Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Dagens Maciej Zaremba-artikel i DN väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan förståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som "Förklara begreppet parlamentarism". Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad det innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt "varför"- och "hur"-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom "svåra ord" och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i skolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns först i ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, lärarrollen, kunskapsutveckling, mediebild, reflektion, språkutveckling, skoldebatt

Svenska skolan och framtiden

Imponerande att pappersmedia lyckas få in så många sidor av den svenska skolan på en och samma helg.

Elevernas skolframgång grundläggs i förskolan och kring det skriver Sven Persson i Sydsvenskan. Han skriver att om man satsar på kvalitet i förskolan så lönar det sig i framtiden. Så enkelt. Och ändå så omöjligt? Han funderar över hur man i förskolan ska lyckas med att leva upp till läroplanens krav på kunskap och lärande när man samtidigt brottas med stora barngrupper och mindre personaltäthet.

Om detta har jag skrivit förr. Vi måste satsa från början. Vi måste inse att barnen är vår framtid. Vi måste satsa nu för att vinna i framtiden.

I DN skriver Maciej Zaremba om en kommunal skola i kris. Att kommunen har vandaliserat skolan. Det är en mörk bild av kommunaliseringens baksida. En bild av en kommun som satsar lite och förlorar allt. En bild av politiker som lägger sig i hur undervisning ska bedrivas. En bild av hur rektorer blir sprakade på från alla håll och får omöjliga uppdrag som de varken kan säga nej till eller genomföra. Skolan i artikeln, Tolvåkerskolan i Kävlinge, hade många resursstarka föräldrar som ställde krav. Som flyttade sina barn till andra skolor. som skrev protestbrev och kämpade. Som till och med anmälde skolan. Hur hade situationen sett ut om Tolvåkerskolans föräldrar inte hade varit medvetna om vilka rättigheter de och deras barn hade? Om de inte varit insatta i hur svensk skola ska se ut? Om de inte hade talat tillräckligt bra svenska för att kunna göra sina röster hörda? Hade då Tolvåkerskolan och Kävlinge kommun fått driva sin skola i botten i tysthet? Risken är stor. Hur många "Tolvåkerskolor" har vi i Sverige? Vem vet? Att det i Sverige är stor skillnad mellan olika skolor vet vi. Frågan är vad vi gör åt det?

Fler standardiserade tester och kontroller säger en del. Så vi kan bli lika bra som Finland. Eller? Nej. För idag kan vi också läsa om skolorna i Finland och om varför de är bäst. De har väl världens mest likvärdiga skola. Men de har inga nationella mätinstrument i form av tester och prov. Skolan i Finland kännetecknas av ordning och reda och traditionell undervisning i helklass. Många svenska lärare, rektorer och skolministrar som besöker finska skolor känner igen sig från när de själva gick i skolan. Den svenska skolan har gått igenom ett antal reformer, på gott och ont, jämfört med den finska skolan (om jag uppfattar saken rätt) och de finska lärarna och rektorerna har fått arbeta mer i lugn och ro. Med rätt stöd och höga förväntningar.

Frågan är om det är bakåt vi vill gå? Det tycker inte Juholt som spinner vidare på det infekterade begreppet "katederundervisning" i svd idag. Han vänder sig emot "sorteringsskolan" och "katederundervisningen" men berättar inte vilken betydelse han lägger in i begreppen. Han lyfter dock en intressant fråga och det är att vi måste ta reda på om det var friskolorna som orsakade ökad segregation och sjunkande resultat.

Allt går runt. Alla skyller på alla. Lärare kan inte undervisa för att de inte ges rätt förutsättningar i form av arbetstid och arbetsuppgifter. Rektorer kan inte leda det pedagogiska arbetet tillfredsställande. Politiker letar efter kortsiktiga lösningar som ger snabba pengar i kassan och blandar sig i didaktik och pedagogik som om de vore lärare hela bunten. Vi skyller sjunkande elevresultat på kommunerna och friskolor poppar upp som tussilago på våren. Sedan skyller vi på friskolorna för den segregerande skolan och det segregerade samhället.

För att inte tala om den tiden då vi skyllde på eleverna.

Det räcker nu. Dags att agera. Dags att fundera över vad som kan få våra barn och ungdomar att utveckla framtidskompetenser och sedan skapa en förskola och skola som leder eleverna dit. Inte tillbaka. Och vi måste göra det nu.

Björn Wiman skriver i DN att svaret på skolfrågorna ligger hos lärarna. Jag tror det ligger en hel del i det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mediebild, skolutveckling, skoldebatt

Vi får sommarlov!

Eller rättare sagt: Lärare får behålla sitt sommarlov som DN väljer att sätta som rubrik när de ska berätta att läraravtalet är klart.

Jag blir så trött. På flera saker.

1. Vi lärare är uppenbarligen urusla på att göra våra röster hörda. Vi har inga lov. Våra elever har lov. Vi är lediga (om vi nu är det) för att vi redan har jobbat in tiden under våra 45,5 timmarsveckor.

2. Varför väljer DN, som ju mycket väl måste känna till det jag skriver i punkt 1, att ändå kalla ledigheten för sommarlov?

3. Varför ska vi vara nöjda med avtalet? Lärarfacken får säga vad de vill, jag tror ändå inte att SKL var seriösa i sitt "krav" på ny arbetstidsreform och nu kunde SKL "backa" utan att bjuda till någonting och ändå få lärarfacken att framstå som vinnare.

Nä, vad säger ni lärare? Från och med nu måste vi vara mycket tydligare med att nå ut med information om hur mycket vi jobbar, när vi jobbar och vad vi egentligen gör på jobbet. Som det är nu verkar det som om utomstående vet precis hur vi har det när många egentligen inte har en enda aning.

Jag blir så trött. Jag ska nog ta mitt sommarlov redan nu.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, sommarlov, lärarrollen, mediebild,

Bilden av den svenska skolan

Jag har en längre tid funderat över mediebilden av den svenska skolan. Vems bild är det?

Många säger att de känner igen mediebilden av en bråkig och stökig skola med uppkäftiga elever som inte bryr sig om varken sina egna studier eller andra människor.
Men om man skrapar lite på ytan och ställer närmare frågor så blir svaret ofta:

"Ja, fast vi har ju tur. I den skola mina barn går är det ju lugnt."

eller

"Fast mina barns lärare är ju en fantastisk lärare som håller ordning och reda!"

eller

"Jag tycker inte att det är så farligt i den skola jag jobbar i men man har ju hört..."

Förstår ni vart jag vill komma?

Alla har hört talas om den hemska svenska skolan som saknar ordning och reda och där elevernas resultat försämras år efter år men ingen vill kännas vid den. De som klagar mest är de som antingen inte har något med skolan att göra (varken i yrket eller som förälder) eller så är det de som har något att vinna på att bilden av den svenska skolan är dålig.

Klassisk politikerretorik. Bygg upp en negativ bild av något, gör din förändring och njut av berömmet som sedan kommer när bilden blir positiv. Om det sedan skett någon egentlig förändring är ovidkommande.

Nu menar jag såklart inte att svenska skolan är perfekt. Den kanske inte ens är i närheten av världsklass. Såklart går den svenska skolan att förbättra och såklart ska vi utveckla och förbättra skolan, men den här mediebilden... Är den sann?

Vad tycker ni?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, ordning och reda, mediebild