Det här skulle kunna få mig att börja jobba som lärare i Rinkeby igen

Jag vill inleda det här blogginlägget med att skriva att jag saknar att arbeta i Rinkeby. Jag lärde mig så otroligt mycket under de ca 10 år som jag arbetade där. Det var så oerhört fantastiskt på många sätt och vis med många engagerade kollegor och underbara elever. Men även väldigt tungt. Socialt tungt. Nu var detta inte anledningen till att jag slutade, vi flyttade och jag bytte skola av den anledningen, men jag funderar en hel del på om jag skulle söka mig tillbaka. Skulle jag orka? Skulle jag klara av det nu när ekonomin sägs vara betydligt mer ansträngd än när jag slutade?

Om vi nu breddar det här inlägget till att handla om alla de skolor i "utanförskapsområden" som uppenbarligen saknar många erfarna och kompetenta lärare så kan vi ju fundera över vad som kan få fler lärare att söka sig dit. Satsningar på extra statsbidrag för karriärstjänster i skolor i dessa områden är något som redan finns. Men jag är tämligen övertygad om att även om en riktigt hög lön är en morot så räcker det inte. Det krävs många fler insatser för att locka fler lärare till skolor med stora utmaningar. Här är en lista över sådant som jag tycker är viktigt för att jag som lärare ska kunna ägna mig åt det som är mitt huvuduppdrag, att planera, genomföra och utvärdera undervisningen samt för att jag ska kunna stå för att mina elever får den utbildning som de har rätt till:

• En stärkt elevhälsa med skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog som är på plats på skolan betydligt oftare - gärna heltid - än vad som är vanligt idag. Dessutom gärna logoped. Förstärk även med socialpedagoger utöver specialpedagoger och speciallärare. Se även till att det finns ett nära samarbete mellan socialtjänst, skola och polis samt med BUP. 


• Ett utvecklat skolbibliotek som är bemannad med minst en skolbibliotekarie samt god tillgång till studie- och yrkesvägledare.


• Fler vuxna i skolan. Satsa på fritidspedagoger (även i de högre årskurserna), fritidsledare, rastvärdar, vaktmästare, skolsekreterare, IT-tekniker, IT-pedagoger, barnskötare, lärarassistenter och många andra yrkesgrupper som kan göra skoldagen, och eftermiddagarna, ännu mer givande för eleverna (och samtidigt avlasta lärarna).


• Ha lokalanställda modersmålslärare och studiehandledare på skolan så de finns tillgängliga för eleverna och för planering och samarbete med lärarna. Dessutom skulle det innebära att fler lockades arbeta som modersmålslärare om de slapp fara runt mellan en stor mängd olika skolor under en arbetsvecka. 


• Satsa på tvålärarsystem eller låt varje lärare ansvara för att undervisa färre antal elever. Komplettera vid behov med mentorer som enbart har mentorsansvar och ingen undervisning om det underlättar för några lärare. Se till att elever i behov av särskilt stöd får det stöd de behöver, vilket kräver god tillgång på kompetenta speciallärare och specialpedagoger.


• Minskad undervisningstid för lärare och mer tid som lärarna själva kan styra över inom arbetslaget och individuellt. Att planera, genomföra och utvärdera undervisning som håller hög kvalitet kräver tid. Att samplanera med andra lärare och studiehandledare kräver ännu mer tid.


• Fortbildning som en del av tjänsten. Att arbeta i en skola i ett utanförskapsområde innebär med all säkerhet en stor andel flerspråkiga elever som kommer från familjer med en socioekonomisk låg status samt många nyanlända elever. Att undervisa dessa elever kräver fortbildning som ska ske på betald arbetstid. Svensklärare behöver få utbildning i svenska som andraspråk för dubbel behörighet, övriga ämneslärare behöver få ämnesdidaktisk fortbildning med fokus på språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt etc. Dessutom behövs tydliga strategier för kompetensutveckling och kollegialt lärande samt möjligheter för lärare att få observera varandras undervisning (mer om detta i mitt inlägg om att höja kvaliteten på lärarutbildningen).


• Rätt förutsättningar för rektorer att både vara administrativa och pedagogiska ledare. Rektorer ska inte behöva trolla med knäna för att kunna följa skollag och skolförordning. Se till att rektorerna kan bygga in luft i organisationen så de klarar av att hålla budget trots stora in- och utflyttningar av elever. Skolan behöver fredas från återkommande organisatoriska förändringar (på grund av ändrad ekonomi) eftersom dessa tar tid, energi och resurser som kunde gynnat eleverna i stället. Nyanlända elever genererar högre kostnader och kräver mer resurser. Om nuvarande skolpengsystem ska användas borde varje nyanländ elev ha ett extrabelopp som följer eleven, utöver den vanliga socioekonomiska viktningen, under de fyra år eleven definieras som nyanländ.


• En organisation som kännetecknas av tillit, höga förväntningar och rätt grad och form av stöttning och att vi alla får rätt förutsättningar för att lyckas med våra uppdrag. Detta gäller genom hela styrkedjan, från politiker och tjänstemän till skolledning och lärare, samt självklart även i undervisningen.


• Inför en ny påbyggnadsutbildning på avancerad nivå (likvärdig med speciallärarutbildningen) med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. De lärare som går en sådan utbildning kan sedan få "språkutvecklingstjänster" som innebär att de både kan arbeta direkt med elever och med att stötta och handleda kollegor för att utveckla undervisningen för flerspråkiga och nyanlända elever (läs mer i mitt inlägg om den stora bristen på lärare i svenska som andraspråk).

Jag vet. Min lista är inte unik för att få lärare att söka sig till skolor i utanförskapsområden. Det är många av punkterna som skulle behöva genomföras på bred front genom hela skolsverige för att höja läraryrkets status.

Och ja. Jag vet. Punkterna ovan kostar alldeles på tok för mycket (ja, jag betalar gärna högre skatt) och jag hör motargumenten om att svenska skolan redan är så dyr och att svensk skola redan har så mycket resurser. Men vad är alternativet? Har svenska samhället råd med en generation unga människor som hamnar i utanförskap på grund av lärarbristen? Nej. För det är ännu dyrare.

Vad vill du lägga till på listan? Vad tycker du kan tas bort? Vad skulle få dig att söka dig till en tjänst i ett "utanförskapsområde"?

Om nyanlända elever i Almedalen

Jag har blivit inbjuden att delta i två olika seminarier under Almedalsveckan 2015 och båda seminarierna utgår ifrån frågeställningar som på ett eller annat sätt handlar om nyanlända elever. De båda seminarierna beskrivs på följande sätt och kan ses i efterhand:

Vad behöver skolan för att integrationen ska fungera bättre?

Ett frukostseminarium om att likvärdigheten i skolan sjunker och lärare saknas. Samtidigt står vi inför en ny utmaning – att hjälpa de nyanlända barn som flytt krig och förtryck. Skolan är nyckeln till integration, men hur ger vi alla elever det stöd de behöver? Hur tar vi tillvara den nya generationen barn och unga i Sverige?

Nyanlända — hur ska skolan klara utmaningen?

Flera kommuner tar på kort tid emot flera hundra nyanlända barn. Hur ska skolan lägga upp undervisningen för att dessa barn ska klara de svenska målen. Om alla ska gå i förberedelseklass, hur ska den då se ut? Forskare och nationella beslutsfattare ger sin syn på saken.

Jag är i Almedalen som en del av mitt uppdrag på Nationellt centrum för svenska som andraspråk och eftersom vi alla som arbetar där är lärare i toppen (tack Lisa Rönnbäck för uttrycket) så är det som lärare jag deltar i samtalen. Detta innebär att trots att frågeställningarna är gigantiska så kommer jag i mina svar fokusera på det klassrumsnära perspektivet och utgå ifrån det vi lärare tycker är viktigt att utveckla och förändra för att nyanlända elever ska få den utbildning de har rätt till. Det som genomsyrar mina tankar och frågor är vikten av vårt förhållningssätt. Ser vi på eleverna som en tillgång eller ser vi på dem som ett problem? Är nyanlända elever vårt gemensamma ansvar eller är ansvaret någon annans? Jag tror ni vet hur mina svar lyder och jag hoppas ni håller med mig.

För att sortera mina tankar inför Almedalen bad jag mina svenska som andraspråkslärarkollegor om hjälp med att prioritera vad som är viktigast att lyfta fram. Deras svar kan du ta del av via facebook, jag administrerar nämligen en grupp där vi bl a diskuterar undervisning av nyanlända och svenska som andraspråk. Med inspiration av mina kollegor ute i landet och utifrån mina egna erfarenheter så är detta är vad jag skulle vilja lyfta fram under seminarierna i Almedalen 2015. Men, eftersom jag bara har ett fåtal minuter på mig väljer jag att publicera den långa versionen här i ett blogginlägg.

Skolor med stora utmaningar

De skolor i Sverige som står inför de största utmaningarna när det gäller resultat är ofta samma skolor som tar emot många nyanlända elever. Detta är ohållbart och bidrar till ökad skolsegregation och minskad integration. För att råda bot på detta krävs stora insatser på både nationell och lokal nivå. Jag tror vi behöver tänka nytt när det gäller resursfördelningssystem och troligtvis kombinera detta med ökad statlig styrning på olika sätt. Jag kan till exempel tänka mig riktade stadsbidrag för sådant som ger effekt:

• tvålärarsystem 
• studiehandledning på modersmålet
• utökad elevhälsa med fokus på flerspråkiga elevers specifika förutsättningar och specialistkompetens när det gäller flyktingar
• bemannade skolbibliotek och fler studie- och yrkesvägledare
• fortbildningsinsatser för att få fler behöriga lärare i svenska som andraspråk och ökad kompetens hos alla skolledare och lärare när det gäller nyanlända elevers lärande

Jag vill även öppna upp för diskussion kring hur vi kan använda nyanlända-definitionen som ett led i resursfördelningen. Kan man tänka sig att varje individ, varje nyanländ elev, genererar ett extra statligt tilläggsbelopp så länge eleven definieras nyanländ (dvs 4 år)? På så sätt skulle huvudman/rektor inte behöva ta från den befintliga skolpengen för att bekosta studiehandledning på modersmålet och delvis undervisning i förberedelseklass (kan ju vara resurskrävande i form av ökad personaltäthet pga mindre elevgrupper) eftersom detta är behov som i stort sett varje nyanländ elev har. Om beloppet är kopplat till individen kan det även bidra till att nyanlända elever blir mer "attraktiva" för skolor som idag inte tar emot speciellt många och bidra till minskad skolsegregation. 

Men. Här behöver man i så fall se över möjligheter för rektorer att kunna hålla budget trots en eventuell elevflytt, vilket redan idag är ett problem på sina håll. Att en skola inte kan planera långsiktigt och hållbart pga att de inte vet hur många elever som kommer att flytta in och flytta ut under ett läsår leder ofta till att klasser och tjänster är fyllda redan vid höstterminsstart. Detta drabbar nyanlända hårt eftersom de flyttar in och ut (de kan utvisas, bli kommunplacerade i annan kommun, flytta på eget bevåg, använda sig av fria skolvalet etc) när som helst under året. Att bygga en flexibel organisation under dessa förutsättningar är en utmaning för många rektorer.

Vi behöver även fundera över hur vi kan locka fler kompetenta lärare till de skolor med de största utmaningarna. Och även om hög lön är ett väldigt bra sätt så kommer det inte att räcka. Här behöver vi utöver hög lön även fundera över sådant som väger upp för en oerhört socialt tung arbetsmiljö. Tänkbara alternativ skulle kunna vara tvålärarsystem, mer kompetensutveckling på arbetstid, mindre elevgrupper eller färre mentorselever, handledning, stärkt stöd i form av utvecklad elevhälsa, arbeta deltid men få betalt för heltid, många vuxna på skolan, lärarsekreterare... Listan kan göras lång.

Eldsjälar eller hållbar skolutveckling?

På lite för många håll runt omkring i Sverige är det eldsjälar som driver skolutveckling gällande nyanlända elevers lärande. Det är också ohållbart. Skolutveckling kan inte byggas på enskilda individers engagemang, kompetens och driv. Hela styrkedjan, från nationella och lokala politiker till huvudman, skolledare och lärare, måste ha kunskap om och insikt i frågor som rör mottagande och organisation av nyanlända elevers utbildning. När det brister i styrkedjan pga bristande kompetens eller för att man (omedvetet?) anser nyanlända elever vara någon annans ansvar så ger det negativa effekter på elevernas skolframgång. Således behöver vi se stora kompetenshöjande insatser på huvudmanna- och skolledarnivå för att implementeringen av kommande författningsförändringar kommer bli lyckad.

Kompetensutveckling och fortbildning

Utöver att vi har en enormt stor brist på utbildade och behöriga lärare i svenska som andraspråk saknar även många skolledare kompetens i hur man organiserar undervisning för nyanlända och hur man leder nyanländas lärare. På många håll ger detta negativa effekter i form av att undervisningen organiseras utifrån organisationens förutsättningar och behov i stället för elevens. Och så kan vi ju inte ha det.

Därutöver är det akut behov av ämneslärare som har kompetens i hur man undervisar nyanlända eller åtminstone har kompetens i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande så det gynnar flerspråkiga elevers lärande. Detta är nämligen inget som ingår i lärarutbildningen. Här behövs riktade insatser för att höja kompetensen hos alla lärare som möter nyanlända elever oavsett i vilket ämne de undervisar.

Framgångsfaktorer

Kartläggning av kunskaper

Vi vet att det är en framgångsfaktor för nyanlända elever att undervisningen tar sin utgångspunkt i elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter men för att realisera detta behöver vi lärare få ökad kunskap om hur man kan göra detta i praktiken när man inte har något gemensamt språk att kommunicera på. Även om Skolverket nu tar fram ett nationellt kartläggningsmaterial så vi ska kunna bedöma nyanlända elevers kunskaper så kommer det inte att räcka. Kartläggning av elevers kunskaper är inget man gör isolerat när den nyanlända eleven är helt ny utan det är en process som pågår under längre tid och som sedan blir en del av lärares ordinarie bedömnings- och dokumentationsprocess. Med den skillnaden att lärare och elev inte alltid förstår varandra. Vilket leder till att många nyanlända elever inte alls får undervisning anpassad till deras förutsättningar och behov. Här inser man ganska snabbt att det är oerhört viktigt att använda elevernas modersmål som resurs för att lyckas med detta.

Studiehandledning

Vi vet också att det är en framgångsfaktor att nyanlända elever får studiehandledning på modersmålet både för att fortsätta att utveckla sina kunskaper men också för att kunna förstå och ta till sig av undervisningen. Om vi vet att detta är en framgångsfaktor är det väldigt konstigt att vi inte ser större satsningar när det gäller resurser för ökad studiehandledning. Det är lika konstigt att vi inte ser mer satsningar på att öka studiehandledarnas kompetens och för att skapa bättre förutsättningar för studiehandledare i samarbete med ämneslärare kunna bedriva effektiv studiehandledning. På många håll i landet är studiehandledning på distans den enda tänkbara lösningen. En lösning som tyvärr ännu inte överensstämmer med rådande lagstiftning.

Anpassad undervisning

Ytterligare en framgångsfaktor är att undervisningen anpassas till den nyanlända elevens förutsättningar och behov. Det betyder att vi inte kan organisera undervisningen för nyanlända som om de nyanlända eleverna vore en homogen grupp. En del nyanlända elever kan med hjälp av studiehandledning direktplaceras och få undervisning i en ordinarie undervisningsgrupp. En del elever behöver få delvis undervisning i förberedelseklass och det finns även nyanlända elever som är i behov av anpassad studiegång i en särskild undervisningsgrupp. Att ställa olika modeller för organisation av undervisning för nyanlända mot varandra, och diskutera vilken modell som är mest effektiv, är inte den diskussion vi bör föra. Vi borde i stället diskutera hur vi kan få till en såpass flexibel organisation att vi inom en och samma skola, eller åtminstone huvudman, kan erbjuda våra nyanlända elever undervisning anpassad just till deras behov. Läs mer om hur man kan tänka kring hur man organiserar undervisning i förberedelseklass och hur man kan organisera undervisning i svenska som andraspråk.

Oavsett hur vi väljer att organisera undervisningen för nyanlända elever är det viktigt att vi arbetar för att de nyanlända eleverna är allas ansvar oavsett om deras undervisning sker i förberedelseklass eller inte. Det är också viktigt att undervisningen av nyanlända sker som en integrerad del av skolans övriga verksamhet och inte som en egen verksamhet vid sidan av. Och nej. Här menar jag inte bara förberedelseklassverksamhet i en lokal "längst ner, längst bort" där eleverna är mer eller mindre isolerade från annan undervisning i skolan. Det finns mängder av exempel på nyanlända elever som är fysiskt "integrerade" i en ordinarie klass men som ändå inte är en del av den ordinarie undervisningen. Kanske arbetar de med egna uppgifter. Kanske är de socialt utanför. Kanske förstår de såpass lite svenska att undervisningen "går över huvudet" på dem. Kanske har de inte tillgång till studiehandledare. Kanske har deras lärare inte tillräcklig kompetens i hur man kan undervisa nyanlända elever. Här krävs stora insatser för att öka medvetenheten kring vikten av vårt förhållningssätt (inkl vikten av höga förväntningar) och insatser för att öka vår kompetens att anpassa undervisningen. Vilket rent konkret betyder förbättrade förutsättningar för kollegialt lärande och för lärare att samarbeta men även ökade resurser så lärare kan ha ansvar för färre elever och på så sätt få tid för det som bevisligen ger effekt. God undervisning.

Samarbete för att överbrygga de kritiska övergångarna

Övergångarna mellan mottagningsenhet och skola eller förberedelseklass och ordinarie undervisningsgrupp har visat sig vara kritiska moment för nyanlända elever. Många gånger handlar det om avsaknad av rutiner eller att rutinerna inte har implementerats eller så används de inte som ett led i det systematiska kvalitetsarbetet. Det kan också handla om att information om eleven som framkommer i kartläggningssamtal och undervisning inte dokumenteras och förmedlas till mottagande lärare eller att den mottagande läraren inte vet hur man i undervisningen kan dra nytta av det som framkommit under kartläggningen. Kanske för att det saknas rutiner för detta, eller kompetens, men mest sannolikt eftersom det saknas samarbetsytor och tid för samarbete, dokumentation och överlämningar mellan lärarna. Här krävs det att vi tänker nytt för att viktig kunskap om den nyanlända eleven ska försvinna på vägen. Men det krävs även bättre förutsättningar för sva-lärare, ämneslärare och modersmålslärare/studiehandledare att gemensamt planera, genomföra och utvärdera undervisningen för att skoltiden ska bli en meningsfull helhet för eleven.

Som ni märker är det mycket jag har att lyfta fram. Eller. Som vi har att lyfta fram. Avslutningsvis vill jag återknyta till det jag skrev i början. Om vikten av vårt förhållningssätt. Vikten av att se på elevernas möjligheter och fokusera på vad de kan i stället för att fokusera på vilka problem vi står inför och allt det som eleverna inte kan. Eller. "Problem är bara möjligheter i arbetskläder", som Mulle Meck säger.

För helt ärligt så är det en fantastiskt utvecklande utmaning att undervisa nyanlända elever. Att möta elever från olika delar av världen med helt olika kulturella och språkliga bakgrunder berikar inte bara mig. Det berikar skolans alla elever och personal och det berikar hela vårt samhälle.

• Artikel i Skolvärlden om LRs nyanlända-seminarium i Almedalen
• Artikel i Lärarnas tidning om Lärarförbundets seminarium i Almedalen

Den stora bristen på sva-lärare - vad gör vi?

Politiker och andra beslutsfattare på nationell och lokal nivå. Detta blogginlägg är till er.

"Var tredje lärare i grund- och gymnasieskolan saknar behörighet i de ämnen de undervisar i. Det ämne som har lägsta andelen tjänstgörande lärare med behörighet är teknik och svenska som andraspråk, detta gäller både grund- och gymnasieskola" - Skolverkets lägesbedömning 2015

Att det saknas behöriga lärare pratas det ofta om. Men att det är just i ämnet svenska som andraspråk som bristen på behöriga lärare är så här stor pratas det inte lika ofta om. Hur kommer det sig?

Att vårdnadshavare till elever, som undervisas av obehöriga lärare i svenska som andraspråk, inte skriker högt och protesterar är inte så konstigt. Många av dessa vårdnadshavare har varken insyn eller kunskap om svenska skolan eller deras barns rätt till behöriga lärare. Det är inte ens säkert att de vet/förstår att deras barn undervisas av en obehörig lärare. De kanske till och med tar för givet att lärare är behöriga i de ämnen de undervisar i. Jag menar, det vore ju det mest logiska.

Så. Föräldrarna protesterar kanske inte. Men varför gör inte vi det? Vi som verkar i skolan. Vi som kan systemet och vi som vet vilka författningar som gäller. Varför är vi tysta?

22 % av alla barn i förskolan har ett annat modersmål än svenska. Ungefär lika stor del av eleverna i svensk grundskola har utländsk bakgrund och under läsåret 2013/14 var, enligt Skolverkets lägesbedömning 2015, i genomsnitt omkring 4 procent av grundskolans elever nyanlända. Det är många barn och unga. Inte för att 20 % av eleverna är i behov av undervisning i svenska som andraspråk men tillräckligt många får inte den utbildning de har rätt till. För att vi saknar behöriga, och kompetenta, lärare i svenska som andraspråk.

Så kan vi inte ha det. Så vad gör vi?

Häromdagen fick jag frågan: "Har du några lämpliga idéer på hur man kan öka tillgången på lärare i svenska som andraspråk?" Och eftersom jag har rätt många idéer så blev det ett långt svar som jag nu även delar med mig av till er. För något måste vi göra. Helst igår. För våra elevers skull och för Sveriges framtids skull. Även om fler och fler studenter söker in till lärarutbildningar för att bli lärare i svenska som andraspråk så räcker det inte. Det krävs mer och här är mina förslag:

Förändrad lärarutbildning

Jag vill se en förändrad lärarutbildning där alla blivande lärare får kompetens i flerspråkighetsaspekter och andraspråksutveckling. Både som en del av den utbildningsvetenskapliga kärnan och som en del av ämnesdidaktiken för ämneslärare. Detta saknas idag och även inom förskollärarutbildningen finns stora brister inom detta område. Att enbart utbilda sva-lärare räcker inte eftersom alla lärare behöver ha kunskap om hur man lär och utvecklar kunskap i och på ett andraspråk.

Ytterligare en tanke är att lärarstudenter kanske kan få en bonus av något slag om de utöver sin lärarutbildning väljer att komplettera med sva. Att vara so/sva-lärare eller no/sva-lärare är en kombination som är guld värd i skolan idag och som borde premieras eftersom det är en väldigt lyckad kombination. Men, det är tidskrävande att vidareutbilda sig och därför behöver detta kompenseras på något sätt. Erbjud lärarstudenter att läsa svenska som andraspråk i form av sommarkurser, gärna med bonus eller någon form av ersättning som extra morot. Jag skulle även vilja se utökade möjligheter för lärarstudenter att jobba extra som lärare, gärna utan att förlora möjligheter till studiebidrag via CSN.

När det gäller lärarutbildning i svenska som andraspråk så borde det finnas delkurser som är riktade och fokuserade på undervisning av nyanlända. Många nyutbildade sva-lärare känner tyvärr att de inte är tillräckligt rustade för att möta nyanlända elever i undervisningen. Dessutom är behovet stort av kurser som är anpassade till sfi och svenska som andraspråk inom grundläggande vuxenutbildning. Kurser där det finns ett extra fokus på vuxenpedagogik och forskning om vuxnas andraspråksutveckling samt vuxnas alfabetisering och läs- och skrivutveckling. Ytterligare ett förslag är att skapa en lärarutbildning i svenska som andraspråk för undervisning av vuxna eftersom detta saknas idag.

Dubbel behörighet i svenska och svenska som andraspråk

Jag tycker att det är viktigt att på sikt underlätta för svensklärare att komplettera för att även få behörighet i svenska som andraspråk. Det är det mest ultimata sättet att säkerställa sva-kompetensen. Staten skulle kunna göra riktade satsningar för just svensklärare genom förbättrade förutsättningar för dem att genomföra Läslyftet. Vi borde även undersöka möjligheten att skapa anpassade kurser i svenska som andraspråk för svensklärare med tanke på de förkunskaper svensklärare, på t ex gymnasiet, trots allt ändå har. För att locka svensklärare att läsa sva via Lärarlyftet tänker jag mig riktade statsbidrag för huvudmän som låter svensklärare få studera på arbetstid t ex. Om vi får fler lärare med dubbel behörighet i svenska och sva skulle många organisatoriska ”problem” kunna lösas.

Det finns även ett relativt stort antal pedagoger i skolans värld, t ex fritidspedagoger, som många vill läsa in svenska som andraspråk men som av olika anledningar inte får legitimation i sva trots lärarlegitimation i andra skolämnen. Här bör man se över behörighetsförordningen så vi inte stänger ute lärare som vill, men inte kan, bli behöriga i svenska som andraspråk.

För att lösa dilemmat med att många svensklärare i åk 1-3 fick automatisk behörighet i sva, utan att ha varken utbildning eller kompetens i sva, skulle lärosätena kunna få i uppdrag att erbjuda huvudmän uppdragsutbildningar i läs- och skrivutveckling/inlärning på ett andraspråk. På så sätt skulle många lågstadielärare få ökad kunskap om hur de ska kunna undervisa i läsinlärning för elever som ska lära sig läsa på ett andraspråk. Här har vi nämligen ett gigantiskt problem, man märker inte förrän i åk 4-5 att andraspråkselevernas läsförmåga inte utvecklas i god takt eftersom de inte fått rätt grund. Detta påverkar deras hela skolgång och framtida skolframgång. Uppdragsutbildningarna skulle sedan kunna kopplas till ett gynnsamt statsbidrag av något slag så huvudmännen känner att det är relevant att köpa in en sådan till en lärargrupp som trots allt både är behöriga och legitimerade.

Kompetensutveckling för lärare som undervisar nyanlända

När det gäller just undervisning av nyanlända är kompetensutvecklingsbehovet enormt stort, även för de som redan är sva-lärare. Jag anser att det behövs riktade kurser på lärosäten i just denna fråga. Både när det gäller undervisning av nyanlända barn/unga och vuxna. När det gäller den grupp elevers behov som vi har svårast att möta, de elever med kort skolbakgrund, så behövs det verkligen kurser i läs- och skrivinlärning för äldre elever på samma sätt som lärare nu kan gå kurser i alfabetisering för vuxna. Här ser jag att det utöver regelrätta poängkurser via lärosäten även skulle kunna bli ett uppdrag till Skolverket som innebär att ta fram Läslyftet-liknande moduler i dessa frågor. Både kollegialt lärande för svensklärare som vill lära sig mer om sva men även fortbildningsmoduler för sva-lärare som fokuserar på utvecklad undervisning för nyanlända (den är ju tyvärr bristfällig på sina håll trots utbildade och behöriga sva-lärare…)

Man kan också tänka sig en storskalig webbaserad, MOOC-liknande kurs (som betyg- och bedömningskursen) så det underlättar för verksamma lärare att fortbilda sig oavsett var i landet man är verksam. Innehållsmässigt finns många intressanta delar man kan plocka in:

• Att bedöma ett andraspråk (för svensklärare)
• Tidig läs och skrivinlärning på ett andraspråk (för svensklärare åk 1-3)
• Att bedöma nyanlända elevers språkutveckling (sva-lärare)
• Att bedöma nyanlända elevers tidigare kunskap (sva-lärare och ämneslärare som undervisar nyanlända) Modul 5: Genrepedagogik (alla lärare)
• Flerspråkighet, andraspråksinlärning och tvåspråkig utveckling (för svensklärare)
• Språk, undervisning och lärande (alla lärare)
• Svenskans struktur i ett tvärspråkligt perspektiv (svensklärare)
• Flerspråkig litteracitet och lärande (svensklärare)
• Att undervisa nyanlända (alla som undervisa nyanlända)
• Alfabetisering för ungdomar (sva-lärare och svensklärare)
• Alfabetisering för vuxna (sva-lärare och svensklärare inom sfi och vuxenutbildning)
• Vuxenpedagogik
• Nyanlända elever inom gymnasieskolans språkintroduktion - organisation, kartläggning och undervisning
• Fjärrundervisningens möjligheter 
• Att leda nyanlända elevers lärande (rektorer)
• Flerspråkighet och nyanlända barn i förskolan 

Kompetensutveckling för rektorer

Även rektorer behöver kompetensutvecklas i frågor som rör nyanlända (finns till viss del idag) men framförallt i frågor som rör undervisning i sva, alltifrån hur man tolkar författningarna och fattar välgrundade beslut om sva till hur man organiserar och leder undervisningen samt den pedagogiska utvecklingen utifrån de flerspråkiga och/eller nyanlända elevernas behov.

Locka tillbaka behöriga sva-lärare

Sedan kan man ju fundera över hur man kan locka tillbaka de sva-lärare som har behörighet och utbildning men som ändå inte undervisar nyanlända elever eller i svenska som andraspråk. Förbättrade förutsättningar att bedriva undervisning för denna elevgrupp är ett måste. Att arbeta som lärare i svenska som andraspråk innebär ofta väldigt soplitrade tjänster och mycket ensamjobb. Kunskapen om sva och andraspråksinlärning är ofta bristfällig hos ledning, förvaltning och nämnd vilket gör att många sva-lärare får kämpa hårt för elevernas rättigheter.

Tjänsterna finns dessutom ofta i socialt ”tunga” områden och då måste man se över organisationen och hur man kan få till den flexibilitet som saknas idag. Att erbjuda tjänster med tvålärarsystem är en lösning. Eller en organisation som främjar flerspråkig ämnesundervisning. Eller kanske försteläraruppdrag med fokus på mer tid för att förbereda, genomföra och utvärdera undervisningen för att i det systematiska kvalitetsarbetet kunna ringa in och lyfta olika framgångsfaktorer som andra kan lära av? Ökade löner, såklart. Genomtänkt kompetensutveckling. Bättre elevhälsa där det finns kompetens om nyanlända, ptsd, flerspråkighet och dyslexi/språkstörning etc. Fler vuxna i skolan. Bättre förutsättningar för modersmålsundervisning och studiehandledning samt när det gäller SYV och skolbibliotek. Allt sådant här är av yttersta vikt för att man som lärare ska kunna orka och lyckas göra ett bra jobb när man arbetar med nyanlända elever och elever som är i behov av undervisning i sva (och alla andra ämnen också).

I stället för sänkta krav - låt obehöriga fortbildas

Ja, det kan vara så att vi måste anställa obehöriga lärare när lärarbristen är stor men att sänka kraven på behörighet i sva för att kunna anställa fler lärare är inte en lösning som är hållbar i längden. Vi har redan idag möjlighet att anställa obehöriga men för att säkerställa kompetensförsörjningen och kvaliteten i förlängningen krävs en långsiktig plan. Anställer man obehöriga är det viktigt att inte lämna dessa obehöriga lärare ensamma i lärarutövandet. Låt dem få en handledare som kan stötta och hjälpa och se till att de obehöriga lärarna fortbildas på deltid. Jag skulle vilja se uttalade krav som innebär att huvudmän som anställer obehöriga är skyldiga att se till att dessa personer vidareutbildar sig. Inte så att huvudman kostnadsmässigt ska stå för utbildningen men man ska inte kunna anställas som obehörig lärare i skolans värld utan att det finns en plan över hur denna lärare ska bli behörig. Här kan man tänka sig nya fortbildningsformer, till exempel en variant av arbetsplatsförlagd utbildning med lärarutbildare på plats - som på övningsskolorna - med resterande utbildning på distans. Denna deltidsutbildning skulle kunna passa lärare som redan har en anställning som obehöriga lärare som kan dra nytta av att öva på att omsätta teorier i praktik eftersom de redan är verksamma som lärare.

Ny påbyggnadsutbildning

Jag tycker att det är dags att vi på allvar börjar fundera över att skapa en påbyggnadsutbildning likvärdig med speciallärarutbildningen fast med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Att införa en sådan titel och roll i skolan är ett sätt att säkerställa både kompetensen hos lärarna i skolan och att just denna elevgrupp får den utbildning de har rätt till utifrån deras förutsättningar och behov. Dessutom skulle det kunna vara ett karriärssteg som innebär att man som lärare får en ny roll, ett nytt uppdrag (både undervisa och handleda kollegor) och större ansvar. Vilket krävs för att de nyanlända eleverna och alla andra elever med ett annat modersmål än svenska ska få en kvalitativ undervisning. Denna påbyggnadsutbildning skulle således kräva en lärarutbildning samt undervisningserfarenhet och jag ser stora vinster om även ma/no-lärare eller so-lärare skulle välja att vidareutbilda sig så det inte bara blir lärare i svenska och svenska som andraspråk som besitter kompetens om andraspråksutveckling och andraspråksinlärning.

Så, sammanfattningsvis. Att enbart utbilda nya sva-lärare räcker inte. Vi behöver vidareutbilda redan befintliga lärare och även höja sva-kompetensen hos de som redan har den. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att behörighetskraven är hälften så stora för sva om man jämför med svenska. Det är inte hållbart och säkerställer inte att eleverna får en kvalitativ och effektiv undervisning. Därför är dubbel kompetens i svenska och sva nästan ett måste och kanske den fråga som är absolut viktigast att prioritera (utöver att sfi-lärarnas kompetens måste säkerställas med tanke på de enormt låga behörighetskraven. Hur är det ens möjligt att det räcker med 30 hp i sva för att bli behörig sfi-lärare?)

Politiker och beslutsfattare, detta inlägg är som sagt till er. Jag tror att ni kan hitta en och annan lösning i mitt inlägg som skulle kunna leda till att fler elever når skolframgång samtidigt som vi höjer statusen för ett ämne som alldeles för ofta behandlas styvmoderligt.

Vad väntar vi på?

ps. Hör gärna av er om ni vill diskutera detta vidare.

Slopa svenska som andraspråk?

Ja, slopa ämnet svenska som andraspråk, skriver Sedat Dogru (M) på Svd Opinion idag: "Tanken med en skräddarsydd svenskundervisning är i grunden god men har i praktiken fått katastrofala följder", fortsätter han. Och det kan jag väl i sig hålla med om. Men ändå är det något i hans text som gnager.

Skolans uppgift är att ge alla elever rätt att kunna välja sin framtid. Den ska ge kunskaper och verktyg för framtida studier och arbetsliv. Skolan ska även hjälpa de med svagare förutsättningar att nå de uppställda målen. Men för en femtedel av alla grundskoleelever, de med utländsk bakgrund, ser verkligheten annorlunda ut. För denna grupp har man skapat en b-lagsserie. Där behöver kunskaperna i svenska inte vara lika bra, för dem räcker det med halvbra svenska för att få godkänt.

Svagare förutsättningar? B-lagsserie? Det räcker med halvbra svenska för godkänt? Att en femtedel av alla grundskoleelever har utländsk bakgrund stämmer men är det verkligen alla dessa som 1. spelar i b-lagsserien? (förlåt, läser enligt kursplanen i svenska som andraspråk) 2. har halvbra svenska? 3. inte får godkända betyg i åk 9?

Låt oss titta på lite statistik. Av eleverna som gick i åk 9 2012/2013 ser uppdelningen ut på följande sätt när det gäller slutbetyg i åk 9 utifrån svensk resp utländsk bakgrund:

Som ni ser var det i riket totalt 9 206 elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige (definition: "Med att ha utländsk bakgrund menas dels personer som är födda utomlands, dels personer som är födda i Sverige och vars båda föräldrar är födda utomlands. Det innebär att om man är född i Sverige och har en förälder som är född utomlands definieras man inte som att man har "utländsk bakgrund") och 10 158 elever med utländsk bakgrund som är födda utomlands. Vi vet att det oftast är i den senare gruppen som vi hittar de elever som inte får godkända betyg i åk 9. Vi vet också att föräldrarnas utbildningsnivå spelar roll vilket betyder att det finns elever som är födda i Sverige (med svensk eller utländsk bakgrund) med lågutbildade föräldrar som lyckas sämre i skolan än elever födda utomlands med högutbildade föräldrar. Att prata om "utländsk bakgrund" blir alltså inte riktigt rättvisande, men okej. Vi fortsätter med statistiken.

Läser alla med utländsk bakgrund sva?

Av dessa ovan nämnda elever med utländsk bakgrund (dvs 19 364 elever) är det enligt SIRIS 9 152 elever som läst enligt kursplanen i svenska som andraspråk. Det är i alla fall så många elever som fått slutbetyg i sva. Vilka elever gömmer sig bakom dessa siffror? Om jag får gissa så är det tämligen många nyanlända elever. Det är långt ifrån alla elever med utländsk bakgrund som läser sva, det är inte ens hälften av dem. Ändå skriver Sedat Dogru att dessa elever nästintill blir automatiskt inslussade i sva: (Inslussade? Det krävs trots allt ett rektorsbeslut)

Inplacering av elever sker ofta godtyckligt och utan vidare kunskapstester. Det betyder att elever med utländsk bakgrund och som är födda och uppvuxna i Sverige nästintill automatiskt blir inslussade i svenska som andraspråk. Detta trots att de inte sällan ligger på samma kunskapsnivå som sina skolkamrater med svenskklingande namn. Detta sätter käppar i hjulen för deras lärande och skapar snedvridna förväntningar som även spiller över på andra skolämnen.

Okej, det görs inga tester, det stämmer. Men det handlar om att det inte finns några tester att göra av den enkla anledningen att den språkliga förmågan är alltför komplex för att kunna bedömas och/eller mätas med "ett test". Visst, det sker godtyckliga "inplaceringar" och visst, det händer att rektorer fattar beslut på felaktiga grunder men är detta styrdokumentens fel eller är det vi i verksamheten som inte kan tolka dem ordentligt? Alfa gjorde en undersökning för ett år sedan som visar på just de problem som sva-ämnet har dragits med: Lärare utan utbildning i ämnet, godtyckligt urval av elever, otydlig organisation och att undervisning i sva är mer ett extra stöd än eget ämne.

Sätter sva käppar i hjulen för elevernas lärande?

När Sedat Dogru skriver att det är inslussningen i sva som sätter käppar i hjulen för elevernas lärande behöver man även ta hänsyn till en annan faktor, nämligen att ämnet svenska som andraspråk aldrig har fått samma förutsättningar som andra ämnen. Det, om något, drabbar eleverna som inte får den undervisning de faktiskt har rätt till. Men är lösningen på detta problem att ämnet svenska som andraspråk slopas? Vad händer då med elevernas lärande? Om detta har jag bloggat ett antal gånger förut och vi är många som är tämligen överens om att det är ohållbart som det fungerar idag. Men vilken är lösningen? Ett vidgat svenskämne? Lösningen är vägen framåt, skriver Sara Mörtsell. "Det behövs en långsiktig satsning på svenska som andraspråk — inte en ihopslagning med svenskämnet", skriver Monica Axelsson, Sally Boyd m fl. "Finns det en vägg mellan våra svenskämnen?" skriver Josefin Nilsson. Och vad händer egentligen med all erfarenhet och alla kunskaper om andraspråksinlärning om sva-ämnet försvinner? Om detta skriver bland annat Björn Kindenberg. Ytterligare ett väldigt intressant lästips är Inger Lindbergs och Kenneth Hyltenstams artikel i NCs symposieskrift 2012, "Flerspråkiga elevers språkutbildning".

Lägre ställda krav?

Sedat Dogru lyfter även upp problematiken kring de påstådda lägre ställda kraven i ämnet svenska som andraspråk:

Svenska som andraspråk har inte åstadkommit något annat än att befästa det sociala arvet. Schablonbilden av andraspråkseleverna som sämre presterande har för många blivit en självuppfyllande profetia. Genom lågt ställda krav och luddiga kursplaner upplever många elever att de inte får samma möjligheter som sina skolkamrater, som möter högre krav och ett snabbare tempo i den vanliga svenskundervisningen.

Vi som kan våra kursplaner i svenska och svenska som andraspråk vet ju att "luddiga kursplaner" i så fall är en beskrivning som borde gälla alla kursplaner i Lgr 11 för inte är sva mer luddigt än något annan kursplan. När man jämför de två svenskämnena är det ganska tydligt att det är höga krav i båda kursplanerna och att sva-eleverna i så fall behöver lära sig mer än eleverna som läser svenska, inte mindre. Att sva-eleverna sedan upplever att de inte får samma möjligheter som eleverna som läser svenska och att de dessutom anser att tempot är för lågt är ett stort problem som inte ska förringas. Men, är problemet ämnet svenska som andraspråk? Är problemet formuleringen av kursplanen? Eller handlar det om att det är vi som gjort felaktiga tolkningar av vilka elever som ska undervisas i svenska som andraspråk och kanske inte reflekterat över när eleverna faktiskt ska sluta läsa svenska som andraspråk för att i stället läsa svenska?

När det gäller debatten om att alltför många elever slentrianmässigt fick läsa enligt svenska som andraspråk har Skolministeriet gjort ett intressant inslag. Lyssna gärna på det.

Specialundervisning?

Sedat Dogru menar att alla elever måste ha samma höga förväntningar på sig att nå kunskapsmålen och ingen säger nog emot honom där. Men när man läser följande väcks onekligen en hel del frågor:

Vi ska inte ha en skola med ett a- och ett b-lag bland eleverna. Elever med utländsk bakgrund som är födda och uppvuxna i Sverige ska delta i ordinarie svenskundervisning. Om en elev behöver specialundervisning i svenska ska det naturligtvis finnas till hands. Men det ska vara undantag, inte regel.

Elever som är födda och uppvuxna i Sverige ska delta i ordinarie svenskundervisning, det låter logiskt. Att dessa elever sedan ska ha specialundervisning om de behöver låter logiskt även det. Men vad händer med alla de barn som är födda och uppvuxna i Sverige som ändå inte har lärt sig svenska? Som inte har gått på förskola? Eller som inte har getts möjlighet att få utveckla ett svenskt språk i tillräckligt hög grad i den förskola barnet gått? Vi hör om och om igen beskrivningar av elever som under de första skolåren läst enligt kursplanen i svenska för att man sedan, i t ex åk 4 när de språkliga och kognitiva kraven höjs, märker att eleverna inte har ett tillräckligt utvecklat ordförråd. Man märker att eleverna inte har fått tillgång till de viktiga verktyg och strategier för att läsa, skriva och lära som krävs för att eleverna ska kunna delta i undervisningen i skolans alla ämnen. Då drar man i larmklockor och vill sätta in svenska som andraspråk som en "åtgärd" när det allra bästa hade varit att låta eleven få läsa sva från början. Här spelar det faktum att alla svensklärare i åk 1-3 per automatik har fått behörighet i sva stor roll. Att ha behörighet i ett ämne är inte samma sak som att ha kompetens i ett ämne. Som tur var är detta nu ändrat i behörighetsförordningen men det är ändå väldigt många elever som på detta sätt berövas rätten att få undervisning utifrån sina förutsättningar och behov.

Varför ett bristperspektiv?

Att lära sig ett andraspråk och att lära på ett andraspråk är inget problem, det skapar oändliga möjligheter. Det är ingen brist att vara flerspråkig. Tvärtom, det är berikande i allra högsta grad att ha tillgång till flera språk att tänka och lära på. Vad sänder vi för signaler till eleverna om vi säger att eleven på grund av att eleven har svenska språket som ett andraspråk behöver "stöd" och "specialundervisning"? Sva-eleverna behöver ingen specialundervisning, de behöver välplanerad, strukturerad undervisning genomförd av en lärare med kompetens i hur man lär i och på ett andraspråk. Sanningen är att de metoder och förhållningssätt som visat sig vara gynnsamma för flerspråkiga elevers lärande även visat sig vara gynnsamma för alla andra elever som inte "når målen". Det kanske är där vi ska lägga fokus? Att skapa en skola för var och en på riktigt? Att skapa en skola och en lärarutbildning där det är tydligt att alla lärare har ett ansvar för att utveckla elevernas språk i alla ämnen?

Först då kan vi på riktigt prata om att ge "alla elever bästa möjliga förutsättningar att lyckas i framtiden". Och ja, det även då vi på riktigt medverkar till att "bryta segregationen".

Min debattartikel om Språklyftet

I senaste numret av Skolvälrden är det inte mindre än tre stycken debattartiklar med språkfokus och två av dem fokuserar på vikten av en satsning på språklyftet i svensk skola. Det är dels en debattartikel av åtta regionala språk-, läs- och skrivutvecklare och så är det min: ”Språk är nyckeln till skolframgång” | www.skolvarlden.se.

Jag har skrivit om Språklyftet förut och jag kommer fortsätta skriva om vikten av att vi satsar på språkutveckling i skolan. Är det någonting som skapar utanförskap och stora klyftor i samhället så är det ett skolsystem som inte låter eleverna utveckla ett fullgott kunskapsrelaterat språk att tänka och lära på. Vilket verkligen krävs om man ska "kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet" som det står i Lgr11.

Märk väl att Språklyftet inte handlar om flerspråkiga elever i första hand. Det handlar om alla elever. Det är en demokratisk fråga. En samhällsfråga. En fråga om delaktighet och inkludering. En fråga om att språk är makt och att man med språk kan påverka sitt eget liv och andras. Det handlar om att alla måste få samma möjligheter att kunna delta i samhällslivet och att ingen ska stå utanför på grund av ett bristande språk. Oavsett vad man har för modersmål.

Det är verkligen dags för Språklyftet nu. Gärna redan igår.

Språklyftet - det är dags nu!

Hur många barn och ungdomar ska få lämna skolan utan att ha fått tillgång till rätt verktyg och strategier för att utveckla ett språk att tänka och lära på? Vi har i mätningar efter mätningar fått ta del av sjunkande resultat och larmrapporter om att elevers kunskapsnivå sjunker och att deras läsförmåga försämras. Vi får dessutom ta del av nödrop från universiteten att "att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket." Hur länge ska vi låta detta fortgå? Hur många elever ska få misslyckas innan vi gör något?

Det har redan fått gå för långt, enligt mig. Det är verkligen dags för Språklyftet i svensk skola!

Hur ska elever kunna utveckla sina tankar och sin kunskap om de inte har ett fullgott språk att använda sig av? Hur ska eleverna kunna läsa, förstå och lära av skriftliga texter om de inte har en välutvecklad läsförmåga? Hur ska de kunna analysera och värdera eller beskriva och förklara om de inte har ett språk att kunna kommunicera på?

Hur ska eleverna kunna ta till sig undervisningen i ett ämne om de texter (utifrån ett utvidgat textbegrepp) som används i undervisningen har ett outtalat syfte och outtalade språkliga drag och språkliga mönster? Att gå igenom "svåra ord" räcker inte på långa vägar, språket är betydligt mer komplext än så. Om vi inte undervisar explicit i hur texter är uppbyggda kan vi inte heller kräva att eleverna ska klara av att producera egna texter i samma genre.

Hur ska eleverna kunna välja mellan olika språkliga strategier eller inlärningsstrategier om vår undervisning inte tränar eleverna i just dessa strategier? Hur ska eleverna kunna förstå en texts språkliga mönster och språkliga drag om inte vi lärare är medvetna om vad som kännetecknar en argumenterande text, en förklarande text eller någon annan typ av text som vi använder oss av i vår undervisning?

Morrica är inne på samma ämne och hon ställer frågan Så - vad gör vi åt saken? Mitt spontana svar är Språklyftet!

Att arbeta språk- och kunskapsutvecklande i alla ämnen är oerhört viktigt för att elever ska kunna nå skolframgång och därför behöver vi en satsning på kompetensutveckling för ALLA lärare i dessa frågor. Vi behöver dessutom en satsning på att utveckla lärares läsundervisning för läsundervisning ska ske i alla ämnen i alla årskurser. Vi behöver överlag en satsning på att lyfta vikten av litteracitet i svensk skola och därför är det enligt mig och många fler dags för Språklyftet!

Ett språklyft efterfrågas även av ett flertal regionala samordnare för språk-, läs- och skrivutveckling så det är inte bara en fråga som rör undervisning av flerspråkiga elever. Det är en större fråga än så. Det är en demokratisk fråga i allra högsta grad för just nu har vi en stor andel barn och ungdomar som lämnar skolan utan att "kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet". (Vilket jag även berör i mitt Skollyftet-inlägg En skola för alla - en utopi.) Med detta sagt uppfyller inte skolan, enligt mig, kravet "att eleverna inhämtar och utvecklar sådana kunskaper som är nödvändiga för varje individ och samhällsmedlem." (Lgr 11) och det är väldigt oroväckande.

I Lgr 11 har språket en oerhört viktig ställning, vilket vi alla redan känner till:

"Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga." (Lgr 11, kap 1)

Vikten av att utveckla elevernas svenska språk genomsyrar hela läroplanen och det första kunskapsmålet i Lgr 11 lyder så här:

"Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt." (Lgr 11, kap 2.2)

Sedan återfinns språkliga förmågor i alla ämnen och många delar av kunskapskraven är omöjliga att uppnå utan en god språklig förmåga vilket talar om för oss att språket är av yttersta vikt för elevernas kunskapsutveckling. Vi kan alltså inte titta på ämneskunskaper utan att fundera över vilka språkliga förmågor som krävs för att utveckla just de ämneskunskaperna. Är det så förvånande att eleverna tycker NO-språket är för svårt att förstå när lärare i naturvetenskapliga ämnen inte alltid är medvetna om vad som vållar språkliga svårigheter i just deras ämnen? Vi måste börja med oss själva och vårt ansvar att utveckla elevernas språkliga förmågor i alla ämnen.

Ska då lärare i t ex naturvetenskapliga ämnen således även vara språklärare? Nej, det kanske är en utopi, men om man som ämneslärare inte har kunskap om hur man kan göra sin ämnesundervisning mer språkinriktad borde finnas en "språkutvecklingslärare" att ta hjälp av. En "språkutvecklingslärare" är en lärare som är expert på språket i ämnet och som kan handleda ämneslärare genom att synliggöra vad det är i texterna och undervisningen som kan skapa språkliga hinder för elevernas kunskapsutveckling. En "språkutvecklingslärare" kan dessutom ge förslag på läsrelaterade aktiviteter, hur man undervisar i läsförståelse och hur man med hjälp av stöttning kan förtydliga i stället för att förenkla.

Språket är nyckeln till skolframgång och för att fler elever ska lyckas i skolan måste vi satsa på språket. Från början. Från förskola ända upp till högre utbildning. I alla ämnen, i alla årskurser och under varenda lektion. Det är vårt uppdrag och vår skyldighet på samma sätt som att "använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt" är en rättighet för alla barn och ungdomar i Sverige.

Läs även min debattartikel om Språklyftet i Skolvärlden: Språk är nyckeln till framgång

Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt.

Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval.  I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en  plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat.  Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen

Duscha efter idrotten?

Vi har haft en twitter-diskussion, initierad av Frida, om detta med att vi "tvingar" eleverna att duscha efter idrotten trots att det inte finns någonting i något styrdokument som hävdar att eleverna måste duscha efter idrotten. Anne-Marie Körling sammanfattar sina tankar i ett väldigt läsvärt inlägg: Duscha efter idrotten? (läs det inlägget först om du ännu inte gjort det) och jag har svarat med en lång kommentar för det finns en aspekt som hon inte tar upp. Den aspekten gäller alla våra nyanlända elever i den svenska skolan som inte har socialiserats in i vårt "duscha-och-byta-om-tillsammans-med-andra"-tänk som vi trots allt har i den svenska skolan.

Jag vet inte hur många elever jag har haft genom åren som antingen har "glömt" idrottskläder, eller i alla fall handduken, när det är dags för idrott. Eller som helt plötsligt blivit "sjuk". Jag har inte nöjt mig med dessa kommentarer, jag har frågat och försökt ta reda på om det finns en bakomliggande anledning till dessa kommentarer och väldigt, väldigt ofta har det med duschandet att göra. Antingen är det grejen med att duscha i ofräscha duschar eller så är det grejen med att byta om/klä av sig naken och duscha tillsammans med andra. Eller så är det på grund av att det är oroligt och stökigt och de övriga anledningarna som Anne-Marie skriver om i sitt inlägg. Det har i stort sett aldrig med själva idrottsämnet att göra. De gillar idrott, de gillar bara inte att duscha efter idrotten.

Sedan är det detta med alla föräldrar som har ringt till mig och snällt bett om att deras elever ska få slippa duscha efter idrotten på vintrarna för att inte barnen ska bli sjuka. Jag vet att det till och med i varma länder är svårt att få människor att gå ut med blött hår, många är väldigt övertygade om att man blir sjuk då, kanske har de rätt? Vem är jag att säga att de har fel? Och vilket är mitt argument? Jag kan varken hänvisa till skollag eller läroplan. Vad ska jag prova med? "Ditt barn måste duscha för att...inte lukta svett?" Svaret blir då: "Mitt barn duschar hemma. Hen blir inte så svettig på en idrottslektion så hen luktar illa." Vilka argument har jag då kvar? "Ditt barn måste duscha för att... alla andra måste det?" Ohållbart.

Helt ärligt ska jag säga att jag sett mellan fingrarna många gånger. Jag har påpekat att man ska duscha men inte gjort något åt saken när så inte har skett. Jag har inte tyckt att det är värt att ta en fajt om dusch-frågan. Hellre att eleverna är med på idrotten och hoppar över duschen än att de inte är med alls, har jag resonerat. Idrottslärare och andra lärare har inte alltid tyckt som jag.

I vissa fall har man kunnat hitta alternativa lösningar. Att elever har fått låna lärarduschen t ex och på så sätt fått ett eget litet omklädningsrum och egen dusch. Men det fungerar ju inte om man har många "duschrädda" i varje klass. En annan lösning kan ha varit att eleverna har fått byta om inne på toaletten och där tvättat av sig lite. En tredje lösning kan ha varit att eleven fått stanna kvar och byta om sist och således duscha ensam. En fjärde är att eleven helt enkelt får ta ansvar för sin egen hygien och duscha hemma.

Ytterligare en lösning, som Olof Jonsson påminde mig om på twitter, är att eleverna helt enkelt inte byter om alls men den lösningen är nog inte populär bland idrottslärare. Fast om eleverna har idrottsvänliga kläder på sig borde det inte vara en omöjlighet. Väl?

Argumentet jag får höra när jag lyfter denna fråga är att vi inte kan ha speciallösningar för vissa elever när alla andra måste duscha efter idrotten. "Måste?", undrar jag och på den frågan blir det oftast tyst. Tydligen måste alla duscha efter idrotten men ingen kan riktigt förklara varför det är så viktigt att detta sker.

Jag tror att det ligger mycket historia och tradition i varför vi i skolans värld tycker det är så viktigt att duscha efter idrotten. För visst var det så förr i tiden att många (fattiga) barns enda möjlighet att få duscha och tvätta sig rena var i skolan?

Känner ni igen er i dusch-dilemmat och hur har ni då löst problemet?

Ett eller två svenskämnen?

Debatten kring svenska som andraspråksämnets framtid fortsätter. Ni vet redan att Lena Fridlunds doktorsavhandling från i våras snabbt plockades upp av media för att belysa det som inte fungerar. Även från politikerhåll har frågan om vi verkligen ska ha två svenskämnen lyfts. Både Jan Björklund och Erik Ullenhag lyfte denna fråga i höstas vilket ledde till många funderingar från alla oss som arbetar med och för svenska som andraspråk.

Att svenska som andraspråk inte fungerar som det ska är vi alla överens om hur löser vi det? Genom att helt enkelt ta bort svenska som andraspråksämnet eller försöka utveckla ämnet? Björn Kindenberg resonerade vidare och lyfter viktiga frågor som vi alla borde bära med oss när vi debatterar denna komplexa fråga.

Aina Bigestans har tittat närmare på Fridells doktorsavhandling och ställer sig kritisk till vissa delar. Samtidigt väcker Fridlunds avhandling många viktiga frågor och Aina Bigestans ber oss alla fundera över följande frågor:

• Känner jag igen Lena Fridlunds beskrivning i min egen skola?
• Tänker vi så här som hon påstår att sva-lärarna gör?
• Är vi så här dåliga på att motivera ämnet?
• Använder vi våra tester enbart för att legitimera vår egen verksamhet?
• Underlåter vi att se till att sva-eleverna får kommunicera så mycket som möjligt på lektionerna?
• Har vi byggt en organisation kring sva-eleverna som gör att de springer hit och dit och rycks bort från t ex kontinuerlig ämnesundervisning?
• Har vi byggt upp en undervisningsverksamhet kring dessa elever som går ut på att de ska ha lägre ställda krav, mindre förväntningar på sig?
• Har vi byggt upp en organisation som gör att de elever som placeras i sva-undervisning aldrig kommer därifrån?
• Har vi byggt upp en verksamhet där bedömning av elevernas språkkunskaper och språkutveckling inte finns?
• Har vi byggt upp förberedelseklasser där övergång till undervisning i ordinarie klass enbart sker på basis av personliga, sociala och emotionella egenskaper hos eleverna?

Låt oss fundera över dessa frågor. Ser det ut så här i svenska skolor idag? Är så fallet har vi betydligt mer att jobba med än vad vi kanske känner till.

Men lösningen, då. Är det att helt enkelt ta bort svenska som andraspråksämnet? Nej, tycker ledande professorer, forskare, docenter och universitetslektorer från Göteborgs, Lunds och Stockholms universitet och Malmö högskola i en debattartikel som publicerades i Lärarnas Tidning och som går att läsa på Lärarnas Nyheter och på Göteborgs Postens sida. De avslutar sin debattartikel så här:

För att ge svenska som andraspråk dess rätta legitimitet behövs en omfattande och långsiktig satsning på ämnet, såväl i skolan som i lärarutbildningen, samt en attitydförändring mot mångkultur som »mainstream«.

Jag håller med. Att ta bort är inget alternativ. Att satsa och utveckla och låta kompetensen sprida sig till skolans alla ämnen och skolans alla lärare är rätt väg att gå.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om avveckla svenska som andraspråk, svenska som andraspråk, skoldebatt, skolforskare,

Svenska für alle. Eller kunskap till alla?

Det blåser kring svenska som andraspråksämnet igen. Det gör det lite då och då, har jag märkt.

Häromveckan var det en mamma som i SR P1 ställde sig mycket frågande till varför hennes son skulle läsa svenska som andraspråk när han är född i Sverige. I samma radioprogram intervjuades Lena Fridlund, lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet, utifrån hennes avhandling "Interkulturell undervisning - ett pedagogiskt dilemma. Talet om undervisning i svenska som andraspråk och i förberedelseklasser". En avhandling där Lena Fridlund verkligen sätter fingret på vad som inte fungerar speciellt bra när det gäller svenska som andraspråksundervisningen och inkluderingen. Om hennes resultat sedan är överförbart på Sveriges alla skolor och 70 000 andraspråkselever låter jag vara osagt, hon har undersökt två skolor men även Skolinspektionen har haft synpunkter på hur det språk- och kunskapsutvecklande arbetet fungerar i skolorna så det ligger nog en hel del sanning i avhandlingen. Här kan du lyssna på Lena Fridlund när hon berättar om sin avhandling och sina resultat i SR International 28 juni 2011.

Även Expressens ledarredaktion skriver om svenska som andraspråksämnet, att det borde avskaffas till förmån för ett svenskämne, svenska für alle. Expressen hänvisar till de uttalanden som Erik Ullenhag och Jan Björklund gått ut med, att de ska se över svenska som andraspråksämnet, vilket jag bloggat om tidigare. Lägger man fram fakta så som SR P1 har gjort och nu även Expressen så håller jag med om att ämnet ska bort, gärna nu på en gång. Ett ämne som segregerar och motverkar integration i det svenska samhället vill vi ju inte ha. Ett ämne där lärarna har låga förväntningar på eleverna och där undervisningen är lösryckt från skolans andra ämnen vill vi inte heller ha. Bort med detta ämne på en gång så löser vi allt! Eller?

Sanningen är som bekant inte så svart och vit.

En väsentlig del som saknas i både inslaget i SR P1 och i Expressen är den lilla del av skolförordningen som handlar om behov. Skolförordningens 5 kap 14§ lyder så här (min kursivering):

Undervisning i svenska som andraspråk ska, om det behövs, anordnas för
1. elever som har ett annat språk än svenska som modersmål,
2. elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet, och
3. invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare.

Notera en gång till att det står om det behövs. Det står inte att alla med ett annat modersmål ska läsa svenska som andraspråk. Det står inte heller att svenska som andraspråk ska ske i en annan grupp med en annan lärare avskilt från den övriga undervisningen. Men det står inte heller hur vi ska ta reda på vilka elever som har detta behov, bara att de elever i behov av svenska som andraspråk ska få undervisning i detta ämne. Vi måste således helt enkelt ta för givet att sonen till mamman i reportaget ovan har ett behov av svenska som andraspråksundervisning.

Att ta reda på vilka elever som har detta behov är inte lätt och det finns inga lätta testverktyg eller bedömningsinstrument till vår hjälp. Språktillägnande och språkutveckling är synnerligen komplexa processer som inte är lätt att sätta fingret på, för vad kan man när man kan ett språk? Och hur mycket svenska behöver man egentligen kunna för att klara av ämnesundervisningen i skolan? Att man är född i Sverige, är det en garanti för att man kan klara av den svenska skolan? Det finns inga enkla svar på dessa frågor och Magister Björn resonerar vidare om detta i ett väldigt läsvärt inlägg.

För att återgå till detta med behov. Vilka behov har en flerspråkig elev i den svenska skolan idag? Om vi tittar på de flerspråkiga elevernas resultat så är det tydligt att vi inte kan tillgodose elevernas behov för alltför många lämnar skolan utan godkända betyg. Det är tydligt att många elever inte har ett tillräckligt starkt svenskt språk för att klara av ämnesundervisningen på högstadiet. Att utveckla ett nytt språk samtidigt som man ska tillägna sig ny kunskap på sitt nya språk är en oerhört kognitivt krävande process. Dessutom krävs det att läraren är insatt i hur man lär i och på sitt andraspråk och att läraren är medveten om vilka som är de språkliga fallgroparna i ämnesinnehållet. Det krävs att läraren är medveten om vilka språkliga mål man vill att eleverna ska nå och att man vet hur man ska få eleverna att nå dit. Det krävs att läraren känner till vikten av att förtydliga ämnesinnehållet i stället för att förenkla, att stötta och ge elever strategier och mallar för hur man tillägnar sig kunskap samt hur man läser och skriver olika texter. Kort sagt, det krävs att alla lärare i skolan är insatta i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande.

Kan svenska som andraspråkslärarna ensamma lösa problemet med att de flerspråkiga eleverna inte når godkända resultat i skolan? Kan svenska som andraspråksämnets existens ställas till svars för detta? Och framför allt, löser vi problemet genom att helt enkelt ta bort ämnet?

Mitt svar är nej. Vi löser ingenting genom att ta bort ämnet och sänka behörighetskraven för svenska som andraspråkslärare. Det är att börja i fel ordning och gå tillbaka till hur det såg ut förr. Vi måste göra tvärtom. Vi måste se till att alla lärare blir medvetna om problematiken och vi måste se till att alla lärare inser att de flerspråkiga elevernas språk- och kunskapsutveckling rör oss alla. Skolverket belyser detta genom boken Greppa språket som alla lärare borde läsa.

Svenska für alle, skriver Expressen. Jag tycker det är att se lite snävt på elevernas skolgång. Jag tycker kunskap für alle vore en bättre rubrik. Alla elever i Sverige har samma rätt att utveckla de förmågor som står i Lgr 11 men alla elever har inte samma möjligheter att lyckas. Det handlar om väldigt mycket mer än ett eller två svenskämnen. Låt oss lägga tid och energi och tala om det i stället.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Expressen, SR P1, språkutvecklande arbetssätt, avveckla svenska som andraspråk,

Mitt skolår 2011

2011 var ett händelserikt år för alla oss i skolvärlden. Extra mycket har hänt i de sociala medierna när det gäller skolfrågor och mer om det har jag skrivit om på Skollyftet om ni är intresserade av att läsa. Och kanske tycka till lite?

Jag skriver om mina tankar och minnen från Skolåret 2011 på #Skollyftet. Hur var ditt Skolår 2011? Berätta! skollyftet.se/2011/12/28/sko…

— Anna Kaya (@Anna_Kaya) December 29, 2011

Väl fungerande skolor är allas ansvar

 På SVD Brännpunkt skriver Skolinspektionen idag att de är beredda att straffa de huvudmän som inte ser till att det satsas för att de skolor med hög andel flerspråkiga elever ska nå goda resultat. Skolinspektionen skriver att dåliga skolresultat ofta skylls på yttre faktorer som att skolorna har hög andel elever med flerspråkig bakgrund, eleverna har kortutbildade föräldrar (ok, de skriver lågutbildade men jag använder kortutbildade) och andra förklaringar som inte skolan kan påverka.

Såklart kan en del av orsakerna handla om detta, men att skylla ifrån sig är samma sak som att inte ta ansvar. För huvudmännen, skolorna och de enskilda lärarna har ett stort ansvar att ta. Samt föräldrar och elever. Och rikspolitiker. Faktum är att om vi vill ha väl fungerande skolor i ett väl fungerande samhälle är det allas vårt ansvar.

Så. Vad kan huvudmän, som har många skolor med låga resultat och hög andel elever med flerspråkig bakgrund, göra för att höja resultaten? Jag skriver som jag brukar göra. Satsa från början och låt det kosta. Satsa på mindre barngrupper i förskolan, satsa på att kompetensutveckla förskolepersonal, förskollärare och övriga lärare i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Låt det finnas plats för alla barn i förskolan för det är i förskolan vi språksocialiserar in barnen i skolspråket, det språk som är nyckeln till skolframgång, precis som jag skrev i ett inlägg om hur man kan vända resultaten i Rosengård.

Arbetet i förskolan är av yttersta vikt för att barnen ska lyckas i sitt framtida skolarbete. Det finns forskning som visar att barn som gått i en pedagogiskt stark förskola lyckas bättre i skolan än andra (Jag kan inte länka just nu men vet du vilken undersökning jag pratar om får du gärna länka) och när det gäller flerspråkiga elevers skolframgång tror jag det är ännu viktigare.

När barnen väl börjar skolan måste vi lärare ha kompetens i hur man lär på sitt andraspråk, vi måste veta vad som är modersmålspåverkan och vad som är annat. Vi måste veta vad det är i skolspråket som vållar svårigheter och vi måste kunna dokumentera våra elevers framsteg. Många av elevernas "fel" är i själva verket tecken på utveckling men utan kompetens i andraspråksutveckling går dessa tecken lärarna förbi. När jag funderar över detta blir jag riktigt, riktigt irriterad över att det inte krävs kompetens i svenska som andraspråk för 1-3-lärare för att bli behörig att undervisa i ämnet svenska som andraspråk. Behörighet i svenska räcker enligt förordningen. Och tro mig, det räcker inte. Det ultimata vore om man kunde arbeta två lärare i varje klass. En andraspråksexpert och en ämnesexpert. Eller liknande kombinationer. En annan bra lösning vore att det fanns möjlighet att arbeta i mindre grupper. Inte för små men inte alls så stora som klasserna ofta är nu.

Vi måste även låta de elever som har ett starkt modersmål får fortsätta att utveckla detta samtidigt som de får kunskapsutveckling i form av studiestöd. Detta har eleverna rätt till men det är långt ifrån alla som får det.

Det finns skolor som lyckas bättre än andra och jag tror att det som kännetecknar dessa skolor är att de tar ansvar. De förändrar och utvecklar. De inser att det inte går att använda samma arbetssätt och material med flerspråkiga elever som med helsvenska. De inser att det inte går att se på svenska som andraspråk som ett "stödämne", ett ämne man går ifrån och läser i en skrubb någonstans utan de lyfter in språkutvecklingen i skolans alla ämnen. Dessa skolor ser möjligheter i stället för problem och de lyfter sina elever i stället för att placera dem i fack som de har svårt att ta sig ur.

På ett sätt blir jag tacksam över att Skolinspektionen så starkt påpekar att detta faktiskt är huvudmännens och skolornas ansvar. På ett annat sätt blir jag oerhört beklämd över att detta över huvudtaget ska behöva bestraffas. Något så självklart.

Väl fungerande skolor är allas ansvar. Vi måste lära av varandra. Vi måste inse att skolframgång kostar mer i vissa områden än andra och att det enda sätt vi kan bryta upp vårt segregerade samhälle är att bygga upp en likvärdig förskola och skola där alla barn ges möjlighet att lyckas.

Det är allas vårt ansvar. Var vi än bor och var vi än arbetar.

Tillägg: Ser nu att även GP skriver om Skolinspektionens eventuella sanktioner.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, skoldebatt, svenska som andraspråk, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling, kunskapsutveckling, förskola, modersmålsundervisning

Skollyftet och jag

Min blogg har varit lite vilande några dagar nu. Mycket tid och energi går åt Skollyftet och det arbete vi gemensamt gör för att låta lärarnas röster höras i debatten.

Skollyftet sprids och nämns i bl a i GP idag, och av olika personer och idag dubbelpostas även mitt inlägg om rundgång i skoldebatten av Second Opinion.

Passa på att tyck och tänk om skolan du också. Delta i Skollyftet och gör din röst hörd.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skollyftet, skoldebatt,

Att lyfta goda exempel

Jag har läst Aftonbladets livegranskning Skolraset och funderar om jag verkligen vill lägga ner tid och energi på att få min lärarröst hörd i det forumet. Missförstå mig rätt, det är bra att media granskar skolan, friskolorna och bakomliggande, eventuellt ekonomiska, intressen men jag tror inte det är rätt forum för mig. Jag vill lyfta goda exempel. Jag vill blicka framåt. Jag vill utveckla skolan utan att behöva skuldbelägga och leta syndabockar på vägen. Vi har inte tid med det. Vi har en generation barn och unga som inte kan vänta längre nu.

Så. Därför har jag bestämt mig för att fokusera på det positiva med vår svenska skola. Kanske i form av #skollyftet i stället för #skolraset Och eftersom jag är fast övertygad om att vi kan få alltfler elever nå skolframgång om vi bara använder rätt verktyg så tänker jag lista några goda exempel där man har lyckats förbättra skolans och elevernas resultat med hjälp av ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i alla skolans ämnen.

Knutbyprojektet var ett språkutvecklande projekt på Knutbyskolan, Rinkeby, Stockholms stad, från 2004 till 2010 och när man läser Knutbyskolans kvalitetsredovisning 2009 (.pdf) kan man läsa:

Elevernas resultat på NP har detta år radikalt förbättrats, se nedanstående
jämförelse.
Resultat i svenska 1998-2008 i snitt 57%, årets resultat 93%
Resultat i engelska 1998-2008 i snitt 70%, årets resultat 91%
Resultat i matematik 1998-2008 i snitt 65%, årets resultat 93%

Det är en rejäl förbättring. Kvalitetsredovisningen för 2010 visar ett, igen, försämrat resultat men det kan delvis förklaras med ett stort antal nyanlända elever i årskurserna som deltar i nationella proven.

På Brotorpsskolan i Bagarmossen har ett antal lärare deltagit i Stockholm stads "Reading to learn"-projekt och de tycker att deras nyvunna kunskaper leder till att de nu kan nå alla elever.

Arbetssättet ger dessutom ett konkret samarbete mellan olika ämnen och man kan läsa avancerade texter, dessutom tar eleverna snabbt till sig metoden och lär sig korrekta vetenskapliga begrepp.
- Många elever med stora svårigheter har tack vare den explicita undervisningen kunnat lyftas väldigt snabbt. Vi har hittat verktygen som vi behöver och alla vinner på Reading to Learn, säger Birgitta Thorander. (lärare i sv,sva och spanska)

Mer om detta kan man läsa på Skolverkets sida om hur Read to Learn lyfter skriftspråket. Ämneslärarföreningen LiSA (Riksförbundet lärare i svenska som andraspråk) skriver även om detta i tidningen Lisetten, nr 1/2011 och just det numret finns att ladda hem som .pdf-fil.

Språkforskningsinstitutet i Stockholm är en stor resurs och borde vara en stor inspirationskälla för andra kommuner i Sverige.

Vet du om goda exempel där fler elever når bättre resultat med hjälp av ett genrepedagogiskt arbetssätt får du gärna fylla på listan. Jag länkar mer än gärna!

Har du andra goda exempel på lyckade framgångsfaktorer för svensk skola är det minst lika viktigt! Nu ska vi lärare inte vara tysta längre.

Låt oss lyfta de goda exemplen! Tillsammans!

Uppdaterat:

Marie Linder skriver om ett i särklass gott exempel som också handlar om #merkateder-debatten.
Robert Wallden skriver om ett gott exempel på hur de arbetar med bedömning för lärande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om genrepedagogik, goda exempel, skollyftet, skoldebatt, språkutveckling, kunskapsutveckling,

Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Dagens Maciej Zaremba-artikel i DN väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan förståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som "Förklara begreppet parlamentarism". Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad det innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt "varför"- och "hur"-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom "svåra ord" och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i skolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns först i ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lgr11, lärarrollen, kunskapsutveckling, mediebild, reflektion, språkutveckling, skoldebatt