Lämnar grundskolan med sämre betyg

I Skolvärlden kan man läsa en artikel om att invandrarelever Lämnar grundskolan med sämre betyg. "Det är upprörande", säger Skolverkets undervisningsråd Lena M Olsson, "och visar att skolan inte klarar sitt kompensatoriska uppdrag."

Hela artikeln kan ni ju läsa själva. Jag tänker inte debattera innehållet för jag håller med. Allt fler barn idag misslyckas i den svenska skolan trots att de borde lyckas. Någonstans går det fel.

Lena M Olsson svarar på frågan vad vi kan göra åt det att det är en politisk fråga. Att det behövs förändringar i vårt numera väldigt segregerade samhälle. Det kan man ju hålla med om men att lägga hela ansvaret på politikerna kommer inte leda till några större förbättringar. Att lägga skulden på politikerna hjälper inte heller.

Vi måste här och nu stanna upp och fundera över vad vi kan göra. Du och jag och alla andra som möter dessa elever som misslyckas. Vi kan alla göra skillnad.

Låt oss titta tillbaka hur det var innan 90-talets stora nedskärningar. Då var modersmålsstöd i förskolan snarare regel än undantag. Det tog man snabbt bort när det skulle sparas in på pengar. Barngrupperna blev större och större och deltidsförskolor och språkförskolor lades ned på löpande band. Allt fler "invandrarbarn" stannade i hemmet fram till den dag då de började i förskoleklassen. Eller i år 1.

Vad spelar detta för roll, tänker ni. Är förskolan så viktig?

Ja, vill jag hävda. Förskolan är otroligt viktig. I förskolan språksocialiseras barn in i vårt svenska språk. De får möta vårt svenska sätt att kommunicera på och då menar jag inte bara språk med ord. I förskolan läggs även grunden till det språk vi kallar för skolspråk, det språk man måste kunna behärska för att kunna lyckas i den svenska skolan. Ett språk som inte heller bara handlar om ord och det som sägs utan lika mycket om det som inte sägs. Som man förväntas känna till.

Jag vill nu lyfta två viktiga forskningsprojekt som inte alls är nya men ändå oerhört viktiga. Det handlar dels om Kerstin Nauclérs och Sally Boyds "Crosscultural Perspectives on Interaction with Minority and Majority Children at Home and in Pre-school" samt Margaret Obondos och Christina Rodell Olgaçs ”Broar mellan hemmet och skolans kulturer – en studie av språksocialisation hos somaliska barn i hemmet och i förskolan.”

I båda dessa projekt vill man ta reda på hur den språkliga socialisationen går till och vad som skiljer denna socialisering åt i olika kulturer. Så här beskrivs projekten i en artikel publicerad på Lärarförbundets hemsida:

Båda undersöker hur barnens språkliga socialisation går till – alltså hur de lär sig språk, attityder, beteende och identitet – genom umgänge med vuxna och andra barn. Inspirerade av engelska studier använder de termen ”skriftspråkande”. Ett begrepp som myntats av Caroline Liberg, och som avser skriftspråkutveckling i vidare bemärkelse än den rent tekniska läs- och skrivinlärningen.

Skriftspråkande i förskoleåldern sker tillsammans med vuxna i samtal kring böcker och texter. Hur skriftspråkandet ter sig skiljer sig mellan olika kulturer. Det blir tydligt i projekten, som bland annat koncentrerar sig kring bokläsning, hemma och i förskolan. I både svenska och turkiska familjer är det
mammor, inte pappor, som läser sagor, i de flesta på fall sitt modersmål. Men de gör det på olika sätt.

De turkiska mammorna berättar sagan, och barnets roll är att lyssna. De svenska mammorna förväntar sig att barnen ska delta i sagoberättandet. De får i större utsträckning hjälpa till att berätta, och svara på frågor. Ett sätt att interagera som dominerar också i förskolan.

–De flesta majoritetsbarn, alltså barn från medelklass och arbetarklass, får lära sig det här sättet att förhålla sig till text. De lär sig att läsa mellan raderna, och använda sig av texten, som man gör i det typiska skolsamtalet, säger Kerstin Nauclér. Däremot får de inte lära sig ett mönster för att berätta en saga.

I de turkiska familjerna sker den språkliga socialisationen delvis på ett annat sätt. Barnen får lyssna till en sammanhängande berättelse, och blir duktiga på berättargrammatik. De kan skilja ut huvudhandlingen, och är mycket snitsigare än sina svenska jämnåriga på att hålla en röd tråd i en berättelse. En kunskap som, trots att den är viktig, inte efterfrågas i förskolan. Där förväntas de visa upp vad de kan, genom att svara på frågor om texten.

–Deras ovana tolkas som oförmåga. Men det handlar också om att de har
andra förväntningar på vuxna, säger Kerstin Nauclér.

Det som vi som arbetar i grundskolan måste ta till oss av, och som pedagoger i förskolan måste fortsätta att utveckla, är ju att vi måste synliggöra dessa kulturella skillnader utan att på något sätt värdera dem. Som det är nu vet vi inte tillräckligt mycket om hur vi ska möta dessa elever, som vi tycker inte "kan" något men som troligtvis har enorma kunskaper som vi inte värdesätter.

Artikeln fortsätter så här:

Inte alla familjer följer medelklassmönstret. Till exempel har få afrikanska familjer vanan att läsa godnattsagor för barnen. En ritual som är grundmurad hos de flesta svenskar.

–Man måste förstå att barnen kommer till förskolan med helt annorlunda erfarenheter. De måste socialiseras in i ett annat förhållningssätt till språk och skrift, betonar Margaret Obondo.

Bland minoritetsbarn är det många som inte får samma träning i skriftspråkande hemma som svenska barn. Också i förskolan får de öva mindre än sina svenska kamrater på att berätta och förklara; de svenska förskollärarna berättar inte sagor på samma sätt för de turkiska barnen. De läser sagan rätt och slätt, och ställer inte de vanliga frågorna.

–De har låga förväntningar på vad barnen kan klara, säger Kerstin Nauclér. Det är lätt att få uppfattningen att barnets kognitiva nivå är låg, eftersom de bara talar lite svenska.

–Men för de tvåspråkiga barnen ligger språknivån lägre än den intellektuella, infogar Margaret Obondo. De kan, men språket räcker inte.

Förskollärarna har den svåra uppgiften att göra läsningen och samtalandet intressant, trots barnens
knappa ordförråd. Att fokusera på vad de kan i stället för att uppehålla sig vid deras brister.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är för de barn som inte får chans att språksocialiseras i förskolan. De som kommer direkt till den svenska skolan som är anpassad efter svenska barns förmodade förkunskaper och erfarenheter. Barn är inte som oskrivna papper när de är 6 år. De har redan skaffat sig stor kunskap. Vad vet vi om den? Och bryr vi oss om att fråga? Och hur ställer vi egentligen frågor? Och vad förväntar vi oss för svar?

Men frågan är då om det sedvanliga sättet att testa barnens kunskap genom enkla frågor är rätt metod? Det står inte högt i kurs hos någon av de två forskarna.

Kerstin Nauclér har ett exempel: En förskollärare läser saga tillsammans med en femåring. ”Hur ser man att det är natt?” undrar pedagogen. ”För att pojken sover”, svarar flickan. Men förskolläraren har siktat in sig på att beviset för att det är natt är att månen lyser, och ger sig inte förrän barnet svarar ”måne”.

–Man hamnar lätt i en sorts idiotfrågande. Det går mest ut på att lära sig benämna. Vad som behövs är att komma på ett sätt att utveckla samtalet utöver texten. Annars lär sig barnen att det bara finns ett riktigt svar. Det är inte alls utvecklande, vare sig för språket eller lärandet. För minoritetsbarnen som ska lära sig ett nytt språk blir ”testingmetoden” förödande, säger Margaret Obondo.

–De får alldeles för lite utrymme att själva ställa frågor och lära sig nya ord. De får heller ingen uppmuntran att utveckla sina tankar.

I projektet i den somalisktalande förskoleavdelningen är målet att barnen ska kunna klara sig bra i skolan när de blir större.

–De behöver lära sig ett skolrelaterat sätt. Att använda språk för att kunna förklara, värdera och berätta. Det är svårare för dem, för de måste klara två saker samtidigt: att lära sig språket, samtidigt som de lär sig genom språket.

Margaret Obondo tar ett exempel från sitt projekt på en utvecklande typ av interaktion mellan barn och vuxen: Ett av de somaliska barnen sitter tillsammans med en svensktalande förskollärare och tittar på en serie bilder. Förskolläraren öppnar med att be barnet berätta vad det är han ser. Ett samtal utspinner sig, där pojken associerar från bilderna till händelser i hans familj. Pedagogen följer med och frågar på ett sätt som kräver svar som går lite ovan barnets nuvarande utvecklingsnivå. Hon tar också tillfället att lära pojken nya svenska ord.

–Förskolläraren assisterar i stället för att testa. Det viktiga är att prata kring texten på ett sätt som ger möjlighet att relatera den till egna erfarenheter, så att det inte bara handlar om här och nu, förklarar Margaret Obondo.

–Det är också viktigt att kunskapsnivån i samtalet är lite högre än den barnet befinner sig på redan. Annars lär man sig ingenting.

Så. Hur ska vi få fler elever att lyckas? Jo, genom kunskap. Och då pratar jag i första hand om att vi pedagoger måste lära oss mer om de barn vi möter. Vi måste veta var vi ska börja. Var vi ska utgå ifrån. Vi kan inte längre utgå ifrån att vi vet vad barnen har med sig och att vi kan göra som vi alltid har gjort. För det fungerar ju onekligen inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, förskola, kunskapsutveckling, litteraturtips, läsning, läsinlärning, modersmålsstöd, Somalia, svenska som andraspråk, språkförskola,

utan fullgott modersmål

Det finns en ganska stor grupp svenska elever som det inte talas så mycket om. Denna ganska stora grupp består av elever utan ett fullgott modersmål. För några år sedan talade man om "halvspråkiga barn". Numera vet man att ingen kan vara "halvspråkig" men det går ju inte att komma ifrån att en hel del barn växer upp utan ett fullgott modersmål.

Hur är det möjligt, tänker kanske ni?

Många orsaker är möjliga men en stor, och svår orsak att komma till bukt med, är alla dessa barn som växer upp som "tredje-generations-invandrare" med föräldrar som inte är skolade på sitt modersmål men inte heller har ett fullgott svenskt språk. Ofta bor dessa familjer i segregerade områden där de inte kommer i kontakt med majoritetssamhället eller majoritetsspråket på andra platser än just i skolan.


Hur ska dessa barn kunna nå kunskapsmålen i den svenska skolan? Vårt språk är ett kognitivt verktyg. En väl utvecklad tankeförmåga är beroende av ett väl utvecklat språk. Har man ett språk kan man skaffa flera. Hur många som helst. Men hur klarar man av att utveckla kunskap om man saknar krokar att hänga upp kunskapen på?


Barnen har sitt modersmål som ett "umgängesspråk" och de behärskar det som forskarna kallar "basen" i språket. Dvs det allra mest grundläggande i språket, de ord och begrepp som barn lär sig i familjen innan skolstart. När barn sedan börjar skolan påbörjas det som kallas "utbyggnad" av språket och den delen pågår hela livet. Eftersom föräldrarna till dessa barn själva har stora kunskapsluckor i sitt modersmål kan de inte ge sina barn ett rikt modersmål och många av dessa barn ser därför svenskan som deras modersmål. Fast i skolans värld är det inte alltid så, för dessa barn saknar saknar alltför mycket i "basen" i svenska.

Det är svårt. Barnen ramlar lätt mellan stolarna... Ska de läsa svenska som andraspråk fastän de har svenska som modersmål? Eller har de ett annat modersmål fastän det egentligen är svenska som är deras starkaste språk och svenska som de använder hemma?

Och VARFÖR är det så oroväckande många som misslyckas och inte når målen?

Jag tror det beror på just det jag skrev först i inlägget. Dessa barn har inget fullgott modersmål.

Vad är lösningen?

• Satsa mer på modersmålsstöd i förskolan och ämnesintegrerad undervisning (ämne/modersmål/svenska som andraspråk) i skolan.
• Satsa på gratis "språkförskolor" i segregerade områden så fler barn får möjlighet att inhämta "basen" i svenska språket innan skolstart. Det finns många föräldrar som inte är i behov av barnomsorg och många av deras barn möter i sotrt sett aldrig det svenska språket. Att gå tre tim/dag i en "språkförskola" kan betyda mycket för att underlätta skolgången.
• Satsa på att öka kompetensen hos alla som möter flerspråkiga barn och elever.

Det är ett steg på rätt väg.

Det gäller att börja från början. Inte komma med halvdana hjälpinsatser när barnen redan har misslyckats!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, förskola, modersmålsstöd, modersmålsundervisning, reflektion, språkutveckling, svenska som andraspråk, språkförskola,

Bristande modersmålsstöd

Tänk att man till slut fick läsa i tidningen om att många föräldrar är missnöjda för att deras kommun/stadsdel inte anordnar modersmålsstöd i förskolan i den grad man kan önska.

Jag har länge funderat över när någon ska publicera fakta om hur pass få barn som idag får stöd i modersmålet under sin förskoletid för jag har förstått att det har dragits in en hel del på den fronten.

Fram till någon gång på 80-talet fanns det ett statsbidrag för just detta ändamål men när det bidraget försvann, och eftersom modersmålsstöd inte heller är obligatoriskt, så har modersmålsstöd i förskolan inte prioriterats. I DN idag står följande:

Från att 64 procent av alla barn med annat modersmål erbjöds stöd 1980, erbjuds
bara 13 procent modersmålsstöd i dag, enligt Ulla Nordenstam, undervisningsråd
på Skolverket.

Det är en stor minskning. Väldigt stor.

I en skrift som heter "Komma till tals, flerspråkiga barn i förskolan" står dessa tänkvärda ord i inledningen:

Sverige är mångkulturellt. Vart fjärde barn som växer upp i Sverige har sina
rötter någon annanstans i världen. De har tillgång till flera språk och fler världar än de enspråkiga svenska barnen.

Förskolan blir för många av dessa barn och deras föräldrar den första kontakten med det svenska samhället. Förskolan blir en kulturell mötesplats och har en viktig uppgift att ta tillvara de kulturella mervärdena och utveckla flerspråkigheten. En chans att berika verksamheten och varandra.

Alla barn är lika sårbara, lika starka, lika kunskapstörstande och har samma behov av stöd och kärlek. Men de är också väldigt olika. De har olika kunskaper och livserfarenheter om de har vuxit upp i Kabul, i en liten by i Somalia, i en förort till Stockholm eller på en gård tio mil utanför Pajala.

De har samma behov att bli lyssnade på och förstådda. Men de har ofta olika språk. Språket är en oupplöslig del av identiteten. Det ger självkänsla och utvecklingsmöjligheter. Språket gör att vi kan tänka, drömma, lära och uttrycka oss. Att kunna ett språk är att fungera i den kultur man befinner sig. Att kunna två eller flera språk betyder tillgång till fler världar.

Människans språkförmåga är oändlig. Det är fullt möjligt att behärska både tre, fyra eller fler språk. Därför är det så viktigt att förskolan uppmuntrar alla barn att utveckla sitt modersmål, vare sig det är persiska, mandarin eller svenska.

Språk är viktigt. Ett starkt modersmål är oerhört viktigt. Det är på den grunden man sedan bygger allt annat. Alla vet att grunden är viktig. Ändå är det där man försöker bespara.

Det är skamligt.

Intressant: Läs även andra bloggares åsikter om modersmålsstöd, förskola, flerspråkiga barn, språkutveckling,