Hur vänder man resultaten i Rosengård?

Skolinspektionen rapporterar nu om en alarmerande situation i förskolor och skolor i Rosengård, Malmö kommun och det är en tämligen mörk läsning om hur det saknas kompetenta pedagoger inom förskolan och skolbarnomsorgen och där man kan läsa att förskoleverksamheten oroväckande ofta styrs av traditioner och gammal vana i stället för de nationella målen, som således inte har en tillräckligt tydlig plats inom förskolan. Inom grundskolan är det ett flertal punkter som lyfts fram men framför allt rör det sig om de sjunkande resultaten i år 9:

Elevernas situation när det gäller måluppfyllelse är sedan en följd av år allvarlig i stadsdel Rosengård. Det är synnerligen problematiskt att det stora flertalet elever lämnar grundskolan utan en fullgod utbildning och att resultaten för årskurs 9 försämrats. Inte ens en tredjedel av stadsdelens elever nådde målen i alla ämnen i årskurs 9 år 2010. Detta innebär att fler än sju av tio elever går en osäker framtid till mötes såväl när det gäller vidare utbildning som i arbetsliv och samhällsliv. Stadsdelen har en relativt sett stor andel nyanlända elever som inte alltid kan förväntas klara målen för grundskolan på ett fåtal år. Att resursstarka elever lämnar stadsdelens skolor är förmodligen ytterligare en förklaring till vikande måluppfyllelse men också en del av problematiken. Men, många elever som är födda i Malmö eller som gått flertalet år i svensk skola når inte de resultat som kan förväntas, och såväl stadsdelen som Malmö kommun måste vidta extraordinära åtgärder på såväl skol- som stadsdelsnivå.

Det påpekas att många elever inte får rätt till den studiehandledning på modersmålet de har rätt till och Skolinspektionen har genom intervjuer märkt att många lärare i grundskolan tenderar att förenkla undervisningsinnehållet vilket omedvetet leder till att kraven sänks. Skolinspektionen skriver även att det bland många pedagoger finns ett "brist-tänkande", dvs att man ser "problem" hos eleverna och att man fokuserar på vad eleverna inte kan i stället för att ha höga förväntningar.

På svt.se intervjuas Klass 9A-profilen Stavros Louca och han tycker att man behöver "höja ribban" och att lärare måste ställa sig frågan vad man kan förbättra. Kanske behövs coachning, funderar Stavros vidare.

Själv tror jag inte att coachning räcker.

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om att vi måste börja från början om vi ska få allt fler elever att nå målen i den svenska skolan. Jag känner inte till Rosengård men jag känner däremot till andra områden i Sverige som påminner om Rosengård och jag kommer nu att generalisera lite men jag tror ändå inte att jag är såpass långt ifrån sanningen. Det är nämligen så att förskolan har en mycket större del av elevernas skolframgång än vad vi som jobbar i skolan ofta känner till. Extra viktig är förskolan för de barn som antingen har en annan kulturell och språklig bakgrund än den svenska eller de barn som kommer från hem där föräldrarna är studieovana.

I förskolan socialiseras barnen in i vårt svenska skolspråk, barnen lär sig genom interaktion hur man närmar sig text, hur man ställer frågor till text och hur man läser mellan raderna. De närmar sig det som forskare kallar "skriftspråkande". Utöver detta lär de sig det svenska språket, orden, ljuden, intonationen. De lär sig så mycket i förskolan som de senare har nytta av i skolan. Självklart lär sig barnen väldigt mycket hemma också men det är inte alls säkert att de har lika stor nytta av den kunskapen för att nå skolframgång i vår svenska skola.

Men, hur ser nu förskolan ut i Rosengård? Om det vet jag inte mycket (men hoppas att Johan Eckman kommer berätta ännu mer om detta framöver) men med tanke på alla invändningar Skolinspektionen har så kan jag tänka mig att förskolorna i Rosengård har gått åt samma håll som i andra delar av landet. Man har troligtvis dragit ner på språkförskolor (vilket leder till att fler barn kommer till svenska skolan utan att kunna speciellt mycket svenska) och inte aktivt arbetat för att barn till föräldralediga och arbetslösa föräldrar ska få ta del av hela förskolans verksamhet utan kanske nöjt sig med 15 eller 20 tim/v. (Vilket såklart räcker gott och väl ur vissa synpunkter men ur språksocialiseringssynpunkt räcker det inte.) Man har troligtvis dragit ner på det som kallas modersmålsstöd i förskolan och således inte medverkat till att barnen ska utveckla sitt modersmål parallellt med svenska språket. Sedan är det kanske inte helt otänkbart att många föräldrar i Rosengård väljer privata förskolor med språk- eller religionsprofiler. Något som inte alls behöver vara något negativt om det inte vore så att många av de pedagoger som arbetar där saknar lärarutbildning och kunskap om de styrdokument som vi arbetar efter. Dessutom är det således inte helt ovanligt att dessa pedagoger inte lyckas språksocialisera barnen in i den svenska skolan och det svenska skolspråket eftersom de inte känner till vad exakt denna språksocialisering innebär.

Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit ett par forskningsprojekt inom förskolan och vikten av kompetenta och insiktsfulla pedagoger inom förskolan och jag har i ett annat inlägg beskrivit en del andra orsaker till varför elevresultaten i svensk skola sjunker.

Ytterligare en anledning till att en del elever inte klarar av skolspråket och således inte lyckas nå målen handlar om att vi har en ganska stor del elever i den svenska skolan som inte har ett fullgott modersmål. Hur ska man kunna tillgodogöra sig kunskap och utveckla sitt språk när man inte har något att hänga upp denna nyvunna kunskap på? Språk och tanke hänger som bekant ihop och har man inget språk att utveckla sina tankar på kan man således inte utveckla sina tankar. Skrämmande, men sant.

Men, nu är ju inte Skolinspektionens rapport helt nattsvart. De skriver även att de ser ökad måluppfyllelse i de yngre åldrarna bland annat på grund av ett stort kompetensutvecklingsprojekt inom språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Där börjar vi närma oss det vi lärare faktiskt kan förändra. Att bara "höja ribban", som Stavros säger, räcker inte. Det är som Robert Walldén skriver i sin blogg: 

En kollega ironiserade förra veckan över tankesättet på följande sätt, och jag kan bara hålla med: "Jaså, lille vän, du klarar inte att hoppa över 1,10. Då höjer vi till 1,20, var så god!".

Lärare, förskollärare, fritidspedagoger och andra som jobbar med barn och ungdomar med flerspråkig och flerkulturell bakgrund har ett enormt stort ansvar för dessa barn och ungdomars skolframgång. Allra störst ansvar har de som arbetar i förskolor och skolor där barn med svenska som modersmål är i minoriotet. Det handlar inte om ämnet svenska som andraspråk, det handlar om så mycket mer. Det handlar om förväntningar, förmåga att se bortom bristerna, att kunna kartlägga kunskaper och erfarenheter och kunna utgå ifrån det. Det handlar dessutom om att kunna utvärdera och förändra, förbättra. Det handlar om kunskap om hur andraspråksutveckling går till, hur elever utvecklar sina kunskaper i och på sitt andraspråk. Och framförallt handlar det om att skapa sammanhang, att man i sin undervisning ser till att språk- och kunskapsutveckling hänger ihop och att arbetet med språkutveckling ingår i alla skolans ämnen i syfte att skapa mening och förståelse hos eleven.

Rosengård, jag tror på er! Det här fixar ni!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, Rosengård, kunskapsutveckling, kvalitetsgranskning, Skolinspektionen, språkförskola, språkutveckling, skoldebatt

Mer om detta även på http://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-rosengardsskolor

Lämnar grundskolan med sämre betyg

I Skolvärlden kan man läsa en artikel om att invandrarelever Lämnar grundskolan med sämre betyg. "Det är upprörande", säger Skolverkets undervisningsråd Lena M Olsson, "och visar att skolan inte klarar sitt kompensatoriska uppdrag."

Hela artikeln kan ni ju läsa själva. Jag tänker inte debattera innehållet för jag håller med. Allt fler barn idag misslyckas i den svenska skolan trots att de borde lyckas. Någonstans går det fel.

Lena M Olsson svarar på frågan vad vi kan göra åt det att det är en politisk fråga. Att det behövs förändringar i vårt numera väldigt segregerade samhälle. Det kan man ju hålla med om men att lägga hela ansvaret på politikerna kommer inte leda till några större förbättringar. Att lägga skulden på politikerna hjälper inte heller.

Vi måste här och nu stanna upp och fundera över vad vi kan göra. Du och jag och alla andra som möter dessa elever som misslyckas. Vi kan alla göra skillnad.

Låt oss titta tillbaka hur det var innan 90-talets stora nedskärningar. Då var modersmålsstöd i förskolan snarare regel än undantag. Det tog man snabbt bort när det skulle sparas in på pengar. Barngrupperna blev större och större och deltidsförskolor och språkförskolor lades ned på löpande band. Allt fler "invandrarbarn" stannade i hemmet fram till den dag då de började i förskoleklassen. Eller i år 1.

Vad spelar detta för roll, tänker ni. Är förskolan så viktig?

Ja, vill jag hävda. Förskolan är otroligt viktig. I förskolan språksocialiseras barn in i vårt svenska språk. De får möta vårt svenska sätt att kommunicera på och då menar jag inte bara språk med ord. I förskolan läggs även grunden till det språk vi kallar för skolspråk, det språk man måste kunna behärska för att kunna lyckas i den svenska skolan. Ett språk som inte heller bara handlar om ord och det som sägs utan lika mycket om det som inte sägs. Som man förväntas känna till.

Jag vill nu lyfta två viktiga forskningsprojekt som inte alls är nya men ändå oerhört viktiga. Det handlar dels om Kerstin Nauclérs och Sally Boyds "Crosscultural Perspectives on Interaction with Minority and Majority Children at Home and in Pre-school" samt Margaret Obondos och Christina Rodell Olgaçs ”Broar mellan hemmet och skolans kulturer – en studie av språksocialisation hos somaliska barn i hemmet och i förskolan.”

I båda dessa projekt vill man ta reda på hur den språkliga socialisationen går till och vad som skiljer denna socialisering åt i olika kulturer. Så här beskrivs projekten i en artikel publicerad på Lärarförbundets hemsida:

Båda undersöker hur barnens språkliga socialisation går till – alltså hur de lär sig språk, attityder, beteende och identitet – genom umgänge med vuxna och andra barn. Inspirerade av engelska studier använder de termen ”skriftspråkande”. Ett begrepp som myntats av Caroline Liberg, och som avser skriftspråkutveckling i vidare bemärkelse än den rent tekniska läs- och skrivinlärningen.

Skriftspråkande i förskoleåldern sker tillsammans med vuxna i samtal kring böcker och texter. Hur skriftspråkandet ter sig skiljer sig mellan olika kulturer. Det blir tydligt i projekten, som bland annat koncentrerar sig kring bokläsning, hemma och i förskolan. I både svenska och turkiska familjer är det
mammor, inte pappor, som läser sagor, i de flesta på fall sitt modersmål. Men de gör det på olika sätt.

De turkiska mammorna berättar sagan, och barnets roll är att lyssna. De svenska mammorna förväntar sig att barnen ska delta i sagoberättandet. De får i större utsträckning hjälpa till att berätta, och svara på frågor. Ett sätt att interagera som dominerar också i förskolan.

–De flesta majoritetsbarn, alltså barn från medelklass och arbetarklass, får lära sig det här sättet att förhålla sig till text. De lär sig att läsa mellan raderna, och använda sig av texten, som man gör i det typiska skolsamtalet, säger Kerstin Nauclér. Däremot får de inte lära sig ett mönster för att berätta en saga.

I de turkiska familjerna sker den språkliga socialisationen delvis på ett annat sätt. Barnen får lyssna till en sammanhängande berättelse, och blir duktiga på berättargrammatik. De kan skilja ut huvudhandlingen, och är mycket snitsigare än sina svenska jämnåriga på att hålla en röd tråd i en berättelse. En kunskap som, trots att den är viktig, inte efterfrågas i förskolan. Där förväntas de visa upp vad de kan, genom att svara på frågor om texten.

–Deras ovana tolkas som oförmåga. Men det handlar också om att de har
andra förväntningar på vuxna, säger Kerstin Nauclér.

Det som vi som arbetar i grundskolan måste ta till oss av, och som pedagoger i förskolan måste fortsätta att utveckla, är ju att vi måste synliggöra dessa kulturella skillnader utan att på något sätt värdera dem. Som det är nu vet vi inte tillräckligt mycket om hur vi ska möta dessa elever, som vi tycker inte "kan" något men som troligtvis har enorma kunskaper som vi inte värdesätter.

Artikeln fortsätter så här:

Inte alla familjer följer medelklassmönstret. Till exempel har få afrikanska familjer vanan att läsa godnattsagor för barnen. En ritual som är grundmurad hos de flesta svenskar.

–Man måste förstå att barnen kommer till förskolan med helt annorlunda erfarenheter. De måste socialiseras in i ett annat förhållningssätt till språk och skrift, betonar Margaret Obondo.

Bland minoritetsbarn är det många som inte får samma träning i skriftspråkande hemma som svenska barn. Också i förskolan får de öva mindre än sina svenska kamrater på att berätta och förklara; de svenska förskollärarna berättar inte sagor på samma sätt för de turkiska barnen. De läser sagan rätt och slätt, och ställer inte de vanliga frågorna.

–De har låga förväntningar på vad barnen kan klara, säger Kerstin Nauclér. Det är lätt att få uppfattningen att barnets kognitiva nivå är låg, eftersom de bara talar lite svenska.

–Men för de tvåspråkiga barnen ligger språknivån lägre än den intellektuella, infogar Margaret Obondo. De kan, men språket räcker inte.

Förskollärarna har den svåra uppgiften att göra läsningen och samtalandet intressant, trots barnens
knappa ordförråd. Att fokusera på vad de kan i stället för att uppehålla sig vid deras brister.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är för de barn som inte får chans att språksocialiseras i förskolan. De som kommer direkt till den svenska skolan som är anpassad efter svenska barns förmodade förkunskaper och erfarenheter. Barn är inte som oskrivna papper när de är 6 år. De har redan skaffat sig stor kunskap. Vad vet vi om den? Och bryr vi oss om att fråga? Och hur ställer vi egentligen frågor? Och vad förväntar vi oss för svar?

Men frågan är då om det sedvanliga sättet att testa barnens kunskap genom enkla frågor är rätt metod? Det står inte högt i kurs hos någon av de två forskarna.

Kerstin Nauclér har ett exempel: En förskollärare läser saga tillsammans med en femåring. ”Hur ser man att det är natt?” undrar pedagogen. ”För att pojken sover”, svarar flickan. Men förskolläraren har siktat in sig på att beviset för att det är natt är att månen lyser, och ger sig inte förrän barnet svarar ”måne”.

–Man hamnar lätt i en sorts idiotfrågande. Det går mest ut på att lära sig benämna. Vad som behövs är att komma på ett sätt att utveckla samtalet utöver texten. Annars lär sig barnen att det bara finns ett riktigt svar. Det är inte alls utvecklande, vare sig för språket eller lärandet. För minoritetsbarnen som ska lära sig ett nytt språk blir ”testingmetoden” förödande, säger Margaret Obondo.

–De får alldeles för lite utrymme att själva ställa frågor och lära sig nya ord. De får heller ingen uppmuntran att utveckla sina tankar.

I projektet i den somalisktalande förskoleavdelningen är målet att barnen ska kunna klara sig bra i skolan när de blir större.

–De behöver lära sig ett skolrelaterat sätt. Att använda språk för att kunna förklara, värdera och berätta. Det är svårare för dem, för de måste klara två saker samtidigt: att lära sig språket, samtidigt som de lär sig genom språket.

Margaret Obondo tar ett exempel från sitt projekt på en utvecklande typ av interaktion mellan barn och vuxen: Ett av de somaliska barnen sitter tillsammans med en svensktalande förskollärare och tittar på en serie bilder. Förskolläraren öppnar med att be barnet berätta vad det är han ser. Ett samtal utspinner sig, där pojken associerar från bilderna till händelser i hans familj. Pedagogen följer med och frågar på ett sätt som kräver svar som går lite ovan barnets nuvarande utvecklingsnivå. Hon tar också tillfället att lära pojken nya svenska ord.

–Förskolläraren assisterar i stället för att testa. Det viktiga är att prata kring texten på ett sätt som ger möjlighet att relatera den till egna erfarenheter, så att det inte bara handlar om här och nu, förklarar Margaret Obondo.

–Det är också viktigt att kunskapsnivån i samtalet är lite högre än den barnet befinner sig på redan. Annars lär man sig ingenting.

Så. Hur ska vi få fler elever att lyckas? Jo, genom kunskap. Och då pratar jag i första hand om att vi pedagoger måste lära oss mer om de barn vi möter. Vi måste veta var vi ska börja. Var vi ska utgå ifrån. Vi kan inte längre utgå ifrån att vi vet vad barnen har med sig och att vi kan göra som vi alltid har gjort. För det fungerar ju onekligen inte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, förskola, kunskapsutveckling, litteraturtips, läsning, läsinlärning, modersmålsstöd, Somalia, svenska som andraspråk, språkförskola,

utan fullgott modersmål

Det finns en ganska stor grupp svenska elever som det inte talas så mycket om. Denna ganska stora grupp består av elever utan ett fullgott modersmål. För några år sedan talade man om "halvspråkiga barn". Numera vet man att ingen kan vara "halvspråkig" men det går ju inte att komma ifrån att en hel del barn växer upp utan ett fullgott modersmål.

Hur är det möjligt, tänker kanske ni?

Många orsaker är möjliga men en stor, och svår orsak att komma till bukt med, är alla dessa barn som växer upp som "tredje-generations-invandrare" med föräldrar som inte är skolade på sitt modersmål men inte heller har ett fullgott svenskt språk. Ofta bor dessa familjer i segregerade områden där de inte kommer i kontakt med majoritetssamhället eller majoritetsspråket på andra platser än just i skolan.


Hur ska dessa barn kunna nå kunskapsmålen i den svenska skolan? Vårt språk är ett kognitivt verktyg. En väl utvecklad tankeförmåga är beroende av ett väl utvecklat språk. Har man ett språk kan man skaffa flera. Hur många som helst. Men hur klarar man av att utveckla kunskap om man saknar krokar att hänga upp kunskapen på?


Barnen har sitt modersmål som ett "umgängesspråk" och de behärskar det som forskarna kallar "basen" i språket. Dvs det allra mest grundläggande i språket, de ord och begrepp som barn lär sig i familjen innan skolstart. När barn sedan börjar skolan påbörjas det som kallas "utbyggnad" av språket och den delen pågår hela livet. Eftersom föräldrarna till dessa barn själva har stora kunskapsluckor i sitt modersmål kan de inte ge sina barn ett rikt modersmål och många av dessa barn ser därför svenskan som deras modersmål. Fast i skolans värld är det inte alltid så, för dessa barn saknar saknar alltför mycket i "basen" i svenska.

Det är svårt. Barnen ramlar lätt mellan stolarna... Ska de läsa svenska som andraspråk fastän de har svenska som modersmål? Eller har de ett annat modersmål fastän det egentligen är svenska som är deras starkaste språk och svenska som de använder hemma?

Och VARFÖR är det så oroväckande många som misslyckas och inte når målen?

Jag tror det beror på just det jag skrev först i inlägget. Dessa barn har inget fullgott modersmål.

Vad är lösningen?

• Satsa mer på modersmålsstöd i förskolan och ämnesintegrerad undervisning (ämne/modersmål/svenska som andraspråk) i skolan.
• Satsa på gratis "språkförskolor" i segregerade områden så fler barn får möjlighet att inhämta "basen" i svenska språket innan skolstart. Det finns många föräldrar som inte är i behov av barnomsorg och många av deras barn möter i sotrt sett aldrig det svenska språket. Att gå tre tim/dag i en "språkförskola" kan betyda mycket för att underlätta skolgången.
• Satsa på att öka kompetensen hos alla som möter flerspråkiga barn och elever.

Det är ett steg på rätt väg.

Det gäller att börja från början. Inte komma med halvdana hjälpinsatser när barnen redan har misslyckats!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om flerspråkiga barn, förskola, modersmålsstöd, modersmålsundervisning, reflektion, språkutveckling, svenska som andraspråk, språkförskola,