Svenska skolans försämrade resultat i PISA-undersökningen verkar inte förvåna någon. Inte heller mig. Men ändå gör resultatet ont.
Sedan senaste PISA-undersökningen 2006 har det satsats rejält i de allra flesta kommuner på läsförståelseprojekt, ökade matematikkunskaper och utveckling av undervisningen i naturvetenskap. Är det för tidigt att se resultat? Eller är det kanske för sent insatta resurser?
Vi får inte glömma bort vilka det är som går ut grundskolan nu. Det är barnen som det skars ner på. Barnen som gick i de stora barngrupperna i förskolan. Barnen som fick gå i stora klasser. Barnen som inte fick egna läromedel. Barnen som fick outbildade lärare. Barnen som fick minskat särskilt stöd och mindre modersmålsstöd i förskolan och minskat modersmål i skolan. Barnen som "forskade" sig fram i skolan. Barnen som kunde ha turen att hamna i en bra skola. Eller oturen att hamna i en mindre bra. Barnen som kunde ha tur att växa upp med föräldrar med studiebakgrund och bo i ett område med invånare med god socioekonomisk bakgrund. Eller så kunde de ha otur.
Är vi förvånade? Som man bäddar får man ligga. Eller som man sår får man skörda. Skär man ner finns mindre kvar att skörda, så enkelt är det.
Jag är självkritisk. Jag är kritisk mot min egen lärarutbildning. Jag var inte kompetent nog efter den. Jag och mina kursare var färdigutbildade några år innan dessa barn började skolan. Många av oss saknade viktiga kunskaper i läsinlärning och grundläggande matematik. Hade vi tur lärde vi oss senare. Många kanske aldrig fick lära sig det men är behöriga lärare ändå. Sorgligt.
Såklart spelar detta roll. 90-talets nedskärningar tillsammans med kommunaliseringen, kvinnofieringen av läraryrket och en läroplan där varenda skola fick göra egna lokala kursplaner har lett till minskad likvärdighet mellan skolor och försämrade resultat.
Inte har vi väl trott något annat? Detta kunde vi väl räkna ut? Det var en prioritering politikerna gjorde för att rädda Sverige i stunden. Då. Priset betalar vi nu. Eller inte vi. Barnen som går ut skolan nu. (Betänk också att det är dessa barn som ska in i en ny gymnasieskola framöver... Vilken sorts gymnasieutbildning för de?) Barnen som politikerna glömde. Eller prioriterade bort.
En del vill få dessa försämrade resultat till att handla om invandring och invandrare. Så enkelt är det inte. På presskonferensen idag berättade Anita Wester, projektledare för PISA, att även om man räknar bort de 12% som har invandrarbakgrund (både de som är födda i Sverige med två föräldrar som är utlandsfödda eller själva födda i utlandet) så är skillnaden marginell. Det blir fortfarande samma låga resultat. Det handlar alltså mer om skolan och samhället i stort än det handlar om invandrare och invandring.
Såklart hör allt ihop. Men att ändra invandringslagarna hjälper inte. Den nya läroplanen Lgr11 kommer att förbättra situationen i svensk skola när det gäller likvärdighet, men det räcker inte. Klarar kommunerna att sköta skolan? Är uppgiften för betungande?
Vad ska göras åt de segregerade förorterna där inte ens alla pengar i världen kan rädda skolresultaten i dessa skolor? Hur ska vi lyckas? Var ska vi börja?
Min lösning är enkel:
Satsa pengar från början.
Som exempel: Ge föräldrar stöd i sin föräldraroll genom BVC, Öppna förskolan etc. Se till att fånga upp de barn/familjer som man ser redan från början behöver extra stöd. Inte vänta och tänka att det nog blir bättre sedan.
Allmän förskola från 3 år för alla barn. Frivilligt såklart, men alla ska erbjudas plats oavsett om föräldrarna är arbetslösa, föräldralediga eller så.
Mindre barngrupper i förskolan och ännu fler som arbetar inom förskolan ska vara förskollärare. Lyft det yrket, ge förskollärarna mer planeringstid och låt barnskötarna ta hand om "omsorgsbiten" med öppningar och stängningar medan förskollärarna tar den pedagogiskt tunga biten. Förskollärarna lägger grunden för att våra barn ska lyckas i skolan!
Satsa på modersmålsstöd och modersmålsundervisning i både förskolor och skolor. Utbilda modersmålslärare och höj deras status genom att erbjuda dem bättre anställningsvillkor. Fler timmar/skola betyder färre resor och större tillhörighet.
Satsa på flexibel skolstart mellan förskoleklass och år 1. Låt de barn som har intresse för att gå vidare i sin läsutveckling gå i år 1 medan de som behöver leka in språket mer gå kvar i förskoleklassen. Det handlar sällan om vilket år man är född. För de barn som är omotiverade inför att börja läsa kan några extra månader i förskoleklassen betyda massor. Än en gång, förskollärarna är guld värda och kan ge barnen så mycket som vi lärare inte kan ge. Vi behöver varandras kompetens.
Låt inget barn sluta år 1 utan att vara på god väg i sin läsutveckling. Sätt in resurser i tid. Möjliggör för små läsgrupper och små matematikgrupper för att eleverna ska kunna få undervisning på sin nivå. Se till att det finns "läs-experter" på varje skola som dels kan handleda andra lärare men även ta hand om de elever som behöver det största stödet för att knäcka läskoden.
Att lära sig läsa (vilket också såklart innefattar läsförståelse) är det i särklass viktigaste vi ska lära våra elever. Där får vi aldrig svika.
Därför måste vi börja från början. Satsa från början. Vi måste anlägga en stabil grund att bygga vidare på. Inget annat kommer att fungera.
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Skolverket, läsinlärning, skolutveckling, läsning,
