna duggat tätt om både skolan och om sjukvården. Det är institutioner som man kan spotta på. Konstruktiv kritik kan föra verksamheten framåt, men kritik som slår urskiljningslöst skadar, sårar och splittrar så jag hoppas att Sveriges Lärarkår "har mod att ändra det som kan ändras, tålamod att fördra det som inte går att påverka och förnuft att inse skillnaden. Världen är full av kaktusar men ingen ha sagt att vi ska sätta oss på dem."
    Jag är stolt över att ha haft världens viktigaste jobb och jag fick tidigt passion för barns tidiga språk- och läsutveckling. Den upphörde inte vid pensioneringen så därför gör jag nu datorprogram för att väcka barns läslust och läsintresse. Jag har både pension och passion.

    SvaraRadera