Den sjunkande läskunnigheten - vad gör vi?

De senaste dagarna har vi kunnat läsa alarmerande rapporter om att var femte europé läser så dåligt att de inte klarar sig i det moderna samhället:

En av fem 15-åringar samt nästan 75 miljoner vuxna saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter, vilken gör det svårt för dem att få jobb och ökar risken för fattigdom och social utestängning. 

Europeiska kommissionen skickade i veckan ut ett pressmeddelande om den rapport som en expertgrupp tagit fram när det gäller att höja läskunnighetsnivån i Europa. Det är dels en alarmerande rapport om en läskunnighetskris i Europa, dels en upplyftande del som handlar om goda exempel och rekommendationer om vad som bör göras. När det gäller yngre barn gäller det bland annat följande:

Att investera i barmomsorg och förskoleverksamhet av hög kvalitet är en av de bästa investeringar som länderna kan göra i Europas framtida humankapital. Barn som har deltagit i förskoleverksamhet är mer läskunniga och har bättre resultat i skolan.

Kompetenta lärare

För oss som arbetar på låg- och mellanstadiet handlar det, som vi redan känner till, om kompetenta lärare, gärna så kallade läs-experter, vikten av tidiga insatser och utvecklade skolbibliotek samt uppmuntran att använda IKT-verktyg och digital läsning. När det gäller äldre barn skriver de i rapporten att ungdomar behöver en mer varierad läsning för att motivera alla läsare, speciellt pojkar, och att

man bör främja samarbete mellan skolor och företag för att läsinlärning ska får mer relevans för verkliga situationer.

De tar även upp aspekten att det inte längre får vara tabubelagt när det gäller vuxna som har problem med läskunnigheten och att företag, arbetsgivare, organisationer, kända personligheter etc har ett stort ansvar att prata om dessa frågor och komma med möjliga lösningar.

Invandrare och läskunnighet

Eftersom frågan om invandring och invandrare alltid kommer upp när man pratar om sjunkande skolresultat och sjunkande språkfärdigheter har expertgruppen fokuserat lite extra just på detta i pressmeddelandet. För även om många av de europeiska länderna har tagit emot många nyanlända är inte det i sig en förklaring till den sjunkande läskunnigheten i Europa:

I rapporten noteras att läskunnighet har tilltagande flerspråkighets- och migrantinslag på grund av den ökande rörligheten i Europa. År 2009 var 10 % av 15-åringarna i EU födda i ett annat land eller så var båda deras föräldrar födda i ett annat land, jämfört med 7 % år 2000. I somliga länder som Italien eller Spanien ökade procentandelen invandrarbarn fem gånger mellan år 2000 och 2010. Språkinlärning är därför allt viktigare, inte bara som kommunikationsverktyg utan som ett sätt att bygga upp ömsesidig förståelse. Medan dålig läskunnighet i sig själv inte är ett migrationsproblem (den stora merparten av barn och vuxna med dålig läskunnighet är födda i det land där de bor) anges det i rapporten att det behövs mer skräddarsytt stöd med ledning av insikt i individuella språk- och läskunnighetsbehov.

Anledningar till sjunkande läskunnighet

Så var det den andra delen av detta med den sjunkande läskunnigheten. Vad beror det på? För ett tag sedan kunde vi läsa att det nog var datorernas fel. Eller i alla fall barn och ungdomars nya datorvanor som tar tid ifrån den så nödvändiga läsningen. Det ligger säkert en hel del i det. Men är det hela sanningen? Troligtvis inte. Eftersom jag är lärare funderar jag en hel del på vilket ansvar vi i skolan har när det gäller elevernas sjunkande läsförmåga och jag läser lite om vad Skolinspektionen har att säga i frågan:

Skolinspektionens kvalitetsgranskningar av svenskämnet: ”Läsprocessen i svenska och naturorienterade ämnen, årskurs 4–6” och ”Svenska i gymnasieskolan” visar att det finns brister när det gäller bearbetningen av texter i form av samtal, frågor, gemensamt läsande, skrivande och genom kopplingar till andra texter. De granskade skolorna använder verktyg för diagnosticering av läsförmåga, vilket ger information om fortsatta behov och möjlighet till en mer individualiserad undervisning i svenska. Skolorna använder emellertid  kunskapen i liten omfattning. Sammanfattningsvis ser granskningen av svenska och naturorienterade ämnen för årskurs 4–6 och svenska på gymnasiet brister i bearbetningen av texter, elevernas möjlighet till inflytande på textval och variationen av texter som används i klassrummet. I  båda granskningarna påpekas även brister i uppföljning av läsdiagnosticering. Klassrummens möjligheter att erbjuda flerstämmig svenskundervisning och ett varierat textutbud begränsas utan ett tydliggjort  funktionellt sammanhang och utan att ungdomarnas erfarenheter, behov och intressen  är utgångspunkt. Svenskundervisningen behöver också utgå från hur texter ser ut och används utanför skolsituationen.

Vad kunde skolan gjort bättre?

Det verkar sannerligen så att vi har en hel del att utveckla när det gäller läsning och läsundervisning i skolan idag. Är du intresserad av att läsa mer om läsundervisning och vad forskningen säger rekommenderar jag den litteraturöversikt som Skolinspektionen använt sig av vid deras kvalitetsgranskning av läsundervisning inom ämnet svenska för årskurs 7-9.

Så. Läsundervisningen i den svenska skolan idag är inte vad den borde vara. Vad kan det bero på? Vad har vi gjort för fel? Jag ska ta några konkreta exempel som inte på något sätt är hela sanningen men kanske ändå en del viktiga beståndsdelar.

Rätt metod

Vi har många gånger tänkt att eleverna inte är tillräckligt "mogna", att de behöver mer tid innan läsningen kommer igång, när det i själva verket kanske varit så att vi inte erbjudit eleverna läsundervisning på rätt nivå eller med rätt metod. Hur många olika metoder känner du till? Hur det du vilken metod som passar vilken elev? Det är inga lätta frågor att besvara och konflikterna har varit många när det gäller att hitta och argumentera för "den rätta metoden". Som faktiskt inte finns, eftersom det beror på den eleven vi har framför oss. Vilka behov och förutsättningar just den eleven har måste få styra vårt val av metod. Boken L som i läsa, M som i metod, ger en väldigt bra översikt över de vanligaste läsinlärningsmetoderna och kan ge bra tips till många av oss.

Strukturerad läsundervisning

Vi har många gånger trott att det räcker med att läsa för att lära sig läsa och att det räcker med att väcka ett läsintresse för att eleverna ska bli goda läsare. Det fungerar självklart för en del men väldigt många elever behöver de ledtrådar som gemensam högläsning och vägledd läsning kan ge och många elever behöver höra, se och ta del av hur vi som lärare modellar vårt läsande för att de själva ska kunna bli självständiga läsare. Det handlar om strukturerad läsundervisning och detta är något som bland annat Anne-Marie Körling skrivit och arbetat mycket med.

Strukturerad skrivundervisning

På samma sätt har vi många gånger tänkt att det räcker med att skriva för att lära sig skriva. Det finns ett citat, en liknelse, som många som känner till genrepedagogik brukar ha hört och det handlar om en person som berättar om hur hon i åk 7 i ämnet bild fick måla av ett fruktfat för att sedan i åk 9 måla av samma fruktfat och då kunna se sin egen utveckling. Hon berättade att de flesta i hennes klass målade fantastiska målningar i 9:an medan hon inte kunde se någon skillnad alls mellan det hon målade i 7:an och i 9:an. Som vuxen och som lärare funderade hon över detta och förstod då att hon inte fått någon explicit undervisning i hur hon kunde måla för att frukten skulle se mer levande ut. Hon hade inte rent konkret fått lära sig hur man kunde leka med skuggor och färger t ex. Hon hade fått måla och måla av men utan explicit undervisning i hur man faktiskt gjorde utvecklades hon inte maximalt. På samma sätt är det för många av våra elever som faktiskt behöver en mycket mer explicit undervising i hur man läser och skriver olika texter. I alla ämnen, inte bara i svenskämnet.

Läsundervisning allas ansvar

Vi har i skolans värld på något sätt tagit för givet att svenskläraren tar hand om läsundervisningen. Och att läsinlärningen hör hemma på lågstadiet eller kanske till och med endast i år 1. Elevers läsundervisning, liksom språkutveckling i stort, angår oss alla och är allas ansvar även om lågstadielärarna fortfarande är skolans experter på läsninlärning och läsundervisning. I USA pratar man mycket om The Fourth-grade slump, dvs att många elever helt plötsligt tycker att skolan är jättesvår när de börjar i 4:an och de inte längre förväntas lära sig att läsa utan snarare att lära genom att läsa. Anledningarna till att skolan blir svårare i fjärde klass är många. Det handlar dels om att "svaga" läsare (jag gillar inte det uttrycket men tyvärr är det vanligt förekommande) inte har automatiserat sin läsning i tillräckligt hög grad och att de inte läser tillräckligt fort men det handlar även om att språket i texterna förändras, det är både mer avancerade ord och mer avancerade textstrukturer. I läroböcker packas informationen ihop för att texterna inte ska bli för långa och i skönlitteratur blir bilder mer och mer ovanliga. Allt detta försvårar för "svaga" läsare att dels komma igenom texten, dels att förstå den och lära av den. Som tur var har läsforskningen på senare år fokuserat väldigt mycket på läsförståelsestrategier vilket förhoppningsvis leder till att alla lärare i skolan arbetar med detta i alla ämnen och i alla årskurser. Läsningen utvecklas som bekant under hela livet.

Lästips

Jag har skrivit en del om hur man kan arbeta med skrivning i alla de inlägg som är taggade genrepedagogik och jag har även skrivit en hel del inlägg om läsning. Ett par inlägg som jag gärna lyfter lite extra är bland annat det inlägg som heter Gemensamma läsupplevelser, där det finns lästips både till lärare och till våra elever. Sedan rekommenderar jag ett inlägg som heter Läsrelaterade aktiviteter - oerhört viktiga där jag ger konkreta tips på hur man kan arbeta med just läsrelaterade aktiviteter.

Sedan skulle jag vilja avsluta med att lyfta en bok som jag tycker alla lärare ska köpa in och läsa tillsammans med sina kollegor i arbetslaget, nämligen Utmana, utforska, utveckla - om läs- och skrivprocessen i skolan. I slutet av den boken finns checklistor där vi lärare kan utforska vår egen skola och vår egen undervisning för att kartlägga om det vi gör med eleverna verkligen utvecklar deras läsning och skrivning (och deras språk överlag) maximalt. Boken vänder sig främst till lärare i åk 4-6 av den anledningen att det är där vi måste lägga in tyngdpunkten nu. I svensk skola idag är vi rätt bra på att lära eleverna att avkoda men vi är mindre bra på att lära eleverna att lära genom att läsa och ge eleverna de strategier de behöver för att utveckla sin läsning. Och då menar jag utveckla sin läsning av alla olika slags texter i alla olika ämnen och sammanhang. Inte bara skönlitteratur i svenskämnet.

Mer i ämnet: Lärarnas Nyheter.

Datorn som pedagogisk resurs

Jag har äntligen fått tillgång till en projektor, en projektorduk och ett par ordentliga högtalare i klassrummet. Vilka möjligheter det skapar!

Just nu har jag en grupp unga elever, de är mellan 6 och 8 år och det blir mycket bokstavsinlärning och lästräning. Idag arbetade vi med bokstaven P och i stället för att samla ord på tavlan eller på ett blädderblock skrev vi direkt i datorn. Vi skrev orden, vi läste orden, vi lyssnade på orden och vi lade till bilder. Eftersom många av eleverna aldrig hade provat på att leta efter bilder i clipart gjorde vi det. Vi fick förminska och beskära. Svåra ord, kan man tro, men ord man förstår i sitt sammanhang när man ser vad som händer.

För de elever som inte förstod vad orden betydde använde vi Google Translate för att översätta. Det var extra roligt att lyssna på översättningarna och alla ville såklart höra hur orden lät på just sitt språk. Synd bara att det inte fungerar på alla språk.

Vi har ViTal talsyntes och talande tangentbord på våra skoldatorer och det är bra för många elever. Att på en gång höra att det blir rätt eller fel när man skriver kan underlätta. Att höra bokstavsljuden när någon annan skriver, som det blir när vi skriver gemensamma texter med hjälp av projektorn och datorn, kan också vara stor hjälp.

Våra elever behöver oftast mycket visuellt stöd när vi arbetar med texter och när man har tillgång till en dator med projektor blir det så enkelt att visa och förklara. Och man kan lägga till bilder under arbetets gång. Bilder på sådant som jag kanske inte trodde behövdes. Bilder på sådant som vi spinner vidare på.

Det bästa av allt är att vårt gemensamma arbete som vi gör går att spara. Och ta fram igen. Och vidareutveckla. Och sprida.

Jag vet att det här är gammal skåpmat för lärare som haft interaktiva skrivtavlor och projektorer i många års tid men för mig, som faktiskt haft en gammal svart tavla med kritor ända fram tills i år då jag haft en whiteboard, är det en dröm som går i uppfyllelse att kunna arbeta mer med datorn som hjälp i "helklassundervisningen".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om lärarrollen, lärande, läsinlärning, reflektion

Flerspråkiga böcker

Jag vill lyfta något som är en otroligt viktig tillgång för mig som lärare. Nämligen barnböcker. Jag har skrivit om det förut, dels om hur viktigt det är att använda böcker för att gynna läsinlärningen, dels hur viktigt det är att få hjälp att hitta rätt böcker.

Det finns en aspekt till. Vikten av de flerspråkiga böckerna. Både de böcker som finns översatta till många andra språk och de böcker som har två språk i en och samma bok. Det kommer fler och fler sådana barnböcker och barnen älskar att de kan läsa sagan både på sitt modersmål och på svenska på samma gång. På Tema Modersmål finns det en lista där man kan hitta många spännande böcker översatta till många olika språk.

Vill man arbeta med sagor med hjälp av datorn kan jag rekommendera Barnens polarbibliotek där man bl a kan läsa och lyssna på boken om Nora på en mängd olika språk. Sedan är ju fortfarande UR:s Sagor i världen väldigt bra.


Översatta böcker till våra stora "invandrarspråk" blir som sagt vanligare och vanligare och nya förlag dyker upp hela tiden. Ett exempel på ett förlag som specialiserat sig på att översätta svenska böcker till arabiska (även några böcker till persiska och somaliska) är Dar al-Muna. Där finns många av våra storsäljare översatta.

Samtidigt som jag vill förmedla det svenska kulturarvet, i form av svenska barnböcker, till mina elever vill jag ju på samma gång få eleverna att känna sig hemma i litteraturen. Därför brukar jag ganska ofta komplettera mina bokval med litteratur som har ursprung i barnens kulturer. Det är ingen lätt uppgift men det finns hjälp att få. På Macondo - vägvisare till världslitteraturen, finns både tips på böcker att läsa med eleverna och studiehandledningar att få inspiration av. Det finns även en gedigen lista på "interkulturella barnböcker" på Tema Modermål.

Men, tänker ni nu, på vår skola finns inga pengar att köpa flerspråkiga eller översatta böcker för. Och vårt bibliotek har inte alls så många böcker på andra språk. Då är det tur att Internationella Biblioteket finns. Därifrån kan ni beställa hem böcker till ert lokala bibliotek. Tänk vilken service! Och glöm för all del inte att tipsa elevernas föräldrar om att det finns ett bibliotek som förmedlar böcker, tidningar, musik, CD-rom-skivor och mycket mer på 100 olika språk! Visst är det imponerande?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, litteraturtips, länktips, lärande, läsinlärning, läsning, skönlitteratur

PISA - förväntade vi oss något annat?

Svenska skolans försämrade resultat i PISA-undersökningen verkar inte förvåna någon. Inte heller mig. Men ändå gör resultatet ont.

Sedan senaste PISA-undersökningen 2006 har det satsats rejält i de allra flesta kommuner på läsförståelseprojekt, ökade matematikkunskaper och utveckling av undervisningen i naturvetenskap. Är det för tidigt att se resultat? Eller är det kanske för sent insatta resurser?

Vi får inte glömma bort vilka det är som går ut grundskolan nu. Det är barnen som det skars ner på. Barnen som gick i de stora barngrupperna i förskolan. Barnen som fick gå i stora klasser. Barnen som inte fick egna läromedel. Barnen som fick outbildade lärare. Barnen som fick minskat särskilt stöd och mindre modersmålsstöd i förskolan och minskat modersmål i skolan. Barnen som "forskade" sig fram i skolan. Barnen som kunde ha turen att hamna i en bra skola. Eller oturen att hamna i en mindre bra. Barnen som kunde ha tur att växa upp med föräldrar med studiebakgrund och bo i ett område med invånare med god socioekonomisk bakgrund. Eller så kunde de ha otur.

Är vi förvånade? Som man bäddar får man ligga. Eller som man sår får man skörda. Skär man ner finns mindre kvar att skörda, så enkelt är det.

Jag är självkritisk. Jag är kritisk mot min egen lärarutbildning. Jag var inte kompetent nog efter den. Jag och mina kursare var färdigutbildade några år innan dessa barn började skolan. Många av oss saknade viktiga kunskaper i läsinlärning och grundläggande matematik. Hade vi tur lärde vi oss senare. Många kanske aldrig fick lära sig det men är behöriga lärare ändå. Sorgligt.

Såklart spelar detta roll. 90-talets nedskärningar tillsammans med kommunaliseringen, kvinnofieringen av läraryrket och en läroplan där varenda skola fick göra egna lokala kursplaner har lett till minskad likvärdighet mellan skolor och försämrade resultat.

Inte har vi väl trott något annat? Detta kunde vi väl räkna ut? Det var en prioritering politikerna gjorde för att rädda Sverige i stunden. Då. Priset betalar vi nu. Eller inte vi. Barnen som går ut skolan nu. (Betänk också att det är dessa barn som ska in i en ny gymnasieskola framöver... Vilken sorts gymnasieutbildning för de?) Barnen som politikerna glömde. Eller prioriterade bort.

En del vill få dessa försämrade resultat till att handla om invandring och invandrare. Så enkelt är det inte. På presskonferensen idag berättade Anita Wester, projektledare för PISA, att även om man räknar bort de 12% som har invandrarbakgrund (både de som är födda i Sverige med två föräldrar som är utlandsfödda eller själva födda i utlandet) så är skillnaden marginell. Det blir fortfarande samma låga resultat. Det handlar alltså mer om skolan och samhället i stort än det handlar om invandrare och invandring.

Såklart hör allt ihop. Men att ändra invandringslagarna hjälper inte. Den nya läroplanen Lgr11 kommer att förbättra situationen i svensk skola när det gäller likvärdighet, men det räcker inte. Klarar kommunerna att sköta skolan? Är uppgiften för betungande?

Vad ska göras åt de segregerade förorterna där inte ens alla pengar i världen kan rädda skolresultaten i dessa skolor? Hur ska vi lyckas? Var ska vi börja?

Min lösning är enkel:

Satsa pengar från början.

Som exempel: Ge föräldrar stöd i sin föräldraroll genom BVC, Öppna förskolan etc. Se till att fånga upp de barn/familjer som man ser redan från början behöver extra stöd. Inte vänta och tänka att det nog blir bättre sedan.

Allmän förskola från 3 år för alla barn. Frivilligt såklart, men alla ska erbjudas plats oavsett om föräldrarna är arbetslösa, föräldralediga eller så.

Mindre barngrupper i förskolan och ännu fler som arbetar inom förskolan ska vara förskollärare. Lyft det yrket, ge förskollärarna mer planeringstid och låt barnskötarna ta hand om "omsorgsbiten" med öppningar och stängningar medan förskollärarna tar den pedagogiskt tunga biten. Förskollärarna lägger grunden för att våra barn ska lyckas i skolan!

Satsa på modersmålsstöd och modersmålsundervisning i både förskolor och skolor. Utbilda modersmålslärare och höj deras status genom att erbjuda dem bättre anställningsvillkor. Fler timmar/skola betyder färre resor och större tillhörighet.

Satsa på flexibel skolstart mellan förskoleklass och år 1. Låt de barn som har intresse för att gå vidare i sin läsutveckling gå i år 1 medan de som behöver leka in språket mer gå kvar i förskoleklassen. Det handlar sällan om vilket år man är född. För de barn som är omotiverade inför att börja läsa kan några extra månader i förskoleklassen betyda massor. Än en gång, förskollärarna är guld värda och kan ge barnen så mycket som vi lärare inte kan ge. Vi behöver varandras kompetens.

Låt inget barn sluta år 1 utan att vara på god väg i sin läsutveckling. Sätt in resurser i tid. Möjliggör för små läsgrupper och små matematikgrupper för att eleverna ska kunna få undervisning på sin nivå. Se till att det finns "läs-experter" på varje skola som dels kan handleda andra lärare men även ta hand om de elever som behöver det största stödet för att knäcka läskoden.

Att lära sig läsa (vilket också såklart innefattar läsförståelse) är det i särklass viktigaste vi ska lära våra elever. Där får vi aldrig svika.

Därför måste vi börja från början. Satsa från början. Vi måste anlägga en stabil grund att bygga vidare på. Inget annat kommer att fungera.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Skolverket, läsinlärning, skolutveckling, läsning,

Lämnar grundskolan med sämre betyg

I Skolvärlden kan man läsa en artikel om att invandrarelever Lämnar grundskolan med sämre betyg. "Det är upprörande", säger Skolverkets undervisningsråd Lena M Olsson, "och visar att skolan inte klarar sitt kompensatoriska uppdrag."

Hela artikeln kan ni ju läsa själva. Jag tänker inte debattera innehållet för jag håller med. Allt fler barn idag misslyckas i den svenska skolan trots att de borde lyckas. Någonstans går det fel.

Lena M Olsson svarar på frågan vad vi kan göra åt det att det är en politisk fråga. Att det behövs förändringar i vårt numera väldigt segregerade samhälle. Det kan man ju hålla med om men att lägga hela ansvaret på politikerna kommer inte leda till några större förbättringar. Att lägga skulden på politikerna hjälper inte heller.

Vi måste här och nu stanna upp och fundera över vad vi kan göra. Du och jag och alla andra som möter dessa elever som misslyckas. Vi kan alla göra skillnad.

Låt oss titta tillbaka hur det var innan 90-talets stora nedskärningar. Då var modersmålsstöd i förskolan snarare regel än undantag. Det tog man snabbt bort när det skulle sparas in på pengar. Barngrupperna blev större och större och deltidsförskolor och språkförskolor lades ned på löpande band. Allt fler "invandrarbarn" stannade i hemmet fram till den dag då de började i förskoleklassen. Eller i år 1.

Vad spelar detta för roll, tänker ni. Är förskolan så viktig?

Ja, vill jag hävda. Förskolan är otroligt viktig. I förskolan språksocialiseras barn in i vårt svenska språk. De får möta vårt svenska sätt att kommunicera på och då menar jag inte bara språk med ord. I förskolan läggs även grunden till det språk vi kallar för skolspråk, det språk man måste kunna behärska för att kunna lyckas i den svenska skolan. Ett språk som inte heller bara handlar om ord och det som sägs utan lika mycket om det som inte sägs. Som man förväntas känna till.

Jag vill nu lyfta två viktiga forskningsprojekt som inte alls är nya men ändå oerhört viktiga. Det handlar dels om Kerstin Nauclérs och Sally Boyds "Crosscultural Perspectives on Interaction with Minority and Majority Children at Home and in Pre-school" samt Margaret Obondos och Christina Rodell Olgaçs ”Broar mellan hemmet och skolans kulturer – en studie av språksocialisation hos somaliska barn i hemmet och i förskolan.”

I båda dessa projekt vill man ta reda på hur den språkliga socialisationen går till och vad som skiljer denna socialisering åt i olika kulturer. Så här beskrivs projekten i en artikel publicerad på Lärarförbundets hemsida:

Båda undersöker hur barnens språkliga socialisation går till – alltså hur de lär sig språk, attityder, beteende och identitet – genom umgänge med vuxna och andra barn. Inspirerade av engelska studier använder de termen ”skriftspråkande”. Ett begrepp som myntats av Caroline Liberg, och som avser skriftspråkutveckling i vidare bemärkelse än den rent tekniska läs- och skrivinlärningen.

Skriftspråkande i förskoleåldern sker tillsammans med vuxna i samtal kring böcker och texter. Hur skriftspråkandet ter sig skiljer sig mellan olika kulturer. Det blir tydligt i projekten, som bland annat koncentrerar sig kring bokläsning, hemma och i förskolan. I både svenska och turkiska familjer är det
mammor, inte pappor, som läser sagor, i de flesta på fall sitt modersmål. Men de gör det på olika sätt.

De turkiska mammorna berättar sagan, och barnets roll är att lyssna. De svenska mammorna förväntar sig att barnen ska delta i sagoberättandet. De får i större utsträckning hjälpa till att berätta, och svara på frågor. Ett sätt att interagera som dominerar också i förskolan.

–De flesta majoritetsbarn, alltså barn från medelklass och arbetarklass, får lära sig det här sättet att förhålla sig till text. De lär sig att läsa mellan raderna, och använda sig av texten, som man gör i det typiska skolsamtalet, säger Kerstin Nauclér. Däremot får de inte lära sig ett mönster för att berätta en saga.

I de turkiska familjerna sker den språkliga socialisationen delvis på ett annat sätt. Barnen får lyssna till en sammanhängande berättelse, och blir duktiga på berättargrammatik. De kan skilja ut huvudhandlingen, och är mycket snitsigare än sina svenska jämnåriga på att hålla en röd tråd i en berättelse. En kunskap som, trots att den är viktig, inte efterfrågas i förskolan. Där förväntas de visa upp vad de kan, genom att svara på frågor om texten.

–Deras ovana tolkas som oförmåga. Men det handlar också om att de har
andra förväntningar på vuxna, säger Kerstin Nauclér.

Det som vi som arbetar i grundskolan måste ta till oss av, och som pedagoger i förskolan måste fortsätta att utveckla, är ju att vi måste synliggöra dessa kulturella skillnader utan att på något sätt värdera dem. Som det är nu vet vi inte tillräckligt mycket om hur vi ska möta dessa elever, som vi tycker inte "kan" något men som troligtvis har enorma kunskaper som vi inte värdesätter.

Artikeln fortsätter så här:

Inte alla familjer följer medelklassmönstret. Till exempel har få afrikanska familjer vanan att läsa godnattsagor för barnen. En ritual som är grundmurad hos de flesta svenskar.

–Man måste förstå att barnen kommer till förskolan med helt annorlunda erfarenheter. De måste socialiseras in i ett annat förhållningssätt till språk och skrift, betonar Margaret Obondo.

Bland minoritetsbarn är det många som inte får samma träning i skriftspråkande hemma som svenska barn. Också i förskolan får de öva mindre än sina svenska kamrater på att berätta och förklara; de svenska förskollärarna berättar inte sagor på samma sätt för de turkiska barnen. De läser sagan rätt och slätt, och ställer inte de vanliga frågorna.

–De har låga förväntningar på vad barnen kan klara, säger Kerstin Nauclér. Det är lätt att få uppfattningen att barnets kognitiva nivå är låg, eftersom de bara talar lite svenska.

–Men för de tvåspråkiga barnen ligger språknivån lägre än den intellektuella, infogar Margaret Obondo. De kan, men språket räcker inte.

Förskollärarna har den svåra uppgiften att göra läsningen och samtalandet intressant, trots barnens
knappa ordförråd. Att fokusera på vad de kan i stället för att uppehålla sig vid deras brister.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är för de barn som inte får chans att språksocialiseras i förskolan. De som kommer direkt till den svenska skolan som är anpassad efter svenska barns förmodade förkunskaper och erfarenheter. Barn är inte som oskrivna papper när de är 6 år. De har redan skaffat sig stor kunskap. Vad vet vi om den? Och bryr vi oss om att fråga? Och hur ställer vi egentligen frågor? Och vad förväntar vi oss för svar?

Men frågan är då om det sedvanliga sättet att testa barnens kunskap genom enkla frågor är rätt metod? Det står inte högt i kurs hos någon av de två forskarna.

Kerstin Nauclér har ett exempel: En förskollärare läser saga tillsammans med en femåring. ”Hur ser man att det är natt?” undrar pedagogen. ”För att pojken sover”, svarar flickan. Men förskolläraren har siktat in sig på att beviset för att det är natt är att månen lyser, och ger sig inte förrän barnet svarar ”måne”.

–Man hamnar lätt i en sorts idiotfrågande. Det går mest ut på att lära sig benämna. Vad som behövs är att komma på ett sätt att utveckla samtalet utöver texten. Annars lär sig barnen att det bara finns ett riktigt svar. Det är inte alls utvecklande, vare sig för språket eller lärandet. För minoritetsbarnen som ska lära sig ett nytt språk blir ”testingmetoden” förödande, säger Margaret Obondo.

–De får alldeles för lite utrymme att själva ställa frågor och lära sig nya ord. De får heller ingen uppmuntran att utveckla sina tankar.

I projektet i den somalisktalande förskoleavdelningen är målet att barnen ska kunna klara sig bra i skolan när de blir större.

–De behöver lära sig ett skolrelaterat sätt. Att använda språk för att kunna förklara, värdera och berätta. Det är svårare för dem, för de måste klara två saker samtidigt: att lära sig språket, samtidigt som de lär sig genom språket.

Margaret Obondo tar ett exempel från sitt projekt på en utvecklande typ av interaktion mellan barn och vuxen: Ett av de somaliska barnen sitter tillsammans med en svensktalande förskollärare och tittar på en serie bilder. Förskolläraren öppnar med att be barnet berätta vad det är han ser. Ett samtal utspinner sig, där pojken associerar från bilderna till händelser i hans familj. Pedagogen följer med och frågar på ett sätt som kräver svar som går lite ovan barnets nuvarande utvecklingsnivå. Hon tar också tillfället att lära pojken nya svenska ord.

–Förskolläraren assisterar i stället för att testa. Det viktiga är att prata kring texten på ett sätt som ger möjlighet att relatera den till egna erfarenheter, så att det inte bara handlar om här och nu, förklarar Margaret Obondo.

–Det är också viktigt att kunskapsnivån i samtalet är lite högre än den barnet befinner sig på redan. Annars lär man sig ingenting.

Så. Hur ska vi få fler elever att lyckas? Jo, genom kunskap. Och då pratar jag i första hand om att vi pedagoger måste lära oss mer om de barn vi möter. Vi måste veta var vi ska börja. Var vi ska utgå ifrån. Vi kan inte längre utgå ifrån att vi vet vad barnen har med sig och att vi kan göra som vi alltid har gjort. För det fungerar ju onekligen inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, förskola, kunskapsutveckling, litteraturtips, läsning, läsinlärning, modersmålsstöd, Somalia, svenska som andraspråk, språkförskola,

Att lära sig läsa på ett nytt språk

Det är svårt att lära någon att läsa. På ett sätt undrar jag om det egentligen går att lära någon att läsa eller om det egentligen handlar om att den som ska lära sig läsa måste besitta en inre lust av att vilja kunna läsa för att kunna lära sig att läsa.

Jag tror alltså på att man måste väcka en lust för läsning innan man kan lära ut konsten att läsa. För jag kan ju lära ut hur mycket jag vill utan att det betyder att min elev lär in. Man lär sig läsa genom att läsa men vill man inte läsa... nej, då lär man sig heller inte det.

Men. Hur lär man ut läsningens konst till någon som inte behärskar språket som läsningen ska ske på? Hur kan man lära sig läsa ord som man inte förstår? Hur kan man motivera någon att lära sig läsa ord och meningar som är helt obegripliga på ett språk som kanske är helt olikt ens modersmål och med bokstäver som kanske ser helt olika ut?

Hur?

Det är ännu svårare.

Svårt. Men inte omöjligt.

Just nu har jag en grupp med svaga läsare. Nybörjare som inte knäckt läskoden på sitt eget språk. Nya medlemmar i de läsandes klubb. Hur gör vi?

Först och främst måste eleverna få ett litet muntligt ordförråd. Vi benämner saker och händelser i vår närhet och vi skriver texter utifrån våra erfarenheter. Vi tar hjälp av bilder och vi låter sakta muntliga ord bli textade ord. Ordbilder.

De allra flesta av våra nybörjarelever har lättare att ta till sig läsningen på det nya språket genom ordbilder, men eftersom alla inte lär på samma sätt lär vi oss parallellt hur orden låter och vilka bokstäver som står för vilket ljud. Eftersom elevernas ordförråd är begränsat använder vi samma ord om och om igen. På olika sätt.

Tänk er LTG på 80-talet. Lite så jobbar vi.

Jag har en penna, sa Mohammed.
Jag har en bok, sa Ahmed.
Jag har en krita, sa Marta.

Ungefär så. Fast på olika sätt. Med olika ord. Och olika innebörd.

Enkla texter med ett känt innehåll som både blir bokstavsträning och läsläxa. Enkelt och begripligt.

Men man får inte glömma att språket måste utvecklas. Berikas. Därför läser vi mycket skönlitteratur. Barnböcker som Alfons och Grodan. Böcker med många bilder och en lättförståelig handling. Böcker som jag som lärare kan läsa, eller läsberätta, på ett lite svårare språk än eleverna egentligen klarar av. Allt för att språkutvecklingen ska bli maximal.

Att väcka läslust är viktigt. Kanske det absolut viktigaste för en gynnsam andraspråksutveckling? Eller som det står i Skolverkets kursplan för svenska som andraspråk:

För elever med ett annat modersmål och en annan kulturell bakgrund har
litteraturläsningen på svenska flera olika dimensioner. Utöver själva
läsupplevelsen ger litteraturen stöd för att förstå svensk eller västerländsk
referensram och jämföra med den egna. Litteraturläsningen vidgar
omvärldskunskaperna och utgör en grund för ord- och begreppsinlärning i
meningsfulla sammanhang. Arbetet kring välvalda skönlitterära texter ger
möjlighet till en allsidig övning i språket.

Om man tänker på just detta så är ju läsinlärningen en oerhört viktig aspekt. Men att lära sig läsa på ett nytt språk är alltifrån lätt.

Det är faktiskt väldigt svårt. Men det går!